Janå, vi kom oss iväg på dagens 15-kilsars, Folke J och jårs truli. Redan på första halvkilsarn konstaterade jag att det tar pipit i peppun (inga konstigheter). Efter ett par kilsar hade upplevelsen skiftat nålite. Endorfiner eller eljest, ömheten var väsentligen oförändrad såvitt jag kunade avgöra, men det bekom mig inte så himlades längre. Så, givårtejk, fortsatte det med den saken, resten av dagens ketas. Och fast det inte var så kålkkåbrutalt, så nog störde det, kan jag ärligen erkänna.
(bestämde att om det inte är bättre imorgon så blir det några vilodar och sen nytt försök att lååncha detta projekt)
Underlaget var ju kräppigt så prrkl, men inte värre än att Spyridonerna hade tåjmat ypperligt, Folke ketade också i bejsik ketasskoovar. Mina förbaikkade kräppar till spikskoovar var eländigare än nånsin. Känstade inte tess tryggare än Spyridonerna, men var desto tyngre...
(som nå armades bojor om fötterna, eller sånadär cementskoovar ála gåddfaadär)
...de har nog gjort sitt i min repertoar, tre blåsor bjuikkade de på dessutom :o(
Elänigheter med dagens runda:
-kräpp underlag
-avskyvärda tunga å obekväma spikskoovar
-sjuk rumpa, ömmade för varje steg
-känstade överlag trögt och motigt
Förmildrande omständigheter med dagens runda:
-för ein par dagan sen hade jag inte eins kunnat drömma om att keta redan, baket onksdagens vurpa
-bra sällskap
-bejsikli skönt väder
-igång med 7*15=100 utmaningen och jobbig start --> kan bara bli bättre
-själva "systemet" temmärligen oberört baket dagens insats
ÅlrajtskiPajtski, återkommer imorgon..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar