maratonkrapula

I denna veckas början nöjde mig jårs truli med lågpulsiga brorundor. Det gick sakta och garmin sakottade med många återhämtningstimmar. Ändå klart bättre på tisdagen än på måndagen, så rätt riktgning och tecken på begynnande återhämtning.
På onsdagen ville jag fartleka på löpande band. Var en smula nervös då det var så nära maran. Men tänkte a) om de hårda vetorna är korta och b) det blir ingen lenkki -let ölåon lång- på veckoslutet tack vare skolningsdagar i tampere. Så det går nog bra.
Kul var det åtminstone. Kändes som att fötterna sprättade upp väldigt hårt och högt. Speciellt på de högsta farterna. Konstigt att de inte daskar mig i bakhuvudet

och en smula hög efteråt, faktiskt.
Inatt vaknade jårs truli med huvudvärk. Och den satt i hårdare och saktare. Började tilåmed misstänka skitvädret. Efter jobb och inför lenkki, kände jag mig rentav nålite obra. Gissade att en rejäl dos friskluft och cirkulation, endorfiner icke att förglömma, snarare skulle göra gott än illa. Verkar hittills ha stummit.
Hade kul nog sällskap. Efter lång paus. I skepnad av folke j. Hade lovat att ha garmins pulsvarning inaktiverad. Så det blev en pigg och najs lenkki. Jeppis-runt. Och tempo landade på 5:28. Ansträngande men häppi-länd. Eller häppi-länd men ansträngande, if juu lajk?
Mötte lillebrodren, som lågpulsade idag. Börjar bli dags att locka den med på nå långlenkki. Kanske nästa lördag. Mejbi bejbi.
Janå imorgon. Eller inatt rättare sagt. Tidig start och två skolningsdagar i tampere. Men kära frun kommer med som sällskap, så det blir nog skryyft.
Återkommer ivrigt med detaljerade beskrivningar om kommande veckas väldigt viktiga lenkkiar. Med mindre än en månad kvar till kyrönjokimaraton. Där PB ska hotas. Och, vill jårs truli inbilla mig i ljusaste stunderna, PortEllen!
Åålrajtski denn. Vått kän aj sej. Steja tjuund som en värrigare bambi ån ajs. Najs!

sviken och övergiven..

..först av garmin och sen av sunda förnuftets rediga röst!

Toholammin Talvimaraton 2017
Dagen började bra. Jårs truli sov länge och väl. Det pigga ögonparet i morgonspegeln. In i vilken de normaltvis föga vågar skåda. Nuddade vid idén om att man borde lyckas förhandstänka på också "viktiga" maratonar som bejsik lenkkiar. Inget fel på nålite tävlingsnerv. Let it bii nåon att jag uppskattar tävlingspirr lika mycket som maj felåo hen. Men hos mig brukar den störa nattsömnen, vilket neppärligen är ämnat att höja prestationen.
Rejäl frukost och trenne espressoshottar, vilka var och en föranledde stunder av vederbörlig peristaltik. Som sig brukar och bör. Kläder och tre par skor i bäggen. VFF TrekAscent både med och utan Insulated, samt för säkerhets skull buggisarna. Och iväg..
I bilen nuddade tanken återigen jårs trulis medvetande. Att många förutsättningar finns ju på plats idag:
-vilat väldigt våldsamt den gångna veckan; ynkliga två tiekilsars lågpulspass på sju dagar
-ätit enorma mängder den gångna veckan; på och på grund av minisemppun och att snåltanden lämnade värkande efteråt
-sovit gott; se ovan
-utsikter för lämplig ketastemperatur
"Men" sa sunda förnuftet. Kondis är långt från PortEllen. Det är för kyrönjoki vi tränar nu, preliminärt. Vad vore poängen? Med hård satsning idag. Nepdu, mejk ö plän änd stikk to it!
Behaglig köra i lugn trafik och mestadels perfekt väglag. Började tro och hoppas på att man inte behöver engagera icebugsen. Framme i god tid.

Klivandes in i omklädningsrummet slog det mig. Garmin! Jag har glömt den där hemma. Janå, nog hade det varit kul att kolla pulsen i efterskott, men inte är det nu hela världen och inte halva pruppan heller. Valde bajdövej Insulated TrekAscentarna, mest för att det var en massa sandasgrus på banorna, och de skyddar bättre från invaderande stenar, än de oinsulatade syskonen gör.
Först när startskottet hade brunnit av och vi tassade iväg för dagens urakka, slog det mig att det är inte endast pulsen jag missar, pga av avsaknad klocka. Resultatlistorna från toho brukar visa sluttid. Varken mer eller mindre. Jag får ingen info om mellantider eller kilsartider från de planerat hårda varven.
Surt :o(
Kanske lika bra då, att köra hårt ändå? "Hejhallå där" försökte ännu en gång förnuftets fejdande röst. Statsen hade varit nog så kula och intressanta, men det är träningseffekten vi är ute efter. Yllyttäjäns förfärliga förförliga viskningar växte sig starkare:
-det rör sig egentligen bara om omkastning av varv; 1,2,3,4,5 istället för 1,4,2,5,3
-vi har ju faktiskt ketat långa lenkkiar och lopp i år, ehuru lugna-måttliga ansträngningsnivåer så det är god chans att vi kan absorbera träningseffekten från en rätt hård mara. Och i så fall blir den svårslagen ;o)
-då skulle vi ju få svart på vitt och brett konkret rättvisande blid av aktuell form.
-säkert nåt mer, som jag inte kommer ihåg just nu..
Det här dravlet skulle jag inte köpa en endaste blåröd sekund i nyktert tillstånd. Och jag vet att man inte har nå lysande omdöme när man väl är igång. Därav mejk ö plän änd stikk to it!

Janå vi börjar första varvet i ettan hursomhelst. Sen ser vi vad som händer. Märkte nog ganska snart att det blev ettans växel men övre kant. Tills jag kom ifatt en klunga, som jag hade vett att inte keta om direkt. Utan tog rygg och märkte att hej det här är ju skönt och lätt. Om jag hålls bakom de här så kanske jag hittar tillbaka till den smala vägen aaftäråål. Och det gjorde jag. Och njöt av kyytin. Tills vid vändningen där tåget började tåga vidare mot halvmaratonisternas vändning..
(första varvet är utökat med en blindtarm, där maratonisterna vänder tidigare, eftersom deras första varv är drygt tie kilsar medan halvisarna behöver typ tretton på första varvet, eftersom de bara har ett åttakilsars sen, mot helisarnas fyra)
..trots att alla i klungan var dekorerade med helmaratons helsnygga nummerlappar. Egentligen mer kult än snyggt, förandes tankarna till skidåkare på sjuttitalet. Janå det var nå missförstånd och då ledaren far fel så far alla fel baket den. Tills funktionären fick dem att fatta att de skulle vända. Utom jårs truli som därmed hamnade i täten. Så då ökade nog tempot ett litet hack. Och jag fick bara en ur gänget med mig. Som jag dessutom slarvade bort vid första varvning.
Liksom jag vid det laget nog befarat, så växlade jag till tvåan baket varvning. Första varvet hade nog dessutom gått såpass hårt, att det hade varit tufft att öka. Fick sikta in mig på att försöka hålla tempo och rytm istället. PlänB, äsitvöör.

Janå varven tickade på. Mestadels lonesome running, med enstaka ryggar som tacknämligt dök upp för att bli invevade och omketade. Åtminstone en halvmaratonist hann om mig, innan dömses målgång. Skön sol och medvind på första halvorna. Så pipo och handskar åkte av tidigt. Men kännbar motvind på andra halvorna, så halsskyddet hölls på och jackans dragkedja uppdragen under hela uppdraget. Nya, i stockholm införskaffade, vätskeflaidebältet testades och tåjmade. Tre flaidor som höll typ 7,5 dl tillsammans. Vitargo denna gång. Räckte i det vädret. Kanske blir för lite till kyrönjoki, då våren hunnit få en månad till på nacken?

Inför sista motvindsrakan på 2+ kilsar och slutspurten med övervägande motlut på en knapp kilsar var yllyttäjäns röst bruten. Kanske sakta av och slöjogga sista. Så kanske nettoeffekten ändå blir plus och närande för kyrönjoki och kåkkelby? Du vet att det inte kan ha varit rekordfart ändå, såpass trögt har det känts trots hyfsad ansträngning. Nejnåhördu. Har du sagt A är B så får det så förbli. Den lilla belastningsmildring som en slöjogg på sista trekilsaren skulle innebära vore helt säkert marginell. Medan den uppluckring av pannben som en eftergift inför latasåkken i detta skede skulle innebära, vore helt säkert devasterande!
Söis blev det att kämpa åpå till det bittra slutet. Eller den ljuva mållinjen, rättare sagt. 3:35:01 sa spiikärn. Nästsnabbast av dagens maratonister. Inte illa.
Efter varm saft och kallt vatten, pustade jag ut och duschade. Stretchade bara såpass att undvika kramper. Rejält sliten och hög som en husbil på högkant. Tog mellanmål och fulkffi och valde att invänta prisutdelning istället för att hasta hemåt. Hoppades i smyg på seger i h50 då jag ju hade tyckt mig uppfatta att bara en maratonlöpare hade hunnit i mål före mig. Men det visade sig ju att h50 var tuffaste klassen, med de tre bästa tiderna. Janå vackert så, fick en hel väska full med drycker från spring aqua. Bland andra nå med kollagen och vitamin och koffein, som höllo mig levande och alert under hemfärden. Eller janå, kanske det var framförallt vätskan i dem som tåjmade?

Hmm.. Entäs nu då? Janå om kroppen faktiskt lyckas absorbera belastningsmängden. Och få mera tränings- än nedbrytningseffekt ur den. Så är allt fröjd och frid. Annars var det ju synnerligen korkat. Fast kul var det att vara så skyhög. På endoknark. Har inte varit i närheten sen kankaanpää i höstas. Och nån sorts formbesked ju nog. Inom en minsar från pers. Tredje bästa maratonresultat. Och årsbästa.
Harmsen över missat PB?
Nep, tvärtom. Om jag hade PBat så hade jag rungit kära frun att stuva champagne i kylen. Och det hade varit tårta under tårta. För vi skulle på tejstings med snäkks.

öl och whisky med lokal anknytning i gott sällskap. Och "snäkks" visade sig vara buffet med synnerligen energirik maratonvänlig och välsmakande mat. Tyckte synd om alla i sällskapet som inte hade ketat nån mara före!
Ena ölen var för sur i min mun. Lite på samma sätt som alltför ljusrostat "finkaffe" är. En fråga om smak, snarare än kvalitet, förvisso. Den andra var helt i min smak. Oerhört och underbart humebeskig. Ehuru kraftig nog att inte inbjuda till nå desto ivrigare påfyllningstakt. Den första whiskyn var ny i min mun. Och en positiv överraskning. Inhemsk dessutom. Doften åt portvinshållet och smaken balanserad och rejäl. Kittlar hela tungan. Den andra var bekant sen tidigare, och tillhör favoriterna. Med sådan start på återhämtningen, tror jag nog att kroppen kan ta hand om den något överdrivna ansträngningen som blev resultatet av sveket.

MenHej. Det är bara att steja tjunnd, så får du se hur det går med det och allt annat av betydele!

dagens kalkon och dagens kanon

Idag är sista dagen av viloveckan. Blev sju dagar med inalles två pass á tie kilsar. Litehetsrekord!
Och avslutades med en lågpuls cikoriavända. Tillsammans med folke j. Vädret var fint och banan övervägande bar. Najs. Ingen vårvärme ännu, men den kommer väl?
Benen kändes lätta och saucony, som fick göra säsongsbedut vädret till ära, kändes i sin tur lätta om fötterna. Enda abret och irritationsmomentet var garmin, som pipade om hög puls ideligen och hela tiden. Ytterst irriterande. Jårs truli kåmplejnade högljutt och vi konstaterade att det börjar bli tröttsamt med pipandet och varnandet. Lika fristsamt oberoende om det kommer vid 6:40 eller 6:10 :o(
Janå med facit på hand var det kanske ändå mest att benen har vilat och laddat en massa spring i sig. För medeltempo visade sig vara 5:50, som är bra lågpulstempo för jårs truli och rekord för saucony. Faktiskt bara barfota som jag höll bättre lågpulstempo i höstas, före och mellan LochNess-kankaanpää.
Så najs, trots allt.

Ser fram emot morgondagens talvimaraton. Tror det blir skoj. Ingen har anmält intresse av att hänga med och kimppakyytia, så det blir lonesome keikka. Men det är nu inte speciellt långt. Dryga hundra kilsar, vill jag minnas. Har ju varit där två år i rad. Halva i fjol och hela året före. Personbästa båda gångerna. Vad gäller halvan, så är 1:40:19 gällande än i denna dag. Medan 2015:s 3:44:05 höll sig ända tills turku city i september det året. Imorgon är inte ambitionen nå rekordförsök. Utan en effektiv långlenkki, med draghjälp. Som sagt vartannat varv hårt, är planA. Varv 2 och 4 av 5, närmare bestämt. Blir jätteintressant att se vad jag lyckas åstadkomma för fart på de hårda varven. Om utifall att väglaget är bra, så borde det närma sig 5:00. Åtminstone andra = första hårda, varvet. Annars blir det nog vanskligt, befarar jårs truli, att ens orka hoppas på PortEllenKondis till kyrönjoki.
De hårda delarna torde bli ungefär i paritet med hallimaratons. Vad gäller distans. Fast uppdelat i två etapper och jämare utspridda längs totalsträckan. I stället för ansamlade mot slutet. Fördelen med halliupplägget var att de hårda delarna ketades på trötta ben. Och fördelen med tohoplanen är att det kan vara något mindre omöjligt att få nå fart på gubbebenen, förutsatt hyfsat gynnsamt väglag.

Ikväll har vi lagat lämplig uppladdningsmat. Och käkat. Friterade klyftbatäter och kryddpanerad kalkon. Hade varit kul och skoj att inleda röksäsongen. Det är ganska väldigt bra för gubbar att undersundom röika och fundeera. Janå den närmar sig.

Janå sådär. Steja tjuund hörruduu! Så återkommer jag med rejsrapport från toholammin talvimaraton. Vi har nå tejstas imorgon kväll, så det -rapporteraset- blir troligast på söndag.

tillbaka, tillbaka och tillbaka

Stockholm fick äran att stå värd för kära fruns kronologiska gränsöverskridande. Vi flög utan desto strejkigare omständigheter och arlandade på lördagen. Vädret var rätt så vinterruggigt, alls inte den vår vi hade hoppats på och längtat efter. Vi var inte speciellt aktiva på lördagen, så viloveckan började synnerligen lämpligt för jårs truli.
På söndagen var vädret fortsatt vinterkyligt. Men så armades vackert, att vi såg oss nödda och tvungna att ge oss ut på en förmiddagspromenad efter frukost. Eftersom man har läst och hört oerhört mycket skrämmande grejer om västerbron. Alltså av maratonlöpare. Och ju drömmer om att få keta stockholm maraton själv nån gång. Så behövde den granskas. Bron alltså. Så vi tassade iväg längs södra mälarstranden. Med fin utsikt över norra..

..tills vi hittade den ökända bron. Då fick min kära fru posera ikapp med den..

..den ser väldigt liten ut där i bakgrunden. När man kom närmare skulle det visa sig att den är ganska väldigt väldig i stället. Och nog kan man begripa med sitt knivskarpa förstånd, att den kan te sig en smula utmanande på andra varvet av maratonet.
Janå vi traskade tillbaka på andra-, alltså norra stranden. Så det blev några kilsar nog, men bara i lugn promenadtakt. Därmed bra vilodag nog.

På måndagen var det ännu vintrigare väder, med tilåmed snöskurar. Så då promenerade vi nog också, fast mindre. Kaffecompagniet behövde vi ju nog besöka. Och få varsin goov kaffi. Och shoppa nålite. Koppar som passar till vår kaffimaskin. Som ju är av märket bezzera. Nyss när jag diggade första goovkaffikoppen på hemmaplan, sen vi kom tillbaka (1). Så konstaterade jag att fridhemska kafferiet inte behöver skämmas tess, för sin espresso!

Tycker faktiskt det har blivit ännu bättre under frånvaron våran. Den läckra ÿberfärskheten har såklart avtagit på de nästan två veckorna sen det rostades. Men å andra sidan har det blommat ut i större komplexitet och intensitet.

På måndagen firade vi också. Förstås. Tillsammans med elin a som hade övergivit amsterdam bara för att få fira tillsammans med oss..
(elin är nååleess släkt med min kära fru, tror jag. Och dessutom bor hon i stockholm, så det var ju inte helt olämpligt att komma dit. Tvättäkta barista är hon också, det proffsiga elinet. Fast vi fingo inte möjlighet att testa hennes skills nå. Denna gång. Janå tids nog)
Efter en aperitivo på beefeater's inn, diggade vi utsökt utsikt och utsökt trerätters på gondolen. Fantastiska smaker och dofter. För att inte tala om jatkot på akkurat. Där råkade jårs truli testa en 28-årig PortEllen. Och motivationen att knäcka 3:30 på maraton växte till en oerhördhet av sällan upplevd rang. Ja huhhu!!

Igår var det tisdag, så då passade vi på att flyga hem. Och idag har jårs truli varit tillbaka (2) i värkstaden. Och därmed i jobb. Efter en minisemppu med två extra ledigdagar.
Efter arbetsdagens slut så kravlade jag mig ombord på löpande band. Efter fyra hela vilodagar. Tillbaka (3). Fast viloveckan fortsätter, så det blev bara ett kort lågpulspass. Snittempo blev 6:11. Inget att fröjdas över, men trots allt nålite bättre än senast. Då var det 6:15 om jag minns rätt. Men det är en månad sen. Givårtejk. Så inte har det gått nå hårt framåt. Janå ännu återstår ett par dagar av viloveckan. Kanske behövligt?

Sen är det toholammin talvimaraton. Den tänker jag ta mig an som en skojigare långlenkki. Och hårdare. Dock ingen full satsning. Lite som hallimaraton. Tohobanan är femvarvs. Så tanken är att köra nålite hårdare varannat varv. Andra och fjärde. Beroende på humör och väglag och dagsform, men gärna ner mot maratontempo. Njuttempo resten. Torde bli hyfsat effektivt, förutsatt att man klarar av det. Bra för både kyrönjokimaraton och KokkolaUltra6h. Vore det bara den förstnämnda, skulle jag kanske överväga en helhård halva, i ställe för en halvhård hela.
Fast jup, egentligen borde jag satsa mer av energin på att få upp fart. Men man måste ju få måjja sig också. Inte sant?

Åålrajtski denn. Steja behagligt tjuund nu, och låt dig bli varse huruvida jårs truli klarar av toholammin talvikeikkan enligt planA. Och kanske det kommer nå förhandsfiilingar inför. Om det vill sig riktigt råskigt. Så kanske steja ännu nålite tjuundare, neh?

sliten gubbstrutt

Jårs truli hade kollat att regnet skulle sluta och solen skulle titta fram. Lagom tills det var dags för dagens långlenkki. Så långt allt ok. Hade också gissat att man inte behöver icebuggar. Stämde till 75 %. Givårtejk. Och där man hade behövt dem, så hade man verkligen behövt dem!
Alltså typ skrikkbana. Löjligt halt, kidjuunått.
Janå jag packade med ett par småflaidor vatten och tassade iväg via rune berg. Ut till jeppis-runt. Och dit gick det bra, med tempo kring 6:00 per kilsar och lätta ben. Tänkte att inte ens maratondistans är utesluten idag.
(det hade inneburit omväg via bennäs-edsevö och hem samma väg, via rune berg)
Men genast jag kom mig ut på jeppis-runt och påbörjade motsols varvet, började garmin pipa och varna för hög puls. Lade sig kring 6:20 tempo och jag konstaterade att vi glömmer maratondistans här och nu och temmärligen bums dessutom. Det gjorde vi.
(jeppis runt och hem samma väg hade givit 27, medan bennäs-edsevö och raka vägen hem = minst 32 kilsar)
Väl ute på omfartsvägen och vind i ryggen, började det gå en aning bättre. Så då tänkte jag att bennäs-edsevö kunde vara lämpligt. Så man verkligen längtar efter vila sen.
Så blev det. Och då började det riktiga eländet. Is och is och is och is. Med iofs korta bitar bar asfalt mellan. Eller egentligen grus. För det man ketade på var sandasgrus, snarare än asfalt.
Undantaget var pedbanan längs åttan. Där hade solen gjort sitt. Och gjorde äs vii ränn. Kvällssol och medvind. Och bar bana. Där kom dagens minst bedrövliga kilsartider, om man bortser från de tre-fyra första. Men sen var det dags att vända hemåt. Och då kom skrickarbanorna tillbaka. Rentav farligt halt. Fy Farao ;o(
Pulsen blev inte värre, även om tempo vissa kilsar var väldigt lågt, pga halkan. Men benen började kännas riktigt slitna. Jårs truli konstaterade att det ska bli skönt med vila. Riktigt skönt. Inte kommer jag heller att längta mig sjösjuk efter de bedrövliga ped-/ketasbanorna i nejden.
Kort sagt: kortsemppu ska verkinnerligen sitta perfekt!
Det blev 33 kilsar. Och efter USD (skippade rörlighetsövningarna pga bristande motivation) och bastu, var det inte nå himla svårt att få ner några tortillor. Ja nog kunade det vara goov! Och till efterrätt kaffi. Goov kaffi. Och choko. För en gångs skull en choko som klarar av espressosällskap

Janå hördu. Nu börjar det bli dags att packa. Om man ska hinna med flyget imorgon bitti. Om de nu inte strejkar kräppen ur vårt flyg. Men så oförskämda kan de väl ingalunda vara?
Åålrajtski denn. Steja tjuund, så får du veta huruvida gubben orkar hålla sig oketad i fyra dagar!
Och huruvida flyget flyger.
Spännande!

slutspurt

Sista versen på detta träningsblock började som planerat och funderat med ett tempopass. Det var tänkt som ett högtempopass, men utformade sig desto tyvärrare som ett lågtempopass. Förra gången jårs truli försökte sig på ett, så snittade jag 5:02 på hårda delen. Alltså mellan uppvärmning och nedjogg. I förrgår blev motsvarande snitt 5:00. Pikulite bättre, men en besvikelse icke desto mindre. Jag hade nog hoppats på bättre efter två fartlekspass på löpande band. Janå man får kämpa på och göra sitt bästa.
"Gammal man gör så gott han kan"
Pulsen var närmare 160 i snitt på hårda delen. Det tycker jag är försvarligt och visar att det inte bara är lättja som gör att gubbenen inte får nån fart på sig. Också garmins återhämtningsbud visade på rejäl ansträngning: 53 h.
Igår var det palauttava hölkkä på schemat. Jårs truli hade nog sett att det var troligt med snöslask. Men det hade inte börjat när jag stack ut, så det tände liksom inte att ullmaxiga underkläder hade varit en bra idé. På väg bortåt hade jag medvind och från början uppehåll. Efter ett tag bärjade det regna. När jag började styra mig hemåt, och fick vinden i plytet, övergick det i snöslask. Blöta äckliga slaskprojektiler som hamrade sig mot en stackars stapplande gubbes framsida. Förutom att ögonen blev irriterade och halvblinda, så blev kläderna våta och kroppen kall. Riktigt jæfvla nedkyld bortdomnad iskall. Årets vidrigaste lenkkiväder. Lägg därtill att föret på många ställen var kräpp. Såg fram emot löpande band ikväll. Och sköna vilodagar på semppun. Men återhämtande torde det ha blivit. Kanske. Åtminstone ökade inte garmin återhämtningstiden, som följd av lenkkin igår. Utan tickade ner som om jag hade vilat.
Ikväll som sagt löpande band. Igen fartlek. Även om de inte har gett nån utdelning ännu. Men de är i alla fall ganska kula. Och föga ansträngande. Intervaller skulle möjligen vara effektivare? Men även vidrigare. Och -misstänker jårs truli- mer taxerande på uthålligheten. Och den har jag inte råd att riskera, med tanke på KUR 6 h i maj.
Janå en lenkki till. På fredagen. Och sen vilovecka. Big tajm. Siktar nog på lågpuls långlenkki. På fredagen. Hur lång, beror på humör och väder och vind och före. Kan tilåmed bli måttligare distans, typ jeppis-runt. Men i så fall blir det utan pulsvarning. Alltså inte lågpuls. Sällskap ser det nålite halvosäkert ut med. Annars hade plötsinnerligt lågpulsmaratondistanslenkki varit lockande. Hör föralldel av dig, om du vill djåjna (delar av) en långsam långlenkki!
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du veta hur träningsblocket avslutas!

bajsbugs och najsbugs

I förrgåg var det fredag. Det är det iofs ganska ofta mellan torsdag och lördag. Men i förrgår var det det ovanligt rejält. Nästan som med stor bokstav, Fredag. Hyfsat med jobb i veckan och två veckoslut på raken, med hårda långlenkkiar. Skyller jag på. Och gubben börjar bli gammal.
Janå desto trevligare med fredag. Eller Fredag då.

Folke j och jårs truli var på en kortlenkki. Via kiviloose och staffansnäs. Det var temmärligt icebugföre. Och utsikterna var att det skulle bli så för lördagens långlenkki ävenledes. Redan den sistnämnda saken hade räckt som or till att välja bugsen. Efter uppehåll är det alltid, utan undantag, extraobekvämt att keta i bugs. För att inte säga jæfvligt. Och sen brukar det gå bättre. Därför hoppades jag på att genomlida den värsta skiten på kortlenkki, för att långlenkki skulle kunna bli en smula njutbar. Eller åt allra minstone uthärdlig.
Och visst var det trögt tungt och eländigt på fredagen. Och garmin pep och skväkte som en hungrig örnvalp. Fast det sistnämnda var nog mest ett kvitto på att benen börjar närma sig återhämtade från hallens slitage. Tempo blev trots allt 6:01 i snitt. Vilket är rätt bra, tycker jag. Solsken och trevligt sällskap gjorde ändå lenkkin angenäm. Vi tyckte oss skymta en bekant filur när vi ketade genom kiviloose. Men den hann vända av norrut mot järnvägsbrobacken, innan vi hann säkerställa identifikationen. Kunde ha varit en släkting till jårs truli?
Jag försökte locka folke med på lördagslångan, men han var obeveklig. Pga just buggaset. Förståeligt iofs. Janå som jag nämnt tidigare gillar jag nog att långlenkkia ensam också. Men jag gillar ännu mer att långlenkkia i sällskap. Den eventuellt bongade släktingen skulle jobba. Och var därför indisponibel, han också, för lördagsnöjet.

På kvällen var jag gräsänkling. Bl.a därför passade det utmärkt att rosta kaffi. En ytterligare orsak är att vi åker på minisemppu nästa lördag. Om jag hade rostat idag så hade vi alltså missat flera dagar av kaffits färskvecka. Illa. Men som det nu är får vi digga hela första veckans alla dagar. Och hujestandis mej så goov det har visat sig. Jag gjorde rosten en marginell aning ljusare än senast. Och åtminstone nu i början har det varit utomordentligt superdupergoov!
Samtidigt som jag rostade och sörplade i mig av gammkaffi, så passade jag på att ladda energi inför lördagens långlenkki. Det kändes en smula fjuttigt att skulla keta bara tretti kilsar en lördag. Efter femti resp förtitvå. Perspektivet blir lite förvridet. Nog är ju tretti en helt försvarlig bit, det också. Lite nervös att det rikliga espressandet skulle komma att fördärva nattsömnen. Men hade sovit bra hela veckan, så ingen större hätä. Och hyfsat sov jag trots allt, även natten till lördag.

På morgonen igår tjångade jag en gryta stek i ugnen och sen tassade jag iväg. Vid halvtolvsnåret.
Precis som jag hade hoppats, var det mycket mycket skönare än dagen före. Att keta i icebugsen. Väldigt stor skillnad, faktiskt. Men garmin pep nog med irriterande iver. Det pipaset, och motvind-i-hela-landet-fenomenet, naggade faktiskt löpnjutningen i kanten mer än skorna. Annars skönt väder. Jag hade två små vattenflaidor med, á 1,7 dl. Under första 1½ milen hann jag börja misstänka att det var onödigt omak. Men sen knep det till i magen, som ville ha en skvätt. Och efter det blev jag nog törstig några gånger. Så nog gick det åt sig, mesta av vattnet. Kändes riktigt varmt och skönt i solskenet, trots anspråklös beklädnad. Tempo var ganska exakt som dagen före. 6:00, vilket torde vara lågpulsrekord för bugsen. Och riktigt bra för såpass långt som tretti. Efter tjugo började pulsen visa tecken på drift. Och sista femman måste jag sänka tempo rätt markant. Nu hoppas jårs truli att vägarna och pedbanorna ska komma fram snabbt, så att man får tråma in spikskorna i nån lämplig vrå och glömma att de existerar under en låååång skööön barmarkssäsong!

Idag är min hobby att vara hungrig. Och min andra hobby är att käka. Och min tredje hobby är att vara som stig

slapp slö och slikgiltig

Nu är det inte mycket kvar av detta träningsblock. Ett tempopass vill jag hinna med. Och det borde helst bli redan imorgon, måndag. För att hinna få till såpass återhämtning, att det går att köra lite längre lågpulspass på fredagen utan att drivas till vansinne av garminen. Årets tradition har ju inneburit lågpulsmaratondistanslenkki som avslutning på träningsperioderna. Nu då det är fredag och efter arbetsdag, så är nu inte det alldeles nödvändigt. Men inte vill jag spela ut möjligheten heller. Speciellt om man kan få sällskap på någon del.

Viloveckan blir alldeles otroligt vilig. Med mestadels helviladagar. Kommer säkert väl till pass. För kroppen åtminstone. Och lär bli uthärdligt för knoppen, tack vare minisemppun.
En möjlig invigning av nästa träningsblock, är toholammin talvimaraton. Antingen halva som hårdlenkki eller hela som nån sorts fartlek.
Steja tjuund så får du veta!

duktig gubbe

Eller janå inte merett. Men jårs truli har gjort ganska många grejer idag och känner mig därför nålite duktig. Förutom jobbat och joggat, på löpande band -mer om det senare-, skottat snö, tvättat kläder och pedikyrat. Skådaen nu hur fina de blev, de små fussingarna

Egentligen inte nå desto duktigare. Men ganska aktiv, kan vi väl överenskomma om? För en gubbstrutt.

I söndags vilade och åt jag mycket. Efter hallimaraton. Som ju nog såklart tog på en försvarlig del, trots att det inte var full satsning. Sen blev det nå små återhämtningslenkkiar måndag och tisdag. På måndagen var vaderna lindrigt ömma och kroppen annars också en aning opigg. Så då blev tempo faktiskt så lugnt att garmin inte pep en endaste gång på hela lenkkin. Det hör inte till vanligheterna om jag har på pulsvarningen. Och det hade jag. På tisdagen var nog både garmin och benen något piggare. Fast nog så långt ifrån pigga. Janå det får gå som återhämtning från maran, även om det inte är återhämtningsvecka, ännu, äs satsch. Tänker dra ut på detta träningsblock ända tills min kära fru och jårs truli åker iväg på minisemppu. Och ta helt ledigt några dagar i samband med den. Inte för att jag har planerat in särskilt många hårda pass för den skull. Men nån sorts långlenkki nu på lördagen. Och ett tempopass i början av nästa vecka. Är det tänkt.

Dagens pass på löpande band blev påminnande om förra veckans. Lugnt grundtempo och så riktigt korta vetor i högre tempo. Typ hundra meter. Fast idag pyramidade jag istället för att bara trappa upp. Ombyte förnöjer. Igen var det förhållandevs kul och väldigt svårt, men inte ansträngande. Efter vila imorgon gissar jag att det mesta av maran är ur kroppen. Kanske. Men det blir nog lugnt och kort på fredagen i alla fulla fall. Och på lördagen nå anspråkslös långlenkki. Den senaste tidens långlenkkiar har varit ganska väldigt tuffa, vilket gör det lämpligt med nånting måttligare. Enligt jårs trulis oerhört pålitliga kalkyler.

På tal om kalkyler. Enligt mina beräkningar ska grundkondis nog kunna räcka till 3:30 trakten på maraton. Efter beskedet från hallen. Däremot måste kondisens hårdhet ökas ursinnigt mycket. Självaste förmågan att keta i -för mig- högt tempo och att pressa upp pulsen. Samt såklart stå ut med det under en väldigt lång tid. För maraton. Och en skrämmande lång tid. För 6h-ultra. Och en ganska lång tid, men desto vansinnigare tempo. För halvmaraton.
Det som känns allra avgrundsavlägsnaste i dagens läge, är halvmaraton på <1:35. Sådant tempo som det kräver har jårs truli inte varit i närheten av i år. Alltså inte i samma galax. Men min nuvarande plan. Ö veri kaning plänn. Går ut på att göra undan de långa distanserna först. Och sen vöri öbaot superspiiden lejtär. Troligen har jag ställt den proverbiala ribban åt helskåtta för högt igen. Janå inte ska vi slunga den proverbiala yxan i den proverbiala sjön nå ännu. Eller hur?

Åålrajtski denn. Det kan förefalla som om det inte fanns nå akut behov av att steja så fruktansvärt tjuund just nu. Men ack och ve vad du bedrog dig där. HA! säger jag bara. Ty det kan ganska bra tänkas att jårs truli sitter här och småflinar med ett proverbialt äss i den proverbiala ärmen..
(och det vill du neppärligen missa)
..så steja väldigt väldigt väldigt tjuund!

hallimaraton 2017

Efter en hyfsad natts sömn, vaknade jårs truli före telefunken larmade. Janå tidigt i säng, så inte nå konstigheter därmed. Fast nog lindrig lopp-pirr trots lenkkiambition. Kul så!
Rejäl frukost och tre ristretti. Vilka de sistnämnda renderade varsina besök på den porselanska tronen. Många undviker fiberrikt kvällen före, och vissa tråmar tilåmed i sig immodium. Så inte jårs truli. Åå kåntröör. Enorma mängder fibrer i kveis. Satsar i stället på att få undan innan. Om man säger så..

Hade förgäves eftersökt resesällskap. Vilket hade varit trevligt. Janå nog gick det bra ändå. På morgonen stirrig av kaffit och på hemvägen hög som en mindre skyskrapa. Behövde inte ens synkkäsalmiakki för att hållas alert. Men hade varit najs med någon att babbla med.
Vid ankomst såg jag några bekanta nunor. De flesta konnekterade via kroppar till ben, som skulle keta 21 eller 42 kilsar. Utom ingo j's som skulle keta trettitvå. Pga av anledningar samt omständiheter. Också jonny m dök upp. Trots att han är femti fyllda och ketade femti kilsar i söndags. Jaa, tär sliirar i! Ombyte och ställa sig gick i minglandets tecken och kändes smidigt och snabbt. Eftersom ambitionen var på lenkkinivå, ehuru hård, behövdes ingen uppvärmning. Utan den ingick i loppet.

Klockan tie sa det pang. Men då hade vi redan startat. Och ketat typ fem meter. Eftersom en mildare pang hade tolkats som startskott av pöbeln. Det var sannolik en av pesisdamerna som fick till en riktig rackatjångare? Janå marginellt, ingen tog det nå hårt.
Jårs truli började enligt plan med uppvärmning. Och när kroppen kändes varm lättade jag på handbromsen. Skön löpnjutning i VFF bikila och shorts & T-pajta. Mårade på så i sexti varv. När ansträngningen hotade slinka förbi häppiländ så lättade jag på gasen. Det medförde nog att tempo bedarrade vartefter under de inledande sexti varven. Men hölls ändå riktigt piggt och najs. Och utan andningskonstigheter.
Jag hade fyra små flaidor vitargo på ett bord där man fick ställa egen proviant. När det kändes som att det var dags, nappade jag en flaida i flykten och suttade i mig nå små snibilar tills den var tom. Sen dumpade jag den under ifrågavarande bord.
(och nu först kommer jag på att de glömstade kvar där)
Efter sexti varv öppnade jag spjeldet och inledde det hårda partiet. Mellan sexti och hundra varv. Inte blev tempo nå högre -i snitt- än på njutdelen. Men ansträngningen tilläts hårdare. Mellan nitti och hundra kroknade jag en del. Men kanske det berodde på låg energi eller vätska? Nämigen det lindrades när jag diggade sista flaidan. Efter hundra blev det nedjogg de sista sex varven. Enligt plan. Då började fötterna kännas tröttsjuka. Så där mest lagom.

Joggade i mål på alldeles lysande 3:42:13. Som andra i åldersklassen dessutom

Gissa om det blir skumpa ikväll!
Det märkliga är att pulsen inte blev högre, i snitt, än 144. Alltså samma som i söndags. Och maxpuls 159. Hade nog som mål och avsikt att köra hårdare under hårdköran. Märkligt. Janå kanske kotirata ligger kvar i kroppen trots allt? Dock steg nog pulsen efter de första sexti. Märkbart, om än inte kålkkåbrutalt. Andningen lagom ansträngd, men inga tecken på sån kräpp som därute i den märkligt krävande och kvävande kvävlaxkylan. Behöver inte börja googla :o)
Men väldigt mycket helnöjd ändå. Det var trots allt avsett som träningsmara. Och planen följdes alldeles.

Åålrajtski denn, steja tjuund så får du veta mer än någon annan. Evär!

kulturell kavalkad

Så trött som jårs truli var efter kvevlaxketaset, befarades brutal återhämtningskvot. Men efter den enorma -och enormt tillfredsställande- pizzan, samt en väldigt lång och god nattsömn så började det faktiskt se intesåilla ut. Och kännas. Stats från kvevlax visade också att belastningen kanske inte hade varit så himlades stor trots allt. Snittpuls på 144 är som jag brukar ha på njuttempolenkki utan pulsvarning. Givårtejk.
De lugna återhämtningsjoggarna från början av veckan kändes också oväntat lätta och sköna. Även om benen såklart blev trötta efter intesåmånga kilsar. Därmed behöll jag nog tanken på och hoppet om att kunna delta i hallimaraton imorgon, lördag. Inte desto minst för att kolla hur andningen tåjmar inomhalls. Liksom att gissade jag rätt då jag utsåg kylan och vinden till syndabockar för den kräppade andningen i söndags? Ifall andningen tåjmar betydligt bättre i botniahallen så behöver jag i alla fall inte börja googla på ansträngningsastma.

I förrgår, onsdags, hade jag ett riktigt kul pass på löpande band. Hur fel låter inte det? Men förhållandevis kul, åt allra minstone. Lugnt grundtempo nog. Utan att fördenskull lågpulsa. Mätte faktiskt inte ens puls. Ganska skönt som omväxling. Och efter varje kilsarpassering vred jag upp farten för hundratalet meter. Alltså just och jämnt så jag hann känna på aktuell spiid. För varje kilsar höjde jag till högre spiid. Mot slutet var det så jag bokstavligen fick fokusera till max för att över huvudtaget hållas kvar på bandet. Men blev ändå inte ansträngande. Eller, för den delen, nämnvärt tråkigt. Istället ganska kul. Blir nog fler liknande pass, maark maj vöörds!
Sen återstår det ju att se huruvida det hjälper till att införliva nå fart i de gamla skröpliga gubbebenen.

Denna vecka har jårs truli diggat två lenkkiar tillsammans med folke j. Och trots att vi redan hade varit kulturella museumbesökare. Blev det ny vända till cikoria idag. Mest för att den är så kort och platt och lätt. Typ 10,5 kilsar. Kortaste vägen. Fast idag var det kylig motvind på väg ut. Och alldeles tillräckligt med spårig is på banan. Och icebugföre.
(Lustigt nog under magiska sexgränsen. Ehuru nippanappa)

Janå fördelen med det är ju att det ska bli oerhört väldigt najs att keta i shorts och Tpajta och nå riktigt lätt om fötterna imorgon. Och utan is. Utan motvind, förutom fartvinden. Ser ivrigt fram emot!

Väl medveten om att dagens form ingalunda är i närheten att räcka till PB. Let ölåon PortEllen. Ser jårs truli ingen anledning att ta ut allt för att få reda på exakt hur det står till efter vinterträningen. Men ska nog ändå försöka få till en riktigt ordentlig långlenkki. Fyra timmar kunde vara nå sorts drullegräns. Det skulle för övrigt bara kräva typ tre sekunder bättre snittempo än i kvevlax. Janå under 3:55 med planerad ansträngning så blir det skumpa! Men då ska det vara inom planerad ansträngning. Inte nå förivringar.
Vänttapas nu. Nu fick jårs truli en superduperb idé. Varför stejar inte du tjuund. Och får reda på hur det går. Med muy prontoritet.
Senast söndag..
(kan bli tiukka imorgon)
..too bii kåntinjuud..