Ifall det råkar falla sig så att du vill det så har du sannolikt någon föreställning om hurudan en bättre människa är, och kanske vidtar du mått och steg för att själv utvecklas i den riktningen. Idag ska vi inte anstränga våra söndagströtta hjärnceller med frågor om hur du kan veta att just de egenskaperna utgör bättrehet hos människor, eller varifrån du har fått de uppfattningarna. Chansen finns att du också spenderar en icke föraktlig del av din energi på att försöka intala dig själv och oss andra om att du kanske nog ändå besitter något lite större del av dessa bättrehetsinnebärande kvaliteter, än du innerst inne är övertygad om. Kankse? Nå hur tycker du att det lyckas?
Hur vilodag det än är, ska vi väl inte helt bespara dina hjärnceller från ansträngning, så därför ställer sig frågan varför? Varför, alltså, vill du bli en bättre människa?
(om du inte vill det, eller förvånad rycker på axlarna över hela frågan, så får du göra 25 armpressar för att i rättvisans namn också måsta anstränga dig, ehuru fysiskt)
Är det något du försöker uppnå, så fall vad? Vad kommer att hända/skulle hända, när/om du uppnår det? Vem ska avgöra ºen av framgång?
Är det något du försöker bli fri från? Din inte riktigt/alls tillräckligtbrahet?
Om du börjar djupdyka i de här frågorna, vilket betyder i dig själv, så föreligger en påtaglig sannolikhet för temmärligen omvälvande avslöjanden. En icke oansenlig risk föreligger också, för att vad du hittar kommer att skrämma skiten ur dig.. fast att få skiten skrämd ur sig behöver inte alls vara det värsta som kan hända!
(om man nu inte råkar vara ganska väldigt förtjust i att gå omkring och bära på den förstås)
Motsatsen då, eller efter föregående resonemang kanske slutsatsen, att (till)låta dig vara som du är? Innebär inte det stagnation och resignation? Vem vet, kanske det. Är det i så fall farligt? Laddat? Skrämmande? I så fall kanske du vill ta en ny djupdykning och undersöka vad det är som gör det så hotfullt. Fast oberoende av hur det känns med hotet om stagnation, så är nog sannolikheten stor att det inte kommer att basannas. Nämligen då du börjar utmana, undersöka och genomskåda dina motiv och styrkrafter, så kommer laddningar att neutraliseras och behoven att kontrollera dig själv och dina omgivningar kommer att svagna. Det som sker är inte att du blir en bättre eller sämre människa, utan snarare så att den skalan upplöses inför din granskande blick. Det som förvisso förändras, är att du blir en friare, ledigare, lättare att vara, filur. Inte genom att försöka uppnå det, utan genom att avstå från att försöka. Genom att genomskåda dina motiv till förändring, frigör du kraft till en naturlig manifestation av din egen unika livsflödande förändring.
Men vad om du nöjer dig med att vara som du är, och det visar sig innehålla ett behov att bli bättre? Alltså du ser dig själv undersökande, odömande, förutsättningslöst och upptäcker en stark vilja att bli bättre. Paradox? Vad ska du då göra? Bra fråga!
(jag är ingen rådgivare eller coach så jag varken vill eller kan säga vad du ska göra, men eftersom "du" i den här [kon]texten är godtyckligt och lika gärna kunde vara jag, så kan jag ändå resonera om hur jag kunde tänkas handla)
Till en början ska du djupdyka igen och undersöka den där viljan, motivet bakom den. Vad vill den uppnå eller fly från? Om du kommer till botten, alltså så djupt i ditt medvetande som du i dagens läge förmår, och den förefaller vara en rå kraft utan dold agenda, så ska du helt enkelt digga den. Känna och uppleva den och inte försöka bedöva den genom att anstränga dig för att bli bättre (vad dö hell det än innebär). Om sen dina handlingar flödar i en riktning som tenderar att utveckla dig inom något område, så är det ju kul och diggansvärt och skulle kanske t.o.m enligt någons skala klassas som en förbättring. Något helt annat, icke desto mindre, än att försöka krysta fram en imitation av någon mental föreställning om bättrehet.
Det var inte det som skulle krystas ut, var vi ju redan överens om!
Haha, stackarna som valde armpressarna i hopp om att komma lättare undan. De andas tungt nu, medan vår andning är lättare än ett fjuttigt fjun!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar