tankar om tankar

De här funderingarna kommer inte att handla om bensinbyttor. Bara så du vet. Tankar och tänkande är intressanta att betrakta och fundera kring. Och det förefaller nödvändigt -i bemärkelsen tillhörande, snarare än tvunget- om man råkar vara intresserad av mediation och sjävutforskning och sådana grejer.
Till en början är tänkandet väldigt nära inpå och omedelbart. Jag är liksom identifierad med tänkandet och därmed tankarna. Tankarna upptar stor del av tillgänglig uppmärksamhet och tillmäts löjligt stor betydelse och kraft. Jag kanske t.o.m upplever att då jag slutar tänka så slutar jag existera, eller "..dör jag" som en gruppdeltagare uttryckte det vejbäkkvenn. Då är, minsann, jaget identifierat med tanken och tänkandet.

Om jag lyckas rycka uppmärksamheten loss från tanken och liksom få syn på den inifrån, så kan följande skede ta vid. Då är jag inte längre identifierad med tanken. Jag kanske upplever mig som tänkaren, men inte längre som bara tänkaren, Tänkandet är bara en funktion i jag-processen.
(du får gärna ursäkta mitt missbruk av ordet liksom, det är liksom ganska svårt att hitta ord för den här typen av betraktelser!)
Den här distansen-utan-avstånd, den här avidentifikationen, kan troligen bli tillgänglig som en följd av att man skapar utrymme för den. Det kan ske genom att jag förankrar min uppmärksamhet i kroppen. Blir medveten om kroppen och det utrymme i vilken kroppen befinner sig. Då får tankarna en rymd att finnas i. Jaget, eller jag-känslan, kan vila i bakgrunden i stället för att klänga i tankarna.

I något skede lär du tränga längre in än så. Sjunka djupare in i det undermedvetna, som då förlorar sitt under. Det förr så skymda blir i små smygande steg, ocheller gigantiska kliv, synligt. Om utifall att, alltså, du råkar vara inresserad av dylikt. När du betraktar tankarna och följer dem liksom baklänges, märker du att deras natur i tidigare skeden är helt annorlunda än som du är van att erfara dem. Som du är van att tänka dem. De avslöjar en oerhört koncentrerad bubblenatur. Som att en mycket komplex tanke kan uppfattas, i sin helhet, på nolltid. Narrativet blir liksom valfritt och mister sin automatik. Kanske den inre berättaren fortsätter på tomgång även om tankens innehåll blev medvetet i ett huj, och ibland kan det säkert vara till nytta, men känslan av tankearbete är förändrad. Definitvt.

Så småningom börjar skönjas den bubblande källa, ur vilken tankarna uppstår. Under den sjunkande vägen ner till den källan kommer du att ha fått syn på en jæfvla massa skuggiga bumlingar, som hindrar och distorderar tankebubblorna och i väldigt stor utsträckning avgör vilka tankar som flyter upp till ytan, till medveten nivå, och med vilken grad av tillbuckling. De här bumlingarna består av saker som undanträngda känslor och undermedvetna föreställningar. De är fruktansvärt intressanta, men vid sidan av dagens tema. Du kommer att klart se vilken befängd idé föreställningen om tankens kraft är. På sin höjd kunde man föreslå att kraften och intentionen springer ur samma källa som tanken..

Du kommer att se källan bubbla med ett enormt spektrum av potentiella tankar och du kommer att se mekanismerna bakom valet av bubbla. Se vad som bidrar till att du väljer en bubbla, en tankebana, och identifierar dig med den. Rättare sagt, brukade identifiera dig med den. Du kommer att kunna lätta på det överdimensionerade allvar med vilket du har vägt tankarna. Du blir fri att betrakta tänkandet som det händiga lilla verktyg det är. Du riskerar kanske att mista den rättfärdiga känslan att ditt sätt att tänka är det enda rätta. Det må vara hänt, för den känslan var aldrig berättigad till att börja med.
Nu inbillar jag mig naturligtvis inte att du ska tro på det här. Att du ska skapa en uppfattning baserad på mina betraktelser, eller ens justera din nuvarande uppfattning. Inte skulle det heller vara av något värde, för någon av oss, om du gjorde det. Jag bara roar mig med att bekriva hur det ter sig, med de ord som erjuder sig för ändåmålet. Och med att presentera en liten förutsägelse för hur det kommer att bli för dig, om du råkar lockas till att sänka uppmärksamheten ner i din egen inre källa. Eller kanske riktigare uttryckt: om eller när du råkar gravitera mot den källan, dens dragningskraft får tag i din uppmärksamhet.
Sen ska jag roa mig med att glatt utbrista: vad var det jag sa :o)