skinksmältaren

På julafton var det dags att vila. Vila och käka skinka. Så att man skulle ha nåt att smälta på annandagen. Alltså igår. På fredagen tog jag en lugn liten brorunda för att rycka upp kroppen ur paltkoman. Välbehövligt! I somriga Kommodosport dessutom (FijvFingärs). Och igår var det dags.
Största orosmomentet var vinden. Storm på natten och utlovade 11-12 sekundmeter väst-nordväst sågs inte fram emot med någon uttalad iver. Annars bra väder, med sol och någon -º. Och hyggligt före, trots förekommande småhalkiga partier.
Startskottet hemifrån gick 10:15. Kära frun hängde med några kilsar . Förbi lockanberget temmärligen exakt som utlovat 10.30. Redan från början märkte jag att pulsen var på dåligt humör. >10 slag högre än förväntat. Skyllde på den chockartat svinkalla hårda vinden, men det var en vild gissning. Kan ha varit nåt annat också. Inte så stor betydelse egentligen, men retsamt att sakna marginal då jag ville köra största delen i lågpuls och räknade med ett gäng deltagare som sannolikt ville keta lite snabbare. Vid berget hakade ketaskompisen folke j och ett par andra på. Sakta tassade vi söderut. Kära frun önskade oss turvallista matkaa och schasade iväg oss vid trafikljusen och sökte sig själv hem mot den varma duchen. Vi tassade vidare till staffansnäs och sen norrut längs omfartsvägen. Där hittade vi några skinksmältare till. Fyra närmare bestämt. Bland dem lillebror timo l. Som, förutom jårs truli, var enda för dagen i FajvFingärs.
Vid rondellen svängde vi åt bennäshållet och tassade på med vinden i ryggen och den frusna peedbanan mysigt krasande under stegen. Kändes trevligt och njutbart, även om jag gärna hade hållit en liten smula högre tempo ifall pulsen hade betett sig "normalt". Vid bennäs svängde vi norrut längs rixåttan. Inte så motvindigt som befarat. Det skulle komma senare. Edsevö kom överraskande snabbt emot. Subjektivt sett. Kanske för att vi, folke j och jårs truli, hade löpt den biten på måndagens fastelenkki? Allt nog. Från edsevö vände vi nosarna mot stan igen. Och mot vinden. Den svinkalla, stenhårda motvinden fick det att värka i pannan. (pannbensträning på så sätt) Och gjorde det utmanande att hålla pulsen låg. När motbyarna pinade på som ivrigast, som de gärna gjorde i motluten, var det nästan omöjligt att hålla sig i rörelse utan att pulsen galopperade. Gjorde ändå mitt bästa. De andra hade inte tålamod att slöa på i mitt tempo, utan varje tillfälliga temposänkning tenderade att öka avståndet till de övriga. Övervägde nog att överge planen och strunta i lågpulserandet. Och vara social i stället...
(och de som känner mig vet att det ska en del till för att jårs truli ens ska tänka tanken att överge planen ;o)
...men då folke j tålmodigt slog sällskap med mig, så fortsatte jag envist i takapiruposition.
Planen var lågpuls till abc, sen fri puls till lockanberget -typ tie kilsar- och sen se om man kan få ner pulsen igen. Vid abc hade gänget splittrats. Folke j och de två som väntade vid berget tillsammans med honom, nöjde sig med att ta rakaste vägen tillbaka till berget. Såg ut att bli ensam på larsmoga omvägen. Men efter några hundra meter synstade en bekant ryggtavla. Lillebroderns. Frågade om han orkar växla upp tempo och det var han med på. Ketade på i lagom takt till krönet av fårholmsbacken. Där vände han om och sökte sig hemåt. Kul med sällskap och skönt att få ta ut stegen utan att behöva snegla på pulsklockan vartannat steg. Själv fortsatte jag via furuholmen tillbaka till lockanberget. Någon särskilt hög puls eller fart blev det inte. Lagom tröttstyva ben kan ha bidragit. Men de lossnade nog tacksamt efter några kilsar i fri fart. Snarare var det den kalla vinden som gjorde andningen trång. Genom att svälla slemhinnorna i nosen. Också ögonen kändes irriterade. Sista biten hem, från lockanberget, joggade jag ner. Och bra tecken på att det inte var nåt allvarligt som hetsade pulsen, är den lätthet med vilken jag fick ner pulsen igen.
P.g.a lite annan ingångsramp, för att komma till berget norrifrån, blev sträckan aningen längre än senast. Alltså inför kankaanpää. Då jag var hemma under min lyktstolpe visade GPSen på 38,99, så jag joggade tie meter förbi, för fulla 39.

Bra långlenkki och kul att folk hakar på! Tyvärr inte så social själv denna gång, av förekommen anledning. Ända tacksam över sällskap. Lonesome långlenkki saknar ingalunda sin tjusning, men så är det kul med gemenskap däremellan.
Tillsammans smälte vi nog en försvarlig skinka!
För ketaskompisen och jårs truli stundar en återhämtningsvecka nu, inför nya årets påhitt. Säkert välbehövligt efter en rätt så intensiv och mängdstinn december.
Nu blir dagarna ljusare och hoppas på användbart löpföre. Snart nog får man börja se fram emot hallimaraton. Steja ohyggligt tjuund, för du vet inte när årsåterblickarna och summeringarna börjar dyka upp. Här på allas våran apseluta favoritblogg!