ketasåret från pärm till pärm

2014
Sluttampen på fjolåret hade jag redan börjat förälska mig i fajvfingärs och håkat hur fötterna diggar dem och vilken känsla FFketas kan ge resten av kröppa. Saldot för 2013 blev 811 kilsar med mersmak, efter att ha dalat från 2010:s dittillsa rekord 1200 till 2012:s dryga sjuhuntti. Årets slutliga saldo blev 2599, så 2015:s kunde ju vara 2600 :o)
Ingos utmanings slutspurt på nyårsafton utgjorde också en gnista, kanske ffa för att keta bland folk. Och ketaset som socialt fenomen. I början av detta år adlibrade jag kultboken "Born to Run" och en annan ketasbok "Barefoot Running" som eväät inför och på LasPalmaskeikkan i feb. Tanken var att de skulle hjälpa mig att hitta motivation att faktiskt företa mig någon lenkki under semppun. Brukar bli ett armades kaveeras och lenkkitåssorna i kappsäcken, där de hålls hela keikkan. BtR visade sig vara bland det mest inspande en presumtiv ketare kan läsa, hann genom den innan avfärd, så barfotaboken fick bli matkaeväät. Tåjmade gjorde det, så armades! Hindade med trenne morgonlenkkar á 7 kilsar under veckan på LP. Över förväntan med severala tålängder.
(de här faktorerna: FajvFingärs, BornToRun, Nyårjoggen&Ingobloggen, tillskriver jag ketasinton som drabbade jårs trulis hull och flint)
Min kära fru, som är mig mycket kär -vilket kära fruar oftast väl är- antyder ibland på sitt försynta sätt att jag har en lindrig tendens att ta mina intressen förhållandevis seriöst, sen jag väl fastnar för något. Qigong och kafferi hör till kategorin, ur vilken hon öser sin skrala referens. I svaga stunder kan jag vara snubblande nära att tillstå att hon kan tänkas ha något hon går efter. Ketaset har liksom utgjort den senaste svala attraktionen. Förutom utövaset brukar en avsevärd del av överloppstid åtgå till fördjupelser i ifrågavarande ämne. De här böckerna, plus ett par lånade dito, har slunkit jimån fingrarna detta år

röd ring visar motivationsboken numero Uno! Gul ring runt igångvarande verk. En eller två timmar kan därutöver tänkas ha spenderats på artiklar/fora onlajn, men det ska vi inte tala om i år.
Årets första bok var således "Born to Run" och den ska också bli nästa års första bok, har jag päättät. Några av böckerna har gett nålite info/inspis och några har varit rena gruvguldor. Som den uppmärksamme granskaren må förnimma så graviterar jag mot barfota/minimalist. Tänker inte säga så mycket om nån annans ketas i detta skede, men kan konstatera att utan det så hade mitt intresse för ketaset hållits på utomordentligt oanmärkningsvärd nivå.
Början av året hållstade strång fokus på teknikträning, för att möjliggöra barfota -och mängd FajvFingärs- ketas, med schyna ständigt sjuka vader som kvitto på förvandlingen. Mängden var blygsam, kanske ett par mil/vecka. En hel del löpande band. Från typ april släppte vad/achillesömheten och en tredje lenkki/vecka kunde introduceras, någotsånär jämte utomhussäsongens förlossning. Mars-maj var lågintensiv grundträning, med spjeldi fast. Från juni intrådjuusades backar, intervaller och spiidpass. Och deltagande i lopp, som blev en stoovr hitt! Jårs inget ont anande truli blev hookt direkt. Tänker inte försöka beskriva vilken extrakick och belöningsdroger det ger, utan lämnar det till var&en att sjölvan utforska!
Baket ålandsmaraton, som utgjorde en fantastiskt skön urladdning och välbehövligt säsongsavslut, har ketaset hållits lågintensivt.
Intentionen är att keta lugnt och långt nov-dec-jan och sen pikulite vrida upp ansträngningsº. Detta för att bygga en massiv aerob bas inför nästa siisön. Sen är tanken att varsamt öka ºen av ansträningning från feb, Backe-spiid och ev. intervall blir inte aktuellt förrän tidigast aprilldindummasill.
Dagens nyårjogg hamnade spiiden nå pikulite över min gewönliga lenkkifart, eftersom aadär fåltschi höll taktpinnen. Och nog var det onödigt njutskönt! Diilade med mig själv att "jaanå kanske man kunde öka nålite redan januari?" Men! Fabban är hård mot de hårda. Det blir nog lugnt i januari änninu. Desto najsare sen att vrida upp ansträngningen nålite i feb. Nååleess är ändå huvudmålet Stockholm Ultra Marathon 2015, och då misstänker jag att en viss fabba är glad att han följde kåotschens direktiver i årsskiftet...
(den som skådar får se)
...oberoende om det bli 50, 75 eller 100 K!
Utmaningar inför 2015 är PB på ½ och helmara (½ torde komma lättare) samt SUM enligt föjande:
-ifall det blir 50: < 5 h (PB 5:16)
-ifall det blir 75: < 9 h (som är maxtid för 50K)
-ifall det blir 100: < 12 h (som är maxtid för 75K)
och framför allt annat, att ha jääättttemåånga njutbara timmar och kilsar på vägar och banor, samt översvallande mängder belöningshormoner samt endorfiner och endocannabinoider...
(ja å så utterleden; banrekord med FajvFingärs och pers = < 4 vurpor)
...imorgon vilodag, och sen kickar vi igång!!

strumporna på

Idag var alltså dags för långlenkki. Vädret var inte sådär süperÿÿbärinspande vid en första anblick. Inte nå utsikter för sol, desto riskare för nå snögas, ehuru lätt. Måttligt lager nysnö på backen, undsåvajtär.. Men måttlig kÿÿla, så va ska man pÿÿla? Lindrigt dilemma drabbade jårs truli, i egenskap av ruttansvarig: förrgåriga länken var tänkt som kort (>/=15 km) och den blev 20. Skulle jag tänka att "då kompenserar vi med kortare långlenkki", eller "om 20 är kort så måste ju lång vara ganska lång". Janå med tanke på skink&chokoöverskottet så valde jag det senarenämnda.
(nu undrar du såklart om jag baa har enastående tur när jag tänker eller faktiskt är kålkkigt klipsk? det senarenämnda igen!)
I måndags blev det ju PBdistans i fastedagsketas. Idag var jag ute efter PBdistans i långlenkki utan medhavd extraenergi, typ gel eller mat. Gammrekordet var 31 kilsar, så det talade ju också för ganska långt idag. Så blidde det också.
Mötte som vanligt ketaskompisen vid lockanberget, sen tog vi slussbroarna och järnbron änd staff. Där omfartsvägen viaduktar kållbyvägen känstade det ännu mycket fräscht och fint, samt ketasväder och -före var åtminstone ok. Därför sökte vi oss kållbyvägens pedväg ut till edsevö, där jag fick öva att descendera ner till röret under 8:an utan att kapsejsa horribelt. Kapsejsade faktiskt inte tess, sen nålite rix8. Längs R8ans pedväg kom första tecknen på trötthet, baket 20 kilsar = bra. Tog lugnt ett tag och drack nålite vatten, vilket bajdövej var orsaken till att strumporna fick vara med på lenkki för en gångs skull

Tåjmade bra så långt, fast nog frös det förrän målet var nått. Nästa pedtunnelrör i god tid före surströmmingen (eldär var det sursiken?) och sen *swoosch* förbi lagmansgården och mot spituholmen. Här hade endorfinkran öppnats och ketaset var rena kalaset. Därifrån tillbaka till lockanberget för att dumpa kompisen och sen hem. Saldo >36 kilsar = ny PBdistans utan-medhavd-extraenergi med temmärlig marginal. Det där med vattnet är ett smärre problem, hur hålla vattnet och ffa sÿÿptutten ofrusen? Inte böövär man så himlades mycket vatten på osommaren, men nååleess skönt att ha tillgång till nåt att skvata i magen om det börjar kännas behövligt, ändå.
Söis börjar årets kilsar vara ketade. Blir nån kort fastedagsrunda på måndag och så nyårsjog med ingo&co på aftonmorgon. Ska repa till med nånsåss årsrivjuu sen, inför den tänker jag läsa igenom alla årets inlägg...
(blir kul, eller kanske supertöögigt, vavetjaa)
...sen får vi se vad som träffar in nästa år, och om det här fortsätter som ketasblogg. Eller om det kommer med annat också. Finns ju nog -något fåtal- andra ämnen också, som är tillräckligt intressanta för att förtjäna bloggbokstäver!

leklab på löpande band

Lediga dagar råder, vilket nog passar bra också åt en gammal hedning. Myckenhet ätas hindas med, samt nålite ketas mellan tuggorna. I måndags blev det en fastedagslenkki tillsammans med ketaskompisen. 23 kilsar innebar distansrekord -med hela en km- för fastedag. Inga större bekymmer, men spiiden tenderar förvisso bli blygsam.
Sen blev det käkning för hela poletten, och två dagar utan nå löpsteg.
Igår, torsdags, hade benen laddats upp med rejält spring. Och energidepåerna var verkligen välfyllda. Då var det sannerligen skönt att få ge sig ut på en liten midvinterketa. Vi fick dessutom unge alexander b med oss. Gamlorna förvånades över att vi inte har håkat damers uppskattande blickar tess, på våra tidigare strapatser. Lustigt -och totalitärt rändåm- sammanträffande, att vi råkade upptäcka dem just igår, när alexander var med! Janå hosåhelst kul att han var med, och stod ut med fabbotakten. Blev en mediumlenkki, vilket var mytschibetärenrittitdåålit.
Idag har det varit vilodag, inför planerad långlenkki imorgon. Hade nå ärende till gymmet, egentligen temmärligen gymtypiskt ärende, så jag passade på att råoda slo-mokameran med. Det finns nog mycket att utveckla och problem att lösa, innan det är dags att lansera nå kommersiell användning. Men nog ser man redan klart att det finns potential i utrustningen. Filmade först en snutt bakifrån. Här ser man tileksemppel napakka pronation, som lagrar energi i fotens fjedrona. Man ser också windlass-mekanismen mycket tydligt på toe-off, samt achilles båjåjåinnggatiga energibidrag. Märk väl att avsevärt av den här gratisenergin hade absorberats av en maffig sko..

Sen försökte jag få till nå sajdvjuu, för att se hållningen och fotisättningen mm. Det blev inte såå himlades bra, men man ser steget i alla fall. Tycks ha fått bort den värsta hälidunsningen. Och åovärstrajdaset är, vid en hastig koll, någorlunda om än inte pöörf. Vilket nog ovannämnda analys av 1a snutten antyder, men bekräftas och förtydligas här..

Klar förbättring från det matsku som kära frun shootade från Stockholm Ultra Marathon, trots avslöjandare kvalitet på utrustning. Finns såklart att utveckla, men nujust måjjar jag mig mest åt såpass. Stabil keskivartalo också, äs faar äs aj kän tell, ser inte ut att smita nå mycket där. Fast fabbomagen såg imppandare ut förr, så något har nog smitit.
Inom överskådlig tid har jag möjlighet att erbjuikka analys av ditt löpsteg också, steja tjuund!
Sen blev det första "18 Hands of Luohan" sen före ålandsmaran. Och nålite bådibildas. Najs!
Imorgon som sagt, långlenkki. Troligtvis kommer folke j med. Ser ivrigt fram emot!

oplogat och löpande band

Ohyggliga massor snö befann sig på marken när ögorna öppnade sig imorse, ställandes till med ein smärre huvudbry för en lenkkiinställd ketasfarbroder...
-vilken bana och hur långt
-vilka skor
-inomhus eldär utomhus
-klädsel
...kämpade som en heroisk hjälte för att inte läksa ner på golvet och pÿÿla-sparka-slå-utbrotta, utan istället ta det som en nåliten utmaning. Lyckadist väl åtminstone nålite, i alla fall utombords.
Skottade snö, i stället för att röika, och fundeerade. Snögaset hade den osannolikt goda smaken att ta paus då jag hade skottat klart. Ketaskompisen meddelade, bajdövej, att hans späck är fullschemat så jag är ån maj åon. Janå desto mer utrymme för min oerhörda flexibilitet (ähum..) under synnerligen pressande förhållanden. Beslutade att, i frågeordning:
-faktiskt vara en aning flexibel vad gäller bana, tilåme ta med nyckeln till mottagningen, utifallatt jag skulle få leidan på föret och vilja anlita löpande bandet.
-FaivFingärs Spyridon. Resonerade att plogarna troligen är merellermindre lika lata på andra ställen som härikring och att dessutom plogade partier torde kunna vara delvis översnögade. Därför spyridon hellre än ajsbugs.
-Börjandes utomhus, med option för inomhusparti.
-Skippade tanken på rånarhuva, eftersom snögaset pausade. Men drog i alla fall en såndärtunngrejsominteheterbalalajka om halsen, för att kunna dra över naaman om det får för sig att börja snöga igen.
Ketade iväg åt schååmanshållet till, i avsikt att ta mig ut till jeppis-runt-spåret och påbörja den motsols. Flaggorna och schååmansröiken antydde dock en dos nordlighet i vinden och jag tyckte inte att jag böövade nå extrautmaning i form av motvind längs omfartsvägen just denna dag. Därför vände jag ut mot furuholmen istället. Här började det vara oplogat. Och då määrar jag inte oplogat som i inte-plogat-äs-satsch-men-nertrampatåpedat, utan som i o-faking-plogat. Periöd! På vissa partier hade en hund och en person traskat, medan vissa partier var helt jungfruliga. Som värst hade de plogat vägen och tråmat snöget upp på ketasbanan, a.k.a peedbanan.
Men spyridon visade sin förträfflighet. Det var tilåmed njutbart, ehuru på ett slajtligen perverst sätt, sen man fick till ett tåjmande steg. Lite som terränglöpning, med höga fotlyft, men utan att bööva vara så uppmärksam. Vid omfartsvägen vände jag söderut och fortsatte hela vägen till staffansnäs. Först vid kivilöskorsningen (eller var det peders?) började det vara plogat, om än för ett bra tag sen.
Tyvärr hade vänstra spyridonen, dömsis ofattbara förträfflighet till trots, skavat på foten

 Därför beslutade jag att ta kortaste vägen till Fitness Club och se om de har nåt löpande band ledigt där. Misstänkte att alla sku vara upptagna pga föret. Men alla var -tvärsimot- temmärligen lediga. Klädde mig därför nästan naken. På fötterna i självaste verket helt naken. Och ketade en halvtimme. Dels var jag skrajsen att bränna sönder sulorna och dels är det nålite töögigt att keta på löpande band. Fick hyfsat varmt under fötterna ändå. Inte hade jag heller nån större lust att dra på blöta Spyridoner på skavsåret heller, för hemfärden, så jag tog dem i vacker hand och tassade hem barfota. Det gick bra, utom där det fanns frusna spår baket peedas och gåas, de var obekväma. När jag kommit hem kom lillabror efter nå gammkaffi. Han förvånade sig över att nån hade stått barfota framför dörren...
(hur han nu kunde lista ut det)

...det tokstollen! Varför skulle jag mittiallt ha drajit på mig fajvisarna igen, baa för att låsa ipi dörren?
Tihifniss, janå som vi vet kan ju småbrorsor vara en smula knäppa!
Så det blev en lite annorlunda runda (nota bene el rimmo) idag.
Och nu är jag -baket stretchning, "5-zang" och bastu- samt sittandes här i riklajnärn med rikaväridrinken inom armlängds avstånd- en smula motvilligt såklart för en sur farbroder...
(janå kanske lika bra att få det där ungdomliga kvittret ur sig, det här sista året innan man får hänge sig åt varandet av grinig gubbe)
...nästan beredd att antyda att livet ter sig i det närmaste uthärdligt.

etapp 6/6 av utmaning 2 av 49-50=100: le grande finale

Dagarna tickar åpå fort och idag hade det blivit dags för sista 17-kilsaren av huntti på 6 dar. På hemvägen från Fitness Club håkade jag att omständigheterna påminde onödigt mycket om den dag jag halkade. Därför beslötte jag att inte idas vara einviisbessin, utan avstå från FajvFingärs idag, till förmån för ajsbuggsen. Hade nog börjat kännas nålite i kroppen och benen, men framför allt i fötterna. Ändå pigg och redo, inför start. OK väder dessutom.
Mötte ketaskompisen vid lockanberget och så styrde vi kosorna mot staffansnäs. Därifrån norrut längs omfartsvägen till sandsund, som bevärdigades med ett besök. Så igen via kivilös och skata, tillbaka till berget, där vi skilstade inför respektive slutspurt. Ajsbuggsen känstade måttligt klumpiga, inte såå förfärligt, och torde nog ha varit rätt skoval idag. Speciellt då det hade börjat snöga så var det ingen enorm brist på lömska ställen.
Ketaset gick hyfsat från början och helt bra när vi var igång som ivrigast. Mot slutet började jag nog veta av distansen och att energidepåerna kanske inte riktigt har hindat fyllas på fullt så kålkkigt som de har tömstat. Väl hemkommen och vederbörligen duihkad&stretchad bjuikkades jag på goov speltflingegröt och åt magen synnerligen stinnpemppad, så vad ska int det därav blifva..
Nu känner jag nog att det skall sitta bra med några dagars vila från ketaset och det var utomordentligt skönt att hissa upp fötterna på riklajnärns fotstöd. Trött och mätt och nöjd farbroder

Summerandes kan konstateras att huntti på sex dagar lät sig löpas. Det gick lindrigare än befarat, men känns nog av sådär baket. Tiderna låg kring 6 min/km, sannolikt något över i snitt, utan extrema variationer passen emellan. Söisöedes cirkulus ½minuten hååålttare än förra utmaningen. Det måste ju ha varit den sjuka akterkastellen som bromste velociteten då? Som jag selittat tidigare är inte avsikten att ha så hög fart som möjligt, utan att ha lagom und njutbar känsla av ansträngning. Och sen kolla vad tiden blivde.
Under de här dagarna har det blivit klart att nästa trappsteg i hunttistegen nog ska gå att ta sig an. Betyder alltså 100 kilsar på fem dagar: 20 km / dag. Lite längre per dag och lite färre dagar, lite större utmaning. Men känns inte oöverkomligt längre..
Tidpunkten beror på väder och när det börjar förefalla som att det är dags, steja tjuund!
Åålrajtski, med eldär utan dubbar, duktiga långskubbargubbar!

etapp 5/6 ekkelväder

Jahapp, schyna oberoende av aktivitet är inte blötsnö & blåst mitt favvoklimat. Gäller förvisso också ketas. Men man tager vad som bjuikkas på, ajgess..
Skovalet var enkelt idag, spyridon! Och de överträffade förväntningarna, bättre skor i snömodd torde vara besvärligt att hitta. De har grepp och dömsis frånvaro av dämpning ger skönt stuns i steget trots det förskräckligt äckliga underlaget.
Ömsand som jag var, tog jag samma runda som igår, fast motsatt riktning. Det gav iofs motvind på omfartsvägen...
(med tillhörande bowlingklotsstora blöta snöbafflor som kastade sig i ögorna när man försökte skåda och i näsan då man försökte andas)
...men man får inte vara fisi!
Eller man får väl, men nååleess böövär man ju försvara väg- och riktningsvalet.
Själva ketaset var det inget fel på, bra känsla från första steg, det var bara vädret som var kräpp..

biggfakingtajm!
Flera semiblodiga tår bjuikkades på idag. Är väl inte uppe i hälften ännu, men tycks vara nåt med blöta fajvisar och mycket spring? Janå inte är de nå sjuka, så våttdöhekk.
Tack vare vädret, om man kan använda det uttrycket om dylikt väder, så blev det ju nålite utmaning ändå idag. Hög tid, ty imorgon är ju grande finale. Då blir det, preliminärt, gemensam lenkki med folke j. Ser fram emot torrt och prydligt klimat och milda vindar, helst med-.
Åålrajtski, venn dö snåoing gets taff, dö taff far ut på lenkki..

etapp 4/6 föörst bladd

Då var hemvägen inledd, fjärde etappen avklarad. Banans skick var återställd och KSarna (de lättare fajvisarna) tillbaka på fötterna. Och igen var det lätt och ledigt och njutning från första stegen. Ketade min egna runda idag, eftersom ketaskompisen hade nå åligganden så vi måstade greja dagens kilsar var för sig
Via kivilös ut mot omfartsvägen. Bongade två söta vovvar som voro ut och rastade sina människor. De såg ut att heta bamsebob och nils, dömsis människor såg ut att heta nå annat. Det kanske de gjorde också. Lite blåsigt, men regnet märkstade bara när man ketade förbi nå rapapott, för där synstade det att dropporna trillade ner med måttlig iver.
Längs omfartsvägen norrut, med medvind i ryggen...
(om man har motvind i ryggen så ketar man åt fel håll)
...det var lätta fina kilsar.
Ingen invände mot invändning mot furuholmen. Men där anföll motvinden och kastade temmärligen välkylda regndroppar i anletet på jårs truli. Aningen mera utmanande förhållanden. Sen in i östanpåskogen och rullade hem på rosa endorfinmoln.
Skönt dåopad idag också, baket. Kroppen och benen, tilåme vaderna, känns intakta och pigga. Fötterna börjar kännas trötta. Och en stackars liten tå blev skadad

FajvFingärs brukar vara synnerligen tåvänliga, men det var nog nå rapa som hade invaderat och rejpade tån. Fast inte känstade det av nå, råkade bara se det då jag strippade. Men som sagt, börjar kännas i fötterna. Ämnar icke desto mindre fortsätta i FajvFingärs, KS eller Spyridon enligt före, om nu inte fötterna blir riktigt sjuka. Bra träning tillika, då det börjar kännas nålite. Om man ska keta nå längre lopp sen nästa sommar, så kan det vara bra att ha nött in en smula uthållighet i fötterna.
Imorgon följer fortsättningen, ser ut att bli ömsandlenkki då också, men grande finalen tycks kunna bli gemajnsam.
Åålrajtski, 4 daon 2 to gåo, let däär bii nåo måår snåo!

etapp 3/6 hanimoon åovär

Någon hade kräppat banan inför dagens etapp. Den var övertäckt av nå vitaktig larja, fy farao :o(

Janå, inte värre än att man kunade fortsätta fajvfingra, fast uppºing till Spyridon föreföll nödvändig. Banan var densamma som igår, riktningen dock motsatt. Redan från första stegen håkade jag att det inte går lika lätt som de två inledande etapperna av denna utmaning. Såklart kan distansen börja kännas, men mest skyller jag på det kräppade underlaget. Det var inte samma lätta spänst i steget. Svårare också att hitta en rytm som känstade naturlig...
(ÿsch, dessutom risk att det blir rokogare före före det blir bättre)
...motvinden under första (gemensamma) halvan, gjorde också sitt till att skapa en känsla av att he lettast e lopi. Men nåja, inte var den här 17-ingen nå värre än en bejsik lenkki. Det är nog snarare så att den här utmaningen hittills har varit häpnadsväckelsefullt *åhå* lätt.
Då vi vände in mot staden vid staffansnäs och vinden inte känstade av nå mera (märkvärdigt hur vinden inte känns då den är i ryggen, men desto tydligare då den är i bringan), så flöt det på riktigt bra. En bit senare, då det flytet ebbade ut, började den sammanlagda distansen anas. Därmed kom nog endorfinet också igång, och idag var det nog skön doping i kroppen baket också. Och en tillfredsställande trötthet i benen och kroppen. Men som utbrustet, inte värre än baket en rändåm 17-kilsare.
Imorgon är det något i stil med måndag. Men fastaset överhoppas. Man böövär ju kunna lära sig något av sina misstag, annars är man ännu korkadare än jårs truli..
I övrigt påbörjas andra hälften av denna utmaning, åtminstone enligt planA. Blir på seinon såklart, eftersom det är jobbdag. Och denna gång motsols igen, likasom igår.
Åålrajtski helt kort, låt larjan smultna bort!

etapp 2/6:lucialenkki

Lång och skön nattsömn och inga liminhetskänningar imorse, prognosade bra förutsättningar för dagens 17-kilsare. Vi hade bestämt oss för att ta oss till AE och käka dömsis gröt som frukost, gõttigõtt! Kl 13 hade jag dejt med Folke J vid lockanberget, så vi skulle hinda digga tillstymmelsen till dagsljus som trots allt serverades. Därifrån lufsade vi ivrigt vidare till staffansnäs, för att där vända norrut längs omfartsvägen. En omväg via sandsund och sen kivilös och så lång skön nedförsbacke jimån skata. Sen skilstade vi och befann oss håombaonda åt varsitt håll.
Trettonde december låstade det ju vara, tant lucias egenhändiga dag söis...

...och andra etappen av denna hunttiutmaning redan avklarad. Tempen var temmärligen runt noll ºC så skovalet var inte süperÿbersjälvklart, men jag chansade på fajvisar igen. De var nålite fuktiga baket gårdagens insats så påtagandet förde osökt tankarna till vejbäkkvenns träningsläger...
(då man, efter ett svettigt förmiddagspass och påföljande lunchpaus, skulle ta på en någorlunda tillräckligt blötkall karategi inför baketmeddagens första pass)
...och på sina ställen var det faktiskt tillstymmelsevis påfruset. Men nemas pråblemas, det var nog helt rätt kåål att fajvfingra idag. Alternativet hade dessförutom inte varit ickeFajvFingärs, utan FFspyridon, såheså.
Ketaset var lätt och ledigt idag. Endorfinkicken uteblev igen, men istället för snopnad så blev baketlenkkifiilisen en mental belåtnad över att formen är såpass god att två dagar i rad med 17 kilsarsketas inte taxerar nåmer än så. Och den insikten gav nå belöningskänsla också. Inte lika effektiva kemikalier som endorfin, men heller inte fyskam.
Till imorgon planeras nåt liknande, om vi grejar det så är ju denna här utmaningen redan halvvägs..
..åålrajtski på gång, luciasång och ljusövo på språng!

49-50=100 andra utmaningen: 17 km • 6 dagar = 100 kilsar, etapp 1/6

Idag inleddes alltså andra fasen av 49-50=100, dvs keta hundra kilsar på sex dagar. Första fasen, att keta huntti på en vecka (rättare sagt 7 dagar, eftersom det inte rymstade i en kalendervecka) gick ju hyfsat fast bokstavligen varenda steg tog sjukt...
(efter halkfadäsen i början av november)
...om än till betydande delar såpass lindrigt -eller endorfinbedövat?- att det gick att njuta av ketaset.
17 kilsar per dag förefaller inte så himlades mycket mer än 15. Å andra sidan ter sig 6 dagar i sträck inte så vansinningt mycket omångare än 7 heller. Min förutspåelse är att det kommer att gå helt bra, men återstår att se i vilken mån den slår in. Och jag planerar att rapportera här dagligen, fattas bara..
Planerad ansträngningsº är samma (liksom för övrigt hela vintersäsongens-) som förra utmaningen, vilket vill säga njutbar ansträngdhet med spjäldet fast. Förra gången visade det sig att farten var i stort sett densamma för alla delpass. Dvs dryga 9 km/h. Idag var velociteten något imppandare: närmare 10 km/h. Kan iofs bero på en mångenhet saker, men nog tillskriver jag den ömhetsbevisande akterkastellen stort ansvar för den blygsamma spiiden då vejbäkkvenn, i november!
+º inför start och inga spådomar om sjunkning under noll gjorde att skovalet favoriserade fajvisarna (KS). Vaderna hade vilat i adios och kilsarantalet den hittillsa veckan dessutom synnerligen blygsamt -för att ladda spring i benen inför utmaningen- så det känstade kul att kunna keta i FajvFingärs. Före och väder också bra. Lite vind och förekommande nederbörd -stundom regn och stundom slask och stundom uppehåll- till trots ypperligt vinterketasväder. Sämre väder och före kan nog befaras inom denna 6-dagarsperiod, men vairimehetå; inte är vi ju inne i nå ketasprajmsiisön direkt.
Efter två ynkfjuttiga brorundor må resp ons, som bägge lämnade farbrodern en aning otillfredsställd...
(vilket just var avsikten, för att återhämta och ladda spring i benen)
...såg jag ivrigt fram emot en nålite längre runda idag. Och kul och skönt var det att tassa iväg, inte minst tack vare FajvFingärs. Men konstigt nog så uteblev endorfinkicken idag också. Det känstade lätt och njutbart hela vägen, vilket väl var orsaken till att ingen endorfin böövstade, så inte ska jag pÿÿla nå inte. Ändå erkänner jag en smula snopnad baket hemkomst. Hade ju smått ekspekterat en smärre höghet...
(det brukar inte gå nå mycket över tie kils innan nånsorts svacka kommer, med påföljande endrorfinspark)
...janå sist och slutligen såklart bra om det första njutskedet blivit längre, tids nog hinner endorfinerna både böövas och tillströmma. Så också innan denna utmaning är i hamn!
Min ketaskompis Folke J ska nog vara med också på denna utmaning, men hade annat för sig i dag, så vi inledde på varsitt håll. Imorgon är däremot en gemensam insats inplanerad. Idag, och för eventuella kommande ömsandlenkkiar denna utmaning, valde jag en annan runda än den gemensamma vi har kalibrerat in. Dagens runda är egentligen en förlängning av den rutt vi använde för 7•15, och vi ville nååleess ha variation till den här utmaningen. Plus att den börjar och slutar här på fridis, vilket inte är så superkånviinient för F, som bor åovär deer. Annars ska vi starta varåen från sitt och så har vi gemensam väg från lockanberget, precis som på självständighetsdagens maratonlenkki.
Åålraitski, men sådär, inga besvär!

fynd

Igår blev det en kort (brorunda) och lätt (njutfart) lenkki. Benen och kroppen voro piggare än väntat, medan farten visade sig söligare än det känstade, tydande på inkomplett återhämtning baket lördagens långlenkki. Janå inte oväntat. Nå vila idag, förutom nålite fjuttig bådibildning.
Kom också ihåg att kolla subtalarlederna idag

och mycket riktigt var vänster distinkt styvare än höger. Och den ömmade en smula i den styva riktningen, dvs eversion, Som ju böövs för sufficient pronation.

Eller ömmade är att ta i, men lätt obehagskänsla. Majnår diskamfårt äsitvöör. Ingalunda helt säkert att det är orsaken till det pölliga slitaget under femte metatarsalhuvudet på FajvFingärssulan, men det skulle passa nååleess bra in i bilden nog. Påbegynte mobilisering, som jag ämnar upprepa dagligen tills det blir balans mellan hö-vä och förhoppelunda den lindriga diskomforten svunnit för.

Facit får vi väl när jag har slitit ut de aktuella fajvisarna och tuggat ett tusental kilsar med nästa par?

Fast imorgon, enligt planA åtminstone, adios på füssingarna och ny lätt brorunda. Böövär låta vaderna återhämta sig inför nästa hunttiutmaning, juh.

själviska meran, med mara..

..eller nå
Nu har det gått en vecka igen. Och vi har ketat en vecka igen, ehuru neppärligen oupphörligt? Åtminstone jårs truli har vilar nålite mellan lenkkiarna. I måndags fortsatte Folke J och petiit måj sökandet efter den ultimata 6+17=100 länken. Och vi lyckades nog hitta den; det blev iofs 18 kilsar den dagen, men med en liten extrasnutt som vi kan kapa bort när det beger sig. Skovalet blev adios, för att avlasta fötter och achillesar. PlanA är alltjämt att inleda nästa hunttiutmaning på kommande fredag, assåledes 12.12. Utmaningen består således av att keta 17 kilsar sex dagar i rad, summa summerandes (slajtli över) hundra km. Ska bli kul att erfara hur det känns, nu när rumpan är ställd åter...
(rehabbar fortfarande piriformisen, men den är också sgs OK, och den har inte stört ketaset tess)
...också kul att följa med hur tiderna utvecklar sig. Blir dagliga rapporter här på denna kanal -är i varje fall avsikten- steja tjuund!
I onksdast var jag lämnad till mina owna divajsär. Fortsatte den relativa vilan för fötter och achillesar genom att snöra på mig adios och traskade iväg på en brorunda. Hade planerat att förlänga den nålite -från ursprungliga 12 km- om allt känstade bra. Och det gjorde det, så det blev lugna lätta 17 kils, med mersmak. En bra alternativrunda, om jag hamnar å keta nån av utmaningsdagarna ömsand. Sen tvenne vilodagar med omåttlig frossa, för att ladda upp till gårdagens urakka.
Självständighetsmaratonlenkki
(tradition in mejking?)
Vi fick inte medlurat nå flera själviska, så det var Folke J och jårs truli som sammanstrålade vid lockanberget vidpass halv tolv. FajvFingärs (KS) tryggt på fötterna, flera +ºer. Vi tassade iväg mot staffansnäs på pigga fötter och följde jeppis-runt banan, som i stora drag följer djejkåb-marabanan. Efter cirkulus 15 kilsar började det kännas nålite i vaderna, dock inte fötter eller achillessenor, så jag var temmärligen kool och nöjd med skovalet. Då vi vände in mot furuholmen fick vi en kylande vind i ögorna, där var det aningen tufft faktiskt. Inför vändningen blev det lunch. Jag hade bakat chiabröd och hade med ett par bitar, tuggade i mig den första här. Folke hade också nå gõttgõtigõttgõtt med sig. Vid lockanberget vände vi, ketade in framför själva knallen och tog några steg på spånbanan för att inte bööva tvärvända. Sen känstade det bra att hej nu är vi på väg hem! Tillbaka på omfartsvägen känstade vaderna ganska ömmande och trötta, dock inte så det var nå problem att tassa vidare. Lite längre fram fick vi solen i ögorna, och där hållstade den säkert 10-20 minsar. Vilken ljusterapi! Tempen hade också sjunkt och det började kännas klakat på vissa ställen, men fajvisarna uppförde sig hyfsat. Inga vurpor, och temmärligen avspänd löpning mestadels. Baket vändningen in mot stan, vid staffansnäs, blev det middag. Liknande ranson som lunch...
(förra lördagens 31 kilsars runda torde vara längsta jag avverkat utan medhavd energi)
...gav nya krafter som skulle räcka ända hem. Baket idrottsgården konstaterade vi att fast vi nog var trötta och benen känstade ömma och styva, så lutade båda mer mot "baa nålite kvar nu, najsli!" än "våj huhhu, hur ska jag orka ända hem?" Vid lockanberget tackade vi för fin lenkki och skilstade, för att avsluta med de sista två kilsarna åt varsitt håll. Jag hade bestämt att se till att få full maratondistans, fast jag så skulle keta tie varv runt huset på slutet. Men gps:en hade kråtat och visade 47 km, så jag bestämde enhälligt att det nog räcker till fulla 42,195 också i verkligheten...
(janå fullgod långlenkki i vilket fall som helst)
...gps:en visade också galna 11,1 km/h, just för att den hade fått för sig att vi hade ketat så långt. I verkligheten torde snittfarten ha legat nålite under 10 km/h. Alltså just över 6 min/km. Vi hade inga fartambitioner, men hade gissat på en tid mellan 4.17 och 4.27. Det blev 4.15, som inte är nå lysande maratontid, men nog tillfredsställande för en lenkki med uttalat måttlig ansträngningsº som mål. Baket hemkomst knipsade jag på bastun och tvang ovilliga ben genom en lindrig stretchrutin. Det var väl värt mödan, och benen känstade avsevärt omörbultadgare sen. Bastu dessutom och nedsänkning i favvo-fåtöljen, med en rikaväridrink inom räckhåll, och susen var gjord.
På kväldet var jag i god firmajulfestform, nemas pråbleemas!
Idag kollade jag sulorna på FajvFingärs (KS), som har orkat med typ elvahundra kilsar. Håkade oväntat slitage (förutom utsidor häl som antyder att jag landar med på häl än jag tror?) under vänsterfotens femte metatarsalhuvud.

Potentiellt problem? Ska kolla om jag hittar nåt kõnstigt i foten; stelhet i subtalarleden, så den inte tillåter tillräcklig pronation? Och ser ivrgit fram emot att bli så insatt i nya leksaken att jag kan slo-mo-filma löpsteget, för noggrann analys!
Men nu hög tid att knipsa på Bezzeran, enda kaffi jag fick i mig på hela gårdagen var en espresso vid duenttes..

önadär viikli kånfeschöns

Sensommaren fortsätter i uthärdlig stil. Nålite klakigt vissa dagar, men det har synkkat bra med mina ketasdagar. De svartisigaste dagarna har varit mina vilodagar.
I måndags fortsatte Folke J och jårs truli sökandet efter den ultimata banan för nästa fas i 49-50=100. I utmärkt före valde jag FajvFingärs (KS). Banan böövär mäta 17 km, men vi har ännu inte hittat rätt. Vi ska nämligen komprimera ihop hunttin till 6 dagar. Planerad inledning fredag 12.12, så vi har tid på oss att kalibrera banan. Före det en del skojigheter i sikte:
Kommande lördag är ju självständighetsdag, vilket betyder att man inte kan keta omkring i afääder och shoppa loss för kung och fosterland...
(för att dramaturgin ska tåjma, kan vi ju låådas att det är vad som förgyller en normal farbrors normala lördagar, neh?)
...och då har den briljanta idén om att starta en briljant tradition, uppenbarat sig. Nämligen en självständighetslenkki á maratondistans. Kool va? Inte nå marathon lopp alltså, så man sku int bööva ha nå bråttom. Inte heller nå hell-bent-fåår-fullfölj; om det blir tögigt eller man blir sjuk eller trött så traskar man hem och bastar och därmed basta.
Preliminärt verkar Folke J vara med på noterna -han paa inte vara omöjlig- om också du är intresserad att haka på, så hör av dig!
(närmare tidpunkt är så vi utnyttjar dagsljuset)
Vi har båda vidpass två kils till lockanberget, från varsitt håll, så det har ofta varit gemensam start...
(alltså vi startar hemifrån, men försöker tajma så vi länder an till LB samtigigt och kåmmenserar våra gemensamma strapatser därifrån)
...så också, enligt planA, på självständihetsdagen. Själva gemensamma ketaset blir jeppis runt ena hållet och sen tillbaka motsatt riktning. Jeppis runt, äs satsch, är 19 kilsar lång. Blir alltså, jämte 2+2 kilsars radie 42km. Har du evär hört nå najsare?
I onksdags hade termoºern sjunkit under nollstrecket innan jag hindade ut på kvällslenkki, men jag chansade på FajvFingärs (KS) ändå. Och de tåjmade. Hyfsat. Blev jeppis runt då också, med kort radie.
Igår lördag diggade vi igen en gemeinsam lenkki, då blev det jeppis runt med några skojiga extrautfärder för omväxling och extradistans. Fick ihopknåpat 31 kilsar enligt trackern, i FajvFingärs (KS) igen. Bra före, om än fötterna råkade bli lite skitoga

men känstade nog att det blivit myckenhet FajvFingärs på sistone. Tröttömma fötter sista 10-15 kilsarna. Beslutade därför att både må och ons kommande vecka ska ketas i adios, såvida inte föret föreskriver ajsbuggisar. Då får fussingarna återhämta sig och är redo för FajvFingärs igen till själviska maran. Huruvida KS elle Spyridon beror på föret. Blir det så klakigt att man böövär ajsbugsen, lär jag neppärligen orka hela distansen.

viikli kånfeschöns

Konstaterar att den ömsinta akterkastellen har mått bra av några vilodagar mellan ketasdagarna, men i stället har ett sekundärt piriformis-syndrom utkristalliserat sig därunderifrån. Trenne länkar har det blivit sen huntti-utmaningen avslutades, dvs helt normal veckodos. Och varje gång har rumpan varit märkbart mindre ömmande än föregående, för att igår vara helt "tyst".
Piriformisgrejen stör inte ketaset så den kan jag rehabilitera i lugn och ro, enligt direktiv från firmans kunnigaste fysioterapeut...
(på tal om firman, försöker jag övertyga chefen om behövligheten hos en kul grej-återkommer om det lyckas)
...och vid behov får jag försöka engagera nå behandlare därutöver.
I måndags fick jag anledning att testa ajsbugsarna. De fick godkänt, får jag nåkk erkänna. Greppet var helt fantastiskt, absolutemente inget att pÿÿla om där. Bekväma på foten, och hysfat mjuka. Gick helt bra att riva ut innersulan och keta utan strumpor. Trots 19-kilsars jungfrufärd blev det bara ett litet skavsår där tungan slickade vänster fotled. Måndag var för övrigt fastedag, så på slutet känstade det som en långlenkki, den blygsamma distansen till trots. Najs att få en smula uthållighetsträning fast man bara är ute ett par timmar, en av fastedagsketasets fördelar.
På onsdagen hade ju ajsbugsföret smulit bort. Då plockade jag tilåme fram FajvFingärs KS, vilken njutning! Folke J var med då, vi gjorde en första ansats att kartlägga banan till nästa hunttiutmaning. Och grunden torde vi ha hittat, böövär bara justera nålite så vi får rätt distans.
Farten på de här rundorna var snäppet högre än under utmaningen, trots samma º av ansträngning. Berodde rimligtvis på att aktern protesterade med avmattad frenesi.
Efter två vilodagar var jag igår -lördag- sugen på nån aningen längre runda. Föreställde mig lång mediumlenkki eller kort långlenkki. Alltså 25-givårtejk. Det blev kort långlenkki i form av jeppis-runt med lång radie. Var inte helt övertygad om att man böövade ajsbugsar, så jag chansade på FajvFingärs Spyridon

vilket visade sig vara optimalt. Man hade klarat sig bra med buggisarna nog, men löpnjutningen är inte alls i samma klass. Redan de första stegen på fridhemsvägen känstade det som att något fattas...
(hade jag glömt något?)
...hej det tog ju inte nå sjukt!
En påjnt med att keta -inte minst keta sju dagar i rad- trots ömmande akter, var att härda sig och kunna trippa på med hyfsad teknik trots smärta...
(en förutsättning för fullföljande var dock att det inte skulle bli värre, helst bättre, för var dag)
...men därutöver gav det ju den "normala" löpglädjen, då allt är typ som vanligt, en helt ny dimension! Hoppas det håller i sig, och inte kalibrerar ner sig till neutral igen. Eller rättare sagt, att det neutrala -som iofs inte är att förakta, det heller- behåller denna här extra lystern.
Velociteten var igår också klart högre än på länge, med alltså samma subjektiva nivå, vilket nog är ämnat att stöda min gissning att det var ömheten som dämpade spiiden. Alltså sakta går det ändå, men inte så himlades sakta som de senaste två veckorna. Alles in ordning, äs it vöör.

Kaffit som rostades för en vecka sen, blev annorlunda än på länge. Råkaffi börjar sina och jag har kvar bara -föruton nålite robusta- en endaste arabicasort. För att inte få alltför tråkigt kaffi rostade jag den arabican i tre bätchar, med olika rostningsº för varje. Och sekåjttade så håret yrde. Resultatet blev ett ganska tufft kaffi...
(goov nog på riktigt, men med mindre fruktighet och obåjsötma än de blendar jag kört med det senast ½-året)
...he smakar meir kaffi, liksom :o)
Kaffimaskin står och värmer upp, äs vii spiik, så nu ska jag trappa ner och måjja mig med en kopp...
...eldär två?

7/7 huntti i hamn

Igår traskade jag via favvosportaffären och spanade in ajsbugsrepertoaren. Hittade ett par som känstade mjuka och lätta så det blev att repa till. Kollade sen att de väger cirkulus mittimillan adios och de gamla tunga spikskoovarna. Ser nästan fram emot att testketa dem. Nästanet pga det före som kommer att föranleda testketaset.
På rundan i kveis blev det däremot adios, lätta och sköna, ehuru inte fajvfingärsklass. Hade en lindrig känning i vänster vad när jag morgontraskade till FC, så jag ville skona den med adiosarnas 8-9mm hiildråp. Löipan känstade bra och det gick hyfsat lätt. Rumpan var i paritet med dagen före, den ska nog måjja sig åt ett par vilodagar nu, få läka ifred

Mot slutet förnam jag ändå en viss trötthet, liksom att distansen började göra sig gällande tråssallt. Och baket var jag hungrig och matt, orkade inte företa mig någonting...
(utom att basta, dricka rikaväridrinks och sluka kära fruns vegelasagne)
...än i denna dag är tröttheten och rumpömheten större än längtan ut på nästa lenkki. Få se hur det är imorgon. Janå virihoevila så blir det en vilodag till, och imorgon står kaffirostning på programmet!

Nån sorts sammanfattning från första utmaningen i projekt 49-50=100 då:
Farten blev långsammare än jag hade föreställt mig, antar att det beror på den sjuka akterkastellen men kan inte veta säkert. Finns sannolikt andra bidragande orsaker också. Och det hajttar inte nå, för det är ansträngningsºen som ska styra; vinterdvalaketaset i allmänhet och hunttiutmaningarna i synnerhet.
Fastedagsketas är mycket bra. Snarare njutbart än (bara) uthärdligt. Och teoretiskt sett mycket bra idé, alldeilis speciellt om man har för avsikt att keta nå distanser att tala om...
(typ maraton och uppåt)
...men! Inte i samband med den här typen av utmaning. Inte för mig, enivej (läggmärketilldetfinarimmet). Själva fastedagen och dens ketas gick helt ok ännu, det var dagen efter som skjortan var tom, för att inte tala om byxan.
Slitighet eller utmattning, så där allmänt taget, har lyst med sin relativa frånvaro. Den låga velociteten kan ha bidragit till det. I vilket trill som helst trodde jag att mångadagariradketas skulle taxera systemet håålttare!
(knappt)15-kilsarsrundan, som vi väsentligen ketade alla sju dagarna -utom Folke som förlade sin dag 5 aadärstädes- blev aldrig enahanda eller tråkig. Tvässimoot känstade den kortare för varje dag. Iofs bytte vi riktning varje dag. Ändå konstaterar jag nog att samma runda dagligen är åtminstone lika bra som att med all makt variera, kanske bättre?
Motivationen och ketaslustan naggadist inte i kanten, utan den fick snarare näring. Ser redan fram emot nästa utmaning...
(för att inte tala om nästa lenkki, sannolikt fastedagssådan på måndagen)
...som hindade börja utkristallisera sig under den gångna veckans funderingar. Kan redan nu avslöja att den inplaneras till december, preliminärt, och att -naturalmang- hunttigrejen återkommer i någon skepnad.
Steja tjuund för mer info om det framöver...
...åålrajtski, rannärs hajtski!

6/7 penultimata pingningen

Nästsista rundan för denna utmaning ketades ikväll. Spyridon på fötterna och Folke J var med. Spyridonerna tåjmade annars utmärkt, men släppte in småsten...
(som ligger kvar på pedbanorna baket sandaset)
...en var så frissam att jag ville pika bort den. Stannade och grävde med pekfingret för att få bort pebbeln, men tråmade den under hälen istället. Efter tolv steg måstade jag stedi igen, för att ta av Spyridonen och bli kvitt stenen en gång för alla. Det var en rejäl bumling, små fjantar brukar jag inte bry mig om. Janå jag fick tan den, men när jag väl hade fått på mig skon igen, så håkade jag att fjärde tån hade smitit in tillsammans med tredje i dens fack. Fackfackfack brast jag då ut, med viss emfas. Och måstade följdaktligen ta av skon en gång till. Till saken hör att Spyridon är robustare och styvare än Kommodosport, så de är prackigare att få på, och att få på rätt.
Rumpeländet var snäppet bättre idag. Inte lika öm i början, närmare bestämt. Annars som igår. Överhuvudtaget en helt skön keta, sakta takt, men vakanna..
Imorgon dags för utmaningens grande finale, najs! Kan tänkas bli adios på fötterna då, saa sii.
Sen två dagar helvila, ska inte röra en fena.
Åålrajtski, fjuutschör looks brajtski..

5/7 ömsandis

Ikväll hamnade jag ut på rundan alldeilis ömsand, då Folke var upptagen på annat håll. Tjångade korvalappustereo kring öronen och Spyridonarna på fötterna...
(verkade lite halkvarning då jag traskade hem från FC så jag vågade inte chansa på gewönliga fajvisarna)
...nog gick det söis också. Spyridonerna börjar dessutom kännas nästan lika sköna som Kommodosportarna, men bara nästan.
Rumpan betedde sig som igår, givårtejk. Ömmade hyfsat i början, för att sen kännas men inte direkt plåga. Och baket känstade det nålite ömt & irriterat. Om jag ska söka tecken på förbättring, så tål att mämnas att vissa partier kunade kännas schyna som vanlig. Takten typ som igår = synnerligen lugn.
Sista biten var inte lika tung och slitsam som igår, vilket tillskrivs bättre fyllda energidepåer.
Ser nog fram emot vilodar i vikåslutet, och att återgå till få länkar och myckenhet vilodagar, men nog har det här projektet redan försett mig med lite mindre oförståelse för såna knäppgökar som ketar varje/nästan varje dag.
Imorgon är nästsista etappen av denna utmaning. Hoppas, men vågar inte tro, på nålite osjukare akterkastell. Och hoppas på återfått sällskap, fö noov e he naaleiss skryypari söis!
Åålrajtski, tred lajtski..

4/7 pått kåmitted?

Ännu idag blev det gemensam lenkki med Folke J, men imorgon sku han ha nå bänditreeni så han sku keta tidigare. Määrar nog dock fullfölja hela utmaningen, vilket är kul!
Kvällens runda begicks, för min del, i fajvfingers (bejsik kommodosport). De har snart tusen kilsar på sitt saldo, men inte rittit än. Farten blev ungefär som i kveis, mycket långsam med endra ord.
Det var riktigt skönt att vara bäkk in fajvfingärs, hoppas man får njuta av ännu några fajvisketor innan vintern kommer bigtajm!
Vi modifierade rundan en smula, för att undvika de värsta rapaslaiskorna. Tillika blev den snäppet längre, dock icke många hundra meter.
Rumpan uppförde sig som igår, givårtejk, inte sämre åtminstone. Kanske marginellt bättre, men misstänker det är önsketänkas? Böövär nog vara uppmärksam de kommande dagarna, ty nu när halvvägs är passerat är det risk att man (jag) blir nålite pått kåmitted.
(pokerterm, du fattar?)
Men enda känningen hittills, som känns det minsta hotfull, är just akterkastellen.
Annars kan jag konstatera att fastedagsketas är en briljant idé. Men den passar inte (för jårs truli, och jag tycker inte att jag är hyperüberpito med såna krejjer) ihop med såna här utmaningar. Den insikten barade upp sig baket kvällens ketas. Kommer således att sätta fort med fastedagsketas, äs satsch, men ha ledigt från fastedagar i samband med eventuella nya utmaningar.
Janå ikväll har jag ätit megamultum. Få se då hur det känns imorgon.
(kan man se hur det känns?)
Åålrajtski, påå me nattpaitski.. bis morgen!

3/7 födelsedagslenkki

Efter ett knappt dygns fasta, blev det dags att söka sig ut på etapp 3 av det aktuella hunttiprojektet. Betydligt senare på dagen, arbetsdag som det var, än de två första etapperna. Vidpass 18-tiden dök Folke J upp och vi trippade iväg. Mörkt, men mestadels bra underlag.
Rumpan var snäppet bättre än igår. Vänster sida fortfarande symtomfri och höger sida såpass mycket lindrigare, att idag vågar jag hävda att det var skillnad från igår, inte bara marginell. Tärimillan var ketaset rentav njutbart, fast det nog känstade av hela tiden. Och baket är det nog ömmare, liksom irriterat, men eventuellt något mindre så än igår.
Vi mårade på i samma ansträngningsº som de båda första etapperna, utan att under rundan följa med spiid eller tid. Med tanke på det förbättrade underlaget och lindrigare akterproblematik, hade jag gissat på bäst tid hittills. Folke däremot hade nog på känn att det hade gått långsammare. Det hade det också, klart långsammare: plus fem minuter.
Spekulationer vad det berodde på:
-fasta
-hyfsad motvind på omfartsvägen
-tredje dagen i rad
-gåo figjör
Janå inte spelar det nå roll, men pikulite överraskande för mig åtminstone.
Och. Blir intressant att se morgondagens tid, då vi följer samma ansträngningsnivå. Preliminärt torde Folke vara med imorgon också.
Skovalet trillade på adios ikväll

tänker nåålees att ombyte förnöjer och lindrar slitage, så det blir skonsammare att (för första gången) keta många dagar i sträck. Speciellt skonsamt var det inte, dock. Skoovarna blev tidigt våta och jag ådrog mig ett skavsår på vänstra stortån. Imorgon kan det mycket väl tänkas bli FajvFingärs (Kommodosport), fast korta snuttar av banan är lerig och slaiskig.
Åålrajtski, goddnajtski.. bis morgen!

2/7 styrfart

Samma tid som igår, typ ettiden, var det dags för etapp 2/7 på sjudagarsutmaningen. Spyridon (FajvFingärs) var skovalet för dagen, och de tåjmade utan anmärkning.
Rumpan hade ändrat såtillvida, att vänstra sidan var helt symtomfri, medan högra sidan kaaanske var marginellt bättre än igår. Definitivt inte symtomfri.
Janå kanske lika så bra det, för om bägge rumphalvorna hade varit lika bra som vänstra idag så hade jag nog börjat lovsjunga någon akterkastellär dietet i anmärkningsvärt högan sky. Och då hade nog sympatiske Folke J antingen ketat raka vägen till skottland och begått seppuku medelst säckpipa eller buckat mig i diket och ökat takten markant...
(nan åf vitsch eni disajröbl aotkam, majnd joo)
...radan vänstra sidans totala symtomabolition utgör en klar förbättring. Och som sagt, kanske marginellt lindrigare även höger? Åtminstone inte indikation på att abortera projektet i detta skede, enligt min övervägda bedömning.
Vi ketade samma runda, som min sporttracker igår utnämnde till 14,81 kilsar, men i motsatt riktning. Därför förvånades vi en smula över att den erbjöd ynkliga 14,09 kilsar idag. Vid närmare betraktelse kom varken Folke eller jag ihåg att vi skulle ha genat. Kika in i den gröna ringen:

Ifall vi, trots allt, har ketat raka vägen där så har vi nog forcerat såpass oländig terräng att vi med berått samvete kan kalla det en fullgod etapp!
Tiden var ungefär densamma. Eller janå, en knapp minut snabbare, vilket nog kan tillskrivas Spyridon vs spikskoovarna. Men nog känner jag att det är min ruuumpaaa som bromsar. Även om vi saknar all avsikt att keta hårt, och underlaget ställvis är suboptimalt, så nog skulle en njutbar avspänd löpning gå fortare med brukbar bak.
Fast helt obrukbar är den inte...
(nu får jag lust att skryta)
...men det faller tyvärr/till all lycka utanför den här bloggens intressesfär!
ÅålrajtskiLetsFajtski, bis morgen!

1/7 trööög start..

Janå, vi kom oss iväg på dagens 15-kilsars, Folke J och jårs truli. Redan på första halvkilsarn konstaterade jag att det tar pipit i peppun (inga konstigheter). Efter ett par kilsar hade upplevelsen skiftat nålite. Endorfiner eller eljest, ömheten var väsentligen oförändrad såvitt jag kunade avgöra, men det bekom mig inte så himlades längre. Så, givårtejk, fortsatte det med den saken, resten av dagens ketas. Och fast det inte var så kålkkåbrutalt, så nog störde det, kan jag ärligen erkänna.
(bestämde att om det inte är bättre imorgon så blir det några vilodar och sen nytt försök att lååncha detta projekt)
Underlaget var ju kräppigt så prrkl, men inte värre än att Spyridonerna hade tåjmat ypperligt, Folke ketade också i bejsik ketasskoovar. Mina förbaikkade kräppar till spikskoovar var eländigare än nånsin. Känstade inte tess tryggare än Spyridonerna, men var desto tyngre...
(som nå armades bojor om fötterna, eller sånadär cementskoovar ála gåddfaadär)
...de har nog gjort sitt i min repertoar, tre blåsor bjuikkade de på dessutom :o(
Elänigheter med dagens runda:
-kräpp underlag
-avskyvärda tunga å obekväma spikskoovar
-sjuk rumpa, ömmade för varje steg
-känstade överlag trögt och motigt
Förmildrande omständigheter med dagens runda:
-för ein par dagan sen hade jag inte eins kunnat drömma om att keta redan, baket onksdagens vurpa
-bra sällskap
-bejsikli skönt väder
-igång med 7*15=100 utmaningen och jobbig start --> kan bara bli bättre
-själva "systemet" temmärligen oberört baket dagens insats

ÅlrajtskiPajtski, återkommer imorgon..

49-50=100

Jupjup, matte har aldrig varit min starka sida (..heller). Fast dagens rubricum är inte ett uttryck för detta sorgliga förhållande. I stället utgör de första talen, förtinie & femti, mina åldrar nu och -om tillräckligt mycket går enligt planerna- om ein år. Och huntti i sin tur

håll med om att det är nå mädjik med huntti!
Varje gång jag passerar ett hundrastreck i kilsarloggaset, känns det nålite extra. En extra dos belöningssignalsubstanser, låt vara måttlig, tillåts sprejas över väl valda delar av hjärnan.
Så nu är planen att på olika sätt leka med hunttibegreppet under året mellan 49 och 50. Och jag täntke tjuvstarta idag, trots att fyllaset inte träffar in förrän om ein par dagan...
(är nu återställd från ålandsketaset, återstår att se om kroppen är i ketasskick baket vurpan som kräppade onksdagens pass)
...intt e he så nooga på landi

För riktiga löpare är daglig löpning och hundra (+) kilsar i veckan rutin. Själv har jag testat varken eller. Det första projektet i 49-50=100 är således att keta hundra kilsar på sju dagar -ein vikå- jämnt fördelade så att jag alltså ketar sju dar i rad.
Jag umgås förvisso inte med nå planer på att börja keta dagligen, eller ens nå fler än mina tre pass per vecka. Är en stor diggare och anhängare av vilodagar. Men blir kul att iaktta hur kroppen och knoppen reagerar på sådan belastning, eins för en kort tid.

Tänker alltså inleda redan idag, ifall kroppen tillåter löpning. Har också för avsikt att komma med regelbundna rapporter, om möjligt dagligen, om hur det hela skrider fram.
Idag ska spikdojorna putsas av. Vis av erfarenheten vet jag att Fajvfingärs Spyridon är utmärkta vinterskor, men tåjmar inte på blankis. Mina dubbade ejsiks är dåliga och gamla, saknar flertalet dubbar och har hög häl och styv sula. Var via lokala sporthandlaren och tittade på nya, ajsbags, igår. De hade en hyfsad modell, men tyvärr inte i min storlek. Men bra söörvis och de lovade trolla fram nåt, så jag ska försöka klara mig med de gamla (lär ju bli varmt igen nästa vecka) och återkomma.
(tycker man kan försöka stöda den lokala handeln)

Min vän och sparringpartner, Folke J, har lovat delta i projektet i någon mån. Åtminstone på dagens premiärtur ska han vara med, det är kul!
Förutom att ge extrakrydda till vinterna lågintensiva nötas, är hunttiprojektet tänkt att ge förutsättningar till lite längre lopp nästa säsong. Föreställer mig att en eller ett par ultror kunde vara på sin plats, och vill i minsta fall se om jag dögär till att bygga förutsättningarna därtill.

Janå, det blir till att snöra på sig de förhållandevis förhatliga spikskoovarna då..
..bis später!

säsongssammanfattning

Redan i årsskiftet väcktes tanken på att delta i nå lopp detta år. Främst hade jag jakupas halvan i åtanke. Tror en avgörande grej var att jag deltog i årsfinalen på Ingo J:s enmilomdagen-utmaning, för där håkade jag att det var kul att keta bland folk. Detta trots att jag hade fullt sjå att med andan i halsen hänga med i deras tempo, medan de andra skrattade och skämtade och måjjade sig i lusfart. Kanske nog fiilisen före och baket hade stor del i tjusningen?
Tidigare har jag aldrig, som jag nämnt förr också, fattat varför man skulle kunna vilja delta i en tävling fast man saknar tävlingsambitioner. Tillika, när jag tänker efter, har vi ju varit och diggat just jakupasketarna. Och det har sett kul, ehuru stundtals jobbigt, ut!

Janå jag böövade ju bara testa en gång för att hitta tjusningen och inse att det är synnerligen beroendeframkallande.

Första länken på det nya året var min egen lilla halvmara, som mäter vidpass 22 kilsar. Den tog 2 timmar och en kvart i anspråk och jag låg i fosterställning i nitti minuter baket. Har alltid lockats av långa länkar, men också mått illa så fort jag ketat 15-20 kilsar eller mer. Dilemma. Men tänkte att om jag övar flitigt på lite längre sträckor så nog ska jag klara en halvmara (obs rim).
Sen insåg jag i nåt skede att det kan vara en gooer idis att bygga lite grundkondis, så baket LasPalmasSkitVäderKeikkan i februari började jag köra lågintensivt (spjeldi fast) för hela slanten. Höll på söis till maj, och fastän jag bara låg på 20-35 km / vecka de tre månaderna så hindade jag bygga en grund som har räckt förvånansvärt långt denna säsong. Bättre än jag hade förväntat mig. Sen juni och framåt har jag spetsat med "kvalitetsträning" (backe, intervall, spiid) och lopp då. Säsongens sista lopp var åland marathon 26/10 och sedermera har jag återgått till spjeldi-fast-måod, nu ska grunden byggas inför nästa säsong!

Loppen då, generöst räknat hindade jag med 6 st

Utterleden var en intensiv naturupplevelse. Det var också ett något för intensivt möte mellan varierad terräng samt grovgrusiga skogsvägar och mina ömma fötter, nödtorftigt skyddade av fajvfingärs (kommodosport). Bra arrangerat "vandringsmaraton", fast några tokstollar tolkade det som terräng-ultra-maraton. Men baket hade jag fått nog av terrängketas, trodde aldrig jag skulle lockas av sånt igen och apselut inte utterleden nå fler gånger. Den gick ju inte att keta i fajvisar och jag resonerade att "där man inte kan keta barfota eller i fajvfingärs, där böövär man inte keta". Men bra fiilis och bra kvitto att man orkade måra åpå ganska länge. Min inofficiella (banrekord i fajvfingärs?) tid var 7:25 enl. sportstracker, som också angav sträcka 52 km.
Jakupas halvan. Där ville jag egentligen klara tvåtimmarsgränsen, men fegade ur pga värmen. Och bestämde mig för att tassa barfota istället. Gick väl sisådär. Tiden var ok: 2:03:20, men fussingarna var nålite ömma baket. Fantastisk fiilis bland ketarna och här var jag definitivt frälst, det här skulle jag göra igen! Här föddes också traditionen att bjuikka supportrarna på skumpa, baket lyckat lopp :o) Fullt möjligt, med facit på hand, att jag hade kunnat utmana 2h-gränsen, men helt ok att sejfa och skaffa nålite erfarenhet.
Inte så många veckor baket, var det dags för StockholmUltraMarathon. Man fick välja mellan 50 och 100 km, och jag tyckte att det förstnämnda sku boda räcka för en novis. Fin resa öht och bra arrangemang och skön bana. Lite skämmigt att kalla 50 kils på en lättsprungen bana, med superb söörvis, för ultramaraton. Men bra sätt att testa om ultror alls kan tänkas vara nåt för dej. Tiden: 5:15:54 var låångt över (eg.under) förväntan. Under 6h var någon sorts målsättning. Fast svårt att förhandstippa, när man är orutinerad. Alltnog, superupplevelse och siktar definitivt på SUM-2015. Huruvida för att försöka putsa PB på 50 eller ge sig på 75, eller rentav 100, återstår att se..
Kåkkelbyketaset, venetialaismaraton, anmälde jag mig till temmärligen apropåiskt. Började bli dags för ett långpass, efter återhållet ketas baket SUM + att det föreföll som en god idis att öva på maraton inför åland. Hade en strategi att testa och fast jag ivrade nålite ikapp med halvmara-ketarna i början, så gjorde jag det utan att frångå min upplagda taktik. Men tungt blev det på slutet. Bra tid dock, enligt min måttstock såklart, igen. 4:07:14 Sista kilsarna var bara att försöka ta sig i mål, tänkandes "aldrig mer" men såklart, omedelbart efter målgång (då knarket far i hövo) "det här måste jag göra igen" Söis äre!
Sen var det SjuSjöar. Halvmaraton i terräng och längs skogsväg. Jag ville knäcka 2 timmar men var rädd för underlaget. Hade dock skaffat fajvfingärs spyridon, för vinterbruk eller terräng, och de hade invigts med den äran längs den nya sandsundsbanan så jag vågade testa. Och bra gick det. Och kul var det. Tiden blev 1:56:18, vilket jag var gorrnöjd med, inte minst med tanke på underlaget. Efteråt började jag funtsa, med spyridon och allt: kanske jag måste återvända till utterleden trots allt, och försvara mitt fajvfingärsbanrekord :o)
Bara Åland Marathon kvar då, sensäsongens apseluta höjdpunkt som var inprickad i kalendern redan i juni eller nå liknande. Fin resa igen och najs inkvartering i fantastisk miljö. Pöörfekt söörvis igen av kära frun, precis som på jakupashalvan och SUM. Drömmålet var under 4h, och det lyckades ju, trots backar och (mest mot-?) vind: 3:50:41 var såklart skyhögt bättre än förväntat. På riktigt!

Som sagt: nu kåmmensar vinterträning, som för mig innebär lågintensiv mängd...
(spjeldi fast, kan inte tala om lågpuls då jag inte har koll på pulsen, men motsvarande)
...som är tänkt att bygga större motor = massiv aerobisk bas, för att sen framåt vårvintern börja funtsa på att få upp nålite spiid igen. Då hoppeligen högre spiid än i år, med motsvarande ansträngning. För av någon anledning är det så, att högre fart med samma nivå ansträngning (kräver kovagare kunto såklart) innebär intensivare njutning. Dåont tejk maj vöörd fåår it!

downshifting

Idag begicks andra lenkkin baket maratonaset på åland, fortfarande känns vaderna av nålite. Mellanting mellan sjuka och trötta, fast bara i belastning järet. Inte nå sjuka om jag bara promenadar eller så. Så snart jag känner mig helt återställd, ska jag sparka igång vinterträningens första skojgrej. Steja tjuund om du vill följa med en gammal farbror åldras utan värdighet. Vinterträningen kommer att vara lågintensiv. Och den delen har nog startat redan, iom de två länkarna denna vecka. Onksdagens brorunda och dagens jeppis-runt...

...som närmast blev en trevlig pratstund med Folke J.

Vi funtsade bl.a kring nästa säsong och vad man ska sikta på för intressanta lopp då. Båda känner att Stockholm Ultra Marathon nog ligger bra till för att kvala in bland höjdpunkterna för säsongen. Kan vara vettigt att ställa vinterketaset därefter. Vilket enligt mitt kranium innebär att glömmer trimning och finslipning, för att i stället bygga en större maskin, som man kan börja trixa och trimma framåt våren sen..

Återkommer snarast med dels en sammanfattning över den gångna säsongen och, som sagt, em skiss över första delen av projektet som ska ge en extrakrydda åt vinterns ketas!

Nu blir det kaffipaus, espressomaskinen torde vara varm vid det här laget...

åland marathon 2014

Le Grande Finale på årets, min första, "tävlings"säsong.
Åland Marathon.
Till skillnad från kåkkelbymaran, som jag hoppade på sisådär apropå utan desto märkvärdigare förberedelser eller målsättningar, hade jag inför åland förberett mig enligt bästa förmåga och siktade på allra minst nytt PB och helst under fyra timmar. Kåkkelby var avsedd som en rejäl långlänk och erfarenhet, där jag kunde testköra nålite taktik.
Ingen dålig idé, tycker jag, så här i efterskott.

Måste ändå börja med att rikta ett varmt tack till Kennet L och Jean K, för fantastisk gästfrihet och trevligt sällskap. Ni gjorde vår ålandsvisit så mycket rikare!

Banan var 10,5 kilsar och ketades två (½-maraton) eller fyra gånger. Starten gick vidpass 3,5 kilsar från första vändpunkten. Den första avstickaren, innan man vände tillbaka till start/varvningspunkten, var temmärligen backig, som framgår av banprofilen i förra inlägget. Bl.a en tjufemmeters stigning på mindre än en km. Sen passerade vi starten och gav oss ut på den längre vändan, där vändpunkten låg cirkulus 7 kilsar från start. På den vändan fanns nog tillräckligt med backar för en ynklig pampes, ehuru ingenting jämfört med stumpen åt andra hållet. Här låg vinden i bringan på väg ut, och i ryggen på väg hem.
Två vätskestationer, en vid varvning och en längs den längre armen.
Själv hade jag två 1½ dl:s vattenflaidor i bältet och kära frun, som utgjorde söörvistiim, hade bytestflaidor på lager. Gick åt tre sådana, alltså inalles 4,5 dl vatten. Samt 1,25 dl chiagel. Inte mycket således. Drack gjorde jag enligt törst. Har svårt att dricka ut plastmugg i farten och ogillar att stanna, för då tappar jag rytmen, därför egna flaidor.

Målet var, som sagt, under fyra timmar. Enligt hur träningen tåjmat ansåg jag att den kapaciteten sku borda finnas. Dock fullt medveten om min ringa erfarenhet, vilket gör sådana ansågningar nålite rändåmliga. Fast ju mer jag studerade banprofilen och vindstyrkeprognoserna, desto mer skrajsnade jag. Janå hursomhelst var planen att keta enligt ansträngning och andning. Brukar aldrig annars heller kolla tid eller fart under pågående ketas. Så då tänkte jag att backar och vind inte borde knäcka mig, även om de kanske knäcker min målsättning.
Taktiken var: första stumpen till vändning = uppvärmning, för att få igång kroppen på rätt sätt. Följt av ett ½-maraton (till andra ändan och tibaks) i njutfart, med spjeldi fast. Sen en sträcka (10,5 kils) med njutfart+ och spjeldi ipi, sen sista sju in till mål enligt ork = om möjligt lite spurtfiilis.
Tanken var att man höjer ansträngningsº vartefter, så det känns som om man ökar, för att i praktiken inte tappa så mycket fart.
Det tåjmade till stor del. Men. Backarna på andra varvet känstade ganska tuffa, och där trodde jag nog att farten bedarrade avgörande. Å andra sidan utlöste den ansträngningen en rejäl extrados av endorfin, så baket det hade jag några av loppets skönaste kilsare. Men sen! Jag är inte helt säker på att backarna hade vuxit från första varvet, men helt säkert hade vinden ökat under förmiddagen. Vägen ut mot sista vändning blev riktigt tuff! Tryckte nog på vad jag orkade, väl medveten om att chansen till slutspurt sannolik brann upp där. Mycket riktigt. Ont i magen och femförekramp i vaderna, in mot vändning. Fick ta det lugnt och hoppas på nytändning, för eventuell slutspurt med vinden i ryggen. Någon sådan blev det inte. Ingen "vägg" heller, iofs, så det var ju skönt. Utan de sista kilsarna betades av, utan större njutning eller lidande. Direkt efter målgång hade jag knappast hållstat på benen utan hjälp av min kära fru. Men dosen endocannabinoider, som tillåter en att inte ta smärtan så hårt på slutet, åker rakt upp i kraniet då man stannar. Och man blir hög som en husbil. Eventuell "aldrig mer" från de sista kämpiga kilsarna -ingen sådan denna gång dock- förbyts ögonblickligen i "det här måste jag göra om" :o)

Och tiden då. På sista tian hade jag i huvudet komponerat ett rörande försvarstal. Om hur jag hade kondis nog, men blev orättvist taxerad av backar och (mot)vind, annars hade jag nog fixat sub-4. Men assit böövade jag hålla nå sånt tal. 3:50:41 hade varit alldeilis lysande under de gynnsammaste förhållanden. Och då blir backarna och vinden bara en fjäder i den proverbiala hatten. Stolt och nöjd och lycklig farbroder, ehuru med sjuka vader och svulstiga fötter.
På tal om fötterna var det en annan -snabbare typ- som ketade i fajvisar, så ingen moralisk seger i fajvfingärsklassen denna gång :o(
Skojig medalj nog ändå, trots inte så avancerad placering:

Alltnog, en synnerligen tillfredsställande urladdning som avslutning på "tävlings"säsongen och nu ska det bli förnöjsamt att lufsa åpå i lugn takt hela korta vintern...
(bara vaderna sku bli nålite osjukare)
...nästa hårda pass, vemvet, kanske testloppet i bastucup?

i startblocken..

Resfebern börjar göra sig gällande. Klockan är snart 21 och tvåtiden inatt kör vi iväg ner mot Åbo. Båten pruttar iväg 8.45 så vi har gott om tid, vilket kan böövas när vädret är lite knasigt. Men till söndan har bra, för att inte utbrista förträffligt, ketasväder utlovats. I nuläget är det bara banprofilen som gör mig närkke.

Om backarna suger musten ur en stackars gammal farbroder så kanske det inte blir så himlades kul på slutet, eller heller så speciellt imppande personbästa att stoltsera med. Janå kommer jag ens i mål så blir det i alla fall pers på åland!
Underlaget är jag inte helt hundra på, därför tänker jag ta med tvenne skopar.

VFF Kommodosport, till höger i bild, är förstahandsval och de jag är van att keta med. De har över 900 kilsar på mätaren. VFF Spyridon, till vänster för den som inte hade kalkylerat ut det, har bara ketat förti kilsar -inte ens rittit inkörda- och är införskaffade med tanke på terräng och vinterföre. Fast om det visar sig vara myckenhet (grov) grusväg, så blir det nog Spyridonerna i alla fulla fall. Grövre skor än så kommer inte på fråga och därför ej heller med på resan...
(janå tar väl eccoarna på fötterna då vi åker, men lär inte keta i dem)
...dress har utvalts och packats ner. Inga alternativ där, en tunn&tajt vinddräkt ska döga!

Goovkaffi har malts till bryggº, ehuru skärandes i hjärtat, såsom utlovats åt värdarna. De lär nämligen sakna något så nödtorftligt som en kaffikvarn!?! och jag ville förära dem med lite heimroosta.
Dåså, dags att försöka stjäla sig en tupplur inför avfärd.

Målsättning söis:
*först och främst njuta så mycket som möjligt och plågas så lite som möjligt*
-under fyra timmar
-personbästa (under 4:07)
-ta sig i mål
Lasch mii vikk!

nedtrapptrull

Imorgon ska inspande Ingo keta marathon på mallåkra och själv ska jag en vecka senare keta samma distans (ehuru naturligtvis oerhört mycket långsammare) på ålandet. De riktiga löparna tycks bruka minska träningen inför (större) lopp. Och det tycker jag låter som en gooär idis! För två veckor sen ketade jag trettiåtta kilsar och förra lördags ketade jag tjugoåtta och idag ketade jag åderton...
(nåja, enligt sportstracker då, som iofs har en förfärlig ovana att gena i östanpåskogen)
...känstade lite fjuttigt för en lördagsketning, vilket är nålite av meningen också. Liksom att kroppen lämnar en smula otillfredsställd och benen laddas med en massa extraspring.

Dagens runda blev en förlängning av barfotasäsongen. På många sätt lyckat. Dels fick jag inte riktigt åådänttligt upp värmen i fötterna, vilket gör mig temmärligen helhjärtat beredd att borsta av barfotingarna och stuva undan dem i nån gömma tills våren.

Och dels börjar jag förnimma någon sorts mättnad med spånbaneketaset, så det blir ingen väsentlig pÿÿl eller tandagnisslan när skidrarna ockuperar östanpåspåret.

I onksdags ketade jag ett riktigt viidipi spiidpass, enligt planerna i förriga inlägget. Det gick bra och höll liv i hoppet om möjligheterna till en tid under fyra timmar på åland. Men det var på nå sätt som om det sku ha spookat i dagens löpning. Jag hade lite svårt att hitta balans mellan teknik, tempo och andning. Det brukar jag inte ha barfota i östanpå, där jag har nött åpå ganska så många varv denna säsong. Janå jag har ju två korta pass den kommande veckan att hitta rytmen...
(och kräppar det sig så har jag ju rätt många kilsar på mig på ålandet)
...måndagens fastedagspass och onksdagens aptitretare inför söndagens särdeles spännandis spektakel.

I övrigt känns kroppen stark (låt vara på ett gammfarbroderligt sätt) och kondisen bra (enligt min egen referensram), så det skulle nästan vara nååleess antiklimaktologiskt att fejda in i vinterdvalaträningen utan ännu en rejäl utmaning...
(en prick över det proverbiala i:et, kunde man kanske utbrista)
...med andra ord ser jag ivrigt fram emot ålandskeikkan. Det bli ju neppärligen rokogare av att vi ska träffa trevligt folk där!

..och hoppeligen har den dåtida dirren nappat på min utnaming, åtminstone halvisan  :o)

kaontdaon

Igår ketade jag till laahmo, där Dan L ställde upp som guide på dömsis råddiga spånbanetrassel. Själva banan var inte lika kul som min favvo i östanpå, men fantastiskt vacker miljö nog. Och kålkkigt kul att surra med Dan, som är en gammal god vän från svunna kampkonstiga tider. Vi brukar ses i samband med torsdagsshoppaset, men där hindar man inte prepla så mycket som man böövär.
Förhandstipset var att hela passet skulle bli kring tjufem kilsar: cirkulus tie till och från, jämte femman på bana. Det blev dock mer -enligt trackern hela 28 kilsar. På så sätt kvalificerandes som långlänk...
(nuvarande skala säger <15 = kort, 15-25 = medium och >25 = lång)
...fast det känstade inte som nå långlänk. Mer nog bejsik lagom lördagsrundastuk. Ingen gel eller ätbart med, bara en ½-liter vatten, varav åtgick ett par deci. Varken trött mot slutet eller baket. Icke desto mindre skola det bli sista långpasset före åland, som trillar in om två veckor prick från idag räknat.

Preliminär plan för upplägget för de två veckorna är som följer:

Fastedagslänkar bägge måndagarna, imorgon medium och nästa måndag kort. Inkommande onsdag spiidpass. Då ska jag försöka hårdköra en brorunda. 2010 när jag kom igång med ketaset (mest för att avhjälpa den galopperande viktökning som kommenserade baket pensioneringen från slagsmåleriet) var jag temmärligen ivrig, jagandes polarklockans viikliga pokaler. Då klockade jag brorundan på 1.08 + skriplona. Den tiden ska slaktas nu. Däremot torde jag ha hÿfsat långt till personbästa, från vejbäkkvenn, som lyder på 57.58.
(vore kul att utmana den tiden så småningom, om inte åldern visar sig ha kommit emot, men inte denna säsong)
Det spiidpasset torde samtidigt bli årets sista "kvalitetspass", dit jag räknar back- intervall- och spiidpass. Inkommande lördag blir det förmodligen ett mediumpass, gärna i terräng. Sen sista rundan inför åland ska bli kort och lätt, högst brorundedistans, på onksdagen. Upplägget ska ladda nålite extraspring i benen och möjliggöra en njutbar maraton på ålandet den tjusjätte samt gärna en tid under fyra timmar.

Ser redan ivrigt fram emot att få börja hitta på kula upplägg för vinterketaset. Bl.a har håller en plan på att ta form, för min första vecka som 49-åring, steja tjuunad om du vill följa med!
Och på tal om säsongsskiftelser riskerar vespasäsongen att ta slut idag. Vårens första långköra gick till blå stunden, där artos goda pizza diggades, och drömmen om att avsluta i samma anda har varit seg, men vissnar nog nu. Istället tar vi sikte på nyykaabi och cindy's fish´n´chips..
..allttiili något!

siisöns end medmera..

barfotaset...
...har nog fortsatt. Precis som jag funderade för ett tag sen, har det blivit mestadels spånbana jämte dit och hem. Östanpå spånbana för att vara exakt. Men tyvärr måste jag konstatera att det håller på att bli dags att lägga barfotaset på hyllan för den här säsongen :o(

Inte pga av kylan -änsålänge- utan mörkret. Baket arbetet på kvällarna hindar det bli mörkt innan man har klarat av en försvarlig runda. Och i mörkret hittar jag inget njutbart, avslappnat flyt. Ögorna vill liksom ha koll på var jag klampar ner fussingarna. Janå nog på spånbana, men man ska ju dit & hem också. Klart man kan fajvfingra/adidasa transportsträckan, och inte ska jag heller säga att det är definitivt finito, men noo byri he lettast vaa lopi.
Imorgon tänker jag keta med Fitness Club som utgångspunkt, för att paardej-piiplarna som ska husera här hemma ska få paardeja ifred. Baket jobbet, alltså 18-tiden. Och då är faktiskt barfota, till gamla hamn och några varv där, ett av alternativen. Ett annat är kort fajvfingärsvända och komplettering på löpande band. Beror på väder och humör.

Rekordjakt å -slakt...
...har ju mitt i en plötslig hast börjat kännas lite småkul. Redan inför jakupashalvan hade jag lite funderingar på att klara under 2 timmar. Men värmen gjorde att jag fegade ur. Tassade som bekant barfota istället. Bra gick det ändå, enligt egen skala. 2:03 + skriplona. Sen fick jag chansen i sju sjöar och där klarade jag rentav den gränsen. Resultatet var nålite över 1:56. Två timmar känns som en stor gräns att spränga så nu vet jag inte inför nästa säsong vad man ska sikta in sig på, om det blir att delta i nå halvmaror då. 1:45 verkar som nästa signifikanta gräns. Och vem vet, kanske en gammal övervintrad farbror blir som ung och får såpass ambition att den börjar drömma i dylika svindelbanor?
Fast på nåt sätt intressantare och utmanandare är marathon. Där överträffade jag mina egna gissningar i kåkkelby. Hade inte planer att keta där, men det blevde så. Inför åland hade jag vagt funderat kring 4:15-4:25. Men redan i kåkkelby på veneziansk kirrade jag den distansen på 4:07 och skriplona. Därför tänker jag nog sänka ribban inför åland. Det må vara högmod, men jag sticker tappert iväg och jagar fyratimmarsgränsen om det inte är snö/storm eller förbaikkat backigt.
Liksom halvans tvåtimmar, är helans fyratimmar en stor grej för lilla mej. Vad ska man sikta på nästa säsong, ifall man vill delta i nå maratoner då? Förutsatt att jag repar till och klarar gränsen i höst då. I säsongens sista lopp. Janå de spekulationerna känns -märker jag- märkbart mer teoretiska, härifrån söligare sidan av fyratimmarsstrecket.

Vinterdvalan...
...inleds baket ålandsmaraton, som ketas av staplen 26.10 på officiell vintertid. Synd att inte starten går sommartid och målgång vinterdito. Man sku ha sitt livs chans att klara tre timmar :o)
Men nåja, får ju sova en timme extra i alla fall.
Under vinterdvalaset tänker jag inte keta nå hårda pass tess. Ska glida in i liknande låotek-version av lågpulsträning som jag gjorde i våras. Då blev det 2-3 månader. I vinter ska det bli mer. Förmodligen en hel del distans dock. Riktiga ketare brukar mäta pulsen när de ketar, men jag nöjer mig med att styra genom andningen.
Har nog några idisar bubblande i bakhuvudet, som kommer att göra lånintensitetsketaset högintressant. För en gammal bekväm farbror i alla fall. Återkommer om det baket åland..
...baket jag fått skryta mig fördärvlig om fyratimmarsunderskridandet ;o)

de sju (små) haven

September har varit en bra ketasmånad. Luften har varit sval och lätt att andas. Tekniken, som jag tyckte var förtjänt av en smärre finslipning efter att ha granskat videomatskun från SUM, har jobbats åpå. Och justeringen börjar ta! Det visade sig att alla "felen" kunde adresseras med en korrigering. Najs!
(onödigt hälig landning, aningen för låg kadens, tungtrög stödfas, ömmande trochantrar)
Lösningen på samtliga var en tidigare och kraftigare aktivering av gluteus maximus. Det tar sin tid att nöta in det i ryggmärgen, såklart, men jag määrar ha det i skick till ålandsketaset. En kulig effekt av justeringen är att spiiden har ökat en smula.
Minst en runda ska klämmas in i septembersaldot ännu: sju sjöar imorgon

Det är fråga om halvmaratonsträcka så jag hoppas nålite att få putsa PB, som sattes på jakupas halvan i somras -min första och hittils enda halvmara. Det lyder 2.03 + skripluna. Inbillar mig att kondis skulle räcka till att attackera 2-timmarsgränsen, men det är lite beroende på löpbarhet. Loppet lär gå i terräng och på skogsvägar, så vi får se och beskåda. Ser hosåhelst mycket fram emot loppet. Ketaset känns kul och njutbart nu och den gamla farbrorkroppen är i temmärligt skick.

Barfotaset har nog fortsatt det också. Har hållit mig till spånbanan i östanpå med det, jämte dit och tillbaka. Tror nog hårt på några veckor barfotasäsong ännu. Sen böövär man uppfinna nå sätt att hålla liv i fötterna, så inte nästa säsong måste börjas från skrätsch. Muskler, leder och ligament är nemas problemas, för de arbetar för fulla muggar med fajvfingers. Med skinnet är det en aadär femma. Kanske lite löpande band? Fast annars är ambitionen att vara utomhus så mycket som möjligt.

Ännu oktober kommer att hålla inne en del hårdare pass, inför ålandsmaraton. Sen blir det enbart lågintensiva ketor för hela slanten. Märker redan att det någonstans i reptilhjärnan börjar gro idisar till pass och projekt för dvalasäsongen, för att sätta gyllene rand på den. Försöker att inte mata den processen med alltför mycket uppmärksamhet änninu, så mer om det senare!

Annars har anmälning för Stockholm Ultra Maraton 2015 öppnats och nytt är en mellandistans: 75 kilsar. Jag är starkt inne på att delta, men avvaktar med anmälan tills jag känner gravitation mot någon specifik distans. Vill jag sätta PB på 50 kils, eller utmana mig med 75 eller rentav 100 kilsars? Mycket beror på hur vinterns träning utvecklar sig. Men du som gillar att keta, funtsa för allt i världen på att hänga med!!
(helskön bana och sjupöörb söörvis & stämning)
Vore kul med ett rejält gäng från våra trakter..