tvenne tjufemmor bäkktobäkk

En behövlig vilodag baket bastucupen = onksdagen. Igår, torsdag, var det ju kålkkågrannt. Inte eins nå regn! Barfotalenkki var planA, och barfotalenkki det blevde. Början känstade urskön, tyckte rentav att fötterna diilade med underlag bättre än på hela fjolåret. Tog tre varv på östanpåspånbanan...
(på sista kilsarn av både första och andra varvet ömmade vänsternipplan nålite. Liksom att kanske vi skulle passa på och avrunda, så den inte börjar blöda änd staff? Svar nep. Och resten av varven känstade inte det nå. Inte heller på slutet av tredje varvet, då jag ändå hade määrat sluta. Lustigt!)
...jämte dit- och hemjoggas på asfalt och gräs.
Janå, skönt barfotapass nog, men faktiskt ömmare sulor på slutet än förra gången. Alltså för en vecka sen, Detta trots ingen gamlahamnsbana, där sandasgruset gör underlaget aningen raff, Åkejsan, bestam jag, sulorna får vila från barfotaketas helt nästa vecka och så tar jag merrellisarna -med sina tjocka bottnar- på dagens = fredagens lenkki.
Eftersom det inte blir fråga om nå lenkkias imorgon, kalkylerade jag ut att det kan vara lämpligt med två dagar i rad nu, to och fre. Och eftersom jag inte haft nå långlenkkiar på himlades länge, utom förstås kåkkelby, uppenbarade sig idisen att keta två tjufemmor bäkk to bäkk. Alltså två dagar baket varadra. Vi ketade ju tjufem fyra dagar i rad i vintras, så vettschahe två dar bordade gå utan kålkkigare åthävor. Planen var jeppis runt, med smärre avstick.
Fick sällskap idag, dessutom. Vi inledde temmärligen lugnt, för ingens ben känstade ÿÿberfräscha. Ändå nog lenkkiväxel, till skillnad från gårdagens återhämtningstakt. På slutet, typ sista tie, känstade benen och kroppen temmärligen trötta. Nålite som slutet på ett långpass. Inte nå problem eller bonkvarning eller så, snarare skönt trötta. Hade också hoppast på att två dar i rad, med måttliga pass, ska tåjma nååsånär som ein långpass. Åtminstone vad gäller någon/några faktorer. Får nog påstå att det tåjmade så också. Dock blir det nästan säkert ett, riktigt = > tretti, långpass i juni, förutom utterleden.
Men före det HHM, som sagt. Föreställer mig uppladdningen som så:
-fastedygn sö kväld till må kväld och medium lenkki på måndagkvelldi.
-kort, lätt, typ brorunda, på onksdagen.
-sen vila tills start, lördagen 8:40
För att klara det, speciellt fastaset, böövär man ladda i sig nå ganska mycket energi baket två bäkktobäkk tjufemmor. I form utav, antinen en goov paj eller nå annat. I detta här fallet blev det paj

goov, som bara dess vaa!
Janå följande är väl att jårs truli börjar obsessa och selitta om HHM och målsättningar inför det und så vajtär. Steja grömheitändis tjuunad till dess.
Lÿÿd!

le grande finale

a.k.a bastucupens finaltia. Böövär väl inte nämna att det regnade på tisdagen, för det gör det ju alla dagar nuförtiden. Men till loppet hade de prognosat möjligt uppehåll, och så mera regn baket såklart. Tempogradern var schyna nådig, trots allt, så jag ställde mig med schåårts och tepajta. Förstås nå sedligare utanpå för transportjoggaset. Nr 15 på bringan för sista gången. FajvFingärs (KS) fick bastucupdebutera. Hade sovit och käkat bra, enda som antydde att återhämtningen baket kålkkiga kåkkelketaset ännu är ofullbordat, var en något hög vilopuls. Men känstade ok och transportjoggaset till bastun gick utan prabblems.
Hade, som jag har nämnt, målsättningen att komma under 45 minsar. Och som reservmål att förbättra testloppets 45:43 någotsånär klart. Typ 45:15 hade dögat...
(om det hade kändist riktigt ursligt och tiden hade blivit sämre än så, hade jag bestummit mig för att vila mycket och endast ta mycket korta och mycket lätta lenkkiar, fram till HHM 6/6)
...men förtifem föreföll nååleess som en rejäl mur att brejka.
Hamnade i en trevlig startgrupp, med bl.a calle r, vars rygg jag också lånade hela första halvan. Känstade bra, både stegen och andetagen tåjmade. Kilsarna tickade tätt på väg ut till omvändelsen. Väl där tog jag en vatoslurk, ur medhavd flaida, och kickade in slutspurten. I verkligheten är det väl bra om jag lyckades hålla tempo eins ditåt, men det känstade som en liten ökning. Ketade om och ketades om, subjektivt åtminstone konkurrenskraftigare än på femman.
Med 2-3 kilsar kvar blev jag omketad av ett gäng som startade inte så himlades långt baket mig, Inball mig att de skulle kunna dra mig till en respektabel slutspurt om jag orkar klistra mig fast, men baket några hundra meter började det firra i pääran så jag fick släppa. Sen måstade jag ta det nålite lugnare en stund, så nettoeffekten av det tappra försöket torde ha plusminusnollat. Orkade nog sen tassa på i -för mig- riktigt god spiid. Viid ipi den sista biten och riktigt skönt att få stanna!
Egen tracker sa 44:45, alltså var jag ganska säker att det hade gått under förtifem. Kollade nyss och åfischell tid var 44:22 => mycket nöjd!

Som kuriosa kan nämnas att min cup-placering baket femman var 65e (-ish) och slutplacering, alltså baket finaltian, var 34e. Så det bekräftar nog fiilingen att jag var konkurrenskraftigare än på femman. I själva verket torde finalen ha varit mitt bästa lopp i hela cupen. En försiktig antydan om att mina forskningsprediktioner ska slå in...
(å andra sidan hade jag inte varit beredd att erkänna slaget förlorat om finaltian hade bajsat, så då ska jag inte heller ta ut något i förtid för att den najsade)
...första ijenttärliga delexamen kommer snart nog, alltså HelsinkiHalfMarathon sjätte juni.
Mer om det inom kort, stejaa tjunattuu!
Väl målgången fick man kaffi, ehuru neppärligen goovkaffi, och tanken var nålite att stanna och aplåjda vinnarna. Men det hindade bli kyligt och småregnigt så det blev hemjogg istället. Bra så, för så snart vi -ketaskompisen och jårs truli- startat så började det regna håålttare.
Skön känsla i kroppen på kväldet och ännu idag. PlanA innehåller barfotaketas imorgon och sannolikt normilenkki på fredag, ty på lördagen är jag belagd med ketasförbud. Och det böövär man lÿÿda. Sen nästa vecka får vi klura ut nå vinnande upplägg inför halvmaran. Men, som sagt, mer om det inom kort......

från barfota till urbota

I de inledande bastucuploppen har jårs truli hittat sig i mitten, givårtejk, av resultatlistorna. Men efter femman hamnade jag nog rejält på efterkälken. Kan ju vara ett uttryck för min profil som löpare, att jag helt enkelt inte är nå världsstjärna på sprint, men preliminärt väljer jag att tolka det som effekt av förriga lördagens 6h lopp.
På torsdagen blev det barfota. Både gamla-hamn och östanpå spårbanor, fingo besök. Skön kväld dessutom, otroligt njutbart. Lugnt återhämtnigstempo och sällskap första hälften.
Till idag hade jag fått för mig att spana in blivande pedbanan mellan lövö och sandsund. Trodde jag skulle lura regnet, om inte stormen. Lurade varken eller, och fick dessutom snöslask på köpet.
Startade ettiden i uppvärmningsväxel (=typ ultra) och ökade till lenkkiväxel vid öbaot snellmans. Vägen ut mot edsevö gick helt ok och utgjordes av skön löpglädje. En del snöslask, iofs, men inget som störde. Men håkade ju nog vinden och befarade det förskräckligaste inför rix8an. Mycket riktigt. Storm och kyligt regn, rakt mot naama. Jippi-bladi-jee!

Tog det som hälsosam träning och försökte få till lagom takt med spjeldi fast. Visade sig hart när omöjligt. Spjeldi ipi eller växla ner till lägre växel? Nejgo ja jeer me! Kämpade vidare med stor möda, enligt förutbestämd växel och andning, samtidigt som jag bestämde mig att hitta på nån ursäkt att få skåla i skumpa baket...
(håkade sedermera att vi såklart måstade skåla för denna vinters sista snöfall)
...bra träning för andningsmuskler och, föreställer jag mig, bra för "systemet" att belastningen hållstade måttlig så att återhämtningen tillåtstade fortsätta.
Den blivande pedbanan då, mellan lövö och sandsund? Janå åtminstone som regnvåt var den blöt och mjuk och otilltalande. Blir neppärligen nå flera besök för jårs truli, före de asfalterat eländet.
Dagens skoval föll på merrell. Och de levererade. Känstade sköna direkt vid påklädsel. Och fötterna helt oskadade baket, trots att skorna voro helt jimånblöta.
Åålrajtski, nu följer tvenne vilodagar. Sen är det dags för bastucupfinal på tisdag. Tie kilsar. Målsättningen är, som sagt, under förtifem. Fast redan (nååsånär klar) förbättring från testloppet, är godkänt.
(fast om vädret påminner om dagens så får det bli ett rejält effektpass och tärmen jemt)
Återkommer med rapport och betraktelser från finalen, men för att ha tess nå chans att ta del av det måste du såklart steja tjuunad. Fatta!

neer på joole

Nu har jårs truli tassat åpå på de proverbiala rosa molnen ein par dagar, baket det tillfredsställande ultraketaset i kåkkelby. Och tur var väl det, ty fötterna har varit en pikuliten aning mer än pikulite ömma och vaderna har varit rent av sjuka. Ännu igår tog det sjukt när jag gick.
Idag var det ju då dags för bastucupens femma. Hade hört från multipla väderstreck att den är ohygglig, och var kanske eventuellt ganska väldigt temmärligen skräckslagen att jårs trulis uppladdning inför, inte var riktigt klockrent ur handboken...
(janå kanske som det där överkorsade exemplet?)
...å andra sidan bra att ha nåt att skylla på för en långsam gammal farbroder.
I lördags ketade jag för övrigt i FajvFingärs, vet inte om jag minnstat att nämna det men looki

-här ketar vi ännu tillsammans, folke j och jag. Du känner igen mig som FemtiFemmaniFajvFingärs.
(ifjol, på venetialaismaraton, också i kåkkelby, var jag lustigt nog också numero FemtiFemiFajvFingärs)
Där var vi ännu pigga och njutglada..
Till idag hade jag redan bestummit att keta i adios. Fast så sjuka som vaderna var igår, vete tusan om det hade gått att keta tess. Janå nog var de signifikant osjukare idag. Visst känstade det när jag gick idag änninu, men det tog inte nå sjukt längre.
Fast, som sagt, ambitionen var inte att vara konkurrenskraftig idag. Eller att få en, eins i skala för gamla tröga farbröder, bra tid. Föresatsen var att få till ett hårt pass. Som ska göra det möjligt att hota 45 minsar nästa tisdag och framförallt vaporisera PB i halvmaraton den 6.6.
Och ett hårt pass blev det. Redan under transportjoggaset till brahebastun håkade jag att detta här blir ingen wienervals på hyacinter. Benen tomma och slitna och andningen tung redan vid sakta jogg.
*jeelp*
Vid bastun fick man chiparmband, som introduceras i bastucupen för första gången. Få se om de fingo dem att tåjma! Sen startades det med korta intervaller. Min startgrupp tutades iväg 18:15:30 och de andra försvann såklart all världens väg. Själv stånkflämtade jag som ett hysteriskt ånglok i akut agoni efter sjutton meter. Vägen ut till vändning ville benen inte svara tess, men det spelade ingen roll för det var ändå avföringstungt att andas. Vändningen kom välsignat fort, efter halvtredje kilsar, dock neppärligen en meter för tidigt. Sen slutet tillät jag andningen att bli ännu flämtigare, gissandes att jag skulle orka den nivån resten av loppet. Vilket jag mer eller mindre gjorde.
Fick söisledes till ett riktigt tufft pass, helt enligt beställningen. Bara att hoppas att kroppen förmår ta tillvara det. Nå resultat vet jag inte, för det har inte kommit upp ännu på dömsis hemsida...
(på tal om hemsidor så är bilden härovan stulad från Kokkola Ultra Run hemsidan)
...men ifall de fick sina attiraljer att tåjma så lär det väl dyka upp så småningom.
Transportjoggaset hem tillbaka var trots allt avsevärt mindre mödosamt än baket tjugoan. Det tar jag som ein braan tecken. Imorgon vilodag och på torsdag är planA nå riktigt lugn barfotalenkki.
Steja tjunad så du inte går miste om nå synnerligen spännandis samt sanningsenliga stårjor!

fråååmm kåkkelby to tukkhålma..

På slutre ändan av gårdagens urakka infann sig de ofrånkomliga tvivlen om det hÿperklipska i att ha anmält sig till 100K i SUM. Tanken på att keta trettisju kilsar till i det skicket kroppen var på slutet, känns mer än nåpikulite övervälmande. Och jag fattade ju att hjärnan skulle erbjuikka dylika tvivelsfunderingar. Så jag var garderad. Tre huvudsakliga grenar framförde försvaret i sin talan, och de var och är som följer:
1) kåkkelbyspiiden var högre än som ambitioneras i SUM, just i avsikt att kunna trösta jårs stackars ynkedom truli med att det kommer att vara skonsammare per kilsar i lägre fart.
2) hävdar (utan att ha nå ijenttärligt stöd för det, men för att jag pÿÿsist böövär det) att bastucupens temmärligen hårda tjugoa på sätt eller annat satt i kroppen och gjorde att tillgänglig totalork var reducerad.
3) gårdagens keikka utgjorde distansrekord för jårs truli, och distansrekord har den gemytliga egenskaper att de flyttar gränserna. Söis var 63 kilsar inte bevis för att huntti är övermäktigt, utan i stället ett steg i att göra det möjligt.
Klevärt, eliho?
Idag är jag limin. Ledit bii nåon, jag är limin.
Som återhämtningslenkki tåjmade pjekas bakom gräsklipparen bra. Baket det kunade jag tilåmed stretcha helt ok, och pinglade upp-å-ner en god stund. Känns redan en smula osämre. Värst är vaderna, speciellast baket man suttit eller luggit. Ingen god prognos inför tisdagens bastucupfemma, minsann. Janå jag tänker keta i adios, som med sina 8 mm hiildråpp nog skonar vaderna märkbart. Och jag tänker inte förvänta mig att det ska gå nå snabbt. Har med vetenskaplig presicion kalkylerat ut att en rimlig målgaffel hade varit 21:00-22:30 minsar. Men det var med pigg kropp och pigga ben. Ejnt gåna häpen. Så jag kissar målsättningarna goddbajs. Och tar det som ett nååsåss träningspass och hoppas det gör mer till än ifrån inför HHM. Målsättningen i finaltian kvarstår, under 45 mins. Men inte lägger jag nå värdefulla kroppsdelar i pant på det heller.
Femman blir tredje irada ketaset som består av deltagande i nå organiserat lopp. Sen ska det bli skönt, föreställer jag mig med viss iver, att njuta av ein par lugna lenkkiar mellan det och finaltian.
Åålrajtski, steja tjuunad nu...
*LÿÿD*
...så återkommer jag med bekännelser ur tisdagens förväntade fiasko.
Till dess tänker jag pöösa förnöjt, med farbroderliga magen stolt putande:

-såheså!

kåkkelby ultra 6h

Hindade bra med morgonqigong och frukost och vesskibesök innan avfärd. Upphämtning av ketaskompis folke j kl 10-ish. I urheilutalon fingo vi nummerlappar och varvräknaschips, som man ogärna skulle äta, av fredrik o. Sen sviidade vi om till ketasutstyrsel och vaselinade in nipplorna och började känna oss ivriga att getta gåoing.
Pang sade startpistolen kl 12.00 och så påbörjade vi dagens ketas. Såsom planerat inledde jårs truli lugnt. Det gjorde också kompisen, och i själva verket hade vi sällskap första timmen. Visade sig, lustigt nog, att varven tog temmärligen prick fem minsar. Sen tog jag en chiagelsup och nålite vatten och ökade tempot nålite. Under min andra, nålite hårdare timme, sejvade jag ein varv = fem minsar, men landade ändå på prick. Sen dags för lugn timme. Känstade otroligt skönt att ändra växel, och ta det lugnare en timme. Schyna fem minsars varv igen, men sparade två minsar på den timmen. De nyttjade jag till böövlig pinkepaus. Fjärde timmen igen dags för nålite hårdare växel. Arbetade åter in ein varv, som åter = fem minsar. Men på slutet började det kännas nålite kämpigt nog. Tog sjukt i ben, fötter och mage och allmänt tufft. Såg fram emot vilotimme igen. När den timmen äntligen började var det inte alls lika skönt som förra. Men tog det lugnt och kände att trots att nog ben, fötter och magmuskler fortsatte att ömma, så nog visade kroppen som helhet tecken på att status sökte sig mot ökad homeostas. Mot slutet av den timmen var det svårt att föreställa sig att sista timmen skulle gå i nå oerhört hög växel. Janå inte gick den det heller. Men ännu saktare hade det gått om inte marko f, bland funktionärerna, hade tipsat att tredjeplatsen är inom potentiellt räckhåll så gasa på nu. Och lustigt nog känstade det nästan uthärdligt. Alltså det belastar nålite olika i olika växlar, så det hjälper nog på nå sätt. Däremot tvivlar jag på att jag tess vann på trean nå. Dessutom började magmusklerna krampa med typ tjufem minsar kvar, så då var det bara att sakta ner och andas lugnare. Icke förhandlingsbart. Och inte spelar det nå roll, kul i alla fall att kunna använda uppmuntraset som stöd. Och. Framför allt. Utan det, och den tempohöjning som följde, hade jag neppärligen klarat A-gränsen. 63 kilsar...
(som förutom att summera veckans saldo till 90 kilsar, även innebar ketning av ein mara på sub-4 och ein halvmara på sub-2, temmärligen baket varadra)
Och finskumpa!

Ketaskompisen var också nöjd med sin insats. Dock blevo vi nålite skräckslagna inför tisdagens bastucup 5:a. Vi får skylla på inkompetent kåotsch!
Janå här hemma vankades det goov återhämtningsdinnär, bara det väl värt besväret.
Steja tjunad nålite nu, så återkommer jag v.b. med mera intryck från kåkkelby och om inte förr så med (möjligen en smula pinsam) rapport från bastucupfemman.
Avslutningsvis ömdöme om tillställningen: fin söörvis och stämning, massa sköna typer...
(medeldistansarna går i mål om en dryg halvtimme, samtidigt som långkörarna når halvtid. tacka vet jag sprint!)
...både bland ketarna, funktionärerna och publikumet. Inte minst småtjejerna som hajfajvade en när man passerade, fast det blev snarare låofajv för fullväxta farbröder ;o)

stimppamben

eller, som vi farbröder utdraget paa säga, stinnpemppad i vamben. Är jårs truli baket ivrigt ätande av vad mangohuset hade att bjuikka till lunch och av paj nu till dinnär. Pajen fick godkänt, visste man jimån att den blev uppäten till sista smula. Och jag åt inte riktigt hela själv, nota bene! Den var goov och innehöll många kilsar, vilka vi må hoppas att skola hinda från vamben till benen tills imorgons baketmeddag.
I kveis blev ögonalocken tungt vägande skäl att blunda en stund, så jag tog boken med mig och läkstade ner i sängen. Tänkte att jag vilar ögorna nålite före jag börjar läsa. Då min kära fru, någon timme senare, började natta sig så steg jag upp och borstade tandorna och sen damp jag i säng igen. Blev nog > nie timmars sömn. Nått bädd!
Idag råkade jag ut för årets första invägning. Visade sig att jag har gått upp en dryg halvkilo sen femtonde december ifjol. Åffsiisön, junåo. Janå i alla fall kan alla åjande och våjande varelser, som pÿÿlar om att jag blir baa maagrari å maagrari, schatta dö fakap åålredi.
Har beställt god nattsömn till inatt också, via sändmändåtkåm och så press enter. Men före det böövär man beskåda en rörandis dokumentär...
(om vi får igång telkkarn, vill säga, torde vara någon månad sen nån senast testa)
...tror den heter nå i stil med "fabban som råodade sin svämppis på vespakÿÿti", givårtejk?
Och så pigg och glad imorgon. Nålite morgonpynj och så tietiden efter ketaskompisen. Det går ju att steja tjuunad, såklart, så man får rapport om framfarten. Men man kan också digga lajv:
http://www.championchip.ee/ftp/liveresults/2015/150516_6h/
Målsättningarna äro:
(förutom belöningshormoner och kivoga transmittorsubstanser änd staff, står skumpa på spel, så det är leikki kaukana)
-drullegräns = godkänt: 55 kilsar, vilket skulle utgöra entydigt distansrekord.
-bra: 58 kilsar, vilket dels vore ein maraton från huntti och dels ein SUMvarv bortom SUM-50
-drömgräns = lysande: 60 kilsar, som skulle betyda snittfart på 6:00 i vilken ska rymmas alla stretch, pink, mat och kakkapauser ynnä muuta.
-bonusextradrömgräns: 63 kilsar, rändåm extragräns som skulle få upp veckans saldo till 90. Inget speciellt med det, men böövade en ytterligare gräns för finskumpamahis :o)
Den preliminära taktiken är att öppna lugnt och växla växel varje timme. Eller, om ingen synlig kisakello finns tillgänglig, vart tionde varv. Määran är att testa om en dylik vaxelväxlingstaktik fördröjer utmattning, vilket kan vara bra att veta inför årets SUM.
Ei muuta, stejaa tjuunattu, muuten..

återhämtning

Sjuka fötter, som sagt, baket tjugan. Inte ovana med Spyridon, men ovana vid spiid. Hade iofs Spyridonerna på toholammin talvimaraton också, men då var spiiden 5:19 mot 4:45 i förrgår. Limin i benen igår, men det har minskat till idag, bara baklåren river nålite när jag böjer fram...
(såsom i "I Chi Ching")
...däremot kroppen som helhet nog i återhämtningsskede. Hoppas det hindar bli färtich tills lördagen!
Fötterna känns nog också på bättringsvägen, inte minst baket dagens fotmassage

som bestod av keivning till FC och tibaks. Speciellt pedbanan/trottoaren framför blivande nyhärbärget kittlar temmärligen.
Diilade med folke j, som kommer med på kåkkelbyUltran, om fäälaset på lördagen. Jårs truli har fått löfte om bilbruk, så jag ska hämta honom. Också han deltar i sprintloppet, så vi torde ha liknande tidtabulor. Och så har jag kinat lös nå goov mat här på hemmaplan till lördag kväld. Bra att ha nåt att se fram emot ifall gåoingen skulle getta taff.
I återhätningssyfte idkas också nu frikostigt frosseri. Känns som det sku böövas baket tisdagens urladdning, som trots kontrollerad början nog var öbaot vad farbrodern dögade till, givårtejk.
Puttrade chili sin carnen i lapins julöl, helgigheten till ära. Åt andäktigt.
Imorgon är det jobbdag, och sen har jårs truli kökskommendering igen. Huruvida det blir nå närkkeig kväldet-före blogginlägg, får du endast och enbart reda på jimån att steja tjuunad. Beklagar men det lönar sig inte att klaga, ty söis är det.

slåo staartär

Helt befriad från närkkehet eller överivrighet, som kunde ha naggat sömnen i kanten, inför bastucupens tjugoa. Det tillskriver jag helt beslutet att inleda iisi. Såg fram emot hårt men uthärdligt lopp, åtminstone första halvan. Och gissade, som sagt, på en tid mellan 1:35 och 1:40.
Valde spyridon igår. Längtade efter FajvFingärs sköna markkontakt och lätthet, men vågade inte rittit Kommodosport. Bra val, även om KS nog också hade tåjmat, ajm schöör.
Startade 18:43 i en halvstor grupp, dock mindre än i femtonet. Schyna direkt från start håsade de övriga iväg, medan jårs truli tålmodigt följde sin tänkta taktik. Simon v, som vi haft givande sparring med i både tian och femtonet, stack iväg som en skållad gysa. Mycket glad att jag inte fick för mig att försöka haka på där...
(han orkade dessutom fullfölja och fick en synnerligen imppande tid, hatten av!)
...inte dröjde det heller länge innan mimmi ö kom swooschande förbi, följd efter ett tag av örjan r. Tror du att jag lät mig luras? Ha! Nejgo! Lugnt och metodiskt tågade jag åpå i min behärskade velocitet. Och njöt. Vilken osannolik skillnad!
Planerade taktiken gick ut på att begränsa spiiden med hjälp av reglerad andning, indelt i fyra växlar á fem kilsar. Något av en preliminär skiss för taktik till HHM tillika, att provköra. Följde till punkt och pricka, vilket visade sig helt görligt. Hade föreställt mig att det i praktiken skulle ge ett jämnt tempo, dvs inte öka spiiden utan snarare kompensera sjunkning. Men det visade sig, vid granskning av trackerns detaljstudium, ha lett till negativ split. I stort sett 4:50 dit och 4:40 tillbaka.
(Huruvida och hur mycket vinden betydde är svårt att avgöra, men den känstade inte besvärande)
Med tanke på hur relativt oberörd jag kände mig vid vändning, och den klara negativspliten, föreställer jag mig att man kunde inleda pikulite aktivare på HHM om det är en bra dag.
Fick åfischella sluttiden 1:34:55 alltså cirkulus som nedre gränsen för min gissning och om distansen stämmer, ger det nog tillåtelse att fortsätta drömma om 1:45 på HHM, om inte bättre. Och trackern antyder att distansen stämmer

Själva resultatet, äs satsch, är jag på nå rationell men neutral nivå nöjd med, Någon emotionell reaktion eller märkbar kemisk belöningsduch har det inte gett. Inte tvässimot heller, i form av besvikelse. Bara att jag inte hade nå på det viset mål, annat än att disponera och köra hårt bara på slutet. Och det gjorde jag. Och fysiskt och endoknarkligen synnerligen tåjmande! Mycket trött och mycket lycklig i kroppen, än idag också. Och hårdkörningen på slutet känstade som ett effektivt inaff spiidpass, även om första halvan gick i (ehuru ansträngande) njutfart.
Att komma igång med transportjoggen hem, var neppärligen lätt. Fötterna ömmade och benen var sjukstyva, liksom ryggen. Men sen jag väl fått igång lunken, blev det lite av försmak inför lördagen. Liksom hur skönt det kan vara med jämn lugn lunk när kroppen och benen och fötterna är trötta och sjuka. På nå sätt länge sen.
Janå, idag alltså första av tre vilodagar. Och åtminstone den här känns helt behövlig, Hoppas nästan i smyg att det ska hinda börja kännas lockandare att keta än vila, i god tid före lördagen. Dock fast besluten att hålla mig. Liksom jag hållit föresatsen att avstå från lånklenkkiar sen 41:an för några veckor sen, duktig farbroder!
Återkommer med funderingar inför, och intryck från, kåkkelbyketaset. Så steja hypertjunad!
En senare fråga sen, hur intressant det bli att keta bastucupens femma med bara ett par vilodagar efter kåkkelbys 6h. Den som lever får erfara och den som stejar tjunad får höra!

route 66

Tisdagens hårdketas lämnade en liminhet i bakbenen som souvernir, baklåren närmare bestummit. Till torsdagen hade jag fått för mig att det kunde vara klevärt med en fuskfastedag, mest med tanke på kåkkelbyUltran nästa lördag. Har ju kämpat hårt, de senaste veckorna, för att övertyga kroppen att det är glykogen som ska eldas när man ketar. Så nu määrade jag att den böövstade påminnas om att man nog kan elda med fett också, baa man tager det lilla lugna. Torsdagens återhämtningslenkki blev också lugn. Och benen känstade ganska tomma och ömma. Men en skön lenkki blev det, tillsammans med folke j voro vi till östanpåspåret och diggade tvenne varv. Mycket lugn återhämtningstempo/ultraväxel. Jag var barfota och det var extraskönt. Inspekterade tåns blodblejma..

..och av den var cirkulus bara missfärgning kvar, så tuta och köra.
Inball mig tilåme att fötterna hade hindat bli nå pikulite opitogare sen förra barfotalänkkin. Baket lenkkin käkade jag mycket mer än jag brukar på riktiga fastedagar, så därav fuskfasta.
Natten till fredag vaknade jag av lindrig halskänning och semistockad andning. Nästan helborta på morgonen och helborta baket "fem zang". Men baket arbetet, då jag sku rosta kaffi, började kroppen och armarna klia infernalistiskt. Först skräckslogs jag till vanvett av tanken att jag hade blivit algerisk mot kaffi...
*PÄNIK*
...visade sig dock bara vara nässelutslag. Iofs en smula okul redan det. Janå det lugnade sig ner och försvann helt under natten. Varför planA, med lördagslenkki återaktiverades. Ketaskompisen var tagen upp, så det fick bli solokarriär. Men planerade jeppis-runt fick döga. Valde tilåmed radien med lockande berget, trots ömsandheten. Iklädde mig avsevärd mundering, av multipla anledelser. Dels förkylningsantydelserna, ehuru synnerligen lindriga. Dels känstade det inte helt luftvarmt. Dels vill jag gärna öva kroppen i svettasets svåra konst, inför stundande värmeböljor. Säg tileksemppel att sommarens första dag skulle trilla in i kåkkelby, då kan det bli 6 långa timmar om man är illa förberedd. Inte för att de har lovat nå speschellt varmt, men i fulla fall.
Hade föreställt mig måttlig njutfart och galant löpglädjegalopp, och hosåhelst spjeldi fast och 7stegsandning. Baket uppvärmningens par inledande kilsar håkade jag dock snart nog att farten hamnade i övre zonen. Alltså i stort sett så hårt jag kan keta med just spjeldi fast och sagda 7stegsandning. Skyller förstås på bastucuppaset, som höjt diifååltspiiden. Bra varning inför kåkkelby, liksom se till att det inte går för hårt i begynnelsen. Också bra övning inför tisdagens tjuga, att hålla hyfsad takt under ett par mil. Fast utan att slita, tack de velocitetsdämpande förutsättningarna.
Sammanlagt blev det 66 kilsar denna vecka, ett temmärligen tillfredsställande saldo.
Nu två troligen böövliga vilodagar. Sen nästa etapp i bastucupen. Tjugoan. Erkänner att jag tänker disponera den här gången. Tjugo är kort i lenkkitakt, men inte när man ketar hårt. Inte för en ynklig farbroder åtminstone. Mellan tisdag och kåkelby är det fyra dygn, alltså tre hela dagar, vila. Så inte så himlades nödvändigt att sparlåga inför det, men neppärligen nå orsak att slita sig sönder och samman heller. Och så var det det där femföresvimpaset vid fjorton kilsar på förra. Inte tess nå ivrig att dacapa den bravaden. Åkejåkej, det är seliseli, Är en fisigkåntt gants ajnfack. Aj kånfess.
Jimån den enkla beredskapen att steja tjuunad får du höra huruvida föresatsen att disponera krafterna lyckades. Och såklart resultat. Gissar hejvilt på en tid mellan 1:35 och 1:40. Åtminstone skulle det inte bööva ta nå mycket längre än så, om jag ska våga hålla liv i drömmen om en HHM-tid på ner mot 1:45. Någon godkänt-bra-lysandeskala iis jag inte eins försöka mig på denna gång..

det doklande doklet

Kort arbetsdag idag. Och laddad och taggad som en siil inför kväldets utmaning. Tog på mig de nya merrellarna och stunttade åpå nålite här inne. De känstade bra och jag var iver att få jungfrufärda dem, så därmed var dagens skoval avgjort. Övrig klädelse blev shorts och Tpajta, fast under transportjoggarna till och från hade jag nog vindtätt utanpå.
Startade hemifrån redan 18-tiden, istället för att otåligt vänta ytterligare. Tog lite längre väg dit, än senast, för de sku ha nå grävas på g på gammrutten.
I samband med strippaset hade jag av mig dojjorna och smetade nålite compeed på de ställen som kunade tänkas skava, djast in kejs. Det var så varmt i omklädningsryymet att jag inte tyckte mig bööva nå ytterligare uppvärmning. Hade ju joggat dit, änd staff. Lite snack inför, med nå bekanta filurer. Råkade bl.a svågerTom, som förstahjälppade, frågade om han ville ta min plats. Men han hade biin deer, dann dätt, och gav mig en tajmtobiit. Ur min startgrupp funtsade jag med bl.a örjan r, som hade fjolårets c. 1:08 att klå...
(och cala m, som inte befann sig i form att utmana sin fjolårstid)
...det där 1:08 fastnade nåålees i bakhuvet på mig, mitt jæfvla dokel.

Tänkte att men ahaa, då klistrar jag örjans rygg från början och hänger på i den takten så länge jag orkar. Inom ett par kilsar håkade jag att det här är på tok för högt tempo för petiit moaa. Då slog det mig att örjan ju skulle UNDER 1:08, inte sikta på nå tid kring den tiden. Hade kunnat vara klevärt att börja en växel lägre, om man säger så. Janå, då hans rygg var vederbörligen släppt så hängde jag på mimmi ö, fast jag vis från tian visste att hon är ett par snäpp för vass. Men utmärkt draghjälp under första halvan, även om jag måstade släppa länge före omvändelsen.
Vid vändning utmärkte sig doklet för andra gången. Skulle ta någon klunk medhavt vatten, men fummeltappade flaidan. Fick stanna och ta upp den, vilket tog sin tid. Speciellt som det inte var nå lätt att nå ner till vägytan i det skedet. Fast åkejj. Den lilla pausen, speciellt jämte vatoslurken, gjorde sannolikt mer nytta än skada.
På väg tillbaka var det ganska tätt. Man blev omketad och ketade om. Kul och motiverande, annars hade det nog varit svårt att hålla upp ens styrfart. Tungt var det, men på nåt sätt uthärdligare än tian. Kanske hjärncellen håkade att inget fasligt farligt hände, fast homeostasen var rubbad en stund. Så den tvang en inte att uppleva ansträngningen som riktigt lika plågsam? Men en konstig minisvacka upplevde jag. Vid fjortonkilsarsskylten tappade jag allt tryck i skallen. Från ett steg till nästa, helt tomt. Var rädd att svimma. Hindade tänka att vad nålogt att alla som man med besynnerlig möda kravlat sig om, nu kommer om tibaks på sista kilsarn. Men hundratalet meter lugnt joggtempo och några klunkar vatten redde upp tillståndet. Och jag kunade återuppta "slutspurtaset".
Ingen behaglig upplevelse. Finns nog fördelar med att hålla koll på pulsen under såna här lopp, kanske man borde börja..
Janåmen, baket målgång igen hög som en husvagn. Bra fiilis, ehuru en smula törstig.
Klockade enligt egen tracker till 1:07:31 alltså inom lysande på min skala. Men kollade nyss att resultaten redan kommit upp. Och åfischell tid var såpass ännu lysandare som 1:06:46.
Som sagt svårt att gissa var det skulle landa och därmed också svårt att bedöma. Eftersom resultatet hamnade utanför skalan, visar ju det att den inte var så lysande. Men hosåhelst fick jag nog ut allt som fanns i farbroderliga lekamenen den här gången också...
(stort tack till alla draghjälpare)
...och är mer än nöjd!
Diilade med ketaskompisen folke j om återhämtningslenkki på torsdag, preliminärt. Imorgon välförtjänt vila.
Lovar att kiipa dig aptodejt, men då måste du steja tjuund, y'heer!
ps-1: örjan r gick in på under 1:04, phjuuv!
ps-2: merrellarna tåjmade, lindrig början till skav vid vänster stortås basled fick compeedas innan hemjogg. Klart godkänt!

15 på 15 den 5e und den svarta hästen

Imorgon är det dags för episod två i årets bastucup, 15-kilsars loppet. Jårs truli, som är begåvad med startnummer 15 ser det som ein posetiv tecken. Har hindat glömma bort hur jobbig tian var. Alltså jag minns att jag tyckte den var jättejobbig, men har glömt hur det känstade. Och ser ivrigt fram emot morgondagens start. Idag kom startlistan på nätet och det visade sig att numero 15 har hamnat i en jättebautastor grupp, som startar 18:36. Räknade, ehuru slarvigt, till femtontalet ketare. Kul! Även om många intimiderande namn. Förstås mellan några och många av mina medstartande har taktikerat på testloppet och kommer att slita sönder gruppen innan man hindar säga "flämt". Men nog måste det ju finnas några där som kan utgöra bra harar för en slö gammal distanstraktor som jårs truli?
Det gör inget om det blir alltför hårt från början, effektiv träning lär det bli hur som helst. Böövär man börja jogga i något skede, så gör man det då. Inför tian hade jag spekulerat i sluttider, var ganska väldigt säker på sluttid mellan 45 och 48 minsar. Och fick rätt. Inför morgondagens distans finner jag det temmärligen mycket omöjligare att gissa. Om jag skulle tvungnas laga någon motsvarande godkänd-bra-lysandeskala -eins preliminärt- skulle jag för det första kräva att få öka zonerna med 50%. Motsvarandis  som distansen ökar. Då skulle jag repa till med 1:07:30-1:09 = lysande / 1:09-1:10:30 = bra / 1:10:30-1:12 = godkänt.
(janå inte var det ju så oerhört ÿberomöjligt inte, men återstår att se om det tess landade in dö båålpaark)
Skovalet är delvis öppet inför morgondagen. Hade iofs inget direkt att måjtta på adios från testloppet, men fredagens filmning avslöjade att de kräppar mitt steg en smula. Därför har jag bestämt med resolut beslutsamhet, att marginalisera dem till ketas när vader och/eller achillesar är sjuka. Vilket mårar och inträffar, ffa när man är ivrig med FajvFingärs. Men. Så råkade skolagret, helt jimån kära fruns förskyllan, utöka sig med ett utsökt par merrell...
(med 0-drop och vibrambotten, ehuru kånsiderabelt tjockare än FajvFingärs eins Spyridon, för att inte tala om KS)
..det står nu alltså mellan Spyridon och sagda Merrell (bare access).

För Merrell talar den tjockare sulan (och nåja, nyhetens behag). Grusvägen den första och sista dryga kilsarn var nämligen försedd med försvarliga stenbumlingar. Inte så att det skulle vara nå problem att keta i Spyridon, eller eins KS för den delen, om man tar det lilla lugna och har lite koll på var man sätter fötterna. Men det määrar man inte direkt ha, juh. Det som talar för Spyridon är att jag inte har hindat provköra merrellisarna. Vet alltså inte hur de är att keta i, men de är ursköna att ha på och erbjuikkar enormt utrymme för framfot och tår att göra sina jobb i. Icke inketade skor kan också mycket möjligt ge nå blåsor eller skvasår. Å aadär sidan brukar inte det störa så himlades föri baket.
Får ta och sova på saken. Ett sånde såkallat posetivt problem, ty jag tror att ana hoki ska tåjma helt pöörfekt!
Sen senast vi snackadist har jag bara hindat med ein lenkki. Och har lyckats hålla mig från långlenkkiar, exaktemente som jag lovade. Och dessutom kortat lördagslenkkin till 24 kilsar och är seriöst beredd att korta ytterligare inkommande lördag. Som blir sista inför kåkkelbyUltran.
Har nog börjat känna extraspring i benen redan. Under lördagens jeppis-runt (med pikuliten avstickare) råkade jag konstatera att det hade nog varit en ypperlig dag för långlenkki. Kände folke j:s tunga hand på axeln: tänk inte eins tanken! Nånee, inte hade jag tänkt tänka tanken, saa baa..
Men summarum var det en utomordentligt skön runda, bara njutning från första steg till sista. Och alltså med försvarlig mersmak. Vi träffade också på björn s, som tassade ifatt oss på lätta steg. Han var ute på långlenkki och slog oss sällskap hela vägen, trots att vår takt var mycket beskedligare än hans. Trevligt!
Igår besökte vi kåkkelby, min kära fru och jag. Körde bl.a förbi ultrabanan. Iofs på avstånd, men den såg helt inbjuikkande ut. Börjar nog se fram emot 16e. Också det ett tecken på att benen börjar bli laddade. Målen där är nå i stil med:
(deltar alltså i 6 timmars)
-godkänt: 55 kilsar (vilket skulle vara klart och entydigt distansPB)
-bra: 58 kilsar (vilket skulle motsvara ett SUM-varv utöver fjolårets SUM-50)
-lysande: > 60 kilsar, vilket bara skulle vara bladi lysande, däts åål.
Åålrajtski, steja nu extra alerta och tjunade, ty redan imorgon torde uppdyka nån smärre endorfinförgiftad rapport från femtonet..

ps: den svarta hästen är alltså merrellisarna

moovistaar

Vilodag idag. Började morgonen med frukost, utan morgonqogong, hoppandes på att få begå utomhusdebut. Men så började det blåsa med onödig iver så det slog sig till pållor. Riggade istället upp kamerorna bredvid varandra och filmade några ketassnuttar. Gewönlig video och Slo-Mo. Adios-Spyridon-Kommodosport jämförelser. Skippade barfota eftersom fotsulorna ömmade ännu från igår.
Filmade också kära fruns löpsteg, som visade sig vara tekniskt finare än jårs trulis, men vågar inte publicera det utan lov. Janå inte visar jag mina steg för att de är fina, utan som studiematsku. Och för att visa att det inte går att analysera löpteknik från vanlig video. Kolla denna sekvens, med adios, spyridon respektive kommodosport...
(de två senaste alltså fajvfingärs)
...vanlig video mot Slo-Mo

Det är helt omöjligt att se hur skoval påverkar löpsteg i vanlig hastighet. Neppärligen lätt i Slo-Mo heller, eftersom skillnaderna är temmärligen subtila.
Vi ser ju dock med all önskvärd tydlighet vad jag böövär göra inför nästa etapp av cupen, eliho?
Två tydliga saker, som torde kunna verkställas utan större bekymmer. Och nå omständiga omställningar lär ändå inte gå att jimånföra.
Kul att leka i labbet och lära sig använda Slo-Mo.
Funtsar på att erbjuikka ett paket för löpare, med Slo-Mo filmning av löpsteg, klinisk bedömning av några viktiga punkter och analys samt förslag på åtgärder, jämte uppföljning.
Steja för allsin värld tjunad så du inte missar nåt, bums!