julesorg

Hos barnet fanns alltså faktiskt julen, riktigt på riktigt!

I den yttre verkligheten finns julen kvar, men inte barnet.

I den inre verkligheten finns barnet kvar, men inte julen.

Barnet sörjer julen, och vad den innebar...

Min gåva till barnet är att erbjuda tillåtelse och utrymme för den sorgen, det barnet

förändra sig eller förändras?

Vill du bli en bättre människa?

Ifall det råkar falla sig så att du vill det så har du sannolikt någon föreställning om hurudan en bättre människa är, och kanske vidtar du mått och steg för att själv utvecklas i den riktningen. Idag ska vi inte anstränga våra söndagströtta hjärnceller med frågor om hur du kan veta att just de egenskaperna utgör bättrehet hos människor, eller varifrån du har fått de uppfattningarna. Chansen finns att du också spenderar en icke föraktlig del av din energi på att försöka intala dig själv och oss andra om att du kanske nog ändå besitter något lite större del av dessa bättrehetsinnebärande kvaliteter, än du innerst inne är övertygad om. Kankse? Nå hur tycker du att det lyckas?

Hur vilodag det än är, ska vi väl inte helt bespara dina hjärnceller från ansträngning, så därför ställer sig frågan varför? Varför, alltså, vill du bli en bättre människa?
(om du inte vill det, eller förvånad rycker på axlarna över hela frågan, så får du göra 25 armpressar för att i rättvisans namn också måsta anstränga dig, ehuru fysiskt)
Är det något du försöker uppnå, så fall vad? Vad kommer att hända/skulle hända, när/om du uppnår det? Vem ska avgöra ºen av framgång?
Är det något du försöker bli fri från? Din inte riktigt/alls tillräckligtbrahet?
Om du börjar djupdyka i de här frågorna, vilket betyder i dig själv, så föreligger en påtaglig sannolikhet för temmärligen omvälvande avslöjanden. En icke oansenlig risk föreligger också, för att vad du hittar kommer att skrämma skiten ur dig.. fast att få skiten skrämd ur sig behöver inte alls vara det värsta som kan hända!
(om man nu inte råkar vara ganska väldigt förtjust i att gå omkring och bära på den förstås)

Motsatsen då, eller efter föregående resonemang kanske slutsatsen, att (till)låta dig vara som du är? Innebär inte det stagnation och resignation? Vem vet, kanske det. Är det i så fall farligt? Laddat? Skrämmande? I så fall kanske du vill ta en ny djupdykning och undersöka vad det är som gör det så hotfullt. Fast oberoende av hur det känns med hotet om stagnation, så är nog sannolikheten stor att det inte kommer att basannas. Nämligen då du börjar utmana, undersöka och genomskåda dina motiv och styrkrafter, så kommer laddningar att neutraliseras och behoven att kontrollera dig själv och dina omgivningar kommer att svagna. Det som sker är inte att du blir en bättre eller sämre människa, utan snarare så att den skalan upplöses inför din granskande blick. Det som förvisso förändras, är att du blir en friare, ledigare, lättare att vara, filur. Inte genom att försöka uppnå det, utan genom att avstå från att försöka. Genom att genomskåda dina motiv till förändring, frigör du kraft till en naturlig manifestation av din egen unika livsflödande förändring.

Men vad om du nöjer dig med att vara som du är, och det visar sig innehålla ett behov att bli bättre? Alltså du ser dig själv undersökande, odömande, förutsättningslöst och upptäcker en stark vilja att bli bättre. Paradox? Vad ska du då göra? Bra fråga!
(jag är ingen rådgivare eller coach så jag varken vill eller kan säga vad du ska göra, men eftersom "du" i den här [kon]texten är godtyckligt och lika gärna kunde vara jag, så kan jag ändå resonera om hur jag kunde tänkas handla)
Till en början ska du djupdyka igen och undersöka den där viljan, motivet bakom den. Vad vill den uppnå eller fly från? Om du kommer till botten, alltså så djupt i ditt medvetande som du i dagens läge förmår, och den förefaller vara en rå kraft utan dold agenda, så ska du helt enkelt digga den. Känna och uppleva den och inte försöka bedöva den genom att anstränga dig för att bli bättre (vad dö hell det än innebär). Om sen dina handlingar flödar i en riktning som tenderar att utveckla dig inom något område, så är det ju kul och diggansvärt och skulle kanske t.o.m enligt någons skala klassas som en förbättring. Något helt annat, icke desto mindre, än att försöka krysta fram en imitation av någon mental föreställning om bättrehet.
Det var inte det som skulle krystas ut, var vi ju redan överens om!

Haha, stackarna som valde armpressarna i hopp om att komma lättare undan. De andas tungt nu, medan vår andning är lättare än ett fjuttigt fjun!

tankar om tankar

De här funderingarna kommer inte att handla om bensinbyttor. Bara så du vet. Tankar och tänkande är intressanta att betrakta och fundera kring. Och det förefaller nödvändigt -i bemärkelsen tillhörande, snarare än tvunget- om man råkar vara intresserad av mediation och sjävutforskning och sådana grejer.
Till en början är tänkandet väldigt nära inpå och omedelbart. Jag är liksom identifierad med tänkandet och därmed tankarna. Tankarna upptar stor del av tillgänglig uppmärksamhet och tillmäts löjligt stor betydelse och kraft. Jag kanske t.o.m upplever att då jag slutar tänka så slutar jag existera, eller "..dör jag" som en gruppdeltagare uttryckte det vejbäkkvenn. Då är, minsann, jaget identifierat med tanken och tänkandet.

Om jag lyckas rycka uppmärksamheten loss från tanken och liksom få syn på den inifrån, så kan följande skede ta vid. Då är jag inte längre identifierad med tanken. Jag kanske upplever mig som tänkaren, men inte längre som bara tänkaren, Tänkandet är bara en funktion i jag-processen.
(du får gärna ursäkta mitt missbruk av ordet liksom, det är liksom ganska svårt att hitta ord för den här typen av betraktelser!)
Den här distansen-utan-avstånd, den här avidentifikationen, kan troligen bli tillgänglig som en följd av att man skapar utrymme för den. Det kan ske genom att jag förankrar min uppmärksamhet i kroppen. Blir medveten om kroppen och det utrymme i vilken kroppen befinner sig. Då får tankarna en rymd att finnas i. Jaget, eller jag-känslan, kan vila i bakgrunden i stället för att klänga i tankarna.

I något skede lär du tränga längre in än så. Sjunka djupare in i det undermedvetna, som då förlorar sitt under. Det förr så skymda blir i små smygande steg, ocheller gigantiska kliv, synligt. Om utifall att, alltså, du råkar vara inresserad av dylikt. När du betraktar tankarna och följer dem liksom baklänges, märker du att deras natur i tidigare skeden är helt annorlunda än som du är van att erfara dem. Som du är van att tänka dem. De avslöjar en oerhört koncentrerad bubblenatur. Som att en mycket komplex tanke kan uppfattas, i sin helhet, på nolltid. Narrativet blir liksom valfritt och mister sin automatik. Kanske den inre berättaren fortsätter på tomgång även om tankens innehåll blev medvetet i ett huj, och ibland kan det säkert vara till nytta, men känslan av tankearbete är förändrad. Definitvt.

Så småningom börjar skönjas den bubblande källa, ur vilken tankarna uppstår. Under den sjunkande vägen ner till den källan kommer du att ha fått syn på en jæfvla massa skuggiga bumlingar, som hindrar och distorderar tankebubblorna och i väldigt stor utsträckning avgör vilka tankar som flyter upp till ytan, till medveten nivå, och med vilken grad av tillbuckling. De här bumlingarna består av saker som undanträngda känslor och undermedvetna föreställningar. De är fruktansvärt intressanta, men vid sidan av dagens tema. Du kommer att klart se vilken befängd idé föreställningen om tankens kraft är. På sin höjd kunde man föreslå att kraften och intentionen springer ur samma källa som tanken..

Du kommer att se källan bubbla med ett enormt spektrum av potentiella tankar och du kommer att se mekanismerna bakom valet av bubbla. Se vad som bidrar till att du väljer en bubbla, en tankebana, och identifierar dig med den. Rättare sagt, brukade identifiera dig med den. Du kommer att kunna lätta på det överdimensionerade allvar med vilket du har vägt tankarna. Du blir fri att betrakta tänkandet som det händiga lilla verktyg det är. Du riskerar kanske att mista den rättfärdiga känslan att ditt sätt att tänka är det enda rätta. Det må vara hänt, för den känslan var aldrig berättigad till att börja med.
Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att du ska tro på det här. Att du ska skapa en uppfattning baserad på mina betraktelser, eller ens justera din nuvarande uppfattning. Inte skulle det heller vara av något värde, för någon av oss, om du gjorde det. Jag bara roar mig med att bekriva hur det ter sig, med de ord som erjuder sig för ändåmålet. Och med att presentera en liten förutsägelse för hur det kommer att bli för dig, om du råkar lockas till att sänka uppmärksamheten ner i din egen inre källa. Eller kanske riktigare uttryckt: om eller när du råkar gravitera mot den källan, dens dragningskraft får tag i din uppmärksamhet.
Sen ska jag roa mig med att glatt utbrista: vad var det jag sa :o)

hen eller hen eller den eller det?

Detta här är inget sakligt inlägg i den debatten, det är mer av ett personligt utbrott ur hen-kravatten.
Försök kastrera mig genom att hen:a mig och dina intentioner skola bli som tennsoldater som försöker tämja en vulkan. Och nej, jag tänker inte bemöta dina kloka argument. Jag kommer att ösa en hink glödande magma över dem. Som sagt, det är personligt.

Under de tidiga åren, som smidde mitt pansar och lärde mig vilka energier, krafter och impulser som blev förtjänstfulla och trygga att tillåta samt på motsvarande sätt vilka som är farliga och hemska, blev av olika orsaker ilska och manlighet att tillhöra den senare kategorin. Hur det kom sig att det blev så har jag, ganska långt, på klart. Det kan vara intressant, men är inte relevant idag. Påjnten är att hitta energin, känslan och kraften och släppa ut den komprimerade i hanterabara doser så flödet når balans. Påjnten är också att upptäcka de antaganden och slutsatser (de inre tolkningarna av de yttre orsakerna) som murats in som stenar i skyddsmuren. Den inre skyddsmuren som skyddar mig från mina otillåtna impulser, behov och energier. Se och känna dem genom hela sitt väsen, inte bara inse och förstå i tanken. Det har en upplösande effekt alla gånger. När urkrafter kläms ihop blir de till ursinne, som exploderar eller fräter sönder sin bärare.

Om du inte lever din natur så tar den död på dig.

Det betyder ingalunda att varje impuls omsätts i handling, åå kåntröör, uppstår mycket större frihet att styra och kanalisera impulserna i tåjmande handling. Det är inte heller ytlig machotuffhet jag talar, åå kåntröör, machotuffhet är den patetiska kompensationen som försökte föreställa manlighet. Det är inte heller ett ställningstagande emot feminism, åå kåntröör, det är ett ställningstagande för varochens jämnställda rätt att vara enligt sin egen natur. Det kunde lika gärna ha varit mina kvinnliga energier som blev inmurade och behövde befrias, alls inte ovanligt hos mänskosläktets hanar. Råkar nu bara vara så att just de sidorna alltid har levat i högönsklig välmåga hos mig.

Idag, just nu, känner jag ett lugnt vällande flöde av varm kraft. Idag känner jag självrespekt och beredskap att försvara den. Idag känner jag mig inte som en eller ett hen.
Det får vara mitt tänksgiving bidrag!