jeppis 8:an & heimlaga glass

Länge sen någon belöning har utdelats, för ditt idoga tjuundstejande. Och med all rätt, ty inte mycket av betydelse händer. Eller utan för den delen. Det har liksom stannat.

Det blev nog alternativ träning förra fredags. Eller janå, kompletterande då. Tassade varsamt barfota till FC, där jag kombinerade: crosstrainer, stairmaster, motionspeed, á halvtimme. Sen tassade jag hem, barfota såklart. På hemtassningen uppstod faktiskt betydlig löpnjutning, varmed inte bortskämd denna sommar. Najs.
Sen lagade jårs truli heimlagad glass och bärpaj. Kära frun verkade nästan imppad.
*tihi-fniss*

På lördagen yammade vi, kära frun och jårs truli, till chilifest. Och hem till kvällen. Då var nog knäet svullet och styvt. Post hoc ergo propter hoc?
(och i så fall: av fredagens dynamik? eller lördagens statik? eller glassen?)
Janå alltnog. Från mitten av förra veckan till mitten av denna, har knä varit onödigt stort och styvt. Onajs.

Men chilifest, det var najs. Köran dit utan regn att tala om. Eller skriva om för den delen. Väl där började det regna, så vi inhandlade varsitt paraskaft och diggade "festen" under dem. Vi införskaffade också nå spiraliska batatchipsor, som man kunde tugga i sig mellan chilitestningarna, som lindring och neutralisering. Således te(j)stades diverse sorter. Exempel ur minnet: aji christal, lemon drop, habanero orange, habanero choclate, scotch bonnet samt medmera.. najs.
Som efterrätt chiliglass.
"om inte chiliglass lindrar, så har man käkat för lite chili"
(gammalt chilifestordspråk)
Sista delen av sista etappen, hem, var regnig. Men då var det lite kvar och vi var väderbörligen inkapslade. Så ingen hätä tess.

Denna vecka har träningen varit på minimumnivå. Eller straxt under.
Och yammudag på fredagen. Najs.

Igår, lördag, inleddes med morgonlenkki. Knäet var i lysande form

Sällskap i form av ketaskompisen folke j. I början, under de första två kilsarna kändes knäet .. bräckligt, på nå sätt. Men sen stabiliserade det sig. Och resten var ren njutning och löpglädje.

Jårs truli föreslog jeppis runt. Folke ville kortare, så då följde jag honom hem. Och eftersom löpningen var njutbar så förlängde jag hemfärden, så det blev en åtta runt och genom stan. Därav jeppis 8:an. Icke att förväxla med jakob-8:an. Egentligen hade jag tänkt mig max JR, som går på 23 km. Redan det hade varit klart längsta sen knäet kräppade. Och räckt till, kan förmodas, för att väcka frukostaptiten. Men tillsammans med ketaskompishemförningen blev det hela 28 kilsar. Najs.
Knäet nog en smula svullnare idag, än igår, men ingen brutalreaktion. Än så länge. Hoppas..
(och om det kommer en rejäl motreaktion, så på nå sätt var det värt det)
Eftersom lågpulsfarten har varit så förbaikkat dålig, så har jårs truli befarat att kondisgrunden hade förstörts. Men tydligen inte helt? Najs.
Igår fick jag förnyat förtroende med glassmakeriet. Tyvärr voro vi schyna mätta efter synnerligen goov västerbottensostpaj och utomordentligt många kräftor. Så förmågan att njuta av glass var ganska väldigt naggad i kanten. Men jag tror att den var ganska goov ändå. Glassen alltså.

Lågpulsen har jag bajdövej spolat ner i vessan. Kör på känsla nu, på obestämd tid. Tycker det räcker med knä som ska anpassas till. Ska man dessutom behöva reta sig galen på en vansinnig garmin som piper om hög puls vartannat steg?
Borde väl dessutom, om man ska ta hänsyn till metabolisk belastning, räkna -10 slag istället för +5 = 119. Hurudan förflyttningsmetodik en sådan pulsgräns än kunde tänkas tillåta, så inte har det något med löpglädje att göra. Tell juu vått.
Så åt helvete med den, om det uttrycket tillåts jårs truli?
Igår var medelpulsen 140, trots makligt tempo. Men. Om man gör 28 kilsar före frukost. Lätt. Och kommer hem pigg och glad. Så måste ju en försvarlig % av förbränningen ha varit fettbaserad? Säger mitt oerhört robusta förstånd. Korrektera mig om jag tänker fel!

Berlin maraton är "on". Målsättningen är att få hem medalj och T-pajta. Kollade att gränsen torde vara 6:15. Om så knä inte hinner bli nå nämnvärt bättre än det är i dagens läge, så torde det vara möjligt. Tilåmed utan att behöva kryckor dagen efter. Najs.

Nästa vecka blir nog mycket lugnt igen. Möjligen en mer belastande insats på onsdagen. På fredag morgon pärttar vi iväg till skottland. Och det är inget träningsläger.
Men för säkerhets skull vill jag att du stejar tjuund. Man sidu vet aldrig vad som kan hända. Eller ske, för den delen.

ps: nålite gladare och bättre fiiling än på himla länge.. igår mer eller mindre euforisk..

desperado

Som ju tänkt och tunkit med stor iver och oerhört skarp hjärna, blev måndagen en skönt avkopplande semppudag. Liten morgonlenkki som aptitretare inför frukost och sen nålite soloyamming.
Lenkkin bedrevs i lågpulstempo. Som föga överraskande var långsamt.
Yammingen bedrevs i något olångsammare tempo, på mycketdels sköna MCvägar med lugn trafik. Huvudmålet var pihtipudas, som diggades en smula och deras oerhört berömda spjutkastarstaty fotograferades med föredömlig konstnärlighet.
En härligt avkopplande semppudag, som sagt. Najs.

Arbetsveckan har bara innehållit tre dagar, som härmed har avklarats med bravadur.
Igår på morgonen ansåg jårs truli att vänster knä var i bäst skick vad det har varit sen kråtaset började. Såg däför fram emot en bra brorunda till kvällen.
Men under jobbdagen började det kännas styvt och otympligt. Och myclet riktigt hade det svullnat upp en försvarlig del.
(tänkte att ska jag alternativträna eller brorunda i alla fall eller skita i det helt)
Sur och deppig och frustrerad och håglös, begav jårs truli mig ändå på en brorunda. I saucony, för vaderna voro ännu nålite limina. Nog gick det helt ok att tassa i det beskedliga tempo som garmin tillät med lågpulsinställning. Och nog var bakethumöret en smula odåligare än innan. Men inte var det någon hög höjdare.
Ej heller var det någon hisnande höjdare, att knäeländet var svullet och styvt ända från morgonen idag.

I något skede hann jårs truli tilåmed nudda tanken att ställa upp i lövö-run. Femman eller tian. För att få igång benen en smula. Även om LKI-halvan sedan länge är urhågenslagen. Men nu har både lusten och idéns förträfflighetsförefall vaporiserats med häpnadsväckande plötslighet och totalitaritet.
Tilåmed morgonlenkki. Som jag såg fram emot imorgon då det är nålite semppupemppu på gång igen. Har börjat te sig olockandare. Alternativ träning i skepnad eller annan förefaller mest sannolik just nu. Men janå vad ska nu inte det också duga som aptitretare inför frukost.

Hittills har knäet verkat söka sig i rätt riktning, sen det blev sjukt ordentligt. Om än sakta och knyckigt. Nu verkar det för första gången ha försämrats. Styvnad och svullnad då, nimenomaan. Ingen smärta. Och det koinciderar med att jårs truli för första gången är (desperat nog för att vara) beredd att tillgripa häxkonster.

Kålbladsomslag. Ett tips som dumpit in från multipla direktioner.
Kanske det blir morgonlenkki imorgon i alla fulla fall :o)
(jees praböbli)

Övriga utsikter för den närmaste framtiden är chilifest. PlanA är yammu och lördag. Eller lördag är väl nog fastslaget. Festivalen är fre-sö. Chilifest finland i tammerfors. PlanB är bilandes, ifall alltför bedrövligt väder utlovas. Ser inte nå huippu ut, äs vii spiik.
Blir kul att se vad de har hittat på i år. Och testa nålite spajsiga specialiteter. Och få med sig ett gediget lager chili i olika former, så man har för ett år igen då.
Jårs truli ska filtrera och beflaida fjolårets trinidad scorpio, som har legat i brenkku ett år nu. Blir kanske tejsting på kvällen, om vi kommer hem inom rimlig tid.

Åålrajtski bladi denn. Du får finna dig i att steja tjuund!
Så får du med oerhörd snarhet veta om det blir morgonlenkki eller alternativ träning imorgon. Och om det blir yammu eller bil på lördag. Och om trinidadscorpiolikören blir stark eller svag. Och om vi återanvänder kålbladen, eller hittar på nå ännu trevligare fredagsmysmat..

road rage

Eftersom lågpulstempo har blivit något mindre bedrövligt för varje trevande försök till lenkki. Efter treveckors löpvilan. Så hade jårs truli inga planer på nå effektpass så länge den trenden håller i.
I förrgår var det fredag. Och då började min senaste semppupemppu. Som håller i ännu. Det var inget större fel på knäet, men inga tydliga tecken på förbättring heller. Så planen var att vila, och postponera lenkki till lördagen. Vädret hade varit yammuvänligt, men det blev bildag istället.
Jårs truli strittade iväg till ylöjärvi och bytte bort hyundaien..
(najs inaff roadtrip)
..blev inget fänsi. Tvärtom, nyförvärvet lyser med sin ofänsighet. Men.
"en bajkär med självaktning kan inte ha en bil som drar mer bränsle än bajken"
(gammalt yammu-ordspråk)
Så att..

Janå så på sätt fick jag ju den dagen av mig, utan att keta.
Igår firade vi mosters 70-årsdag. Så då blev det lämpligt att keta dit. Till fåris, där firaset inträffade. Via en smärre omväg.
Shorts och Tpajta och KSO-evo. Skippade vatten, vilket kanske inte var nå speciellt genialt, för det blev temmärligen varmt.
Avsikten var som sagt lågpuls. Och hopp om kanske lite längre. Än brorundans 12 kilsar, alltså.
Knä kändes rätt så bra faktiskt. Men pulsen :o(
Efter första tre kilsarna, med snittempo 6:58!!! Gav jårs truli upp. Stannade och avslutade passet. Knäppte bort pulsvarningen och påbörjade ett nytt pass. Fritt efter känsla, var planB.
Löpsteget kändes segt och onaturligt. Väkinäistä. Ingen större löpglädje eller -njutning. Även utan pulsvarning blev första kilsarn patetiska 6:15. Och pulsen skyhög.
Sen blev farten något högre för varje kilsar. Liksom pulsen. Snart nog började det kännas ansträngande. Men från knäet kändes egentligen inte något speciellt. Så jag tänkte att kanske lika bra att plåga sig nålite så kanske möjligen ett desperat förhoppningsvis, kunde det kicka nålite livsgnista i löpsteget.
*road rage*
Som bäst fick jag upp maratonfart. Som jag lyckades hålla i två kilsar. Sen var gubbfan helt slut.
Trots att jag slog av på tempot och slöjoggade resten. Kanske 2-3 kilsar. Så vägrade pulsen sjunka under 160. Garmin sakottade med 3,5 dagar; vila eller träna försiktigt.
Tanken föresvävade under hårdköran. Blir det kryckor igen imorgon? Men knäet kändes som sagt ganska bra.
Trots plågsamhet och rentutav skitdålig kondis och puls och värme och segt löpsteg, så fanns där njutning. Dels endorfiner och dels just att det inte var knä som plågade.
Efteråt ingen smärta i knä, men nog värme. Och en liten svullnad. Idag ingen säker försämring.
Om det visar sig ha klarat belastningen med äran i behåll, så blir det kanske en lågpuls kortlenkki imorgon. Är ju semppudag.

Idag hade varit bra yamsessiondag. Men dåligt väder. Så det blev bildag. Med kära frun. Hur oansenlig bilen än är, så är det ju nålite nyhetens behag.

Dessutom var jårs truli skyldig hushållet en maskinmanick.
Nämligen.
I fredags när jag lagade blåbärspaj så pärkkade jag caschewnötter. Med stavmixer. Den lät plågad. Så jag sa att om jag kräppar den så lovar jag att köpa ny. En ordentlig blender-mixer-grejsimåjsjutska. Och tajmingarnas tajming. Det var inte bara caschewsen som pärkkades.
Så idag gjorde vi oss ärende att skaffa en ordentlig blender-mixer-grejsimåjsjutska. Med en liten roadtrip som extrakrydda. Najs.

Imorgon som sagt sannolik lenkki. Varför inte morgonlenkki. Och sen sannolik yamming. Tyvärr ensam. De potentiella medkörarna jobbar eller är vilsna i lappland eller trasiga. Yanå yamming solo i solsken.. inge fel med det. Yolo liksom. LOL. Typ. Änd staff.

Steja süpertjuund!
För du behöver få veta vad road ragen resulterar i. Hur påverkas:
-lågpulstempo
-knäet
-löpsteget
-högpulstempo
Våj otroliga saker vad tjuund du behöver steja!

sakta och osäkert

I fredags fick vi gäster. Kusin asmo och hans maria kom och diggade vår terrass. Och vår rökta kalkon. Och vi diggade trevligt sällskap. En pulteney och en ardbeg kan ha råkat bli öppnade i något skede. Det är ju synnerligen oschysst att låta en ynklig liten infravärmare ensam ansvara för att hålla fyra personer varma. Janå trevlig kväll. Najs.

Kaffi som rostades på fredagen blev ganska väldigt oerhört goov. Det utvecklas ännu -äs vii spiik- från dag till dag. Fyller en vecka i övermorgon. Kanske bästa kaffi hittills?
(fast det brukar jårs truli tycka ganska ofta)
Idag var det sovmorgon, så jag hann med goovkaffi som morgonkaffi. Najs.

Efter fredagens försiktiga lenkkitrevare, var ambitionen att avvakta tills knäet kändes bättre än det hade gjort före lenkkin. Innan någon ny lenkki tilläts.
Och det tyckte jag var redan på söndagen. Så då blev det dags för nästa. Samma början och det kändes nålite bättre. Lindrigt-, snarare än lindrigt-måttligt, ömmande i början. Därför valde jag att förlänga till brorunda. Lågpulstempo en smula obedrövligare. Ehuru fullt tillräckligt bedrövligt icke desto mindre. 6:40 mot fredagens 6:52. Dock riktigt njutbart understundom. Najs.
Ingen påtaglig värme efteråt. Dock känsla av att knäet är känsligt också sen ömheten släppte, under lenkkin, och på något sätt och vis trött efteråt.

Vaderna har lustigt nog varit limina, trots oerhört blygsamt tempo. Efter de här två försiktiga försöken. Knäet har bullat upp en aning mot slutet av arbetsdagarna. Tycks inte spela någon större roll om jag har lång eller kort dag. Inte heller några branta förbättringskurvor med den saken.
Efter söndagens pass var ambitionen igen att ingen ny lenkki innan knäet är bättre än det var före förra.
I måndags blev det en kvarsittning. På motionspeeden. Töögigt, men knävänligast av jårs trulis förfogliga kompletterande träningsformer.
Igår, tisdag, hade en potentiell plan varit att djåjna liv-i-låådo-gänget. Men då känslan var att kanske bättre att vänta en dag till, och inga klara tecken på att knäet hade uppnått nå ny nivå av förbättrelse. Så då blev det att traska hem och klippa gräs istället.
Kan ha varit klokt. I så fall: najs.

Imorse som sagt sovmorgon. Och knä utan större tvekan en smula bättre. Inte mycket men schyna otvetydigt. Så dags för ny brorunda. Ingenting längre än så övervägdes ens.
Trots sovmorgon och ultrakort arbetsdag, något bulligare knä efter jobbdan. Onajs.
Valde igen gamla goda KMD-fajvisarna. Och lågpuls.
Den här gången ingen ömhet från början. Ibland under lenkkin nog någon obestämbar känsla av att knä inte är huntti i skick. Men ganska väldigt rätt så njutbart att keta. Eller jogga då. Tempot fortsatt bedrövligt, ehuru ens en smula obedrövligare än senast. 6:35 per kilsar i snitt.
Nu, ett par timmar efteråt, varken värme eller ökad svullnad i knäet. Preliminärt najs.
Igen får väl avsikten vara att inte lenkkia på nytt innan knä har nått en ny nivå av förbättrelse.

Inte bäkk ån träkk. Men i alla fall försiktigt igång, med viss frekvens.
Bäkk ån träkk?
Janå, åtminstone ska inte knä inverka på när nästa lenkki kan begås. Och så ska långa och/eller hårda ketor kunna avnjutas.
Och gärna får nog VO2-max orka upp över femtistrecket igen.

Liksom lågpulstempo gärna får söka sig ner mot -och varför inte under- det sexiga strecket igen. Vore najs.
Men som det är nu njuter jårs truli hårt av att ens nålite kunna var igång, med något som ens avlägset påminner om löpning.
Fast nog vore det armades skönt att kunna ta i nålite!

Janå, åålraktski denn.
Nu får du åta dig att steja tjuund!
Och ifall du är oerhört smart, så tittar du in hos kafferiet och hoppas på att få digga en kopp goov kaffi..

stagnation

Nu har jårs truli avverkat en arbetsvecka, låt vara bara fyradagars. Den partiella semppun fortsätter hela augusti i skepnad av sådana, med möjligen någon måndag bonusledig dessutom. Beroende på efterfrågan.

Vänsterknäet har varit smärtfritt en vecka nu. Givårtejk. Kvar finns nålite svullnad och medföljande inskränkning i böjlighet. Och de sakerna har, frustrerande nog, inte ändrat nämnvärt under den smärtfria veckan. Mildare på morgnarna och något tydligare på kvällarna.
Det är ju på det viset att löplusten stiger brant i smärtans frånvaro. Redan i onsdags hade jag tänkt försöka mig på en försiktig trevara, men valde att ge det ett par dar till. Satt en timme på motionspeeden i stället.
Men nu får det räcka!
Åtminstone en försiktig mikrolenkki på försök. För att se vad som händer. Ifall det verkar tåla det lika bra som de alternativa passen, så går det säkert att införa en del lenkkiar i väntan på något som liknar full återhämtning. Med andra ord att sista svullnaden och styvheten försvinner.

Denna vecka har jårs truli lustigt nog sovit oerhört bra. Trött på kvällarna, varmed tidigt i säng. Bra djupa sovor. Trögstartad på morgnarna, men helt bra dagar. Tills i kveis, då segade jag nålite längre, i semppupemppuglädje. Men före tolv var nog gubben isängdumpen.
Och lång sovmorgon. När kära frun steg upp tänkte jag att jag försöker hitta en liten snooze ännu. Och så vaknade jag tjugo före tie. Najs.
Nu har jag druckit nålite, i väntan på att få dumpa extralasten. Men ska nog tassa ut på trevaren, före brunch.

MenHej, vi pausar här och så återkommer jag senare idag. Ska jobba i rosteriet på beketmeddagen, så då kan jag berätta hur det gick. Blir ändå en del "dötid" när man inte behöver ha uppmärksamheten på rostningen. Åålrajtski denn, vi säger så..

*några timmar senare*

Jup. Drog på mig shortsen och FajvFingärs (KMD). Brydde mig inte om att byta T-pajta då det skulle bli sån ynklig mikrolenkki ändå. Varmt och soligt, över tjugo grader.
Valde en gammal favvorunda, från vejbäkkvenn när jårs truli var ivrig bådibildare och sju kilsar räknades som lenkki.
(på den tiden var brorundan lånlenkki)
Tog garmin med, inställd på lågpuls. Tänkandes likasåbra.
Det hela började hyfsat trögt, med lindrigt till måttligt ömmande knä. Närmare bestämt utsida knä. Alltså inte det ställe som blev akut sjukt och kryckband jårs truli, utan det ställe som blev en smula tajt efter utterleden. Lågpulstempo visade sig bli riktigt superduperurursligt. Nära sju minsar per kilsar. Mycket nära.
MenHej. Efter tre veckors löpvila är sjuminsarstempo himmelskt.
Efter ett par kilsar släppte ömmandet och tassandet blev riktigt njutbart. Även om det nog känns att knäet inte är fitfåårfajt.
Nu några timmar senare känns egentligen inget speciellt, utom att det är nålite varmare än andra knäet. Just där på utsidan, som ömmade i början av "lenkkin".

Slutsatser av det hela?
Skönt för huvud och fötter att ens nålite få tassa, men inte dags att återintroducera nå seriösare löpträning ännu. Vi får följa med utvecklingen och avgöra från dag till dag när man kan stuva in nästa varsamma lilla runda.
Nu är sista bätchen kaffi i rosten, efter en skön brunch på terrassen. Ser ivrigt fram emot att få tejsta nykaffi. På förriga rostningen fingo ett par av bätcharna en ovanlig profil halvt av misstag, och den blenden blev så armahamandes goov. Så nu har jag testat den profilen på alla fyra arabicabätcharna. Robustabätchen tåårtschade jag kräppen ur enligt gammalt beprövat recept.
Här till vänster första bätchen ethiopian limu och under/till höger de välrostade vietnamesiska robustorna

Ser delischöst ut, neh?
Lär inte kunna hålla mig från att testa redan idag, även om de förväntas blomma ut och mogna dag för dag.

Åålrajtski denn, steja tjuund och följ med hur kaffi och knä utvecklas. Spännandare grejjer får man sannerligen eftersöka med oerhört ljus och oerhörd lykta!

*inga målsättningar, bara en dröm om att bli ketasduglig och kunna delta i berlinmaraton när vi far dit*