maratonkrapula

I denna veckas början nöjde mig jårs truli med lågpulsiga brorundor. Det gick sakta och garmin sakottade med många återhämtningstimmar. Ändå klart bättre på tisdagen än på måndagen, så rätt riktgning och tecken på begynnande återhämtning.
På onsdagen ville jag fartleka på löpande band. Var en smula nervös då det var så nära maran. Men tänkte a) om de hårda vetorna är korta och b) det blir ingen lenkki -let ölåon lång- på veckoslutet tack vare skolningsdagar i tampere. Så det går nog bra.
Kul var det åtminstone. Kändes som att fötterna sprättade upp väldigt hårt och högt. Speciellt på de högsta farterna. Konstigt att de inte daskar mig i bakhuvudet

och en smula hög efteråt, faktiskt.
Inatt vaknade jårs truli med huvudvärk. Och den satt i hårdare och saktare. Började tilåmed misstänka skitvädret. Efter jobb och inför lenkki, kände jag mig rentav nålite obra. Gissade att en rejäl dos friskluft och cirkulation, endorfiner icke att förglömma, snarare skulle göra gott än illa. Verkar hittills ha stummit.
Hade kul nog sällskap. Efter lång paus. I skepnad av folke j. Hade lovat att ha garmins pulsvarning inaktiverad. Så det blev en pigg och najs lenkki. Jeppis-runt. Och tempo landade på 5:28. Ansträngande men häppi-länd. Eller häppi-länd men ansträngande, if juu lajk?
Mötte lillebrodren, som lågpulsade idag. Börjar bli dags att locka den med på nå långlenkki. Kanske nästa lördag. Mejbi bejbi.
Janå imorgon. Eller inatt rättare sagt. Tidig start och två skolningsdagar i tampere. Men kära frun kommer med som sällskap, så det blir nog skryyft.
Återkommer ivrigt med detaljerade beskrivningar om kommande veckas väldigt viktiga lenkkiar. Med mindre än en månad kvar till kyrönjokimaraton. Där PB ska hotas. Och, vill jårs truli inbilla mig i ljusaste stunderna, PortEllen!
Åålrajtski denn. Vått kän aj sej. Steja tjuund som en värrigare bambi ån ajs. Najs!