Piriformisgrejen stör inte ketaset så den kan jag rehabilitera i lugn och ro, enligt direktiv från firmans kunnigaste fysioterapeut...
(på tal om firman, försöker jag övertyga chefen om behövligheten hos en kul grej-återkommer om det lyckas)
...och vid behov får jag försöka engagera nå behandlare därutöver.
I måndags fick jag anledning att testa ajsbugsarna. De fick godkänt, får jag nåkk erkänna. Greppet var helt fantastiskt, absolutemente inget att pÿÿla om där. Bekväma på foten, och hysfat mjuka. Gick helt bra att riva ut innersulan och keta utan strumpor. Trots 19-kilsars jungfrufärd blev det bara ett litet skavsår där tungan slickade vänster fotled. Måndag var för övrigt fastedag, så på slutet känstade det som en långlenkki, den blygsamma distansen till trots. Najs att få en smula uthållighetsträning fast man bara är ute ett par timmar, en av fastedagsketasets fördelar.
På onsdagen hade ju ajsbugsföret smulit bort. Då plockade jag tilåme fram FajvFingärs KS, vilken njutning! Folke J var med då, vi gjorde en första ansats att kartlägga banan till nästa hunttiutmaning. Och grunden torde vi ha hittat, böövär bara justera nålite så vi får rätt distans.
Farten på de här rundorna var snäppet högre än under utmaningen, trots samma º av ansträngning. Berodde rimligtvis på att aktern protesterade med avmattad frenesi.
Efter två vilodagar var jag igår -lördag- sugen på nån aningen längre runda. Föreställde mig lång mediumlenkki eller kort långlenkki. Alltså 25-givårtejk. Det blev kort långlenkki i form av jeppis-runt med lång radie. Var inte helt övertygad om att man böövade ajsbugsar, så jag chansade på FajvFingärs Spyridon
vilket visade sig vara optimalt. Man hade klarat sig bra med buggisarna nog, men löpnjutningen är inte alls i samma klass. Redan de första stegen på fridhemsvägen känstade det som att något fattas...
(hade jag glömt något?)
...hej det tog ju inte nå sjukt!
En påjnt med att keta -inte minst keta sju dagar i rad- trots ömmande akter, var att härda sig och kunna trippa på med hyfsad teknik trots smärta...
(en förutsättning för fullföljande var dock att det inte skulle bli värre, helst bättre, för var dag)
...men därutöver gav det ju den "normala" löpglädjen, då allt är typ som vanligt, en helt ny dimension! Hoppas det håller i sig, och inte kalibrerar ner sig till neutral igen. Eller rättare sagt, att det neutrala -som iofs inte är att förakta, det heller- behåller denna här extra lystern.
Velociteten var igår också klart högre än på länge, med alltså samma subjektiva nivå, vilket nog är ämnat att stöda min gissning att det var ömheten som dämpade spiiden. Alltså sakta går det ändå, men inte så himlades sakta som de senaste två veckorna. Alles in ordning, äs it vöör.
Kaffit som rostades för en vecka sen, blev annorlunda än på länge. Råkaffi börjar sina och jag har kvar bara -föruton nålite robusta- en endaste arabicasort. För att inte få alltför tråkigt kaffi rostade jag den arabican i tre bätchar, med olika rostningsº för varje. Och sekåjttade så håret yrde. Resultatet blev ett ganska tufft kaffi...
(goov nog på riktigt, men med mindre fruktighet och obåjsötma än de blendar jag kört med det senast ½-året)
...he smakar meir kaffi, liksom :o)
Kaffimaskin står och värmer upp, äs vii spiik, så nu ska jag trappa ner och måjja mig med en kopp...
...eldär två?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar