jeppis 8:an & heimlaga glass

Länge sen någon belöning har utdelats, för ditt idoga tjuundstejande. Och med all rätt, ty inte mycket av betydelse händer. Eller utan för den delen. Det har liksom stannat.

Det blev nog alternativ träning förra fredags. Eller janå, kompletterande då. Tassade varsamt barfota till FC, där jag kombinerade: crosstrainer, stairmaster, motionspeed, á halvtimme. Sen tassade jag hem, barfota såklart. På hemtassningen uppstod faktiskt betydlig löpnjutning, varmed inte bortskämd denna sommar. Najs.
Sen lagade jårs truli heimlagad glass och bärpaj. Kära frun verkade nästan imppad.
*tihi-fniss*

På lördagen yammade vi, kära frun och jårs truli, till chilifest. Och hem till kvällen. Då var nog knäet svullet och styvt. Post hoc ergo propter hoc?
(och i så fall: av fredagens dynamik? eller lördagens statik? eller glassen?)
Janå alltnog. Från mitten av förra veckan till mitten av denna, har knä varit onödigt stort och styvt. Onajs.

Men chilifest, det var najs. Köran dit utan regn att tala om. Eller skriva om för den delen. Väl där började det regna, så vi inhandlade varsitt paraskaft och diggade "festen" under dem. Vi införskaffade också nå spiraliska batatchipsor, som man kunde tugga i sig mellan chilitestningarna, som lindring och neutralisering. Således te(j)stades diverse sorter. Exempel ur minnet: aji christal, lemon drop, habanero orange, habanero choclate, scotch bonnet samt medmera.. najs.
Som efterrätt chiliglass.
"om inte chiliglass lindrar, så har man käkat för lite chili"
(gammalt chilifestordspråk)
Sista delen av sista etappen, hem, var regnig. Men då var det lite kvar och vi var väderbörligen inkapslade. Så ingen hätä tess.

Denna vecka har träningen varit på minimumnivå. Eller straxt under.
Och yammudag på fredagen. Najs.

Igår, lördag, inleddes med morgonlenkki. Knäet var i lysande form

Sällskap i form av ketaskompisen folke j. I början, under de första två kilsarna kändes knäet .. bräckligt, på nå sätt. Men sen stabiliserade det sig. Och resten var ren njutning och löpglädje.

Jårs truli föreslog jeppis runt. Folke ville kortare, så då följde jag honom hem. Och eftersom löpningen var njutbar så förlängde jag hemfärden, så det blev en åtta runt och genom stan. Därav jeppis 8:an. Icke att förväxla med jakob-8:an. Egentligen hade jag tänkt mig max JR, som går på 23 km. Redan det hade varit klart längsta sen knäet kräppade. Och räckt till, kan förmodas, för att väcka frukostaptiten. Men tillsammans med ketaskompishemförningen blev det hela 28 kilsar. Najs.
Knäet nog en smula svullnare idag, än igår, men ingen brutalreaktion. Än så länge. Hoppas..
(och om det kommer en rejäl motreaktion, så på nå sätt var det värt det)
Eftersom lågpulsfarten har varit så förbaikkat dålig, så har jårs truli befarat att kondisgrunden hade förstörts. Men tydligen inte helt? Najs.
Igår fick jag förnyat förtroende med glassmakeriet. Tyvärr voro vi schyna mätta efter synnerligen goov västerbottensostpaj och utomordentligt många kräftor. Så förmågan att njuta av glass var ganska väldigt naggad i kanten. Men jag tror att den var ganska goov ändå. Glassen alltså.

Lågpulsen har jag bajdövej spolat ner i vessan. Kör på känsla nu, på obestämd tid. Tycker det räcker med knä som ska anpassas till. Ska man dessutom behöva reta sig galen på en vansinnig garmin som piper om hög puls vartannat steg?
Borde väl dessutom, om man ska ta hänsyn till metabolisk belastning, räkna -10 slag istället för +5 = 119. Hurudan förflyttningsmetodik en sådan pulsgräns än kunde tänkas tillåta, så inte har det något med löpglädje att göra. Tell juu vått.
Så åt helvete med den, om det uttrycket tillåts jårs truli?
Igår var medelpulsen 140, trots makligt tempo. Men. Om man gör 28 kilsar före frukost. Lätt. Och kommer hem pigg och glad. Så måste ju en försvarlig % av förbränningen ha varit fettbaserad? Säger mitt oerhört robusta förstånd. Korrektera mig om jag tänker fel!

Berlin maraton är "on". Målsättningen är att få hem medalj och T-pajta. Kollade att gränsen torde vara 6:15. Om så knä inte hinner bli nå nämnvärt bättre än det är i dagens läge, så torde det vara möjligt. Tilåmed utan att behöva kryckor dagen efter. Najs.

Nästa vecka blir nog mycket lugnt igen. Möjligen en mer belastande insats på onsdagen. På fredag morgon pärttar vi iväg till skottland. Och det är inget träningsläger.
Men för säkerhets skull vill jag att du stejar tjuund. Man sidu vet aldrig vad som kan hända. Eller ske, för den delen.

ps: nålite gladare och bättre fiiling än på himla länge.. igår mer eller mindre euforisk..