backspegelns kranka blekhet

Januari var en ganska bra månad, i år. Tyvärr, skulle man kunna brista sig ut, innehöll året några månader till. Kondis var hyfsad, då, och på stigande. Jårs truli ketade distanspass i lågpuls, och intervallpass på löpande band, och långlenkkiar med hårda avslut. Vissa känningar i vänster höft, höger knä och vänster fot. Men annars fantastiskt. Den svinkallaste veckan på hela året, hade jag prickat in 6x25 kilsar. Och inget fel med det, kallaste dagen = torsdan, hamnade 8/25 på löpande band. MenMen. Veckan därpå hade behövt bli vilovecka. Med facit på hand. I stället blev det kotirataultra på söndagen. Det, föreställer jårs truli mig i retrospekt, var avgörande för fortsättningen.
Efter det blev det bara elände. I stort sett. Pulsen började strula och vänsterfoten började strula hårdare. Då var pulsstrulet ett mysterium. Senare var gissningen överträning. Idag ser det ut att ha varit blodbrist. Av allt att döma. Kanske överträning också?
Hallimaraton gick ännu bra. PB, ehuru endast med 18 sek. Å andra sidan var det avsett som en halvhjärtad koll på formen efter vinterns träning. Och kul att få sin första barfotamara genomförd, ehuru inomhus.
Men sen var det kört. Stort PB i toholampi talvimaraton, ½-distans, men där kräppade vänsterfoten aivan totaalisesti. Och sen var det den som hade hundhuvudrollen de närmaste fem månaderna. Omöjliggjorde allt FajvFingärs-, let ölåon barfotaketas, i fem månader. Eländigheters elände!
Sprang korta lenkkiar. I lågpuls. I saucony och merrell. Och klagade än om pulsen och än om vänsterfoten. Surkea!
I juni ketade jag en halvmara på dryga 1:41. Vilket jag än i denna dag inte fattar hur det var möjligt. Med snittpuls på 178, tror jag det var. (maxpuls 183) Borde inte kunna gå. Fem före svimning flera gånger. Varav en gång bigtajm. Idag tror jag det berodde på lågt hb. Mene ja tiedä.
I juli jakupas mara på 3:56 något. Skitdålig taktik (medvetet) och skitdålig form.
Sen började saker och ting tåjma bättre. Kroppen började ta emot träning och vänsterfoten började kännas bra. Sprang två halvmaror med iofs sämre tider än kvevlax (för att inte tala om toholampi) men med starkare fiiling och lägre puls. Började så småningom springa i FajvFingärs och barfota.
Och inför LochNessMaraton började lågpulslenkkiarna söka sig under 6 min/km. Och formen började kännas god. I backspegeln gissar jag att hb, av någon/några anledning/ar höll på och normaliserade sig? Mene ja tiedä.
I skottland bet nessie jårs truli i vaderna. BigTajm. De var bejsikli sjuka tills kankaanpää. Och där blev de sjuka på nytt redan på andra -av fyra- varvet.
Efter det blev pulsen aldrig sig lik. Tvärtom, den blev sämre och sämre. I betydelsen att lågpulsfarten blev saktare och saktare. Hela november var en sorglig historia, med hårt accelererande förfall.
På självständighetsmaraton. Då pulsen per fart var på sin absoluta nollpunkt, hittills. Slogs jårs truli av tanken på lågt hb. Följande dag började jag ta (nå prismakarkki-) järntillskott. Men det tog tills 23e förrän jag mätte hb. Och då bara med en hemmamätare som jag hade hittat på nätet. Visade alarmerande 9,0 g/dl.
(vilket jag inte trodde på, men trots allt fick mig att beställa riktigt blodprov)
Därefter skaffade jag nå potentare apoteksjärnpastiller och ökade dosen. Till vilken nytta är än så länge oklart.
(som parentes kan nämnas att pulsformen verkade plana ut efter självständighetsdagen och förbättras julveckan, för att åter försämras denna vecka)
Idag var jag till labben för riktigt blodprov. Dröjer såklart innan jag får svaret. Och så tog jag nytt prov med hemmaleksaken. Denna gång utan att klämma fram nå blodsdroppe ur fingret..
(vilket inte var det lättaste, krävde nog > en kvart gympande och vevande)
..och då var resultatet faktiskt 1,25. Nog så sannolikare än 9,0. Och då inbillar jag mig inte att det har stigit från 90 -> 125 på en vecka, utan att man faktiskt INTE SKA klämma fram droppen. Skulle inte förvåna mig om facit visar in trakten av 125. Men vi får se. Så steja tjuund!
Idag blev det en kort lenkki. Tillsammans med folke j och med ururslig fart. 6:38. Men det kula var att årets distansmål nåddes. Finland runt. Signifikativt för hela året i allmänhet -och dagens lenkki i synnerhet- var att sista kilsarn på finlandruntan gick på just 6:38.
Jårs truli skröt inför folke j, att vi avslutar detta år med två riktigt kräppiga lenkkiar. Idag och imorgon. Och så börjar vi ett helt nytt år. Med uppåt pekande kurva. Blir det så? Steja duvetvad, så får du veta!
Imorgon således. Gammårsjogg. Tänkt långlenkki. Första sen självständighetsmaran. Men om pulsen kräppar bigtajm igen, så veta fæn hur långt man orkar. Storm och icebugföre dessutom, vad det befarar sig.
Men sen, vettu, sen..
Dagens kaffi var i alla fall i skick.

vackrare espresso får du sannerligen leta efter. Och goovare. Säga vad man vill om ketaset, men något dåligt kaffiår har 2016 neppärligen varit!
Mer om utmaningar och tänkbara upplägg inför nya året, kommer snart nog på din apserluta favvoblogg. Så steja med andra ord tjuund. Så armades!