kåkkelby ultra 6h

Hindade bra med morgonqigong och frukost och vesskibesök innan avfärd. Upphämtning av ketaskompis folke j kl 10-ish. I urheilutalon fingo vi nummerlappar och varvräknaschips, som man ogärna skulle äta, av fredrik o. Sen sviidade vi om till ketasutstyrsel och vaselinade in nipplorna och började känna oss ivriga att getta gåoing.
Pang sade startpistolen kl 12.00 och så påbörjade vi dagens ketas. Såsom planerat inledde jårs truli lugnt. Det gjorde också kompisen, och i själva verket hade vi sällskap första timmen. Visade sig, lustigt nog, att varven tog temmärligen prick fem minsar. Sen tog jag en chiagelsup och nålite vatten och ökade tempot nålite. Under min andra, nålite hårdare timme, sejvade jag ein varv = fem minsar, men landade ändå på prick. Sen dags för lugn timme. Känstade otroligt skönt att ändra växel, och ta det lugnare en timme. Schyna fem minsars varv igen, men sparade två minsar på den timmen. De nyttjade jag till böövlig pinkepaus. Fjärde timmen igen dags för nålite hårdare växel. Arbetade åter in ein varv, som åter = fem minsar. Men på slutet började det kännas nålite kämpigt nog. Tog sjukt i ben, fötter och mage och allmänt tufft. Såg fram emot vilotimme igen. När den timmen äntligen började var det inte alls lika skönt som förra. Men tog det lugnt och kände att trots att nog ben, fötter och magmuskler fortsatte att ömma, så nog visade kroppen som helhet tecken på att status sökte sig mot ökad homeostas. Mot slutet av den timmen var det svårt att föreställa sig att sista timmen skulle gå i nå oerhört hög växel. Janå inte gick den det heller. Men ännu saktare hade det gått om inte marko f, bland funktionärerna, hade tipsat att tredjeplatsen är inom potentiellt räckhåll så gasa på nu. Och lustigt nog känstade det nästan uthärdligt. Alltså det belastar nålite olika i olika växlar, så det hjälper nog på nå sätt. Däremot tvivlar jag på att jag tess vann på trean nå. Dessutom började magmusklerna krampa med typ tjufem minsar kvar, så då var det bara att sakta ner och andas lugnare. Icke förhandlingsbart. Och inte spelar det nå roll, kul i alla fall att kunna använda uppmuntraset som stöd. Och. Framför allt. Utan det, och den tempohöjning som följde, hade jag neppärligen klarat A-gränsen. 63 kilsar...
(som förutom att summera veckans saldo till 90 kilsar, även innebar ketning av ein mara på sub-4 och ein halvmara på sub-2, temmärligen baket varadra)
Och finskumpa!

Ketaskompisen var också nöjd med sin insats. Dock blevo vi nålite skräckslagna inför tisdagens bastucup 5:a. Vi får skylla på inkompetent kåotsch!
Janå här hemma vankades det goov återhämtningsdinnär, bara det väl värt besväret.
Steja tjunad nålite nu, så återkommer jag v.b. med mera intryck från kåkkelby och om inte förr så med (möjligen en smula pinsam) rapport från bastucupfemman.
Avslutningsvis ömdöme om tillställningen: fin söörvis och stämning, massa sköna typer...
(medeldistansarna går i mål om en dryg halvtimme, samtidigt som långkörarna når halvtid. tacka vet jag sprint!)
...både bland ketarna, funktionärerna och publikumet. Inte minst småtjejerna som hajfajvade en när man passerade, fast det blev snarare låofajv för fullväxta farbröder ;o)