reset button

Dags för nollställning.

Igår blev det tal om vikt. Och då utbrast jårs truli att jag nog garanterat vägde 5 kg för mycket, i berlin. Förstås med stan full av BMI-20-klubbmedlemmar, kan man känna sig extrapextraflodhästig. Men sidu då bältet och böxerna har också uttalat sitt tydliga språk.
Så imorse kom jag mig för att stiga på vågen. Den visade "lo". Gissade att det handlade mer om dens batteristatus, än om dens bördas massa. Mycket riktigt piggnade den till såpass, att jag anser det värt att nämna, av nya batterier. Och mycket riktigt. Jårs truli var precis exakt fem kg massivare än senaste vägning. Utan att minnas exakt när den vägde rum, så minns jag att löpningen kändes lätt då.
(har vägt mig max 1-2 ggr/år)

Övriga bejslajn värden.
-Garminkondis var 54 inför maratonPB. Det har senaste kvartal varit 49. Och bara nyligen kommit upp till 50
-Lågpulstempo var inför maratonPB nere i 5:45 en bra dag. I dagens läge okänt: bör testas vid tillfälle, men gissningsvis minst 6:30
-HäppiLänd-tempo på typ jeppis-runt var 5:02-5:25 kring tiden för PB. Idag okänt, men torde korrelera med maratontempo. Ska kollas imorgon och prognosen säger söisledes 5:40-6:00.
-Tempopasstempo var då 4:40 och ligger nu vid 5:05-5:10.

Så där har vi en bra och trevlig utgångsgrund inför vinterhalvårets upplägg. För att krydda det med nålite extraexitament, tänker jårs truli avge ett oerhört heligt löfte. Med två fingrar på bibeln och allt.

Nämligen.
Målsättningarna gällande de ovannämnda parametrarna äro som följer:
-vikten ner 5 kg
-garminkondis upp till 55
-lågpulstempo (snitt för brorundadistans) ner till 5:40
-häppiländ-tempo (snitt för jeppis-runtdistans) <5:00
-tempopasstempo (snitt för 10 kilsar, givårtejk) 4:30

Söis:
Jårs truli lovar att inte gå åål in på något maraton förrän minst tre av fem bland ovanstående delmål äro nådda. Brott mot löftet leder till att jag må bjuda in minst tie personer på PortEllenslakt och själv avhålla mig från att intaga ens en endaste liten droppe därav!

Nåt bädd fåår ön åold faart, neh?

Att delta i maraton med mindre än åål in, berörs inte av löftet. Men då ska upplägget på förhand deklareras och i efterhand visas.
För att öka möjligheten att just du hör till de minst tie inbjuikkade, vid eventuellt löftessvek, kan det löna sig att offenterligen utmana sig själv. Och ombesörja att vetskap om ditt projekt, söker sig till jårs trulis uppmärksamhet.
*hint*hint*

Rapport från kafferiet.
Två veckor sen den aktuella blenden rostades. Den började bra och har blommat ut till alldeles goov. Eftersom du misstänker att jårs truli överdriver eller är biaserad, så tycker jag att du ska komma och tejsta med egna sinnens fulla bruk.
Hittills har jag använt min 18 g VST-filterkorg, med lysande resultat. Idag fick jag för mig att testa den 17 g stradafilterkorg som medföljde maskinen. Första shotten åt holsketta underextraherad => vasken. Andra shotten lindrigt överextraherad => vasken. Tredje shotten i balans men nålite klottig längs koppkanten => kafferisten.
Vid det laget hade jag håkat att mina pullmantampers, som är måttsvarvade för mina VST-filterkorgar, är halvsnäppet för tjocka för stradakorgen...
(de kräppade sannolikt kaffipucken evär såo slajtli, när man krånglade ut dem ur korgen)
...så då kom jag på den belysande idisen, att testa med min rosahandtagade concept-art tamper

Bullsajj.
Fullständigt superb espresso. För att inte säga goov. Najs.

Och på tal om rosa. Idag hade vi rosé runner's pizza, med färskskuren ananas änd staff. Också goov. Föreställer mig livligt att det ska ge kraft och mod till morgondagens morgonlenkki. Till vilken jårs truli hoppas på sällskap. Mutta saa sii sitten.
Imorgon ska vi också till kiviloose. För att se huruvida bezzerans nya husse behöver nå skolning.

Nu bör du unbedinkt steja oerhört tjuund. Utan att svikta det allraste. För att följa med jårs trulis utveckling längs de utstakade målsättningarna. Eller frånvaro av utveckling. Och kom ihåg att inte glömma att hålla dig framme, så du inte missar innjuikkan till den eventuella PEslakten.

berlin maraton 2017

Tidig väckning i fredags, och tre espresso för att hållas vaken under köran till vasa. Tåjmade. Till berlin anlände vi redan mitt på dagen, ish, och hann därför turista en del redan då.
Bl.a första cafét på listan hann vi checka av. Populus. Där bjöds det på costa-rica för dagen. Bra lagat och kvalitet och så, men ganska tunn och syrlig...
(singlelorigin/estate har visat sig ha svårt att övertyga jårs truli som espresso; de kan vara kul och intressanta som studium/kuriosa, men täcker inte över tillräckligt smakspektrum. hittills åt allra minstone föredratt blends)
...pigg nog, men ingen favvo-potential.
På kvällen blev det rejäl biff på ein steakhouse nära hotellet.

Lördagens största projekt var att hämta ut startnumra och chip. Långa köer och massor med folk. Den kylda alkoholfria erdingern smakade härligt efter den persen. Nordic Training Camp, arrangören genom vilken startplatsen och det utmärkta hotellet hittades, hade två deltagare utöver jårs truli. Då vi hade fått våra startbäggar skiljdes vi och jårs truli återkonnektade med min kära fru.
Mera turismus.
Nästa café checkades av. Pakolat. Mycket bra espresso, resans vinnare. Kom mig inte för att fråga, men gissar på en blend med 2-3 arabicor.
Senare den dan snubblade vi på ett till ställe, ben rahim, som blev trea på jårs trulis lista. Nålite för tunn espresso för den kranttige, men najs inaff.
På kvällen tredje stället gillt -många hungriga maratonlöpare ute kvällen före- för italienstuk pizza.

Och så på söndagen var det dags för nå ketas. Välfyllda energiförråd och stora förväntningar på upplevelse och små på prestation. Nipplor och tår smordes, änd åff vii vent..
Massvis med massor av folkmassor. Himmel och pannkaka.
Frusipickor när de riktiga ketarna presenterades och publiken samt vi nåmindre elita ketarna visade sin uppskattning. Snart nog pamades första vågen iväg.
Tjugo minsar senare var det andra vågens tur. Och den innehöll jårs truli. Och en armades massa andra. Tog väl en fem minuter från start tills jårs truli hittade startlinjen.
Ganz waanzinnig :o) und övervälmande.
Före/efter-loppet selfiar:

Taktiken var att börja extralugnt och gärna avsluta starkt. Ute efter så bra upplevelse som möjligt och väl medveten om att jag inte var tränad för uppgiften. Ändå frestade det att dras med och börja arbeta sig förbi, sicksackandes, som om man så småningom skulle kunna komma fram. Irrationellt men sådan var fiilingen.
Men till all lycka hittade jag tre svenskar, som höll ett tempo som kändes helt perfekt; inte lusigt, men hållbart. Hakade på, med föresatsen att följa dem åtminstone i början.
Riktigt skön och njutbar löpning första halvan. Och med facit på hand var det max vad som vås in it får mii. Vad gäller ren löpnjutning. Alldeles för illa tränad för att ha nå förutsättningar, våtsåoevär, för en njutlig andra halva.
Men en stor kram går till de tre svenska musketörerna, som räddade min dag. Utan deras stadiga besinning, hade bonken varit total och andra halvan helvetisk. Med mycket gång.
Vid nie kilsar såg vi för första gången 4h haren skymta i fjärran, så någon raketfart var det inte frågan om.
Andra halvan var smärta. Smärtande ben; lår och vader. Smärtande mage; andningsmusklerna inte inälvorna. Men tack vare den återhållsamma inledningen, lyckades jag ändå hålla tempo. I stort sett. Skulle tilåmed ha klarat 4h, utan pinkepaus...
(diggade vatten och energi hos nästan alla stationer, i förekommen obrådska)
...här ser du de imppandes jämna 5K-splittarna:

Tilåmed en antydan till slutspurt efter 39, då barnen kunde smellas och det sjuka drunknade i endocannabinoider.

Hela tiden var det smockfullt med folk. Vissa bredare partier hade man mer rum, men det hade nog varit jobbigt och snirkligt att försöka hålla något visst tempo. Från min startgrupp i alla fall. Janå den här gången spelade det ingen roll. Fantastisk och kul och mäktig upplevelse. Många frusipickor gång på gång. Oerhört krejsigt hur många personer som gillar att keta. Och plåga sig.
(det tänkte jag bland de smärtsammaste kilsarna mellan 27-39 att säkert har de flesta lika ont, och ändå kämpar de tappert åpå)
Det är ju värt det på något märkligt sätt. Men himlades häpnadsväckande att så många har håkat det.
Och att en hel storstad är med på noterna. Så känns det åt allra minstone. Tusentals och åter tusentals mänskor som hurrar och hejar och trummar och ropar och hajfajvar och låofajvar. Najs.

När både magen och benen bestod av smärta, så ville hjärnan att vi skulle ge upp. DNFa eller bara gå. Men det hör ju till, även på den bästa av dagar. Det är då som spirit testas. Och stärks, får man förmoda, såvida man inte ger sig. Men många och långa var de. Kilometrarna.
Efter trettifem började jag tycka att nästa kilsarmarkering dröjde. Kan jag ha missat 36an?
(maratonklubbens regel nr1: när du mot slutet av ett lopp börjar tro att du har missat en skylt; oroa dig inte, den dyker nog upp!)
Janå det fanns ju gott om distraktion, både på banan och vid sidan om. Och det gick ju att keta. Det smärtade, men tåjmade. Olikt totalbonk, då det bara inte går att hålla rytmen längre.
Det var också under den här -förhållandevis mörka- perioden, som jag besökte majabajan.
(det var en surrealistisk upplevelse. eftersom man såg den löpande massan genom en gallerförsedd glugg så blev upplevelsen att bajamajaraden rörde sig, nästan överväldigande. svindlande)
När omsider så en skylt äntligen började anas i fjärran, trodde jag inte mina ögon när de försökte tolka den till 38. Kan ju neppärligen stämma? Gissa om fröjden var stor när det visade sig vara 39!
Tydligare smell-the-barn har jårs truli aldrig upplevt. Hjärnan öppnade verkligen kranarna till de riktigt kula kemikalierna. Det kanske inte slutar ta sjukt, men det känns nästan så.
Någon bättre idé än att keta maraton, är svårt att föreställa sig i det skedet.
Och något bättre maraton än berlin, är svårt att föreställa sig i det skedet.
Najs.

Under de sista 2-3 kilsarna kommer det en massa svängar. Och varje gång tror man att man ska få se brandenburger tor efter nästa krök. Men man har fel. Nästan alla gånger i alla fall. Men om man är hög som en husvagn och njuter som en tok, så haittar inte det nå.
Janå till sist dyker den ju upp. Eller först nå erdingerbågar, som menar att "ihr seid helden - you're all heroes". Och de har ju rätt. Men sen kommer brandenburgaren. Och trehundra meter efter den. Målet!
Najs.
Selfie först och stänga garmin sen.
Få medalj och goodiebäg. Och resans andra och sista alkoholfreia erdinger. Nästan lika njutbar som lördagens. Kuitta ut dropbägen och få på sig nå torra varma kläder...
(bra ketasväder, ehuru aningen fuktigt och duggregnigt - höll precis på att bli kall innan jag fick på mig- fötterna sönderskavda trots vaselin)
...och av sig fajvisarna. Fötterna var så blodiga att ingen chans att försöka tråma dem i fajvisarna tillbaka. Barfota som gällde, tillbaka till hotellet. Men först hitta sin kära fru. Inte det lättaste, för det var en del folk i farten.
Men det gick.
Och även om hennes oerhörda hjälte inte marscherade nå oerhört raskt tillbaka till hotellet, så gick det i alla fall inte riktigt så löjligt långsamt som efter LochNess.

Man fick ett adidasarmband, som man hade kunnat få sluttuden inlasrad på. Om det hade varit PB eller säg 4:00:00 så hade jag kanske gjort det. Men 4:00:58 kändes inte så ihågkomnadsvärt.
Men den oerhört enorma tillställningen lär ihågkommas. Nog.
Och bra kändes det att orka kämpa, trots blygsam sluttid...
(fyra timmar i fyratimmarsform är minst lika kämpigt som 3:35 i 3:35-form)

Knä kändes knappast alls av. Tror nästan att högerknäet kändes mer under själva loppet. Och det är ju sen gammalt mitt rokoga knä. Efteråt nålite tjockt och varmt på utsidan, men ingen ökad vätska i leden/styvhet. Så knä höll tillräckligt bra, för att det ska kännas ivrigt att komma igång med -och sakta trappa upp- höstens och vinterns träning.
Som ska bygga grunden till nästa säsong. Kanske eller kanske inte, den grunden räcker till att attackera PortEllen. Åtminstone är fyra timmar ungefär var aktuell kondis räcker till, givårtejk.

Berlin besöker jag gärna igen. Och berlin maraton ketar jag gärna igen. Men knappast som rekordförsök, med mindre än att jag lyckas siida in mig i nå kvickare startgrupp. Eliud verkade exempelvis inte ha nå nämnvärda besvär med trängsel. Även om världsrekordet lämnade intakt denna gång.

Vi diggade berlin en del igår ännu. Bl.a fick vi no-fire-no-glory checkat av cafélistan. De blev god tvåa i jårs trulis bok.
(alla ceféer som är med i bedömningen torde rosta sina egna kaffer och bedömningsgrunden är från början till slut espresso: doft smak utseende konsistens...)
Inatt körde vi hem från vasa, i tjocksmockig dimma. Mer tur än skicklighet att vi råkade hitta hem.
Idag har jårs truli varit ledig och vilat och smuttat egen oerhört goov kaffi. Najs.
Berlin bra men hemma bäst.

Limina var benen igår. Lår mer än vader. Och limina är de idag, ehuru något lindrigare. Men imorgon är det nog dags att komma igång med någon form av träning. Steja föralldel tjuund!
Så får du följa med. Hur träningen kommer igång och byggs upp. Och hur kaffi avnjuts och vad vi ska få tag på för bönor tills nästa gång det blir dags att rosta. För nu är råkaffiförrådet ekande tomt..

♫♪ first we take marzocco, then we take berlin.. ♪♫

Vilka härliga sessioner jårs truli har diggat med LaMarzoccon. Najs.
Hon är egentligen ganska så lätt att komma överens med och verkar sakna övre gräns. Liksom att ju bättre dos du förbereder åt henne, desto bättre espresso dryper hon ner i din kopp..
"jag tänker då inte vara den som begränsar hur goov kaffi du ska få digga" tycks hon säga
..kära gamla bezzeran var sannerligen ingen dålig maskin, men skillnaden är nog större än jårs truli hade kunnat föreställa mig.
En gammal kafferistgubbe måjjar sig som ett barn på julafton. Svårt att föreställa sig att det skulle bli någon "hmm.. ska man idas veva igång kafferiet nå ikväll.." eni tajm soon. Om man nu inte råkar befinna sig i berlin, eller någon annan rändåm avlägsen lokation.
Och i berlin kan man ju keta omkring och bekanta sig med espressotrender där, för inspis. När man inte är upptagen med nå annat ketas omkring, vill säga.
Här i *ari's kafferi* ser trenden ut sisåhär

ei paremmasta väliä

Igår åkte bezzeran till kiviloose. Och fick en ascaso i-steel som kompis. De fick nog ett bra mottagande och kommer med stor sannolikhet att må bra och göra bra ifrån sig. Bara deras nya husse blir varm i kafferistkläderna. Jårs truli har åtagit sig nålite handledningsuppdrag därvidlag. Som tack för omhändertagandet.
Kul att intresset sprids. Välkommen med i gänget, du också!
(vi kunde ju hitta på jam-sessions med goovkaffi, rostningsträffar, kaffikonstkvällar, våthävjuu.. om/när vi blir några stycken)
Om du är intresserad men behöver handledning för att komma igång så är det bara att taga oerhörd kontakt.

Janå vad maraton då?
För en gångs skull känns det oerhört chill inför en mara. Och det beror såklart på att formen är ljusår från något som kunde närma sig personrekord, för att inte tala om PortEllen.
Lite siffror för att belysa detta:
Inför PB i våras var garminkondis 54. Som sämst i somras var det 48 ett kort tag och har sen dess stadigt legat på 49. Efter gårdagens lenkki äntligen 50.
Alla ansträngningsnivåer jag besökt nu på sensommaren/hösten har tagit 25 sekunder, givårtejk, längre per kilsar, än motsvarande då i våras.
Tycker du inte att man kunde påstå att det ger 5 sek per kilsar per garminkondisenhet?
Jårs truli har det senaste kvartalet, bortsett från tre veckor vila, lenkkiat i stort sett en tredjedel av mängden per tidsenhet de två första kvartalen i år.
Mot den bakgrunden kunde man gissa att en bra dag tillåter <3:50. Vilket alltså kunde vara ett vettigt mål för söndagen. Iofs just det samma om det blir 3:49 eller 3:59. Men egentligen tvivlar jag på att det ska behöva ta över fyra timmar, med mindre än att knä eller spirit knäcks. Eller bägge.
Mer njuta av semestern utöver maratonet, och av maratonet utöver prestation, blir det. Än hade varit möjligt med PB inom räckhåll. Inget ont som inte har nå gott med sig, neh?
Även om det i dagens läge torde vara temmärligen ointressant att tracka, så öppnade jag den möjligheten. Om inte annat så kan det ju vara kul för min kära fru att i stort sett veta när hon kan vänta mig i mål.
Startnumbran är 28184

Janå. Det är väl bäst att du stejar tjuund då. RaceRapport torde inte dyka upp förrän på tisdagen. Men på fejsbukk och eller instagram kan det ju tänkas ploppa upp nå oerhört intressanta jutskor. Nog. Såheså.

*gesundheit*

färskt från fridhem

Första femdagars arbetsveckan sen före midsommar. Undra på att axeln tog stryk. Jårs truli blev tilåmed tvungen att avboka typ hälften av fredagens besökare och har intatt burana för första gången på nie år. Bävar inför kommande vecka; dens både nätter och arbetsdagar.
Men janå det tåjmade att keta igår, utan problem och att yamma idag, utan större problem.
(värst i bägge exemplen voro på- och avklädning)

Hela veckan har kafferisten ivrigt bekantat mig med LaMarzoccon. Det är en helt fenomenal maskin. Känslan när man pysslar är inte ojämförbar med när MidnightStaren flyttade hem. Nålite övervälmande och nåmycket förtjusande. Prylar gör en inte lycklig. Sägs det. Och det är säkert sant. Men att hantera gedigen overkill kvalitetsutrustning tenderar nog att klistra ett småfånigt flin på nördens anlete.
På fredagen tog gammkaffi slut. Innan jårs truli hann få det riktigt bra inpejlat. Men ett pass i rosteriet med högerhanden i fickan, och vips hade 2½ kg råkaffi förädlats. Dessutom fick jag hem nakuPFet till LMon. Och det förtjänar nog färskt kaffi, för att inte säga kräver.
Hade egentligen tänkt panta på rostningen tills efter berlin, så det inte skulle behöva stå och gamlas medan vi är där. Menmen vi hinner ha mycket skoj med det redan innan vi far. Så att. Vackert söis!

I måndags var benen så limina efter lördagens jeppis-runta, att jårs truli kuittade ut en vilodag. Men i tisdags fick vi till en rune bergsk runda, ketaskompisen och jag. Fast i fredags var det igen dags att vilodaga. Pga axeln den gången. Mer för att jag hade sovit så förbaikkat dåligt, än för att det befarades omöjligt att keta, äs satsch. Igår, lördag, morgonlenkki. Ketaskompisen drabbades återigen av förhinder, så det blev solo. Tog ett kort och hårt pass. Inte snabbt, men hårt.
Senaste motsvarande inträffade just före skottlandskeikkan. Då blev knä surt efteråt. Med apex på tredje dagen. Och snittempo var hisnande 5:25. Igår var snittet 5:20. Något mindre erbarmligt, ehuru erbarmligt nog. Så det förslår. Men glädjande nog har inte knä surnat till något. Än, i alla fall.
Nog ska det väl bli nå små sakta joggar i början av kommande vecka, enligt planA. Och på söndag om en vecka således berlin maraton. Mer om det med utsikter och målsättningar och strategier senare.

De senaste åren har jårs truli stannat kaffi(läs: espresso)shottarna på blonding. Eftersom doseringen är nålite småprackig att hålla konstant med liten mängd bönor i hoppern...
(och tilåmed malningsº kan falska om extraliten mängd)
...så är det ett bra sätt att få de allra flesta shottarna i någorlunda balans. Sen man väl lärt sig den konsten. Ett tag använde jag nog vågen väldigt mycket. Och antecknade och pratade för mig själv. Och hade mig. Hemåni att min kära fru till sist inte visste om jag sa nåt till henne, eller bara mufflade för mig själv.
Men som sagt. Det extra skalades bort med tiden, och en tåjmande rutin fann sig in.
Men nu. Med ny kaffimaskin. Ehuru begagnad. Men ny för mig. Vilket dessutom gör att kvarnen är som ny. Alltså dens resultat beter sig alldeles olika på LMon än det gjorde på Bezzeran. Såklart. Så nu är vågen fram igen. Och kafferisten mumlar och mufflar. Och har mig. Ivrigt.
(anteckningsblocket har jag dock klarat mig utan, i stort sett)
Det är en läroprocess. Men ivern är inte att bli färdig. Utan att pynja åpå. Najs.

Förriga kaffi var över en månad gammalt. Det lyckades jag inte riktigt få i balans på LMon. Och före det hade vi ett par påsar av Roger's Coffee. En singel och en "espresso blend". Singeln ids jag inte orda så mycket om, men espressoblenden var utsökt. Jårs truli var allt nervös inför egna nya blenden. Tänk om den blir sämre! Vad ska jag göra då? Sälja rosten och börja köpa Roger's?
Igår var det dags att te(j)sta. Det gick väl en 4-5 shottar innan malningen var helt rätt. Men ingen av dem var slaskshottar. Fast janå några halvor for nog i slasken, för att inte koffeinförgifta försökspersonen alldeilis. Sen när det helt tydligt var i balans, var det nog gott. Riktigt überfärskt löjligt läckert gott. Men något saknades. Basen fanns. Det kraftiga bottnet och krämiga oljigheten från en rejält rostad robusta. Och syrligheten. Den klara fruktiga deffen från de läckra arabicorna. Framför allt förandes tankarna till etiopiern av dem. Men mellanregistret var dämpat. Det söta nötiga chokladigt fylliga som förväntades av honduranen.
Var det ett misstag att rosta all arabican såpass lätt? Borde man ha rostat en bätch av var nålite mörkare? Eller honduranen nålite mörkare?

Men förtröstan kunde ha hysits. Ty idag var bilden en annan. Så vi skyller på den överdrivna färskheten, där syran tenderar överrösta. Tills bönorna fått släppa ur sig nålite gas.
Dagens bästa koppar var nog utan tvekan den bästa espresso jårs truli någonsin diggat. Åt allra minstone i paritet med. Med reservation för bias. Naturalmente. Men kom och tejsta själv, om du otror!
Jag hade tänkt tjånga upp en bild av en perfekt espresso, men var så uppslukad av njutningen så kom inte ihåg att knäppa tess. Så här får du en bild av kafferiet som tröst. Med mina favvotampers i förgrunden:

Och det förväntas ändå blomma ut till ytterligare fulländelse, innan det börjar bli nå sämre. Färska kaffit alltså, inte tampersarna.

Jårs truli tänker inte sätta det i förhållande till Roger's. Det vore på ett flertal sätt -som jag på rak arm kunde räkna upp, och kanske några till- orättvisande och ogörligt. Men kan nog rekommendera. Om du vill ha en bra espresso och har möjlighet att hålla dig med färsk "espresso blend" siik nåo föördör! Då behöver du inte rosta eget, ifall du nu inte till äventyrs vill just det. För i så fall rekommenderas det sjävfallet mycket ivrigt!

Bezzeran är, som jag kanske nämnt, på väg till kiviloose. Där den hoppeligen ska få bo och trivas ett tag. En lämplig kvarn har vi också hittat, som kompis åt den. Jårs trulis Compak K10 har inga problem att göra LaMarzoccon rättvisa. Den är bejsikli lika overkill bland kvarnar, som GS3an är bland kaffimaskiner. Så den får inte flytta med till kiviloose något.

Janå vi säger väl att du stejar tjuund då. Så kommer funderingar inför berlin. Och rapporter från kafferiet. Kanske nålite kafferisttips rentav. För att kittla nyfikenheten?

haggisbrännaren

Bra där!
Att du har stejat vederbörligen tjuund, trots tystnaden härifrån. Men jårs truli har sidu varit upptagen med att frossa haggis och smutta whisky. Inte minst talisker. Eftersom damlaget roadade oss till skye, så föll det sig naturligt. Jag har testat ganska många talisker och aldrig råkat på någon som inte är mycket bra eller bra mycket bättre. Deras guidade tejstingtur var också lysande.
Från destilleriet importerade jag två utgåvor. Den fullständigt ÿbersuperba 25:an och en destillery only. Och från täxfrii fick en "skye" och en "dark storm" följa med hem. Najs.
Fina naturupplevelser också. Och två av morgnarna fick jag till morgonlenkkiar. Korta och lugna, men i alla fall. Det var så backigt att det närmast kunde kallas alternativ träning.
Tre gånger haggis blev det, under resan. Smaskens. Och en F'n'C. Ätbart.

Före resan försökte jag mig på ett pass med ett nålite hårdare inslag. Verkade komma undan ostraffad, tills lördagen. Tre dagar efter alltså. Då var knäet styvare och ömmare än annars.
("hårda" passet som straffade i efterskott, eller stillasittandet, eller rändåm?)
Första morgonlenkkin på skye började med styvt och ömt knä, men det lindrade vartefter. På onsdagen var det bättre.
Natten till fredag kom vi hem. På fredagen kändes knä bättre än på länge. Igår, lördag, dags för morgonlenkki. Före frukost, för att få fart på haggiska fläsket. Så man inte behöver släpa omkring med det i berlin.
Hade diilat med ketaskompisen folke j, om jeppis-runt. Men han drabbades av förhinder. Jårs truli genomförde ändå som planerat. Dristade mig tilåmed att trycka på nålite mot slutet. Inte för att något att skryta med hände, men snittempo klämdes i alla fall ner till 5:41.
Och idag är benen limina, snarare än att knä har klagat. Men vi ska inte sälja björnen ännu, om det är värst på tredje dagen efter stressen. Saa sii..

Nålite plagg fyndade jårs truli också från skottland. Och på tal om fynd. Just före vi åkte iväg så fyndade jag en måttligt begagnad kaffimaskin. En LaMarzocco GS3. En sån har jag drömdreglat efter i över fem år. Men nya är pikulite dyra. Så nu börjar vi ha kafferiet i skick. Najs.

Sláinte!
Hittills har kafferisten bara påbörjat leka&lära-processen. En gedigen maskin är det. Och en skönhet. Ser nog ivrigt fram emot att fortsätta utforska den.

Janå vi får se om knäet är på bättringsvägen, eller om det ilsknar till igen på den tredje dagen. Och hur kafferisten börjar komma överens med kafferiets nya drottning. Och hur de sista två veckorna inför berlin maraton utvecklar sig.
Och om det dyker upp nå hårdare målsättningar än finishermedalj...
(gårdagens 5:41 hade ju nästan ruckit till fyra timmar)
...steja alltså oerhört tjuund!