backspegelns kranka blekhet

Januari var en ganska bra månad, i år. Tyvärr, skulle man kunna brista sig ut, innehöll året några månader till. Kondis var hyfsad, då, och på stigande. Jårs truli ketade distanspass i lågpuls, och intervallpass på löpande band, och långlenkkiar med hårda avslut. Vissa känningar i vänster höft, höger knä och vänster fot. Men annars fantastiskt. Den svinkallaste veckan på hela året, hade jag prickat in 6x25 kilsar. Och inget fel med det, kallaste dagen = torsdan, hamnade 8/25 på löpande band. MenMen. Veckan därpå hade behövt bli vilovecka. Med facit på hand. I stället blev det kotirataultra på söndagen. Det, föreställer jårs truli mig i retrospekt, var avgörande för fortsättningen.
Efter det blev det bara elände. I stort sett. Pulsen började strula och vänsterfoten började strula hårdare. Då var pulsstrulet ett mysterium. Senare var gissningen överträning. Idag ser det ut att ha varit blodbrist. Av allt att döma. Kanske överträning också?
Hallimaraton gick ännu bra. PB, ehuru endast med 18 sek. Å andra sidan var det avsett som en halvhjärtad koll på formen efter vinterns träning. Och kul att få sin första barfotamara genomförd, ehuru inomhus.
Men sen var det kört. Stort PB i toholampi talvimaraton, ½-distans, men där kräppade vänsterfoten aivan totaalisesti. Och sen var det den som hade hundhuvudrollen de närmaste fem månaderna. Omöjliggjorde allt FajvFingärs-, let ölåon barfotaketas, i fem månader. Eländigheters elände!
Sprang korta lenkkiar. I lågpuls. I saucony och merrell. Och klagade än om pulsen och än om vänsterfoten. Surkea!
I juni ketade jag en halvmara på dryga 1:41. Vilket jag än i denna dag inte fattar hur det var möjligt. Med snittpuls på 178, tror jag det var. (maxpuls 183) Borde inte kunna gå. Fem före svimning flera gånger. Varav en gång bigtajm. Idag tror jag det berodde på lågt hb. Mene ja tiedä.
I juli jakupas mara på 3:56 något. Skitdålig taktik (medvetet) och skitdålig form.
Sen började saker och ting tåjma bättre. Kroppen började ta emot träning och vänsterfoten började kännas bra. Sprang två halvmaror med iofs sämre tider än kvevlax (för att inte tala om toholampi) men med starkare fiiling och lägre puls. Började så småningom springa i FajvFingärs och barfota.
Och inför LochNessMaraton började lågpulslenkkiarna söka sig under 6 min/km. Och formen började kännas god. I backspegeln gissar jag att hb, av någon/några anledning/ar höll på och normaliserade sig? Mene ja tiedä.
I skottland bet nessie jårs truli i vaderna. BigTajm. De var bejsikli sjuka tills kankaanpää. Och där blev de sjuka på nytt redan på andra -av fyra- varvet.
Efter det blev pulsen aldrig sig lik. Tvärtom, den blev sämre och sämre. I betydelsen att lågpulsfarten blev saktare och saktare. Hela november var en sorglig historia, med hårt accelererande förfall.
På självständighetsmaraton. Då pulsen per fart var på sin absoluta nollpunkt, hittills. Slogs jårs truli av tanken på lågt hb. Följande dag började jag ta (nå prismakarkki-) järntillskott. Men det tog tills 23e förrän jag mätte hb. Och då bara med en hemmamätare som jag hade hittat på nätet. Visade alarmerande 9,0 g/dl.
(vilket jag inte trodde på, men trots allt fick mig att beställa riktigt blodprov)
Därefter skaffade jag nå potentare apoteksjärnpastiller och ökade dosen. Till vilken nytta är än så länge oklart.
(som parentes kan nämnas att pulsformen verkade plana ut efter självständighetsdagen och förbättras julveckan, för att åter försämras denna vecka)
Idag var jag till labben för riktigt blodprov. Dröjer såklart innan jag får svaret. Och så tog jag nytt prov med hemmaleksaken. Denna gång utan att klämma fram nå blodsdroppe ur fingret..
(vilket inte var det lättaste, krävde nog > en kvart gympande och vevande)
..och då var resultatet faktiskt 1,25. Nog så sannolikare än 9,0. Och då inbillar jag mig inte att det har stigit från 90 -> 125 på en vecka, utan att man faktiskt INTE SKA klämma fram droppen. Skulle inte förvåna mig om facit visar in trakten av 125. Men vi får se. Så steja tjuund!
Idag blev det en kort lenkki. Tillsammans med folke j och med ururslig fart. 6:38. Men det kula var att årets distansmål nåddes. Finland runt. Signifikativt för hela året i allmänhet -och dagens lenkki i synnerhet- var att sista kilsarn på finlandruntan gick på just 6:38.
Jårs truli skröt inför folke j, att vi avslutar detta år med två riktigt kräppiga lenkkiar. Idag och imorgon. Och så börjar vi ett helt nytt år. Med uppåt pekande kurva. Blir det så? Steja duvetvad, så får du veta!
Imorgon således. Gammårsjogg. Tänkt långlenkki. Första sen självständighetsmaran. Men om pulsen kräppar bigtajm igen, så veta fæn hur långt man orkar. Storm och icebugföre dessutom, vad det befarar sig.
Men sen, vettu, sen..
Dagens kaffi var i alla fall i skick.

vackrare espresso får du sannerligen leta efter. Och goovare. Säga vad man vill om ketaset, men något dåligt kaffiår har 2016 neppärligen varit!
Mer om utmaningar och tänkbara upplägg inför nya året, kommer snart nog på din apserluta favvoblogg. Så steja med andra ord tjuund. Så armades!

hårdträning på is

Det var den hjulen det, hju. Som gick i ett huj, juh. Imorgon jobbdags igen. Och sen bara två dagar till denna vecka, varpå årets jobb är knegat. Ledig fredag, igen. Och då ska jårs truli passa på att få blodet undersökt pråpärli. Testade idag igen med hemmaleksaken. Det gav exakt samma resultat som i fredags. 9,0 g/dl. Iofs hade jag hoppats på någon decimals ökning, men å andra sidan verkar ju själva apparaten stabil. Hög intratester reliability, so far. Så om man får den kalibrerad mot facit på fredan, så torde den ju vara användbar även om den visar en smula lågt. Vilket ju skulle vara välkommet med tanke på uppföljning.
Åtminstone tre personer. Som jag kommer ihåg på rak arm. Och som inte saknar erfarenhet eller kunskap om träning eller puls. Har påstått att min försämrade lågpulsfart beror på underdosering av hårdare pass. Och jårs truli började själv också sniffa på det spåret. Såpass att jag började dregla över nå planer på januaris träningar. Och mer konkret, nå intervall/fartlek i botniahallen, till en början.
MenMen.
Nu blir det ändrade planer. All hårdare träning är tillsvidare satt på is

och den träning som är förlagd till is, blir ohårdare.
Fastaset får fortsättningsvis frånvara. Det också. Lite längre pass, däremot, får tillåtelse att smyga sig in mellan mikropassen. Dagens strandisvända tillsammans med folke j blev, på tal om det, 16 kilsar. Fast det var meningen att inte överskrida 15 förräns nyårsafton. Men någon tröst behövdes, som kompensation för att coachen skär som värsta sipilän i mina januariga drömmar.
Årets distansmål har trots allt goda förutsättningar att bli uppfyllt. Bara 39,5 fjuttiga kilsar kvar. Som kroppstemp vore det övervälmande, men som mängd för årets återstående lenkkiar är det assit&pikanell.
Någon form av skiss på utmaning till nästa år börjar nog ta form. Och den är inte mesig. Återkommer till det. Steja tjuund!
Och på tal om nästa år, så damp det in inbjudan till kotirataultra 26/2. Samma dag som jonny m fyller samma distans som man ska keta. Kan ha blivit nå syftningfel där, men Kalaskul!
Iofs en vecka före hallimaraton, men vi får nerprioritera den sistnämnda då bara. Jag lovade att försöka fixa blodet i skick till dess. Nå kondis varken hinns det med, eller behövs för den delen. Bara jag bättrar från fjolårets 5:15 så är det väl acceptabelt. Inte så att det för sakens skull skulle behöva förbättras, men längre än så täcks man inte hålla funktionärerna bundna.
På julafton försökte lillebror timo yllyttää jårs truli att diila om utterleden. Hotandes med att han tänker förbättra FajvFingärs banrekordet. Armades illbatting. Jårs truli fick min kära fru att hålla i mig, så änninu har jag inget lovat. Men vi får se. Åtminstone tänker jag keta mer terräng och spånbana nästa säsong. Som träning i allra minsta fall. För att kanske klappra sönder blodkropparna något mindre. Utifallatt det eventuellt har dragit bi till mitt svaga blod. Tänkbart.
Åålrajtski denn. Steja tjuund så får du se hur det går med återstående kilsarna av årsmålet! Och hur hemmamätarn står sig i jämförelse med facit, vad gäller hb-värdet.

anemisk julgubbe

Semppudag idag. Med morgonpass i rosteriet. Så nu har vi galaxens färskaste julkaffi, givårtejk.
Ny blend så det blir spännande. Pikulite provsmakade vi redan och det förefaller lovande. Men behöver vila över natten och så ska malningsgraden justeras.
Sen blev det solskenslenkki. Fick ingen ketaskompis, så det blev spåtifaj. Och icebuggar. Kanske 3/4 av sträckan hade gått bra med fajvisar, men där buggsen behövdes så hade nog det blivit kämpig i FF.
Eftersom denna veckas tider har legat sisådär 5 sek/km bättre än förriga, så tänkte jag att 6:30 var sämsta godkännbara. Om man ska lyckas intala sig att det vänder uppåt. Det blev precis exakt 6:30. Med tanke på att det var dagsljus idag så är det inte nödvändigtvis jämförbart, men å andra sidan var det hyfsat motvindigt i hela landet också.
Hur som haver så har jårs truli nu införskaffat en hemoglobinmätare. Utan desto större förväntningar om nån exakt tillförlitlighet. Men tänker att den väl ändå visar nålite ditåt. Kanske.
Och nog är jag mer eller mindre säker på att diagnosen är riktig. Lågt hb

Så himla åt skogen superfel kan det väl ändå neppärligen vara? I så fall kan man ju lika gärna mäta med en roullette. Så nu är prio A att försöka få det i skick, Borde kanske fara på en riktig undersökning. Enligt mina utmärkta medicinska rådgivare. Ska nog ha det i allvarsamlig åtanke.
Medan vi kontemplerar den saken, har jårs truli hämtat nålite potentare järnpastiller från apoteket. Tänker låta några dagar ticka *tic*tic*tic* och sen testa på nytt. Kul grej, onekligen, även om den kan tänkas vara på gränsen till leksak.
(gubbar diggar ju leksaker, enivej)
Janå åålrajtski påålrajtski. Steja tjuund, så får du veta hur bloddopaset utvecklar sig, för årets anemiskaste julgubbe!

årets misslyckanden och klena tröst

Tillräckligt lite kvar av detta år, för att skulla kunna tillåta sig en smärre återblick och så småningom börja fundera på nästa år. Idag är ju dagen med färst ljusa timmar. Så imorgon skola vi hoppas på ljusare tider.
Årets stora mål var två:
-PortEllen-2016. Det misslyckades å det patetiskaste. I klartext hade det krävt maraton på under 3:30. Vilket i sin tur hade krävt förbättring av personbästa med fem minuter. Det blev istället 18 sekunders förbättring. Och det redan i hallimaraton, som endast var ämnad som test av var man låg efter vinterträningen. Resten av maratonsäsongen har varit det ena loppet värre än det andra. Närmast PB kom jårs truli i kankaanpää, där jag missade med ett par minuter. Alltså typ sju minsar från PE-16. Förödmjukande!
-Näst största målsättningen var nytt personbästa (och tillika distansrekord) i KUR h 6. Där kunde jag inte ens starta. Men tror mig ha fått anmälningsavgiften flyttad till 2017, så jag behöver i så fall åtminstone inte notera en DNS. Det bästa jag kommer på att säga om det misslyckandet är att det ger revanschsug till nästa år.
(medan 3:30 i maraton känns så löjligt avlägset, att det inte ens förmår sporra)
-På tredje plats bland målsättningarna kom ½-maratonPB. Och det fixade jårs truli trots allt i toholampi i april. På bekostnad av att vänsterfoten brakade totalt. Fast det braket var väl, med facit på hand, en tidsfråga. Inte riktigt sub 1:40 men nära nog. 1:40:19 är jag mycket stolt över. Rentav nöjd med tills det råkade diilas om nå sub 1:35 för att få öppna fyndet från dalwhinniebesöket.
(tala om att kännas avlägset. om det är något som I N T E är min styrka -det heller- så är det snabbhet)
-Sen hade jag faktiskt en riktigt lågprioriterad reservmålsättning. Som med fördel kan dammas av nu. Årssaldo

det verkar faktiskt kunna uppnås. Har inte nån stor betydelse alls. Men blotta mängden kan åtminstone teoretiskt ge en bra grund inför nästa säsong. Även om kvaliteten önskar att den ens hade varit si och så.

Ifjol var det ju satsning på huntti. Jårs truli tycks vara riktigt riktigt ururslig att fixa mina årsmål. Få se vad jag ska hitta på som huvudprojekt till nästa år. Att mesa bara för att få klara målet med stor sannolikhet kommer inte på fråga. Fullt så desperat är jag inte. Även om det börjar kännas temmärligen patetiskt.

Den pågående veckan har, på tal om ynkedom, varit en aning bättre än förra. Ingen tydlig skillnad, eller dag för dag. Ytterst marginellt, men ändå möjligt att tolka som en potentiell vändning till det bättre. Alla hittillsa insatser har varit pikulite bättre än sina motsvarigheter från förra veckan. Och med tanke på att endast korta lågpulslenkkiar är aktuella, så torde materialet vara hyfsat jämförbart.
Som sådant är 6:35 tempo på löpande band naturligtvis inget att fröjda ihjäl sig över. Men med tanke på att förra veckans var 6:40 och att det under en påtagligt lång tid endast blivit sämre och sämre och sämre och sämre. För varje vecka. Så känns det ändå nålite småkul. Och väcker en liten strimla hopp.
Steja väldigt tjuund nu, så får du följa utvecklingen i veritabel simultantid!

ps: från kafferiet rapporteras att sista påsen gammkaffi öppnades ikväll. Fortfarande kålkkigt goov!

the botten is nådd

Firmajulfesten firades vederbörligt och under utomordentligt högtidliga omständigheter samt omständiga högtidligheter. Som det heter. Fantastisk förplägnad. Ludwig fick med berömmelse godkänt. Förstås dög inget mindre än black angus innerfilé för någon av firmans anställda, när vi visste att chefen bjuikkar!
Denna veckas lenkkiande har varit bedrövligt. Njutbart i all sin stillhet, i godkänt vinterväder, men bedrövligt. Pga den förbaikkade pulsen. Fast inte ännu bedrövligare än tidigare. Och att botten är nått nu, bekräftades av att lördagens lilla runda inte var nå sämre än förra lördagens. Trots firmajulfesten på fredagen. Och att jyrkis matsmältningsmeducin neppärligen var ämnad att sänka pulsen. Så att. Jårs truli betraktar härmed denna pulskurva såsom avplanad. Därmed är det bara att ligga på avgrundens botten och tålmodigt vänta på att det ska börja vända uppåt igen.
Från kafferiet kan rapporteras att julkaffit har anlänt.

10 kg. I vanlig ordning: 2 sorter arabica, á 4 kg samt 1 sort robusta, á 2 kg. Igen robusta från jawa och en arabica harrar från etiopien. Men i stället för guatemalan senast, nu en nicaraguan. Nålite måste man våga förnya sig, även om man är innehavare av galaxens rigidaste hjärncell.
Och mjölkskumningen har blivit en njutning igen, sen vi fick nytt ångrör till bezzeran. Idag ville kära frun ha en cappuccino, men med mindre mjölk. Så då uppfann kafferisten kaffi macchiappu:

En extrasuperduperspecialkaffidrink med mer mjölk än espresso macchiato, men mindre än dubbel cappuccino. Julkaffi torde ska rostas den tjutredje. För då är jårs truli ledig. Och har inte tillåtelse av kåotschen till nå längre än kortlenkki. Eftersom inte pulsformen ännu börjat visa nå tecken på att bli bättre. Utan bara tycks ha slutat bli sämre. Å rei he!
Med den inte så himlades mikroskopiska lillabrodern har vi kommit överens om att årets sista lenkki blir en långlenkki. På nyårsafton. Hör av dig om du vill hänga med! Om du har nå skinkfläsk som behöver sulattas bort, eller så..
(blir av förekommen anledning ingen "skinksmältare", i stil med fjolårets, i år)
Åålrajtski denn. Vi fortsätter i återhämtningens tecken och töcken. Och hoppas på fortsatt FajvFingärsFöre. Steja tjuund så du får veta i samma sekund som jårs trulis morbida puls börjar friskna till! Och om vi får slut på gammkaffi innan julkaffi ska rostas. Finns en dryg påse kvar..
ps: ifall jårs truli vore den personen som är en sådan person att den är en person som är en skrytsam person -ehuru faar bii it fråmm mii- så kanske hen hade råkat nämna vem hen vaknade breivär baket firmajulfesten, men nu råkar ju jårs truli inte vara den personen som är någon sådan person.
(och dessutom skvaldras det att du är ganska temmärligen aldrig så skvaldrig)

firmajulfestligheter

Kort rapport bara, i det jämntjocka töögandet. Lenkkiarna har varit föredömligt korta. Pulsen har varierat, men imom ett ganska snävt område som enligt sin optimistiskast tillgängliga tolkningsmöjlighet ger förhoppning om att botten är nått. Och jårs truli ligger där och sprattlar, i väntan på om det ska vända uppåt eller fortsätta rasa.
Senaste passet var barfota på löpande band i kveis. Skönt i alla fall att få tassa barfota. Även om löpande bandet är tråkigt nog utan att sku ha behövt söla på i 6:40 tempo.
Imorgon tänkte jag försöka klämma in en brorunda mellan jobb och firmajulfest. Kan behövas om man ska orka med alla anställda en hel kväll.

Till all lycka har chefen en hått fru, som man kan försöka flörta med nålite försiktigt.
Åålrajtski, steja därföre tjuund och bli varse huruvida pulsformen hålls kvar på botten. Eller barmhärtigt vänder uppåt. Eller rasar neråt ytterligare, vilket förefaller omöjligt - men det har jag tyckt förr också..
Och inte allra minst för att få veta huruvida jårs truli lyckas charma chefens fru!

bred front

Inte har det blivit av att kolla upp hb. Men det -eller snarare dets brist- får gälla som huvudmisstänkt för jårs trulis trilskande puls. Tills vidare. Utan att fördenskull avfärda nån sorts endokrin obalans.
Därför blir kuren för resten av detta år, att dåinkka in järn för mulla fuggar..

..allt från tabletter till matval. Inklusive något omilitantare veganism än de senaste tidevarven.
Om utifall att någon typ av överträning ligger bakom någon eventuell obalans, så är det väl närmast långlenkkiarna som blivit utförda med viss överdrift?
Total mängd har varit måttlig, tilåmed mindre än vanligt. Och hårda pass har lyst med sin totala frånvaro i snart två månader.
Så därför blir långlenkki också satt på hyllan ett tag. Dock inte resten av året. Minst en långlenkki till ska jårs truli hinna med. Typ sista eller nästsista december. Eventuellt en 23e också, om saker och ting ser ut att börja reda upp sig.
En annan möjlig stressor på senare tid, kunde vara lenkki med låga energidepåer. Därför blir det också uppehåll i fastaset resten av året.
Så där har vi kuren på bred front: vila från såväl långpass som fasta och att ta sig ett järn eller två!
Efter måndagsmaratonlenkkin hade jårs truli en känning i vänster baklår och utsida knä. Så på onsdagen valde jag att rolla bakbenet istället för lenkki. Och det blev nog helt bra.
På fredagen och igår har det blivit korta pass. Med icebuggar på fötterna. Ingen ohygglig löpkänsla i dem direkt, men möjliggör avspänt steg trots isiga vägar. I övrgit är det bästa man kan utbrista om de lenkkiarna, att det inte föreligger nå otvetydiga tecken på att fallet ner i pulsfördärvet fortsätter..
(vissa små tecken på begynnande återhämtning, men också tolkbarheter på fortsatt försämring)
..djadjment suspended!
Vare därmed förstått, att du behöver steja tjuund och följa med!
Och få rapporter på utvecklingen!
Janå då säger vi så då!
Hep!

självständighetsmaratonlenkki nr.3 5/12 2016

Nu kan vi definitivt tala om tradition. Tredje gången gillt. Alla goda ting är tre. Ei kahta ilman kolmatta. Tre myror är fler än fem elefanter..
*ooops! nu for e*
Föret var egentligen största orosmomentet på förhand. Förstås orken också, i någon mån. Jårs truli har ju nog ketat mycket efter sina 24-h fastor. Under de senaste 2½ åren. Och som längst 30 K, före igår. Och det brukar gå bra, för det mesta, även om man kan kännas lite matt på längre distanser. Eller om man gör misstaget att försöka keta hårt. Så utan att vara säker på det, antog jag ändå att distansen i sig knappast skulle vara mördande. Pulsen och pulsformen, som ju har befunnit sig i fria fallets försämring under hela november. Utan uppenbar orsak. Har nog varit en oroande faktor under tiden som byggt upp mot gårdagens utmaning. Tillika visste jag ju att sista veckan före, skulle vara återhämtningsvecka med kraftigt reducerad mängd och maxdistans på enskilda lenkkiar. Och lördagens lilla cikoriavända gick också i 6:16 tempo, vilket inte är lysande men ändå betydligt bättre än på senaste tid. Så jag drog en sucknadens lätt och utgick från att pulsen inte skulle ställa till med nå nämnvärd störning under själviska maratonet.
Men tji fick jag, så det stod förfärliga till!
Lite bakgrund och rekapitulation.
Före LochNess (25/9) och Kankaanpää (15/10) körde jårs truli polariserat. Med lång- och distanspass i lågpuls och hårda pass i fri puls. Då började lågpulspassen med viss stabilitet hålla sig nära och under 6 min / km. Vilket var en av anledningarna till beslutet att köra 100% lågpuls från kankaanpää och året ut. Som nån sorts grundträning inför nästa år. Tanken på lågpulsträning kändes inte så tögig om man får keta kilsarna på 6 min och under. Sen efter kankaanpää återkom aldrig de lågpulstemporna. Och under hela november har tendensen varit utför. Ehuru interfolierat av mindre urursliga pass. Drastiskt utför. Snittempo är säkert, utan att orka kolla stats, minst en minut sämre per kilsar. Nu, i jämförelse med början av månaden. Då det ingalunda var nå lysande heller. Men du som känner jårs truli, förstår att sen beslutet har tatts. Vi kör lågpuls resten av året. Så kör vi lågpuls resten av året. Om vi så ska gå baklänges i nedförsbackar.
Åter till gårdagens åtagande.
Klockan fyra. 16:00 reikä reikä. Hade jårs truli fastat 24 timmar. Och därmed gick startskottet till årets självständighetsmaratonlenkki.
*PANG*
Sa det inte alls. Utan tyst och stilla tassade jag iväg. Föret hade räddats av en liten snöskur med nära nog hundra%ig precision. Som hade fäst helt ok grepp på isen. Och valet mellan nya FajvFingärs (Trek Ascent Insulated) och Icebug, blev kvallöst. Och fajvisarna tåjmade perfekt. Och var rätt val på 97,3 % av distansen. Och fötterna mådde bra under och efter färden. Så de nya finskorna har nu även presterat på långlenkki. Återstår blöta förhållanden. Ingen brådska dock, det hinns!
Första kilsarn tickade på 6:24 och jag hann tänka det blir godkänd fart, hemma 20:30 tiden. Ett steg senare varnade garmin för hög puls, trots mycket måttlig uppvärmningsfart. Och sen fortsatte den varna var och varannan meter. Rätt enerverande faktiskt. Men det var ju inte dens fel, så jag istade inte kasta den i snödrivan, även som lusten därtill växte sig till påtaglighet under stundom.
Vid lockanbergskorsningen. Eller egenrligen lite före. Mötte två trevliga gentlemän och löpare upp. Gamle gode ketaskompisen folke j och vindsnabbe tommy f. Härligt med sällskap. Och oerhört pinsamt att behöva hålla 6:45 tempo. Janå folke har ju varit med förr när haren har pruppat. Om än aldrig riktigt så ljudligt eller illastinkande. Men 6:30 har inte hört till ovanligheterna. Inte heller jårs trulis ideliga klagande över sin oregerliga puls. Men stackars tommy. Inte var han beredd på eller klädd för ett tempo som mer påminner om inte speciellt rask promenad. Hualigen. Jag lovade att vara i bättre skick nästa år. Alternativt låta pulsen löpa. Men han stod tappert ut. Hela första varvet. Även om han promenerade i vissa uppförsbackar. Stor tack för sällskap!
I början var det ganska ruggigt faktiskt. Men sen vi vände söderut längs omfartsvägen och fick noolan i ryggen så var det varmt och mysigt. Folke j hängde med någon kilsar på andra varvet. Liksom för att hjälpa jårs truli förbi varvningen. Stort tack för det också!
Sen släppte han och jag hade en ganska jobbig period. Kallt i motvädret så jag varken kände av fingrarna eller öronen när jag prackade med att få på spåtifajen. Och farten jag tilläts hålla sjönk ytterligare. Från första varvets 6:45 var det snart nog nere eller uppe i 7:30-8 min / km. Då är det ruskigt svårt att hålla något som påminner om löpning i steget. Och kändes som att det är länge tills man får mat, liksom inte läge att börja se fram emot det ännu. Inget sällskap heller att se fram emot. Förstås disturbed i öronen gjorde gött. Verkligen! Och någon annan nöd på mig gick det inte. Speciellt sen jag väl kom tillbaka till omfartsvägen. Frestelsen att skita blankt i lågpulsidiotin var enorm. Bara liksom keta på och få den här lenkkin överstökad. Men einvisbessin, duvet. Och så kunde jag ju befara att den del av pulsen som inte används till att föra gubbkroppen framåt. Och nå värst vidare stor del av pulsen kan inte ha behövts till det, när man fick glädjas varje gång en kilsar klockade under 7:30. Att resten av pulsen behövs till nåt annat. Som inte jag vet vad det är. Under de långsamma kilsarna hann jag ju fundera på vad det kan vara. Har ju haft teorier hit och dit. Den ena pölligare än den andra. Viloveckan visade sig ju inte ens bromsa accelerationen mot fördärvet. Snarare öka den. En snilleblixt som slog ner i hjärncellen var lågt hemoglobin. Järnbrist. Även om kanske flertalet förståsigpåare skulle påstå hjärnbrist?
Nånstans bland kivilössandsundtrakten dök markus s upp som gubben ur lådan. Kul! Snackade några ord med honom och frågade om han är på långlenkki. Men det visade sig att han nappat på min bana med hjälp av live tracken. Ännu kulare. Sällskap, våj vad glad och tacksam jag blev!
Därefter gick kilsarna med en faslig fart. I subjektiv bemärkelse då, såklart. I ett huj var vi vid lockanberget och jag frågade att han har väl också vidpass två kilsar kvar.
"Jag tänkte nog följa dig ända hem" svarade han då. Armades hammaren vad snällt. Hur tacksam jag än är för det tålmodiga sällskapet på första varvet. Och det är jag. Så värmde och hjälpte lotsningen på den sista milen nog ännu mer. Stort varmt tack!
Hemma med 42,28 på distansmätaren och 5:02 på tiduret. Överdoserad på frisk luft och en smula hög. Och hungrig efter 29 h fasta, varav sista fem i rörelse. Ehuru just och just.
Kära frun hade ställt till med middag och efterrätt. Fint och mysigt och najs. Hemma bäst!
Således nytt distansrekord på fastelenkki. Dock långt ifrån maratonrekord i lågpuls. Det får vi ta en annan gång, när vi fått nån rätsida på den här pulsära överaktiviteten.
På tal om saker som inte tåjmar som de ska. Så har ångröret på bezzeran gett upp. Men min kära fru roadade hem ett nytt från den svärjeska huvudstaden. Så nu börjar det gå att skumma mjölk som folk igen. Dagens morgoncappu fick ingen vacker konst, men som exempel på att det börjar tåjma när man hittar felet och åtgärdar det

På tal om vilket. Imorse sökte jag nålite på järnbrist och lågt hb hos motionärer. Mycket stämde in på mitt fall, om inte allt. Och det ostämda kan bero på att mitt envetna lågpulseri negåschierar vissa aspekter och effekter. Så nu är det den aktuella syndabocken.
(går det på nå smidigt sätt att kolla hb, eller behöver man remiss och lab och elände?)
Tänker mig att en kur järntillskott samtidigt med att min planB för decemberträningen eventuellt kunde fixa felet. Värt ett försök. Mer om planB för decemberträningen får du höra om du stejar tjuund. Och det är nog så intressant, så jag råder dig med synnerlig skärpa att steja tjuund!

fastan inledd

Staden liksom omkringliggande kommuner har visst råkat slarva bort sina plogbilar, så det har varit relativt intressant före att köra i och att keta i. Igår ketade vi en cikoriavända på bitvis helt jungfrulig bana. Typ tie cent snö. I soligaste prajmtajm. Janå helt kul att testa på en kort lenkki. Och nya fajvisarna. TrekAscentInsulated tåjmade till stor belåtenhet. Första bedömningen är nog att de är helfantastiska. Återstår att erfara hur de klarar blötare före och längre lenkkiar.
Imorgon hoppas jårs truli att de ska få göra sitt bästa på en lång lenkki. Men påtaglig risk för icebugföre föreligger. Tyvärr. Kan inte säga att jag ser fram emot 42 kilsar i icebug. Hoppas hårt och håller tummarna hårt och obsessar ivrigt över prognoserna.

Äs vii spiik, är jårs truli fyra timmar in i tjugofyratimmarsfastan. Som alltså ska föregå självständighetsmaratonlenkkin. Startskott alltså kl 16:00 imorgon. Reikä reikä. Från fridhemsvägen. Och riktningen blir medsols, eftersom rejäl noola är att vänta. Således kommer lockanbergskorsningen att passeras från mariahemmethållet. Typ 12-15 minsar över fyra. Som tips, ifall någon till äventyrs vill haka på där. Folke j torde hittas där, han brukar vara ute i god tid.
Utmaningen. Om utifall att du har råkat missa det...
(genom att fuska med tjuundstejandet, i vilket fall du behöver skämmas å det gruvligaste)
...ligger i att klara maratondistansen utan att ta in energi. Och som sagt efter att först ha fastat ett dygn. Någon hastighetsmålsättning har jag inte. Tvärtom är det lågpuls som gäller. För att ens ha någon liten chans att orka hela distansen. Hoppas ändå att det inte ska behöva ta så himla mycket längre än 4½ h. För att vara klar i någon rimlig tid, mest.
Kära frun har lovat att fixa matlagningen, så belöning väntar. Får ha det att se fram emot, ifall det råkar börja kännas segt på slutet. Kanske efter att folke j avrundar, speciellt ifall ingen annan kommer med. Vilket det inte har kommit nå indikationer på att någon ämnar.
Tänker nog ta med hörisar att ta på om/när jag blir övergiven. I något skede hade jag i avsikt att LiveTracka via FB, men då det nu inte finns nå intresse så blir det nog bara för kära frun. Så hon kan följa med och hava nålite koll på tajmingen.
Och för att ni andra ska få veta hur det går. Huruvida gubben klarar utmaningen. Eller får ta mjölktåget hem. Och hur länge det tar och hurudana dojjor och annat värdefullt samt behövligt vetande. Behöver ni med oklanderligt fokus steja tjuund!

julkappsutdelning

Härom dagen torde man ju ha fått ett smärre bidrag från skattebjörnen. På tal om julklappar. Men det var inte det vi skulle tala om nu. Utan en annan julklapp.
Fast först uppdatering angående vilaset. Det har gått som planerat. Två helviladagar, varav tisdagen inkuderandes spa och onsdagen inkluderandes torsdagsdejt.
(sunny s fick förtroendet att baka pizza och den blev hyfsat spajsi :o)
Idag roadade jag min kära fru till krombi, för vidare befordran till estocolmo. Så nu är jårs truli en stackars stackars ömsandis gräsänkling.'
Och sen blev det en stund på löpande band. Hade hoppats på att få något tecken på att formsvackan ska börja vända. Tycker mig vara värd det, men all vila och mat...
(kvällens wok behöver, på tal om chili, neppärligen heller skämmas för sig något, på en skala)
...men ingalunda sa gunda. Inte ens nå tecken på att fallfarten, med vilken formen rasar, skulle avta. Om det blir nå värre så får jag försöka ställa bandet på rivöörs :o(
Janå om man ska med våld gräva fram något hoppingivande, så är det att vilo- och GPSpuls är normala. Dvs inte längre förhöjda. Ändå något!
Stackars Stackars eländige gubbe.
Då är det verkligen ganska väldigt tur att det var dags för julklapssutdelning idag. Finskorna hade nämligen kommit hem från tyskland. Och de känns helt underbart sköna.

Imorgon är det vilodag igen. Men förhoppningsvis blir det före att testa skönheterna på lördagens korta runda. Kanske brorunda. Ingenting längre i alla fall. Och så hoppas jag ju få anledning att välja dem till måndagens maratonlenkki. Till vilken jårs truli synnerligen sannerligen hoppas att vilandet har gett någon kännbar effekt också på lenkkipulsen. Annars blir det en låång kväll.
Men janå jag har nog en plan i beredskap för fortsättningen, ifall formen inte tar sig i kragen i och med denna här viloveckan. Så får själva självständighetsaftonens självständighetsmaratonlenkki i själva verket gå så sakta den bladivell behagar. Såheså.
Verkar inte ändå finnas nå intresse för deltagande. Utöver ketaskompisen folke j. Och han tvivlar på att han orkar riktigt hela vägen. Än om han nog siktar på personligt fastelenkkidistansrekord. I smyg hoppas jårs truli ändå på någon/några till. Vi får se..
Därför anser jag att du behöver steja tjuund. Så får också du se. Fast ännu egentligare behöver du komma med på lenkkin. Så får du både se och höra och känna och dessutom en smula kondis på köpet. Tala om julklapp!

välkommen vila

Fredagens nålite bättre pulsform, än annars på senare tid, visade sig inte vara början på en uppåtvändande trend. Snarare en studs från nå klippkant på väg ner i avgrunden. För sen dess har formen hamnat tillbaka där den var före. Vill säga i fria fallets acceleration.
Det blev nog långlenkki ändå i lördags. Trots att varken föret eller vädret var nå särdeles välkomnande. Tog injinji innanför TrekAscentarna. Visst förtar det en del av löpglädjen ur dem. Och minskar fotnjutningen. Men svårt att föreställa sig nån hejdundrande fotnjutning med nå annat heller, under omständigheterna som rådde.
Fast i ärlighetetns namn. Inte var det föret och inte var det vädret och inte var det strumpornas fel, att jårs truli blev tvungen att nöja mig med rekordlåg fart för att hållas i lågpuls.
Under första kilsarn höll jag på att bli påkörd. Händerna-på-torpedplåten-femföre, såpass. Och så gled ena strumpan under hälen, så jag fick så lov å stanna å kårja det ett par gånger. Såna irritationsmoment stressar ju nog en känslig gubbs kropp. Så i början försökte jag skylla den känsliga pulsen på det. För det hade ju sett hyfsat lovande ut dan före. Och vädergudinnorna skola veta att det hade varit lättare att negåschiera de yttre omständigheterna med bättre pulsmarginaler. Men snart nog fick jag finna mig i att det blir en långsam lenkki. Och det blev det. 6:35 i snittempo. Tögade mig ändå igenom hela lenkkin som tänkt, mest för att inte träna in svampighet i pannbenet. Och så behövde jag ju hinna få i mig vitargon, när jag nu en gång hade blandat och tatt med. Nån bansku blev det inte.
Under slutmilerna bestämde jag mig för att ta ännu en extra vilodag den kommande återhämtningsveckan. Alltså denna.
Efter en trött och trög söndag och en huvudvärklig natt. Inatt. Har alltså viloveckan nu rullat igång. Huvudvärken började inatt. Ska vi säga med måttlig kraft. I morse var det bara lindrigt kvar av den. Och trögtröttheten från igår var kvar. Under förmiddagen försvunno de som genom ett trollslag. Om det berodde på andra espresson för dagen, eller solskenet. Eller bara rändåmli var dags då. Vete tusenfotingen. Men skönt var det.
Ikväll blev det en lätt cikoriavända tillsammans med folke j. I 6:34 tempo. Kändes riktigt lätt och skönt i början. Och på slutet ok, men med aningen trötta ben. Som vanligt på fastelenkki kändes tempot inte i närheten så långsamt eller tögigt som det var.
Till nästa måndags utmaning hoppas jag kunna hålla något högre tempo, men osvuret är bäst.
Garmin brukar föreslå hur länge man ska vila efter lenkkiarna. Efter dagens ynka tia sa den 18 h

det var som synes ett tag sen.
Nåt sorts rekord, det också. Efter brorundor brukar den föreslå 12-15 h, beroende på form och väder och vind. Och cikoriavändan är ännu kortare. Fast nemas problemas dock. Jårs truli tänker vila ännu längre. Det blir två dagar helvila nu. Varav imorgon med simhallsbesök -vattenmassage, puppelbool och ångbastu- som planA. Och på onsdagen är torsdagsdejt, lustigt nog, planA.
Faktiskt ser jårs truli fram emot att ta det smått och sakta denna vecka. Ska bli gõtt. Knappast någon risk heller för att långlenkkinerven ska börja värka mot slutet av veckan. Dels vet jag ju att formen är på väg käpprätt i avgrunden. Och dels är det självständighetsmaratonlenkki på måndagen. Så att..
Men steja hej tjuund och följ med på vilaset. Och så kan du ju hänga med på maratonlenkkin om en vecka. Första varvet, andra varvet, eller varför inte båda?
Då säger vi så då!

planer och bananer

Nästa vecka har jårs truli sen länge inplanerad som återhämtningsvecka. Rejäl sådan. Något i denna här stilen har jag tänkt mig:
-inga lenkkiar över brorundedistans (12 kilsar)
-minst en extra vilodag (max 4 lenkkiar)
-och kaloriintag på samma nivå som en vanlig träningsvecka.
-ja och sova väldigt djupt och skönt samt qigonga dagligen.
-inte illa, eliho?
Som belöning tycker jag mig förtjäna en långlenkki imorgon. Tyvärr är urursligt före att befara. Och så hade jag hoppats på draghjälp på delar av banan. Dels av folke j och dels av lillebror. Men de sviker hjärtlöst gubbstackarn. Med laga förfall, måhända, men icke desto mindre. Hoppas på bättre uppslutning på självständighetsmaratonlenkkin! Ursprungliga språngliga planen är jeppis-runt&bennäs-edsevö. Som i sin kortaste skepnad mäter dryga trettifem kilsar, givårtejk.
Fast om föret blir riktigt megaeländigt kan det nog vara att jag väljer nåt måttligare.
Å andra sidan är det nedbrytande för pannbenet att fega, och det kan lätt straffa sig på själviska maran. Plus att det är svårt att hitta glädje eller inspiration till att genomföra mesiga kompromisser.
Eftersom benen känns hela och pigga, liksom resten av gubbakroppen, känns distansen inte hotfull trots märkliga formfenomen.
Men avsikten för november var ju mängd och gärna med låga glykogennivåer...
(för att möjliggöra maratondistans 5/12 efter 24 h fasta och utan energitankning)
...och det har jårs truli genomfört. En hel del också. Och utan att nödvändigtvis vara helt återställd från höstmarorna. Så egentligen misstänker jag mer nån endokrin nedträning än nå varsinainen överträningsbörjan. Med adrenalinpådrag som inte riktigt fejdar mellan varven.
(som du vet deltar adrenalin när kroppen behöver använda fett som bränsle, vilket den ju behöver när glykogendepåerna är ofyllda)
Fast nu behöver ju inte de funktionerna stressas nå mer. Utan snarare återhämta och ladda upp sig. Så jag har beslutit mig för att öka kolhydratintag den närmaste tiden. Och så hoppas jag ju mycket på "vilo"veckan. Och för att inte morgondagens långlenkki ska vräka ner mig ännu djupare i avgrunden ska jag tanka med vitargo under lenkkin. I stället för vatten. Och kanske ta med nå bansku?

Faktiskt hade jag en vakentimme inatt. Och kände som adrenalinpådrag i kroppen. Snarare än kortisolöverdos...
(det här är eget flum å inte nå vetskap, men jårs truli anar att adrenalin påminner om ilska och kortisol mer om ångest [åt rädsla-skam-sorghållet?], men utan emotionellt klangbotten)
...båda kan ge oönskad nokturnal vakenhet. Det kan iofs de emotionella motsvarigheterna också, men de går lätt att dribbla bort, tillfälligt, genom elementära mentala manövrar. Om man behöver sova då och inte har tid/ork att ta hand om dem.
Och då, inatt alltså, testade jag att gå upp och käka en bansku. Och det tåjmade. Fick sova efter det. Och idag har jag infört den lindriga höjningen av kolhydratintag. Och faktiskt om inte dagens brorunda antydde att trenden har vänt. Att botten är nådd på formsvackan och ljus kan småningom börja anas i ändan av kaamoset. Placebo och/eller tillfälligheter uteslutas ingalunda. Men hopp tänds ändå.
Förutom att lämnas övergiven till morgondagens lenkki, har jårs stackars stackars truli lämnats i gräsänklingatillstånd ikväll. I och med att kära frun for på julmiddag med sina jobbkompisar. Som tröst, och för att ladda nålite extra inför morgondagens prövningar, lagade jag en energipaj.

Det ska nog till riktigt ursligt före, om inte den här gubben ska orka långlenkki :o)
Eller är det tomt kaveeras?
(käns inte tomt i den gubbeliga vamben, i alla fulla fall, snarare stinnpemppat med oerhörd påtaglighet)
För att smidigt få reda på det. Och följa med huruvida formkurvan vänder uppåt. Föreslås med viss envetenhet ett fokuserat tjuundstejande!

finskor från tyskland

I förrgår blev det mycket riktigt ganska lång fastelenkki. Prick tjufem. Och mycket riktigt tillsammans med folke j och i KS-evo. Som är otroligt sköna att keta i! Men likt alla andra fajvisar jag har, skaver ordentligt när de blir blöta och man lenkkiar nålite längre. Så även denna gång.
Annars gick det bra och var en skön lenkki. Fast sakta såklart.
På tisdagen kuittade ketaskompisen ut en vilodag. Och själv med fötterna sjuka av skavsår. Valde jårs truli att löpande banda. Så ikväll var det skönt att komma sig ut igen. I härligt lenkkiväder! För årstiden varmt och regnet vilade. Och blåsten måttlig och dessutom nästan varm. Tog saucony, mest som omväxling. Långsam liten brorunda.
Formsvackan visar inga tecken på att vända, tvärtom djupnar den stadigt. Men jag antar att det vänder förr eller senare. Hätä ei ole tämän näköinen.
Men skavsåren kan bli en smula irriterande. Och irriterade. Ingen större orsak att hoppas på oblöta fören inom den överskådliga tiden heller. Så idag drabbades jårs truli av droppen. Du vet den där som får bägaren att rinna över? Eller om det var igår. Eller i förrgår. Men idag skred jag åtminstone till handling. Näthandling närmare bestämt.
*skäms en smula över att jag inte ens kollade med lokala handlarna, men är 99,9999999999% säker på att de inte har vad jag jagade*
En skön vintersko, med bra grepp och som ändå ger möjlighet att hålla fussingarna hyfsat torra och gooa i nålite krävandare fören. FajvFingärs var naturligtvis förstahandsval. Och eftersom mina Trek Ascent

har (skulle nästan säga överlägset) bästa greppet, utom icebugsen, bland mina skor. Lenkki- eller eljest. Så valde jag Trek Ascent Insulated

så nu är det som inget. Dvs som väntans tider!
Nästan så man ser fram emot vintrigare före, bara jag får hem finskorna först. Hittade inga ställen i finland eller svärje som hade i lager, utan beställde från tyskland. Men det brukar tåjma fint. Brukar beställa råkaffi därifrån också. När de kommer indimpande i postlådan så ska de gamla utslitna spyridonerna få en värdig pensionering!
Och på tal om tyskland. Och min garmin, vars optiska pulsmätare började krångla när det blev kallt. Tolkade det först som beroende på kölden och skaffade pulsbälte att stå ut med under vintern. Men när jag använde den på löpande band så kråtade den också?!? Nåvanutå? Då kan det ju inte bero på kylan, juh! Kontaktade supporten och dividerade hit och dit och testade deras tips dit och hit. Till sist lovade de att skicka en ny, bara jag skickar in den här. Så igår tänkte jag ge den en sista chans på löpande bandet. Helt kräpp. Den mätte puslen fint på dan, i aktivitetsmätningsläge. Men när jag kickade igång träningsläge och började tassa på bandet så snappade den upp kadensen och visade den som puls. Men så. På kvällen erbjöds en uppdatering, så jag tänkte "ok, testar utomhus ännu imorgon (läs idag onsdag) parallellt med polaren, allra sista chansen"
(eftersom optiska mätaren tydligt tåjmat i vila, orkade jag hoppas på programkräpp)
Och låo änd bihåold! På dagens brorunda tåjmade den alldeles oklanderligt. Gåo figjör!
Bara att hoppas att roko byri hald nu. Eller att den ger upp slutligt innan garantin går ut. Ana hoki!
Men skönt i alla fall att dens formsvacka verkar vara över. Bara att vänta på att dens husses också går över. Eller ens slutar djupna. När ska det ske, månntro? Och när ska finskorna komma hem från tyskland?
Steja föralldel tjuund, så får du reda på!
Jup!

hybrid

Idag var det nära nog perfekt lenkkiväder. Långlenkkiväder rentav. Och igår var jårs truli på långlenkki. Förstås. I sjuåtta sekundmeter, mestadels motvind, och regn kanske halva tiden. Fiffigt gubbe!
Nu har jag slutat hoppas på att formsvackan är nåt tillfälligt, som bara väntar på att gå över genom ett trollslag. Och inser att det är det här som gäller nu. Ska jag keta lågpuls så ska jag keta sakta. Jæfvligt sakta. Därför inga förväntningar på gårdagens lenkki, i den vägen. Planen var att det skulle bli långt, men inte väldigt långt. Minst tjufem. Max tretti. Det blev en hybridlånglenkki, kan man säga. Långt just&just enligt gammskalan. Och långt med viss marginal enligt nya. Hade en del alternativ i kraniet, för utifall att det hade blivit outhärdligt i svinblåsten.
(sårry alla gysar)
Det blev det nästan. Saktaste kilsarn, den sista i motvind, tog 6:58. Och regnet som piskade en i anletet var inte av det ljummaste slaget. Men tack vare ullmax underkläderna, som håller värmen fast de är helt genomblöta, så gick det ändå. Utan att kännas direkt häsovådligt. Så jag valde det längsta alternativet. Som jag hade skattat till c. tretti. Har inte ketat exakt den lenkkin förr, men börjar ha visst gehör för distanser i närregionen. Det blev ganska nära, faktiskt. Endast hundra meter skilde.

30,1 Lite civil olydnad har väl aldrig någon gubbstrutt mått illa av?
Första tolvan gick ruskigt sakta. Men sen jag väl fick vinden i ryggen längs omfartsvägen blev det förhållandevis uthärdligt. Rentav njutligt. Och sista biten hade man ju bastu att se fram emot.
Förutom ullmax hade jag valt en dräkt som inte är vindtät. Men inte heller blir så himla plåtig när den blir blöt. Som min vindtäta blir. Och jag vet inte om jag hade räknat helfel med tajmingen. Eller om det var skitvädret som gjorde det. Men det hann bli mörkt innan jag var hemma igen. Och ingen reflexväst. Vindtäta dressen är i sig reflexig. Men blev inte överkörd nå. Tur.
(man borde alltid ha varselutstyrsel denna årstid)
Nu har fastan hunnit pågå i några timmar. Och ganska många till ska det bli. Innan måndagslenkkin. Som ska bli ganska lång för att vara fastelenkki. Siktar på närmare tjufem. Fast då ska jag nog synas. Som en julgran. Torde också få sällskap av folke j. Kul!
Igår var det blötslask och våt asfalt som gällde. Jag valde trec ascent (FajvFingärs) trots att de sliter på tårna när de blir blöta. För greppet. Vaselinade tårna duktigt. Och med tanke på distansen så klarade de sig hyfsat. Imorgon kan man väl välja skor helt fritt, om vädret sätter fort. I så fall blir det nästan säkert KS-evorna.
Åålrajtski denn. Nu ska du steja tjuund, så du får veta när jårs truli äntligen når bottnet på denna avgrundliga formsvacka!

omkalibrering

Janå det ska jag säga er, att kaffi det blev goov det. Nå så ootroovligt goov kaffi, och hittills har det bara blommat ut till ännu bättre för varje dag. Jårs truli har inte jöutats lämna en endaste dag emellan utan att avsmaka härligheten. Om du skulle få smaka så skulle du alldeles helt säkert totalgaranterat dimpa av dån. Så goov är det faktiskt, oskojat!
Fullt så lycksaligt har det inte varit med ketaset. Inte nå totalkatastrof heller. Finns nog positiva grejer att ta fasta på, om man är på det humöret. Också. Såsom att inga ställen är sjuka eller ömma. Vädret och föret har varit rätt taskigt, så man behöver inte harmas över det. Hur nu det kan vara en positiv grej, men i perfekt ketasväder hade det varit småsurt att inte kunna njuta hejvilt av löpningen. Kunna och kunna, men eftersom jårs truli har fått för sig att köra lågpuls resten av året, så behöver jag ju göra det då. Om man så ska hålla sjuminuterstempo. Vilket jag dock inte riktigt har behövt. Ännu.
GPS-pulsen har nästan normaliserat sig. Har legat inom fem slag från det expekterade denna vecka. Medan tempo har måstat hållas nere vid 6:18. Utom i tisdagens värstaväder, då det paradoxalt nog höll för 6:13. Tilåmed idag på löpande band, 6:18.
Det är något som inte stämmer. Men vad?
Fortfarande inga symtom på förkylning, så vi får väl avskriva den teorin. Icke desto mindre som GPS-pulsen är nästan normal. Övertränad? Inte omöjligt med någon tendens åt det hållet. Med tanke på att GPS-pulsen trots allt är marginellt förhöjd, för det mesta. Och så råkade det ju bli en 37a och en 42a, ehuru långsamma, med bara en vilodag mellan sig. Innan jag kanske var helt 100-återhämtad från LochNess&Kankaanpää. Eller kanske snarare kvarhängande återhämtningsskuld, än övertränad. Äkta överträning skulle nästan säkert medföra nå småskavanker eller anpassningkänningar?
På det viset är det ju mestadels uthärdligt. Och till exempel idag på löpande bandet, inte helt oangenämt att tassa på. Trots långsamheten.
En annan gångbar teori, är att jårs truli har kräppat skiten ur kondisen. Genom just marorna. Före LochNess hade ju lågpulstempo på bra dagar hållits under 6 min/km. Sådana velociteter är ett minne blott. Vilket är ganska frustrerande, faktiskt. Och det är inte som att kurvan skulle visa nå desto ivrigare tendenser att peka åt nå gynnsamt håll. Trots extra insatt återhämtningsvecka och annars också reviderade (reducerade) mängder och längder. Nästan trärtom, om något.
Jåna det blir att tassa åpå. Åtminstone resten av året, i lågpuls. Ingen brådska med nå hårdare kondis iofs. Men skönt hade det ju varit att få löpa lite osaktare mellan varven. Fast mera tacksamt nog ändå, att inte lida av nån sjuk vänsterfot, eller liknande. Som i våras och somras. Så sluta pÿÿla nu, gubbraatet!
Imorgon planA långlenkki. Men. Till dagens tema. Omkalibrering. I något skede. För ganska temmärligen rätt länge sen. Ändrade jårs truli skalan till: kort = < 20 K medium = 20-30 K och lång allt över 30 K. Det var baserat på känslan, hur jobbigt det kändes att keta respektive distanser. I den bemärkelsen stämmer nog skalan än i denna dag. Men det har ändå blivit dags att ändra tillbaka till den gamla. Som följer: < 15 = kort. 15-25 = medium och > 25 = lång. Sen kan vi ju addera en bonuskategori: > 35 riktigt lång. Denna skala är alltså baserad på hur hårt det verkar taxera en gammal skröplig gubbkropp, snarare än på hur jobbigt det är att genomföra.
Därmed räcker 25-30 imorgon. Om nu GPS-pulsen, helt mot all förmodan, är tillbaka ända ner på helnormal och lågpuls tillåter klart bättre drajv i steget än på senare tid. Så då får det nog gärna bli nån kilsar över. Men annars max 30. Max. Och därmed punkten och basta!
(disciplineradare gubbe får man leta efter)
Idag har vi gäster. Gamle bekantingen stig och dens nya kompis. Som är en förtjusande förtjusande dam. Hon tyckte att jårs truli var den särdeles bästa pizzabagaren hon nånsin sett. Och helt oöverträffad som kafferist. Tyckte hon också. Att jårs truli var. Inställsamt smicker? Kunde man ju då misstänka. Men hennes ärliga uppsåt var neppärligen att ta miste på. Hon hade inga baktankar över huvudtaget. Endast ett par baktassar. Och de var -och är- också synnerligen förtjusande. Här ser du bildbevis. Pixie är den genomärliga och stig är den suddige

Därmed torde det vara dags för dig att steja tjuund. Snart nog får du veta hur lång lenkki det blir imorgon. Och om vi får sova nå med en massa vovvar i huset. Och huruvida kaffi blommar ut till ännu goovare. Du kan föralldel också titta in till kafferiet. Och få smaka på det goova kaffiet. Så du inte behöver befara att kafferisten driver över. Men i så fall bör du ta en peedjelm med dig. Så du inte slår dig sönder och fördärvad. När du svimpar dån, av den oerhört hisnande upplevelsen!

okurant eller bara gammal?

I fredags var det dags för försiktig kammbäkk efter de två vilodagarna. Och efter överskridandet av det skenbart odramatiska 51-årsstrecket. Hade siktet inställt på en lugn halvtimma på löpande band. Dels var det ju återhämtningsvecka och dels är jårs trulis ben och fötter ovana vid bandet. Förvånande att bli tvungen att sänka tempo efter ett par kilsar i 6:00. På löpande band?!?
(i vintras gick lågpuls i 5:40 x multipla kisar)
Skumt, men tänkte att kanske de nya banden är helt annorlunda kalibrerade? Icke desto mindre låga förhoppningar inför gårdagens jeppis-runt. Dessutom känsla i kroppen, att allt är inte riktigt riktigt riktigt. Dock utan ens lindriga symtom på förkylning eller söis. Dessutom nummer två, är att det ju är nån sorts återhämtningsvecka alltjämnt, trots medium längd på lenkkin. Alltså jeppis-runt, som i sin kortaste skepnad ändå mäter kring tjugotvå kilsar.
Samma bobbor som här tidigare, som gör ett nytt försök? Nya bobbor, som gör sitt försök? Övertränad, som i vintras? Bara simpli gants ajnfakk plein åold gammal? Låt oss se:
-för bobbteorin talar känslan av inte huntti i kroppen. Och idag, söndag, antydan till tjockhet i slemhinnor i nosen. Som att man vill snyta sig ibland, men utan skörd. Mot den talar egentligen bara frånvaron av ijenttärliga symtom.
-för övertränadteorin talar pulsfenomenet. Att GPS-pulsen liksom arbetsditon är förhöjd. Ibland upp till tjugo slag. Mot teorin talar avsaknaden av småskavanker. Som fanns gott om i vintras. Vänster ljumske. Vänster ITB. Höger knä. Vänster fot. Låt oss föralldel inte glömma vänster fot. Inte uteslutet, men inte huvudmisstänkt heller, ok?
-för ålderdomsteorin talar det faktum att jårs truli fyllde år med bong och yrande hår.
Igår inför jeppis-runt var planen att hitta en avslappnad hållning och tomgångskänsla i löpsteget. Om man nu kan tala om löp i sådana velociteter. Eller snarare avsaknad av velocitet. Ingen koll på pulsen, annat än att lyda då garmin varnar för hög puls.
Mycket riktigt. GPS-pulsen visade med all önskvärd tydlighet att inte allt var riktigt riktigt. Minst tjugo slag över det normala. Jårs truli befarade frustrerande töögighet på banan. Men tack vare att förväntningarna var rimliga, så blev det ändå en njutbar tur. Värdigt framskridande i något om löpning vagt minnande. Och trots avsaknad av endokickar eller runner's highar, så nog är ändå fiilingen god efter dryga två timmar ute i friska luften och sola skenet. Med nån trivsam spåtifajlista i lurarna. Ganska rockig plejlist. Tror det var nåt metallicabaserat och även om några låtar var i mesigaste laget så var det mesta hyfsat hårt. Men efteråt, när jag USDade

så kom mitt i en plötslig hast den där diskopoppiga kisslåten, duvet
"..aj käänt geed iinaff åvjuu bejbee, känn juu ged iinaff åvmii.."
Blev allt rodnande av myötähäpeä. Våj huhhu! Såklart kan gravitationen ha bidragit, till kulören. Men ändå. Våj huhhu!
Hursom haver. På basen av märkligheten i pulsär aktivitet, bestämde jag att ändra nästa veckas planer. Som ursprungligen var rätt massiv mängd. Börjandes med åtminstone medium fastelenkki på måndagen. Nu blir det istället kort lenkki imorgon. Tidigast på lördagen lite längre, och veckomängden ännu måttlig.
Sen var det trevligt program. I kveis. Whiskytejsting, otroligt god mat med rökt kött och chilisås i huvudrollerna. Och en av galaxens skönaste bastuar. I trevligt sällskap. Jårs truli lade örat på kudden klockan tre inatt. Nåt bäd fåår ön åold faart, neh? Fast det gjorde i sin tur att dagens dagsverke kom igång rätt sent. Kaffirostning. Fast nu är sista bätchen i rosten, äs vii spiik. Och råkaffilagret tömt. Dagens skörd blev á 500 g (rå)
-robusta från jawa, här några sek före färdigt

-tvenne bätchar guatemala (arabica)
-tvenne bätchar etiopisk harrar (arabica)
Ganska mörkt rostat. Få se om det blir lika goov som sina föregångare! Stejande tjuund är ett sätt att få reda på..
och besökande ari's kafferi är ett annat.
Men steja tjuund behöver du i vilket fall som helst! Såheså!

femettan

Tionde november. Det är idag det. Och det var det också när jårs truli blev utkrystad...
*plopp*
...en drygt fyrakilos fetabeta!
I fjol firade vi hejvilt, när det var så jämnt och fint med halvsekel och allting. Så i år tyckte jag inte att det behövde firas nå. Men hade nu kaffimaskinen varm utifall att någon skulle komma och vilja sjunga lös en skvätt. Några dykte upp och så blev vi av med några bönor gammkaffi och får desto större orsak att rosta färskt på söndagen.
Jårs truli blev också begåvad med gåvor. I matchande kulörer, dessutom. Häpnadsväckande.

ser ivrigt fram emot att få bläddra i glenn s' bok. Han torde också vara av utsökt årgång, försåvitt mitt gamla minne inte sviker. Och ser ivrigt fram emot att synas väldigt bra i novembermörkret. Inte utan att man besitter smärre exhibitionistiska drag, skulle man livligt kunna utrbrista.
Med ketaset blev det som sagt återhämtningsvecka. Den har utövats genom två korta lenkkiar tillsammans med folke j. Och framför ännu alltare genom två konsekutiva vilodagar. Så imorgon är det dags för en rolig halvtimma på löpande band. Löpande band är inte galaxens absolut roligaste tingest. Men efter två långa vilodagar torde det vara roligt att få keta tess. Utomhus skulle en halvtimme knappt hinna börja innan den tar slut, men på bandet kan det mycket möjligt bli helt tillräckligt.
Så långt helt huntti återhämtningsvecka. Fast sen på lördagen är planen någon variant av jeppis-runt. Och även om man tar den kortaste möjliga varianten så blir det medium. Alltså inte kort lenkki. I så fall kan vi kalla denna en relativ återhämtningsvecka, tycker jag. Bestämt. Kortaste varianten blir i stil med halvmaradistans. Tillräckligt för att få en tillfredsställande lördagslenkki och ändå inget som kuormittar kräppen ur den himla gamla kroppen.
(icke att förväxla med himlakroppen)
Vilodagar ger upphov till sprudlande hjärncellsaktivitet. Hjärnan börjar spekulera om kommande lenkkiar och nästa säsongs lopp. Här lite brejnstårmingsresultat:
-hallimaraton (hel/halv)
-toholampi talvi (hel/halv)
-komian kirkon halva
-rom maraton
-kyrönjoki hela
-Kokkola Ultra Run 6 h, torde vara spikad iom att årets anmälan blev framflyttad (om jag förstått saken rätt) då jårs truli inte kunde delta. Ser jag mycket fram emot, siktar på PB!
-stockholm maraton
-utterleden
- jakupas maraton (barfota?)
-LKI halva
-ultravasan
-venetialais (hel/halv)
-vasa maraton
-berlin maraton
-sju sjöar
-kankaanpää (hel/halv)
-vanda maraton
Förutom KUR är inget spikat eller bestämt. De får bubbla i grytan och fler kan tillkomma. Sen får man se vilka som känns både lockande och möjliga. Berlin har inte funnits i tankarna förrän igår kväll, då den planterades dit av utomstående omständigheter. Såklart ett drömlopp i sig. Och som tack vare omständigheter kan tänkas bli aktuellt nästa år.
Menhej, nu fick jag plötsligt en otroligt snilleblixtig idé: tänk om du skulle steja alldeles tjuund!
Och följa med hur listan utvecklar sig, vilka går från BS (brejnstårm) till BS (bullshit) och vilka till BS (best selection)?

kåkkelby-home-run

På tisdagen fick benen sin utlovade spa-vilodag. Dessutom blev fredagen en extra vilodag. Annars hade jag tänkt mig en halvtimme på löpande band. Barfota. Blir så svårt att pricka in barfotapass i vintermörkret. Och jag vill inte att sulorna ska atrofiera till assit. Vill hålla liv i drömmen om en utomhusmara barfota. På lördagen var den ursprungliga planen att hitta på någonting halvlångt. Men tack vare de två extra vilodagarna, gissade jårs truli att kroppen var redo för nästa långlenkki...
(en riktigt ururslig jæfvla kräppgissning, skulle det visa sig)
...och siktade därföre på säsongens sista kåkkelby-home-run. Försökte utan framgång locka med lillebror. Men folke j lovade att möta upp på slutet, även om han inte kände sig redo för hela. Han, och lillebrodern också för den delen, känner sig själva och sina kroppar bättre än vissa andra. Utan att nämna någon specifik gubbe vid namn.
Kära frun ställde upp som roadare. Hon dumpade gubbskrället vid avtaget in mot kåkkelby centrum. Planen var lågpuls och hoppet var god fart och skön solskensdag. Med tanke på de två rejäla långlenkkiarna, 37 resp 42 kilsar, häromsistens, förmodades en trettifyra kännas temmärligen fjuttig. KS-evo blev skoval. Och ullmax under vindtät jacka. Rejäl pipo och tjocka handskar. Vindtäta böxer. Och reservplan att om pulsen trots allt kräppar och jag måste börja slötassa, så kan jag ta av skorna på slutet. Och njuta av en smula barfotalöpning.
Kroppen kändes lätt och benen fräscha. Från början. Men pulsen tillät inte nån trevlig spiid. Första milen i 6:22 tempo. Jaha, blir en lååång eftermiddag. Passade på att njuta av ljusterapin och de fina vyerna. Det var faktiskt riktigt vackert. Och relativ medvind, som annars hade kunnat vara rätt bitande. Andra milen marginellt piggare, och efter den låg snittempo på 6:17. Sen sjönk det igen och slutade på totalt 6:20

Det är riktigt bedrövligt. Och KS-evorna, som aldrig har gett nå skavbekymmer, hittade bikilornas hälsningar från i måndags. Kände redan tidigt på vänster bautatå. Kring tjugo började benen kännas trötta. Och vaderna sjuka. Och kroppen sliten. Mer och mer. Det var inte fel på pulsen eller benen. Det var fel på min bedömning.
Men. När holm city närmade sig med ostormiga steg tog jag av tossorna. Dels som utlovad belöning, men framför allt var det hög tid att befria stortån så länge det fanns nåt kvar av den. Så sista dryga milen fick avnjutas barfota. Fast då var gubbeländet redan så slitet, att det inte var odelat njutbart. För att vara riktigt ärlig. Men två. I ungefär samma veva mötte folke j upp. Och trevligt sällskap gör nog underverk i såna situationer. Häälit! Han följde ända hem till fridhemmet, innan han tassade vidare hem till sitt.
Inte mådde jag direkt illa efteråt, men slitnaden gjorde nog att det behövdes stretch, USD och en espresso innan endoruset bröt igenom och fiilingen blev god. Sen efter bastu och rikaväridrink var gubben såpass återställd att det gick fint att baka runner's pizza. Och en energipaj, som fick godkänt av både jårs truli och min kära fru.
Med ny respekt för långlenkkiarnas tull på kroppen och återhämtningsbehov, åker resten av månadens träning tillbaka till ritbordet. Hade tänkt mata på ända till sista veckan. Och ha den som återhämtningsvecka. Nu blir det någon form av återhämtningsvecka redan kommande vecka. Antingen helt eller relativt. Beror på hur det börjar se ut och kännas. Steja tjuund så får du veta hur det visar sig bli!
Idag tvättäkta vilodag. Tupplur efter frukost. Sen solskenspromenad till järviseututalo, för ljusterapi och för att digga en utställning. Helt slut av det lilla. Sen ny tupplur efter lunch. Nu dags för kvällsbit. Tuppfan kommer varken att veta ut eller in. Få se om den klarar sig ogalen. Steja tjuund..

fuskfasta och måndagsmara

Eftersom jårs truli, pga/tack vare omständigheter över vilka jag inte råder, skulle jobba bara förmiddag idag, var det ju ypperligt läge att ta tillvara den soliga eftermiddagen med en lenkki. Som sagt i förra inlägget hade barfota varit den självklara tanken. Och var det också. Men i och med att jag ligger i träning inför nästa utmaning så växte idén om långlenkki istället, så det knakade.
(nästa utmaning alltså maratonlenkki på självständighetsafton, efter 24-h fasta och utan energiintag)
Kapade därför fastan efter bara 19½ timmar, genom att sörpla i mig en bulletproof kaffi. Ingen aning vilken skillnad i praktiken mellan 19½ och fulla 24 h fasta, om allt annat är lika. Vilket det iofs aldrig är ändå. Bulletproofen tog jag mer för att kickstarta fettmotorn, än som energitillskott. Fast nog ketar man säkert en bra bit på en tesked gheesmör och dito kokosfett. Förstås brinner det lika trögt som lagrat fett, men det behöver inte lockas ut ur fettcellerna med milt våld.
Hursomhelst två förmildrande omständigheter. Avkortad fasta och BPkaffit. Så var frågan då, vad ska vi sätta som maxdistans?
(vill gärna ha en maxdistans, som diifåålt. sen kan man korta av om det behövs. om man inte har nån förutbestämd gräns så tenderar man -åtminstone megamesar som jårs truli- att korta av även om det inte behövs)
Förstås förrgårs 37a uppväger delvis de förmildrande omständigheterna. Hmm. Förstås hade det varit full fasta så hade allt över tretti varit distansrekord. Och därmed motiverande. Men nu. Svårt att hitta nåt motiverande, med mindre än full maratondistans. Såo bii it.
Laddade således upp med min BPkaffi och vevade igång en rockstation på spåtifaj. Samma dress som i lördags, men långa tajts i stället för shorts...
(några º kallare och sjunkande temp utlovat)
...och tjockare handskar. Och bikila istället för KS-evo. Änd åff..
GPS-pulsen hög, ehuru något lägre än i lördags. Men annars var pulsen/tempot som att forsätta direkt från lördagens. Visste inte vad att vänta, så det fick duga så då. Gissade nog att det skulle komma nå bättre skeden, bara kroppen kommer igång ordentligt.
Via rune berg - furuholmen - abc - edsevö (hel del svartis från pirilö, broarna glashala) - bennäs...
(skönt i solskenet, benen kändes ok och skulle gärna tassat på i lite piggare tempo)
...sandsund - staffansnäs...
(benen något mindre fräscha, börjar bli långlenkkistuk på fiilingen)
...in mot stan längs jeppis-runt spåret, vid gamla powerauto ringer folke j...
*jesss, får sällskap!!*
...förbi idrottsgården och snart nog kommer folke emot och djåjnar - förbi lockanberget - förbi shåmans - rune berg -> hem.

42,5 kilsar och jårs trulis första lågpulsmara(distans) är ett faktum.
Hjälpte otroligt mycket med sällskap, den sista åttan. Så hoppas verkligen på sällskap till självständighetsmaratonet!
Tog 4:32:nånting. Så maraton på ganska temmärligen exakt 4:30 givårtejk. Noteras ivrigt som tajmtobiit i lågpuls. Däremot kan det förstås inte räknas som fastepassrekord, eftersom det var fuskelipusk. Men säkert bra träning inför självständighetsutmaningen. Och antydan om att den inte behöver vara helt omöjlig. Najs!
Alldeles utomordentligt sätt att ta en ledig solskenseftermiddag tillvara. Och nu hälsar benen att det är bäst att dömsis husse håller vad han lovade: vila imorgon, med vattenmassage, bubbelpool och ångbastu! Låter förvisso tilltalande..
Medan bastun värmde upp sig, passade jårs truli på att stretcha och USDa. Vet inte hur länge jag hängde USD, men lääänge och skööönt!
Bikilorna då? Kände nog att de blev betänkeligen våta mellan varven. Och det är förvisso lite illavarslande. Men annars inget fothullt under ketaset. Fast väl hemkommen visste jag inte riktgit super100%igt säkert om jag hade lust att ta av dem

Men barken var mycket värrigare än bajten. Nå rändåm småsår, som bara hade haft gott om tid att pollutera skorna, 'sååll.
Åålrajtski denn, låtom oss steja förhållandevis tjuunda! Och få reda på huruvida benen får sin utlovade vila+spa dag. Och annat värdefullt vetande. Med mera..

lördagslångt

Igår utövade jårs truli gårdskarlsyrke på förmiddagen. Silppade de sista lönnlöven med klippurin. Hade rejält med nästan vinterkläder. Fem före svettigt. Inte tog det värst vidare länge, för tanken var att sluta när tanken var tom och det blev den t.o.m fortare än snart. Men när jag gick in, var det med en känsla av ljummen oktoberdag.
Det fick viss betydelse för klädval, för lenkkin. Valde nämligen shorts. Inget dåligt val, skulle det visa sig. Blev ju fantastiskt ketasväder, med solsken och allt. Ljusterapi i mängd och massor och strålarna värmde faktiskt lite grand. I bastun efteråt, inbillade jag mig tilåmed att brunalinjen på benen hade piggnat till. På överkroppen var jag nog mer påklädd. Långärmad halvtjock pajta, handskar, pipo. Bra kombo, och som sagt ursköna KS-evo på fötterna.
GPS-pulsen var uppe i stratosfären. Huujeedamej! Försökte intala mig att det bara var lördagspulsfenomenet som härjade. Och sköt fram avgörandet om dagens distans. Tassade iväg sakta, med inställningen att hitta en lugn rytm för njutbar löpning som ändå inte pushar pulsen. Men redan under första kilsarn pipade garmin om hög puls. Illa. Illare än illa, faktiskt. Ens en brorunda blir ju svåruthärdlig, om det ska vara så. Men så såg jag att tempo nog var mycket högre än det kändes. De ultralätta busiga evorna! Så kanske ändå uthärdligt. Och ibland går andra milen bättre än första. Speciellt på lördagarna. Så vi testar.
Känslan var riktigt bra. Bara att det hade varit finare flyt med aningen högre tempo. Och mycket riktigt gick nog andra milen något bättre, i bemärkelsen gick att hålla snäppet högre tempo i lågpuls.
Då bestämde jag att vi mårar åpå tills pulsen skenar iväg. Så blir det medium eller lång.
Grundspåret var jeppis-runt. Med ramp via rune berg. Det blir 27 kilsar. Och så kan man avrunda på många ställen, vid behov. Och så kan man plussa på med kula krumelurer och kringelikrokar. Dagens maxiplan var tre exktrakringlor (rosasholmen, sandsund, rune berg) och en blindtarmsavstickare (skutnabba).

Och att kunna fullfölja den idag, Med det illavarslande börjanet. Var en lycksalig tilldragelse. Må jag utbrista!
Jårs truli har aldrig ketat exakt den lenkkin förr. Men gehöret räknade ut att det torde bli kring tie extrakilsar. Iikvöls 37 givårtejk. Och faktiskt, hus och hem var inom synhåll när garmin pipade för 37.
Tredje milen började pulsen stiga, vilket ledde till sänkt tempo. Men inget brant eller hotfullt. Och det överraskandaste var att ingen drastisk pulsbonk kom ens efter tretti. Det har aldrig tidigare uteblivit. 6:11 är mycket sämre än (inför LochNess&Kankaanpää) 6:05 som långlenkkisnitt, men tillika mycket bättre än sommarens 6:20+. Och jämnare än någonsin. Inte en enda kilsar på eller över 6:30. Tyvärr bara någon enstaka under 6:00 så det saknar jag nog ännu.
(kan tänka mig att shortsen bidrog till hållbarheten på slutet, genom att inre kroppstempen var lätt att hålla nere så behövde inte mycket blodvolym offras på svettningens altare?)
Hög som en lyftkran. Efteråt. Såklart! Och kroppsligt oberördare än någonsin efter långlenkki. Inte nå tröttömma fötter heller, på slutet. Så uthålligheten tycks inte vara helt ururslig, fast kondis inte är den bästa. Och egentligen är det ju uthållighet som behövs nu. Dels för självständighetsmaraton och dels som grund för nästa säsong.
Imorgon är arbetsdagen kort. Vilket ger utrymme för lenkki i dagsljus. Den uppenbara tanken är ju då naturligtvis att keta barfota. Men nu börjar en alternativ plan växa fram ur något cerebralt skrymse.
*växa*växa*växa*
Om man hej sku ta en kortare fasta. Säg 18-20 timmar. Och dåinkka in en bulletproof kaffi. Och fara på en längre lenkki. Inte ens lång, alltså 30+, behöver uteslutas. Ganska väldigt tilltalande idé, inte sant?
På tisdagen sen kunde man digga vattenmassage, bubbelpool och ångbastu, istället för lenkki. Vi får se och skåda..
Steja därföre tjuund. Lÿÿd ovillkorligen!
Efter lenkki, stretch, USD, bastu och rikaväridrink-i-riklajnärn, var det dags att laga väldigt mycket mat. Det var kul. Och linsbiffarna blev hyfsat lyckade. Bra konsistens: lätta att hantera och inte så kompakta som senast. Oerhört temmärligen väldigt vitlöksdryypande och i överkant -enligt min kära fru som ändå är van vid mina chiliupptåg- håtta. Hon hade friterat smaskiga batatklyftor. Och fick överta ansvaret för såsen. Vilket var bra, för annars hade den också blivit chilig. Väldiga mängder väldigt god mat, är gynnsam baket långlenkki. Traj it jooll lajk it!

elaka eller beskedliga bobbor?

Lång lenkki på lördag (läs idag) "..förutsatt att mädjiska gränsen underskrids.." (läs 6 min/km) dessförinnan. Men det har ju inte inträffat något. Denna vecka har präglats av mycket sköna kortlenkkiar, med fräsch kropp och pigga ben. På ett oerhört gubbigt sätt, såklart, men icke desto mindre. Men med en långsamhet som, om inte oroat så, inte i alla fall roat.

(snittempo 6:07-6:20)

Till saken hör att kära frun har varit hostkrasslig och jårs trulis GPS-puls låg 10 slag över vanlig på onsdagen och +5 ännu igår. Trots total frånvaro av symtom, kan man väl nog utgå från att kroppen har tagit hand om någon attack...

(och gjort det bra, aj majt ädd, med ivrig hjälp av 5-zang)

...vilket såklart kräver sin del av metabolism och puls.

Med den fräscha fiilingens och frånvarons av småkänningar och befintliga ursäkters bakgrund, beslötte jårs truli i kveis att -emot mina föresatser- förklara återhämtningsperioden avslutad.

Ursäkterna: energilåg av fasta, bobbattack, regntunga kläder igår..

Ifall det är en felbedömning och det ännu finns residuell utmattning i kroppskrället, så må det vara hänt. Är ju inte på väg in i någon hård träningsperiod. Ganska väldiga mängder mängd, jup, men inget hårt.

Efter att tärningen var kastad, så blev ätning behövlig. Så jårs truli tillverkade en paj i kveis. 

Så det finns att ta av till en eventuell långlenkki idag. Tanken är att kolla GPS-pulsen först. Och om den är högre än igår så är medium lenkki nog nog. Men om den är lägre än eller lika med gårdagens, så siktas det på lång. Med upplägget nöta på tills pulsen börjar kålkkåstiga. Och sen söka sig hemåt. Ingen förutbestämd gräns, utan då det börjar kännas töögigt långsamt. Sen får man stå ut med X antal kilsars hemjogg i lustempo. 

Längtar nog väldigt enormt med pojkaktig gubbiver efter långlenkki, Återhämtningsperioden har gjort gott. Och den har också laddat en jæfvla massa spring i benerna. Dessutom. Som grädde på löken. Kommer fötterna att dekoreras med KS-evo idag. Och de är så armades sköna, så du kan inte tro. Om du inte har ketat med dylika själv. Och då tror du inte, utan du vet. 

Och dessutom. Som grädde på löken. Ska jårs truli och kära frun laga kul mat sen.,,

*känslan att sakta mak laga saktamat medan gårinteattätaefterlenkki-känslan sakta övergår i avgrundshunger!! säger bara*

...linsbiffar och gräddig lök(å svamp)sås falla på jårs trulis lott. 

Åålrajtski denn. Civil olydnad. Men vi ids inte tala om det här så mycket när kåotschen hör på. Visst int?

Huuvaliigen hörruduudu, hur ska det gå:

-är kampen mot bobborna avklarad, eller kommer de tillbaka med en vendjens?

-hur långt kommer gubben, innan pulsdriften blir besvärande?

-lyckas vi hålla härligheten hemlig, eller är kåotschen oss på spåret?

-lyckas lusen med linsen?

Våj så många spännanda trådar att följa. Din ringsajd plats är verkinnerligen avundsvärd. Så ta verkligen hand om den, genom att steja tjuund!

återhämtning och nästa utmaning

Ny vecka nya löjligheter. Efter att ha nuddat sexminsarsstrecket i lördags, föreställde mig jårs truli att återhämtningen börjar vara överstökad för denna gång. Och för dessa maror. Hoppades tilåmed en liten stråle, att för första gången underskrida gränsen på en fastemåndagslenkki. Igår alltsåledes.
*hrmpf*
Blev 6:20 på en staffansnäs-kivilös-runda tillsammans med folke j. Men janå ketasvädret var fint och benen kändes pigga och fötterna njöt i bikilorna. Och trots allt mycket bättre än förra veckas måndags 6:45.
Men idag då? Idag skulle det väl ändå vara dags. Att slinka under gränsen. Gärna utan darr på ribban. Och äntligen kunna förklara denna återhämtningsperiod officiellt avslutad. Egentligen ingen brådska, för inte tänker jag mig nå långa lenkkiar före lördag ändå. Och sist & slutligen bara 1½ vecka sen kankaanpää. Men då nu kurvan visade 6:07 på fredag och 6:00 på lördag, så kunde det ha varit dags. Men dagens insats räckte bara till 6:08

lägg dock märke till den berömvärda distansen. Egentligen brukar kort definieras som under 20, men i återhämtningssammanhang går min gräns vid 15. Som alltså höll ikväll.
Gissar annars att det är 24-timmarsfastan som orsakar den skenbara takapakkin. För ty emedan den (fastan) gör att kroppen måste hitta större del av sitt bränsle från fettlagren. Och det kräver mer energi att molibisera samt mycket mer syre att elda med. Så därav. Och sannolikt är jårs trulis skröpliga gammkropp en smula energilåg ännu på tisdagarna. Åtminstone vissa veckor. Så därav. Kanske?
Fast men janå, dagens lenkki var också underskön. Kyligare än igår, men det kompenserades med tjockare handskar och ullmax pajta i stället för kveisas najkii. Och feelmax på fötterna.
Förra veckans tisdags snittempo var 6:28 så nog rejäl bot och bättring från det.

Nästa utmaning då?
Det blir självständighetsmaraton. Traditionell lenkki. Hålls på självständighetsafton, eller -dagen om den råkar infalla så dan efter är ledig. I år är ju Dagen på tisdag. Alltså trad.maratonlenkki på måndagen. Tredje gången blir det. Så nog tradition, visst?
Utmaningen i år, består i att jårs truli har kaveerat britt och vett att jag ska keta den efter 24-timmars fastande. Och på bara vatten och moraliskt stöd.
(inte keta på vatten -som lär vara rätt svårt- utan inmundiga endast vatten -äs åpåost to något som innehåller kaloririk energi)
Bara jag får återhämtningen någotsånär undanstökad så ska träningen vinklas en smula för att öka chansen att klara utmaningen. Innebär fokus på långlenkki och på fastepass. Kanske långlenkki redan på lördag. Förutsatt, som sagt, att mädjiska gränsen skrids under imorgon eller/och på fredag.
Steja tjuund som en ivrig tjuundstejande bloggdiggare! Så får du följa den rafflande slutspurten av återhämtningsperioden.
Hoppas livligt kunna locka mycket folk med till självständighetslenkkin. Dels som moraliskt stöd, och dels som trygghet. Om det skulle börja firra i päran för jårs truli. På andra varvet, duvet. Så vore det najs att ha nå sällskap. Som kan filma det och lägga upp på juutjuub, eller nå.
Känn dig inbjuikkad!

Åålrajtski denn. Steja som sagt tjuund! Annars blir det andra bullar i kastullarna..

merrellarna, fötterna och riktigt dåliga idéer

Igår testade jårs truli nya merrellarna på en brorunda. De kändes bekväma på foten. Kanske inte riktigt i klass med bare access 4, men bra nog. Mjuka i bemärkelse böjliga. Men skarpa. Ingen favoritpotential som asfaltssko. Men ska få chansen på vinterlag snart nog. Och förstås terräng och spånbana. Modellen heter, så vitt jårs truli kunnat utröna, trail glove.
(var ju fyndkorgsfynd, så ingen låddja med)
Snittempo blev 6:07 så mycket bättre än i tisdags. Testade nyinförskaffade pulsbältet till garmin. Det tåjmade bra nog, så månne inte vintern ska bli uthärdlig.
Idag värkte långlenkkinerven ganska hårt. Inte outhärdligt, men inte heller försumbart. Men är det återhämtningsperiod så är det. Korta lenkkiar i lågpuls, basta.
Så det blev en brorunda igen. Veckans femte. Barfota, för att nu få någon löpupplevelse då det är lördag och allt. Och sen bastade jag. Barfota var njutning, såklart. Men när jag hittade den där sköna rytmen där ketaset börjar kännas som löpning, och löpglädje, så tog det inte många tiotal meter innan garmin pipte om "hög puls". Hade förhoppning om sub-6 min/km så man på måndagen finge digga en jeppis-runt...
(beroende på ramp, men minst halvmaratondistans)
...men det landade på strecket. Prick 6 min/km. Retsamt på sätt och vis. Men så tänkte jårs truli en klok idé. Digga: ifall gränsen just&just hade klarats så hade det kvalificerat till jeppis-runt. Men skicket är i stort sett detsamma med 6:00 som med 5:59. Så då är det bättre att vara förpassad i återhämtningsfas tillsvidare. För de korta passen tillåter trots allt återhämtningen att måra åpå. Bevisligen.
Och stig steg in och tröstade jårs truli. Och hjälpte nålite till med stretchandet..

..som kanske eller kanske inte hjälper till med återhämtningen.
Men nu ska jårs truli levelera med er gujar. Inte alla mina tankar är kloka idéer. Vissa är okloka och osunda. Hör här: härom dagen snackade jag med tommy f. Han och ett par andra är på väg till viisarinväänto eller vad det nu heter. Maraton inom bekvämt avstånd. Nurmo. Nästa veckas söndag. Vill inte beskylla tommy, det var inte han som kom med nå otillbörliga förslag...
(om han nu inte gjorde nå verbala DimMak insepschöns, mejbi?)
...utan tanken på att klämma in ännu ett maraton hade klamrat sig fast i ena kanten -troligen den kontralaterala, men obekräftat- av hjärncellen, någon-några dagar efter. Tanken sa: tänk vad armades skönt det vore att avsluta säsongen med ett PB trots allt! OK, jårs truli tänkte. Visst hade det det. Men jårs truli tänkte också:
-chansen att klara PortEllen: 0,039 % chansen att klara PB 1,4 % risken att få en dålig upplevelse 70 % och risken att skada sig 41,19 %
(%erna angivna med 0,000005 % felmarginal)
Nu har ju inte nästa veckas söndag varit och farit änninu. Och man ska inte ropa björn förrän skinnet är på andra sidan gräset. Men nålite stolt är jårs truli trots allt över sin fenomenala tankeförmåga och sin karaktäristiska karaktärsfasthet. Såheså!
Steja hej tjuund som en ekspekterande fader, så får du se hur jårs truli klarar den proverbiala biffen!

förhandlaren

Av efterkommande anledning behövde jårs truli till lokala sporthandlaren idag. Hade tänkt försöka hinna efter jobb, väl vetandes att det hade blivit tajt. Men råkade få avbokningar i samband med lunchpausen så jag passade på och tog en promenad i höstsolskenet. Najs. Men råkade visst få med mig lite mer än tänkt.
(den som föräter sig, äter för mycket. den som försäger sig, säger för mycket. den som förlovar sig, lovar för mycket? den som försover sig, sover för mycket. den som förhandlar sig, ..)
Men låtom oss börja från börjanet.
I tisdags blev det liknande lenkki som i måndags, nämligen en brorunda i saucony. Det kändes ganska bra, ehuru med trötta ben och något ömmande vader. Snittempo blev 6:28 så nog bättre än dagen före. Igår, alltså onsdag. Hade jårs truli sett fram emot fortsatt framsteg i återhämtningen, manifesterade genom ytterligare förbättring av snittempo. I lågpuls alltså. Men så kräppade garmin. Igen. Liksom i kankaanpää. Visade 87-91 istället för aktuell puls. På måndan och tisdan var det 4-5ºC. Åtminstone. Och då tåjmade den. I kankaanpää var det ett par ºer på son höjd. Och förekommande duggregn. Och igår var det ½º i början och sjönk till -½º under rundans lopp. Så slutsatsen blir att den optiska pulsmätaren inte hittar jårs trulis puls när det är för kyligt. Dålig mätare eller dålig puls? Den plockar upp kadensen istället. Och visar alltså kring 90. När jag testade att gå eller stanna så den inte skulle hitta kadensen, så började den nog visa puls. Men när jag återtog ketaset så nappade den genast kadensen igen. Min gissning är att kylan stryper min armpuls såpass att den lätt blir överröstad av annat. Undra på att jårs truli är superultra köldpito om händerna.
Alltså dags att börja pracka med pulsbälte igen. Och längta till våren. Janå nog visste jag ju att förr eller senare måste jag krypa till korset. För inte tål jag ändå ha fram handleden när det blir kallt på riktigt. Men hade trott att det skulle tåjma så länge jag tål det. Därav behövligheten att shoppa. Hade ju kunnat återgå till polaren, men diggar garmins pulslarm så tänkter nog anlita den tills vidare.
Eftersom det inte fanns några uppgifter om puls igår, kunde jårs truli inte veta hur återhämtningen skrider fram. Då det nu en gång är återhämtningsvecka. Och vaderna -speciellt höger- kändes av lindrigt. Tog jårs truli det säkra före det osäkrade och joggade med överdriven långsamhet.
Men nämnas kan att kroppen och benen kändes piggare igår. Och KS-evo på fötterna piggade upp. Fast sen gjorde långsamheten att det blev ganska trög fiiling ändå.
Janå nya tag imorgon. Och då har jag ju tillgång till säker puls. Kanske. Om den tåjmar och jårs truli får den att tåjma. Kanske då några sekunder närmare den sexiga gränsen. Och tack vare förhandlandet, nya skor att roa mig med. I sportaffären ifråga fanns nämligen en fyndkorg det första man såg när man raglade in. Samma korg, tänker jag mig, där jag hittade bikilorna. Och samma prisklass, för dessa pärlor.

Nya merrellar behövs sen jårs truli ketat kräppen ur bare accessarna. Fast initiala tanken var nog att fortsätta med samma modell. Dessa har något mjukare och tunnare bottnar. Och bättre mönster, så bättre grepp alldeles säkert. Potentiellt språngbara vinterskor, vilket inte BA voro. Inte helt huntti, men om mina efterforskningar stämmer, så kan dessa tänkas heta trail glove. Ska som sagt testa dem imorgon. Steja tjuund så får du rykande färsk rapport.
Och steja tjuund så får du veta huruvida garminen hittar någon puls imorgon. Och huruvida jårs truli får bältet att tåjma.
Behöver erkännas att långlenkkinerven har börjat värka. Men behöver också skrytas med att jag tänker hålla mig till planen. Korta lågpulsrundor åtminstone tills jag joggar limbo under 6 min/km.
Blir det imorgon i de nya dojjorna?
Eller blir det på lördagen, barfota?
Steja tjuund, säger jag bara, så får du svaren som serverade på en bricka!