2015 återblick

Jårs truli har faktiskt läst igenom hela årets blogginlägg, som stöd för denna återblick. Och givande var det. Återblick eller inte, najsli påminnelse och återupplevelse av stuff man säkerligen hade glömt om det inte vore för bloggen. Blir nog fortsättning på den, med andra ord. Jårs truli har ju inte speciellt svårt att klämma fram ord och visor, men ibland svårt att hitta tid...
(motivation att övervinna kvällsslöhet är rättare, men "tid" tar mindre tid att skriva)
...viktigare ändå att leva nåt att skriva om, än att faktiskt skriva om det?
Janå 2015 då:
Bloggen:
redan för två år sen blev denna blogg, efter en tyst period, något av en löparblogg. Samtidigt som jårs truli blev något av en löpare. Därmed inte sagt att andra saker som är viktiga för mig, och hade förtjänat utrymme i bloggen, inte skulle haft plats i mitt leverne. Såsom:
Qigong gör jag sgs dagligen. Fast bara för mig själv. Utvecklingen är påtaglig, alltjämt efter alla dessa år. Och då talar jag om upplevelse, inte någon teknisk färdighet eller annat mät- eller påvisbart. Har inte dragit timmar eller kurser på länge, undrar hur det skulle vara...
Vespandet övergick i somras till yammucruisande. Mest troligt ett uttryck för femtiårskris. Alternativt alternativ för femtiårskris. Inget lidande över det, mer en känsla av att om det är nåt man vill göra så finns inte så mycket anledning att skjuta upp. Eller värre, inte göra det. För att "..es darf nicht mir gehören.." Nå virihoevila. Om du vill kalla det femtiårskris så har jag inget emot det, inte heller kände jag någon möjlighet att välja. Fortsätta vespa eller börja Yamahacruisa. Snarare fortsätta vespa och börja cruisa eller sälja vespan och börja cruisa. Hade väl kunnat skaffa en nittitalsVirago utan att sälja vespan, men dubbla försäkringar..hmm.. och dela nu de få stackars körtimmar den finska sommaren bjuder på på två sadlar, nej sablar. Sålde således vespan. Och sadlade om. Längtar hårt efter nästa säsong. Hårt!
Personlig Avveckling. Före 07 och Voice Dialogue hade du kunnat ertappa mig förespråkande personlig utveckling. Vad som hände sen vore ännu svårare att kort redogöra för, än vad som har hänt efter det. Typ efter maj -12 och framåt. Som vore svårt nog. Vore förvånande om jag inte återkommer till det, i for(u)m eller annan, sen eller förrare. Ehuru inte kort, kort sagt. Kan ju antyda att det, också, fortsätter att hända, utan desto vidare åthävor numera, dock. Närmast tajming som avgjorde, denna här bloggen hade lika väl kunnat handla om "personlig avveckling" som löpning. Löpning råkade bara var aktuellare, liksom fräschare, i jårs trulis uppmärksamhet. Just då. Söis kan det gå.
Ketaset då, 2015:
-största projektet 49-50=100. Ganska totalbedrövlig förödmjukelse :o(
Själva träningen inför var inspirerande och kul. Med hunttiutmaningar änd staff. Och det lämnar väl som behållning. Löparknä förstörde både slutträningen inför- och själva SUM. Förblir obesvarat huruvida jag hade klarat utmaningen annars. Men ingick att hålla sig i tillräckligt skick för att kunna träna inför- och genomföra. Så inte ska jag turhaan selitta något. Utan erkänner utan omsvep att det var en förlust och besvikelse. Själva SUM förblir dock fint minne. Och möjligt att jag försöker utkräva revansch en vacker dag. Dock inte aktuellt just nu, av förekommande anledning. Bästa upplevelse och resultat, vad gäller ultra -15, förblev kåkkelbys 6h > 63 km! Mycket sannolikt nytt försök -16
Övriga målsättningar, ehuru obetydligare:

-PB på halv- och helmaraton, gärna rejäla. (hoppades på sub 1:45 resp 3:40) Halvan nednåddes redan i juni på HHM. Trots dålig insats och bonk, under 1:44. Sen kåkkelby nästan lika snabbt trots att den var avsedd som hårdpass inför åbomaraton.
Helan missades i åbo, som var målet. PB men inte under 3:40. Prickade in kankaanpää för att inte försumma höstformen. Och PB blev det, big tajm. Under 3:35 tilåmed. Ytterst tillfredsställande!
Ultimata maratonmålet, som tillåter öppnande av Port Ellen, är 3:30. Nya årets mål och projekt är PortEllen2016. I klartext under 3:30 2016.
(vinterträningen är i full gång, återstår att se hur bra upplägg "tränaren" lyckats med)
-Brorundan på PB, gammal är äldst. Lyckades! Slog i höstas det gamla rekordet med > halv minut. Trodde efter bastucupen att det skulle vara piisåfkejk, men det visade sig bli tuuft.
SummaSummarum: det i förhand viktigaste misslyckades och de flesta andra småmålsättningar lyckades. Totalt ok, liksom sisådär.
Största och egentligen enda målsättningen och projektet inför 2016:
PortEllen2016
(spells sub3:30)
Huruvida det uppnås. Och huruvida andra mål uppnås, Ska du bli väl medveten om, lämpligast jimån att steja tjuund!
PS: 2014 saldo 2599 km -> 2015 mål minst 2600 avklarades och överskreds en smula. Distansmål 2016 = fråga när jag sitter och sniffar på Port Ellen :o)

skinksmältaren

På julafton var det dags att vila. Vila och käka skinka. Så att man skulle ha nåt att smälta på annandagen. Alltså igår. På fredagen tog jag en lugn liten brorunda för att rycka upp kroppen ur paltkoman. Välbehövligt! I somriga Kommodosport dessutom (FijvFingärs). Och igår var det dags.
Största orosmomentet var vinden. Storm på natten och utlovade 11-12 sekundmeter väst-nordväst sågs inte fram emot med någon uttalad iver. Annars bra väder, med sol och någon -º. Och hyggligt före, trots förekommande småhalkiga partier.
Startskottet hemifrån gick 10:15. Kära frun hängde med några kilsar . Förbi lockanberget temmärligen exakt som utlovat 10.30. Redan från början märkte jag att pulsen var på dåligt humör. >10 slag högre än förväntat. Skyllde på den chockartat svinkalla hårda vinden, men det var en vild gissning. Kan ha varit nåt annat också. Inte så stor betydelse egentligen, men retsamt att sakna marginal då jag ville köra största delen i lågpuls och räknade med ett gäng deltagare som sannolikt ville keta lite snabbare. Vid berget hakade ketaskompisen folke j och ett par andra på. Sakta tassade vi söderut. Kära frun önskade oss turvallista matkaa och schasade iväg oss vid trafikljusen och sökte sig själv hem mot den varma duchen. Vi tassade vidare till staffansnäs och sen norrut längs omfartsvägen. Där hittade vi några skinksmältare till. Fyra närmare bestämt. Bland dem lillebror timo l. Som, förutom jårs truli, var enda för dagen i FajvFingärs.
Vid rondellen svängde vi åt bennäshållet och tassade på med vinden i ryggen och den frusna peedbanan mysigt krasande under stegen. Kändes trevligt och njutbart, även om jag gärna hade hållit en liten smula högre tempo ifall pulsen hade betett sig "normalt". Vid bennäs svängde vi norrut längs rixåttan. Inte så motvindigt som befarat. Det skulle komma senare. Edsevö kom överraskande snabbt emot. Subjektivt sett. Kanske för att vi, folke j och jårs truli, hade löpt den biten på måndagens fastelenkki? Allt nog. Från edsevö vände vi nosarna mot stan igen. Och mot vinden. Den svinkalla, stenhårda motvinden fick det att värka i pannan. (pannbensträning på så sätt) Och gjorde det utmanande att hålla pulsen låg. När motbyarna pinade på som ivrigast, som de gärna gjorde i motluten, var det nästan omöjligt att hålla sig i rörelse utan att pulsen galopperade. Gjorde ändå mitt bästa. De andra hade inte tålamod att slöa på i mitt tempo, utan varje tillfälliga temposänkning tenderade att öka avståndet till de övriga. Övervägde nog att överge planen och strunta i lågpulserandet. Och vara social i stället...
(och de som känner mig vet att det ska en del till för att jårs truli ens ska tänka tanken att överge planen ;o)
...men då folke j tålmodigt slog sällskap med mig, så fortsatte jag envist i takapiruposition.
Planen var lågpuls till abc, sen fri puls till lockanberget -typ tie kilsar- och sen se om man kan få ner pulsen igen. Vid abc hade gänget splittrats. Folke j och de två som väntade vid berget tillsammans med honom, nöjde sig med att ta rakaste vägen tillbaka till berget. Såg ut att bli ensam på larsmoga omvägen. Men efter några hundra meter synstade en bekant ryggtavla. Lillebroderns. Frågade om han orkar växla upp tempo och det var han med på. Ketade på i lagom takt till krönet av fårholmsbacken. Där vände han om och sökte sig hemåt. Kul med sällskap och skönt att få ta ut stegen utan att behöva snegla på pulsklockan vartannat steg. Själv fortsatte jag via furuholmen tillbaka till lockanberget. Någon särskilt hög puls eller fart blev det inte. Lagom tröttstyva ben kan ha bidragit. Men de lossnade nog tacksamt efter några kilsar i fri fart. Snarare var det den kalla vinden som gjorde andningen trång. Genom att svälla slemhinnorna i nosen. Också ögonen kändes irriterade. Sista biten hem, från lockanberget, joggade jag ner. Och bra tecken på att det inte var nåt allvarligt som hetsade pulsen, är den lätthet med vilken jag fick ner pulsen igen.
P.g.a lite annan ingångsramp, för att komma till berget norrifrån, blev sträckan aningen längre än senast. Alltså inför kankaanpää. Då jag var hemma under min lyktstolpe visade GPSen på 38,99, så jag joggade tie meter förbi, för fulla 39.

Bra långlenkki och kul att folk hakar på! Tyvärr inte så social själv denna gång, av förekommen anledning. Ända tacksam över sällskap. Lonesome långlenkki saknar ingalunda sin tjusning, men så är det kul med gemenskap däremellan.
Tillsammans smälte vi nog en försvarlig skinka!
För ketaskompisen och jårs truli stundar en återhämtningsvecka nu, inför nya årets påhitt. Säkert välbehövligt efter en rätt så intensiv och mängdstinn december.
Nu blir dagarna ljusare och hoppas på användbart löpföre. Snart nog får man börja se fram emot hallimaraton. Steja ohyggligt tjuund, för du vet inte när årsåterblickarna och summeringarna börjar dyka upp. Här på allas våran apseluta favoritblogg!

buggar och skinkor

Lördag brukar innebära långpass. Eller åtminstone veckans längsta. För att riktigt räknas som långpass behöver det väl nog vara minst tretti kilsar. Och det var ungefär vad vi hade i åtanke, folke j och jårs truli. Som vanligt -höll jag på att säga- inför våra långlördagar, snöslaksades det å det förskräckligaste på fredagen då vi höll planeringspalaver...
(i form av plasklenkki till cikoriamuseet)
...vi siktade på jeppis-runt med diverse avstickare. Tjugo i lågpuls och sista milen måttligt till hårt. Beroende på humör. På fredagen var det iofs blött och plaskigt, men ingen efterfrågan på icebuggar. Men på lördagsmorgonen då jag tassade ut efter tidningen, drabbades jag av den illaste av befarelser. Skrev skrajt efter råd på löpglädje-sidan och moddade icebugsen, kanske mest för nerverna? Sökte t.o.m fram mina gamla NB-strumpor! Tipsen lutade mycket riktigt mot bugbehov. Så fick det bli.
Och bugföre var det, if ever I saw one. Myckenhet hård is och en hel del hal- men eftergivlig halvhård gammslask. Riktigt tungsprunget. Man fick jobba på rejält för att hålla sig igång. Ingen löpglädje direkt. Men fantastiskt väder. Varmt, skönt och soligt. Vi konstaterade att vi tar det som ett träningspass och njuter av vädret istället. Speciellt lågpulsdelen var mer kneg än njutning.
Från rena jeppis-runt gjorde vi fyra avstickare:
-ut mot skutnabba, tills peedbanan tar slut
-via sandsund
-via rosasholmen, typ jakupas bana
-via peedvägen mellan runeberg och jurtjyrkogården
Nånstans efter fårholmsbron noterade vi äntligen tjugo kilsar => fri puls resten av resan. Vi segade upp tempot, så gott det nu lät sig göras på det krävande underlaget. Folke fick bestämma tempo, ty han hade inte nå buggar. Vid tjufem skickade han iväg jårs truli på slutspurt. Och äntligen lite löpglädjetillstymmelse. Säga vad man vill om icebuggisarna, men grepp har de! Tryckte på i högpuls ända in på fridhemska vägen. Saktade in och kollade klockan när jag närmade mig min lyktstolpe. 29,98 så jag fortsatte de några stegen till postlådorna för att få fulla tretti. Neurotiskt?
Kändes slitnare kring höfter och knän efteråt, då jag töjde. Men fötterna oskadda. Kanske får krypa till korset och köra strumpat i den mån man tvingas bugga? Och helt slut resten av dagen. Även om jag orkade laga en läcker pizza. Efter vederbörlig rikaväridrink. Idag också, otrooligt trött.
Tuff träningsform, det där icebuggaset.

Nyss slukade jag sista målet före fastedygnet. Imorgon är planen att löpa en något längre fastedagsrunda. Inte riktigt långpass, men långt för att vara efter 24-h fasta. Vi siktar på edsevö-bennäs, tillsammans med folke j. Start och stopp här hos oss, cirkulus 24 kilsar. Goovkaffi som belöning. Och gewönlig måndagsyogurtladdning för jårs truli.
På tal om edsevö-bennäs kommer du väl ihåg att käka mycket skinka på jul? Så du har nåt att smälta på annandagen. För då ska vi ju keta "skinksmältaren":

Här ser du rutten. Den lilla armen från och till start & finish är alltså min ramp. Gemensamma rundan börjar vid korsningen nedanför lockanberget. Där beräknas jårs truli lufsa förbi kl. 10:30 tasan. Inget stopp, utan du hakar på i farten. Som förvisso är sakta. Söderut till staffansnäs, sen sandsund, bennäs, edsevö, abc. Därefter antingen raka vägen tillbaka till berget/hem...
(vid abc cirkulus tjutre gemensamma kilsar)
...eller för de som ännu har spring i benen -eller annars bara skinka kvar att avverka- som på kartan ut via larsmo en vända, innan vi söker oss tillbaka till berget. Som synes blir det närmare trettiåtta för jårs truli, varav kring trettifyra från berget och tillbaka. Största delen blir i lågpuls, vilket brukar innebära (en bra bit) över 6 min/km. Beror på underlaget också. Sista milen eller så, troligen lite sportigare.
Varmt välkommen med!
The more the merrier. Bra före och bra väder har beställts.
Och ifall du mot förodan inte tänker käka så himlades mycket skinka, så behöver du åt allra minstone steja tjuund, så du får höra hur det gick. Och steja tjuund i alla fall, för det kan komma mer info och uppladdningsfiilisar inför..

barfota i botniahallen

Jårs truli har nu kommit igång med vinterträningen. Den bedrivs som planerat mestadels i lågpuls. Tänkte att om jag klarar gränsen (under 3:40 på maraton) och får en pulsklocka, så blir det passligt att öva lågpuls i vinter. Ifjol var avsikten att köra enbart lågpuls, men i brist på klocka körde jag med spjeldi fast som begränsning och det har sedermera visat sig helt otillförlitligt. Således kan jag neppärligen påstå mer än att jag övade spjeldi-fast träning i vintras...
(spjeldi fast betyder i stort sett näsandning, eller -när tillämpligt- samtal)
...fungerade väl sådääär. Men mycket mängd blev det, vilket innebär hyfsad grund för vidare äventyr.
Av flera orsaker inpå vilka vi inte går just nu, ville jag inte köra 100% lågpuls denna vinter. Ett intervallpass på löpande band per vecka. Och lördagens långa-, eller åtminstone inte korta, pass får bestå av cirkulus milen med måttlig-hög puls. Företrädelsevis mot slutet, när man kanske börjar bli lite småtrött.
Så blev då tredje intervallpasset av i kveis. De har varit helt ok, trots fördomar mot såväl löpande band som intervallträning. Men ett pass i veckan räcker. Som det nu är hinner jag börja se fram emot nästa pass, medan två vore Angst!
Helt lätt att öka takten mot slutet av ett lugnt långpass, är det ingalunda. Men går nog bra (att hålla) sen man väl har ångan uppe, efter någon-några kilsar.
I lördags blev det botniahallen, tillsammans med jonny m.
En mycket skärpt kille, vilket bevisas av att han räknat ut att det är en god idé att satsa på barfota till nästa hallimaraton. Han brukar köra sina lördagslenkkiar i b-hallen. Där ju maratonet ska hållas. (lördagen femte mars, enligt uppgift)
Min kära fru hade ärende till vasa, eller rentav förbi. Så hon dumpade mig vid botniahallen. Där tog jonny och jårs truli fram våra småsöta fussingar och började keta. Lugnt. Varv på varv..

Fotsulorna klarade det bra. För att inte säga utmärkt. Men benen började kännas en smula slitna nånstans mellan 10 och 20 kilsar. Gissar att det berodde på att mattan där är mjuk, medan underlaget är stenhårt. Så det blir lite som att springa i alltför dämpade skor...
(stämmer iofs in på nästan alla skor)
...foten vill ha napakka respons från underlaget. Är då yttersta ytan mjuk så ser kroppen till att hakka ner foten så hårt att det svarar. Med slit på muskler och leder i benen. Säkert högre upp också, i förlängningen, men det kände jag inget av nu. Inte skulle jag vilja förlägga huvuddelen av min löpning i hallen, men ett par träningspass till. I januari resp. februari. Och sen maraton. Tror jag nog kroppen ska tåla, utan desto värre bråkas.
Sista milen blev rena hårdkörningen. Även om jag inte tillnärmelsevis hänger med i jonnys hiskliga tempo, tyckte jag själv att jag tassade på rätt duktigt. Och fick ändå till ett skönt å ledigt löpsteg. Sjuttifem varv, renderandes tretti kilsar inalles. Rena långlenkkin alltså. Blev det.
Så hallimaraton blir nog en rättvis utvärdering av vinterträningen, även barfota.
Och en första indikation på huruvida PortEllen-2016 är ett realistiskt mål.
Men låt oss återkomma till nutid. Inget speciellt inplanerat förrän julannandagen. Då torde "skinksmältaren" bedrivas med stor iver. Och förhoppningsvis stort gäng. Rutten baseras på enda riktiga långpasset jårs truli gjorde inför kankaanpää. Med möjlighet att avrunda tidigare för de som inte har frossat såå mycket skinka. Häng med vettja..
..men steja tjuund oberoende!

traditionen etablerad och spyridons segertåg

Årets Traditionella Självständighetsmaratonlenkki gick planenligt av stapeln i lördags, med start lite före tie och gemensam start tie. Trots oväder på fredagskvällen. I början voro vi tre tappra typer. Folke j, tommy f och jårs truli. Den mitterstnämnda hade för avsikt att vara med bara första varvet, och motstod ståndaktigt alla yllytysförsök till dacapo. Däremot lovade han högtidligen att det blir två varv nästa år och vi skola hålla honom till det!
Vidpass halva första varvet joinade anne a, som sen hängde med till samma position på andra. Vid slussarna, givårtejk, hittade vi plötsligt min absolut minsta broder. Han hängde med ända till rosasholmsrondellen på andra varvet, renderande nytt distansrekord på 25 kilsar. Grattis till det! Trots frånvaro av explicita löften lutar nog prognosen där också betänkligt mot två varv nästa år.
Skovalet velade och tvekade mellan icebug och spyridon (FajvFingärs). Valde sistnämnda mest för att jag inte kunde tänka mig maratondistans i icebug, allra minst som första pass för säsongen. Det visade sig vara bra val. Nog en smula halt på sina ställen, men det vara bara att ta det lilla lugna och inte hade vi nå brått. Planen var som sagt lågpuls i tretti kils och sen enligt form och humör. I början var pulsen oväntat hög. Typ 5-15 slag över det förväntade. Antar att det berodde på de tre dubbelespressoarna som intogs före start för att slippa onödig barlast, alternativt buskstopp. Och som tåjmade. För på andra varvet betedde sig nog pulsen som den skulle. Efter tretti hade det varit svårt att hålla lågpuls oberoende av velocitet, så då passade det bra att "spurta". Höll mycket riktigt lite högre tempo från tretti till lockanberget. Därifrån och hem genom stan var det otvetydigt icebugföre, så då nöjde jag mig med sakta jogg igen.
Fin och njutbar upplevelse, med extrakrydda i form av fler deltagare. Om än bara folke j, förutom jårs truli då, som gjorde hela maradistansen. Polar visade 41,7 när jag skulle svänga in på fridhemska vägen. Med ,3 kvar. Det hade bara blivit 42, så jag tog en omväg via fredsvägen för att säkert få full mara :o)
Summarum 42,5, ska e vaa så ska e vaa!
Rikaväridrinken lät sig väl smaka, efter vederbörlig stretch, USD och bastu. Sen kökstjänst för hela slanten. Lagade marathonrunner's pizza. Som runner's pizza men maffigare och saltare. Goov!
Igår måndag valde jag, efter egna bedömningar och på andras inrådan, icbug för kvällsrundan. På de flesta ställen fick jag löpa på asfalt, så det var inte så lyckat. Inte för att de är sämre på asfalt än is, men det känns lite onödigt. Skoskav och blåsor fick jag. Kanske blev onödigt långt som säsongsdebut. För inte kan ju kära frun ha rätt, som antydde att man kunde ha strumpor?
Idag visste jag att det är spyridonföre. Och desto större var njutningen. Å andra sidan fick jag likväl ta till det gamla goda strumptricket. Ehuru modifierade. På grund av befintliga blåsor och eländen.

Fungerade riktigt bra och så slapp man kråtaset med plåster till höger och vänster. Fick iofs offra ett par strumpor. Som jag ändå inte använder.
Imorgon dags för andra onsdagsintervallpasset. På löpande band. Och på lördag etwas ganz anderes, som jag ser fram emot med viss iver. Steja tjuund så får du veta mer!

traditionell självständighetsmaratonlenkki

Jupdå, visst kom vi oss hem. En smärre semppurelaterad korpulens till trots. I las americas blev det iofs en del morgonlenkkiar, men de tjänade närmast som aptitretare inför de övervälmande frukostarna.
Nu har ett nytt ketasprojekt inletts. PortEllen2016. Det går förstås ut på att försöka åstadkomma 3:30-form till nästa säsong. Och få till det också, såklart. Under de kommande månaderna blir det mest lågpuls, vilket är väl lämpat för mörker och menföre. Tänker försöka få in ett intervallpass på löpande band också, per vecka. Första försöket begicks idag. Nog den roligaste halvtimmen hittills på löpmatta. Så det ska nog gå bra. Det var första hårdare passet efter maran, som iofs inte var hård as such. Kul med tydligare endorfinkick än på länge.
Nu på lördag är det dags för första långlenkkin efter maran.
Den Traditionella Självständighetsmaratonlenkkin!
Ifjol gjorde vi första. Jårs truli och folke j. Fast då var den ju inte etablerad tradition ännu. Fast vi talade nog om att göra om det. Då var självständighetsdagen på lördag. Och vi sprang på lördag. I år är sjätte på söndag, så vi springer på "afton", alltså lördag igen. Så har inte chefen något att invända även om rikaväridrinken skulle råka innehålla en % eller två.
Andra är också inbjudna och välkomna med!

Start hemifrån så man är vid lockanberget -eller rättare sagt korsningen nedanför- kl 10.00. Prick! Där samlas vi i farten och tassar iväg söderut längs rapakanalen. Blir två varv, á 19 kilsar, jeppis-runt. Pga utlovade friska sydvindar tar vi nog bägge varven motsols...
(ifjol böt vi riktning vid varvning)
...så får vi vinden i ryggen längs omfartsvägen.
För full maradistans behövs alltså 4 extrakilsar. För både folke j och jårs truli löser den detaljen sig smidigt, genom att vi har ett par kilsar till bergets fot. Fast från motsatt håll.
Planen är lågpuls de första 30 kilsarna och sen helt enligt dagsform och humör. Vad lågpuls innebär vågar jag inte säga med någon noggrannhet, men det har nog legat över 6 min/km på senaste tiden.
Vore kul om någon mer ville hänga på. Men blir nog iofs kul ändå, föreställer jag mig livligt.
Återkommer med rapport, så steja högst tjuund!