årets misslyckanden och klena tröst

Tillräckligt lite kvar av detta år, för att skulla kunna tillåta sig en smärre återblick och så småningom börja fundera på nästa år. Idag är ju dagen med färst ljusa timmar. Så imorgon skola vi hoppas på ljusare tider.
Årets stora mål var två:
-PortEllen-2016. Det misslyckades å det patetiskaste. I klartext hade det krävt maraton på under 3:30. Vilket i sin tur hade krävt förbättring av personbästa med fem minuter. Det blev istället 18 sekunders förbättring. Och det redan i hallimaraton, som endast var ämnad som test av var man låg efter vinterträningen. Resten av maratonsäsongen har varit det ena loppet värre än det andra. Närmast PB kom jårs truli i kankaanpää, där jag missade med ett par minuter. Alltså typ sju minsar från PE-16. Förödmjukande!
-Näst största målsättningen var nytt personbästa (och tillika distansrekord) i KUR h 6. Där kunde jag inte ens starta. Men tror mig ha fått anmälningsavgiften flyttad till 2017, så jag behöver i så fall åtminstone inte notera en DNS. Det bästa jag kommer på att säga om det misslyckandet är att det ger revanschsug till nästa år.
(medan 3:30 i maraton känns så löjligt avlägset, att det inte ens förmår sporra)
-På tredje plats bland målsättningarna kom ½-maratonPB. Och det fixade jårs truli trots allt i toholampi i april. På bekostnad av att vänsterfoten brakade totalt. Fast det braket var väl, med facit på hand, en tidsfråga. Inte riktigt sub 1:40 men nära nog. 1:40:19 är jag mycket stolt över. Rentav nöjd med tills det råkade diilas om nå sub 1:35 för att få öppna fyndet från dalwhinniebesöket.
(tala om att kännas avlägset. om det är något som I N T E är min styrka -det heller- så är det snabbhet)
-Sen hade jag faktiskt en riktigt lågprioriterad reservmålsättning. Som med fördel kan dammas av nu. Årssaldo

det verkar faktiskt kunna uppnås. Har inte nån stor betydelse alls. Men blotta mängden kan åtminstone teoretiskt ge en bra grund inför nästa säsong. Även om kvaliteten önskar att den ens hade varit si och så.

Ifjol var det ju satsning på huntti. Jårs truli tycks vara riktigt riktigt ururslig att fixa mina årsmål. Få se vad jag ska hitta på som huvudprojekt till nästa år. Att mesa bara för att få klara målet med stor sannolikhet kommer inte på fråga. Fullt så desperat är jag inte. Även om det börjar kännas temmärligen patetiskt.

Den pågående veckan har, på tal om ynkedom, varit en aning bättre än förra. Ingen tydlig skillnad, eller dag för dag. Ytterst marginellt, men ändå möjligt att tolka som en potentiell vändning till det bättre. Alla hittillsa insatser har varit pikulite bättre än sina motsvarigheter från förra veckan. Och med tanke på att endast korta lågpulslenkkiar är aktuella, så torde materialet vara hyfsat jämförbart.
Som sådant är 6:35 tempo på löpande band naturligtvis inget att fröjda ihjäl sig över. Men med tanke på att förra veckans var 6:40 och att det under en påtagligt lång tid endast blivit sämre och sämre och sämre och sämre. För varje vecka. Så känns det ändå nålite småkul. Och väcker en liten strimla hopp.
Steja väldigt tjuund nu, så får du följa utvecklingen i veritabel simultantid!

ps: från kafferiet rapporteras att sista påsen gammkaffi öppnades ikväll. Fortfarande kålkkigt goov!