barfota i botniahallen

Jårs truli har nu kommit igång med vinterträningen. Den bedrivs som planerat mestadels i lågpuls. Tänkte att om jag klarar gränsen (under 3:40 på maraton) och får en pulsklocka, så blir det passligt att öva lågpuls i vinter. Ifjol var avsikten att köra enbart lågpuls, men i brist på klocka körde jag med spjeldi fast som begränsning och det har sedermera visat sig helt otillförlitligt. Således kan jag neppärligen påstå mer än att jag övade spjeldi-fast träning i vintras...
(spjeldi fast betyder i stort sett näsandning, eller -när tillämpligt- samtal)
...fungerade väl sådääär. Men mycket mängd blev det, vilket innebär hyfsad grund för vidare äventyr.
Av flera orsaker inpå vilka vi inte går just nu, ville jag inte köra 100% lågpuls denna vinter. Ett intervallpass på löpande band per vecka. Och lördagens långa-, eller åtminstone inte korta, pass får bestå av cirkulus milen med måttlig-hög puls. Företrädelsevis mot slutet, när man kanske börjar bli lite småtrött.
Så blev då tredje intervallpasset av i kveis. De har varit helt ok, trots fördomar mot såväl löpande band som intervallträning. Men ett pass i veckan räcker. Som det nu är hinner jag börja se fram emot nästa pass, medan två vore Angst!
Helt lätt att öka takten mot slutet av ett lugnt långpass, är det ingalunda. Men går nog bra (att hålla) sen man väl har ångan uppe, efter någon-några kilsar.
I lördags blev det botniahallen, tillsammans med jonny m.
En mycket skärpt kille, vilket bevisas av att han räknat ut att det är en god idé att satsa på barfota till nästa hallimaraton. Han brukar köra sina lördagslenkkiar i b-hallen. Där ju maratonet ska hållas. (lördagen femte mars, enligt uppgift)
Min kära fru hade ärende till vasa, eller rentav förbi. Så hon dumpade mig vid botniahallen. Där tog jonny och jårs truli fram våra småsöta fussingar och började keta. Lugnt. Varv på varv..

Fotsulorna klarade det bra. För att inte säga utmärkt. Men benen började kännas en smula slitna nånstans mellan 10 och 20 kilsar. Gissar att det berodde på att mattan där är mjuk, medan underlaget är stenhårt. Så det blir lite som att springa i alltför dämpade skor...
(stämmer iofs in på nästan alla skor)
...foten vill ha napakka respons från underlaget. Är då yttersta ytan mjuk så ser kroppen till att hakka ner foten så hårt att det svarar. Med slit på muskler och leder i benen. Säkert högre upp också, i förlängningen, men det kände jag inget av nu. Inte skulle jag vilja förlägga huvuddelen av min löpning i hallen, men ett par träningspass till. I januari resp. februari. Och sen maraton. Tror jag nog kroppen ska tåla, utan desto värre bråkas.
Sista milen blev rena hårdkörningen. Även om jag inte tillnärmelsevis hänger med i jonnys hiskliga tempo, tyckte jag själv att jag tassade på rätt duktigt. Och fick ändå till ett skönt å ledigt löpsteg. Sjuttifem varv, renderandes tretti kilsar inalles. Rena långlenkkin alltså. Blev det.
Så hallimaraton blir nog en rättvis utvärdering av vinterträningen, även barfota.
Och en första indikation på huruvida PortEllen-2016 är ett realistiskt mål.
Men låt oss återkomma till nutid. Inget speciellt inplanerat förrän julannandagen. Då torde "skinksmältaren" bedrivas med stor iver. Och förhoppningsvis stort gäng. Rutten baseras på enda riktiga långpasset jårs truli gjorde inför kankaanpää. Med möjlighet att avrunda tidigare för de som inte har frossat såå mycket skinka. Häng med vettja..
..men steja tjuund oberoende!