säsongssammanfattning

Redan i årsskiftet väcktes tanken på att delta i nå lopp detta år. Främst hade jag jakupas halvan i åtanke. Tror en avgörande grej var att jag deltog i årsfinalen på Ingo J:s enmilomdagen-utmaning, för där håkade jag att det var kul att keta bland folk. Detta trots att jag hade fullt sjå att med andan i halsen hänga med i deras tempo, medan de andra skrattade och skämtade och måjjade sig i lusfart. Kanske nog fiilisen före och baket hade stor del i tjusningen?
Tidigare har jag aldrig, som jag nämnt förr också, fattat varför man skulle kunna vilja delta i en tävling fast man saknar tävlingsambitioner. Tillika, när jag tänker efter, har vi ju varit och diggat just jakupasketarna. Och det har sett kul, ehuru stundtals jobbigt, ut!

Janå jag böövade ju bara testa en gång för att hitta tjusningen och inse att det är synnerligen beroendeframkallande.

Första länken på det nya året var min egen lilla halvmara, som mäter vidpass 22 kilsar. Den tog 2 timmar och en kvart i anspråk och jag låg i fosterställning i nitti minuter baket. Har alltid lockats av långa länkar, men också mått illa så fort jag ketat 15-20 kilsar eller mer. Dilemma. Men tänkte att om jag övar flitigt på lite längre sträckor så nog ska jag klara en halvmara (obs rim).
Sen insåg jag i nåt skede att det kan vara en gooer idis att bygga lite grundkondis, så baket LasPalmasSkitVäderKeikkan i februari började jag köra lågintensivt (spjeldi fast) för hela slanten. Höll på söis till maj, och fastän jag bara låg på 20-35 km / vecka de tre månaderna så hindade jag bygga en grund som har räckt förvånansvärt långt denna säsong. Bättre än jag hade förväntat mig. Sen juni och framåt har jag spetsat med "kvalitetsträning" (backe, intervall, spiid) och lopp då. Säsongens sista lopp var åland marathon 26/10 och sedermera har jag återgått till spjeldi-fast-måod, nu ska grunden byggas inför nästa säsong!

Loppen då, generöst räknat hindade jag med 6 st

Utterleden var en intensiv naturupplevelse. Det var också ett något för intensivt möte mellan varierad terräng samt grovgrusiga skogsvägar och mina ömma fötter, nödtorftigt skyddade av fajvfingärs (kommodosport). Bra arrangerat "vandringsmaraton", fast några tokstollar tolkade det som terräng-ultra-maraton. Men baket hade jag fått nog av terrängketas, trodde aldrig jag skulle lockas av sånt igen och apselut inte utterleden nå fler gånger. Den gick ju inte att keta i fajvisar och jag resonerade att "där man inte kan keta barfota eller i fajvfingärs, där böövär man inte keta". Men bra fiilis och bra kvitto att man orkade måra åpå ganska länge. Min inofficiella (banrekord i fajvfingärs?) tid var 7:25 enl. sportstracker, som också angav sträcka 52 km.
Jakupas halvan. Där ville jag egentligen klara tvåtimmarsgränsen, men fegade ur pga värmen. Och bestämde mig för att tassa barfota istället. Gick väl sisådär. Tiden var ok: 2:03:20, men fussingarna var nålite ömma baket. Fantastisk fiilis bland ketarna och här var jag definitivt frälst, det här skulle jag göra igen! Här föddes också traditionen att bjuikka supportrarna på skumpa, baket lyckat lopp :o) Fullt möjligt, med facit på hand, att jag hade kunnat utmana 2h-gränsen, men helt ok att sejfa och skaffa nålite erfarenhet.
Inte så många veckor baket, var det dags för StockholmUltraMarathon. Man fick välja mellan 50 och 100 km, och jag tyckte att det förstnämnda sku boda räcka för en novis. Fin resa öht och bra arrangemang och skön bana. Lite skämmigt att kalla 50 kils på en lättsprungen bana, med superb söörvis, för ultramaraton. Men bra sätt att testa om ultror alls kan tänkas vara nåt för dej. Tiden: 5:15:54 var låångt över (eg.under) förväntan. Under 6h var någon sorts målsättning. Fast svårt att förhandstippa, när man är orutinerad. Alltnog, superupplevelse och siktar definitivt på SUM-2015. Huruvida för att försöka putsa PB på 50 eller ge sig på 75, eller rentav 100, återstår att se..
Kåkkelbyketaset, venetialaismaraton, anmälde jag mig till temmärligen apropåiskt. Började bli dags för ett långpass, efter återhållet ketas baket SUM + att det föreföll som en god idis att öva på maraton inför åland. Hade en strategi att testa och fast jag ivrade nålite ikapp med halvmara-ketarna i början, så gjorde jag det utan att frångå min upplagda taktik. Men tungt blev det på slutet. Bra tid dock, enligt min måttstock såklart, igen. 4:07:14 Sista kilsarna var bara att försöka ta sig i mål, tänkandes "aldrig mer" men såklart, omedelbart efter målgång (då knarket far i hövo) "det här måste jag göra igen" Söis äre!
Sen var det SjuSjöar. Halvmaraton i terräng och längs skogsväg. Jag ville knäcka 2 timmar men var rädd för underlaget. Hade dock skaffat fajvfingärs spyridon, för vinterbruk eller terräng, och de hade invigts med den äran längs den nya sandsundsbanan så jag vågade testa. Och bra gick det. Och kul var det. Tiden blev 1:56:18, vilket jag var gorrnöjd med, inte minst med tanke på underlaget. Efteråt började jag funtsa, med spyridon och allt: kanske jag måste återvända till utterleden trots allt, och försvara mitt fajvfingärsbanrekord :o)
Bara Åland Marathon kvar då, sensäsongens apseluta höjdpunkt som var inprickad i kalendern redan i juni eller nå liknande. Fin resa igen och najs inkvartering i fantastisk miljö. Pöörfekt söörvis igen av kära frun, precis som på jakupashalvan och SUM. Drömmålet var under 4h, och det lyckades ju, trots backar och (mest mot-?) vind: 3:50:41 var såklart skyhögt bättre än förväntat. På riktigt!

Som sagt: nu kåmmensar vinterträning, som för mig innebär lågintensiv mängd...
(spjeldi fast, kan inte tala om lågpuls då jag inte har koll på pulsen, men motsvarande)
...som är tänkt att bygga större motor = massiv aerobisk bas, för att sen framåt vårvintern börja funtsa på att få upp nålite spiid igen. Då hoppeligen högre spiid än i år, med motsvarande ansträngning. För av någon anledning är det så, att högre fart med samma nivå ansträngning (kräver kovagare kunto såklart) innebär intensivare njutning. Dåont tejk maj vöörd fåår it!