önadär viikli kånfeschöns

Sensommaren fortsätter i uthärdlig stil. Nålite klakigt vissa dagar, men det har synkkat bra med mina ketasdagar. De svartisigaste dagarna har varit mina vilodagar.
I måndags fortsatte Folke J och jårs truli sökandet efter den ultimata banan för nästa fas i 49-50=100. I utmärkt före valde jag FajvFingärs (KS). Banan böövär mäta 17 km, men vi har ännu inte hittat rätt. Vi ska nämligen komprimera ihop hunttin till 6 dagar. Planerad inledning fredag 12.12, så vi har tid på oss att kalibrera banan. Före det en del skojigheter i sikte:
Kommande lördag är ju självständighetsdag, vilket betyder att man inte kan keta omkring i afääder och shoppa loss för kung och fosterland...
(för att dramaturgin ska tåjma, kan vi ju låådas att det är vad som förgyller en normal farbrors normala lördagar, neh?)
...och då har den briljanta idén om att starta en briljant tradition, uppenbarat sig. Nämligen en självständighetslenkki á maratondistans. Kool va? Inte nå marathon lopp alltså, så man sku int bööva ha nå bråttom. Inte heller nå hell-bent-fåår-fullfölj; om det blir tögigt eller man blir sjuk eller trött så traskar man hem och bastar och därmed basta.
Preliminärt verkar Folke J vara med på noterna -han paa inte vara omöjlig- om också du är intresserad att haka på, så hör av dig!
(närmare tidpunkt är så vi utnyttjar dagsljuset)
Vi har båda vidpass två kils till lockanberget, från varsitt håll, så det har ofta varit gemensam start...
(alltså vi startar hemifrån, men försöker tajma så vi länder an till LB samtigigt och kåmmenserar våra gemensamma strapatser därifrån)
...så också, enligt planA, på självständihetsdagen. Själva gemensamma ketaset blir jeppis runt ena hållet och sen tillbaka motsatt riktning. Jeppis runt, äs satsch, är 19 kilsar lång. Blir alltså, jämte 2+2 kilsars radie 42km. Har du evär hört nå najsare?
I onksdags hade termoºern sjunkit under nollstrecket innan jag hindade ut på kvällslenkki, men jag chansade på FajvFingärs (KS) ändå. Och de tåjmade. Hyfsat. Blev jeppis runt då också, med kort radie.
Igår lördag diggade vi igen en gemeinsam lenkki, då blev det jeppis runt med några skojiga extrautfärder för omväxling och extradistans. Fick ihopknåpat 31 kilsar enligt trackern, i FajvFingärs (KS) igen. Bra före, om än fötterna råkade bli lite skitoga

men känstade nog att det blivit myckenhet FajvFingärs på sistone. Tröttömma fötter sista 10-15 kilsarna. Beslutade därför att både må och ons kommande vecka ska ketas i adios, såvida inte föret föreskriver ajsbuggisar. Då får fussingarna återhämta sig och är redo för FajvFingärs igen till själviska maran. Huruvida KS elle Spyridon beror på föret. Blir det så klakigt att man böövär ajsbugsen, lär jag neppärligen orka hela distansen.

viikli kånfeschöns

Konstaterar att den ömsinta akterkastellen har mått bra av några vilodagar mellan ketasdagarna, men i stället har ett sekundärt piriformis-syndrom utkristalliserat sig därunderifrån. Trenne länkar har det blivit sen huntti-utmaningen avslutades, dvs helt normal veckodos. Och varje gång har rumpan varit märkbart mindre ömmande än föregående, för att igår vara helt "tyst".
Piriformisgrejen stör inte ketaset så den kan jag rehabilitera i lugn och ro, enligt direktiv från firmans kunnigaste fysioterapeut...
(på tal om firman, försöker jag övertyga chefen om behövligheten hos en kul grej-återkommer om det lyckas)
...och vid behov får jag försöka engagera nå behandlare därutöver.
I måndags fick jag anledning att testa ajsbugsarna. De fick godkänt, får jag nåkk erkänna. Greppet var helt fantastiskt, absolutemente inget att pÿÿla om där. Bekväma på foten, och hysfat mjuka. Gick helt bra att riva ut innersulan och keta utan strumpor. Trots 19-kilsars jungfrufärd blev det bara ett litet skavsår där tungan slickade vänster fotled. Måndag var för övrigt fastedag, så på slutet känstade det som en långlenkki, den blygsamma distansen till trots. Najs att få en smula uthållighetsträning fast man bara är ute ett par timmar, en av fastedagsketasets fördelar.
På onsdagen hade ju ajsbugsföret smulit bort. Då plockade jag tilåme fram FajvFingärs KS, vilken njutning! Folke J var med då, vi gjorde en första ansats att kartlägga banan till nästa hunttiutmaning. Och grunden torde vi ha hittat, böövär bara justera nålite så vi får rätt distans.
Farten på de här rundorna var snäppet högre än under utmaningen, trots samma º av ansträngning. Berodde rimligtvis på att aktern protesterade med avmattad frenesi.
Efter två vilodagar var jag igår -lördag- sugen på nån aningen längre runda. Föreställde mig lång mediumlenkki eller kort långlenkki. Alltså 25-givårtejk. Det blev kort långlenkki i form av jeppis-runt med lång radie. Var inte helt övertygad om att man böövade ajsbugsar, så jag chansade på FajvFingärs Spyridon

vilket visade sig vara optimalt. Man hade klarat sig bra med buggisarna nog, men löpnjutningen är inte alls i samma klass. Redan de första stegen på fridhemsvägen känstade det som att något fattas...
(hade jag glömt något?)
...hej det tog ju inte nå sjukt!
En påjnt med att keta -inte minst keta sju dagar i rad- trots ömmande akter, var att härda sig och kunna trippa på med hyfsad teknik trots smärta...
(en förutsättning för fullföljande var dock att det inte skulle bli värre, helst bättre, för var dag)
...men därutöver gav det ju den "normala" löpglädjen, då allt är typ som vanligt, en helt ny dimension! Hoppas det håller i sig, och inte kalibrerar ner sig till neutral igen. Eller rättare sagt, att det neutrala -som iofs inte är att förakta, det heller- behåller denna här extra lystern.
Velociteten var igår också klart högre än på länge, med alltså samma subjektiva nivå, vilket nog är ämnat att stöda min gissning att det var ömheten som dämpade spiiden. Alltså sakta går det ändå, men inte så himlades sakta som de senaste två veckorna. Alles in ordning, äs it vöör.

Kaffit som rostades för en vecka sen, blev annorlunda än på länge. Råkaffi börjar sina och jag har kvar bara -föruton nålite robusta- en endaste arabicasort. För att inte få alltför tråkigt kaffi rostade jag den arabican i tre bätchar, med olika rostningsº för varje. Och sekåjttade så håret yrde. Resultatet blev ett ganska tufft kaffi...
(goov nog på riktigt, men med mindre fruktighet och obåjsötma än de blendar jag kört med det senast ½-året)
...he smakar meir kaffi, liksom :o)
Kaffimaskin står och värmer upp, äs vii spiik, så nu ska jag trappa ner och måjja mig med en kopp...
...eldär två?

7/7 huntti i hamn

Igår traskade jag via favvosportaffären och spanade in ajsbugsrepertoaren. Hittade ett par som känstade mjuka och lätta så det blev att repa till. Kollade sen att de väger cirkulus mittimillan adios och de gamla tunga spikskoovarna. Ser nästan fram emot att testketa dem. Nästanet pga det före som kommer att föranleda testketaset.
På rundan i kveis blev det däremot adios, lätta och sköna, ehuru inte fajvfingärsklass. Hade en lindrig känning i vänster vad när jag morgontraskade till FC, så jag ville skona den med adiosarnas 8-9mm hiildråp. Löipan känstade bra och det gick hyfsat lätt. Rumpan var i paritet med dagen före, den ska nog måjja sig åt ett par vilodagar nu, få läka ifred

Mot slutet förnam jag ändå en viss trötthet, liksom att distansen började göra sig gällande tråssallt. Och baket var jag hungrig och matt, orkade inte företa mig någonting...
(utom att basta, dricka rikaväridrinks och sluka kära fruns vegelasagne)
...än i denna dag är tröttheten och rumpömheten större än längtan ut på nästa lenkki. Få se hur det är imorgon. Janå virihoevila så blir det en vilodag till, och imorgon står kaffirostning på programmet!

Nån sorts sammanfattning från första utmaningen i projekt 49-50=100 då:
Farten blev långsammare än jag hade föreställt mig, antar att det beror på den sjuka akterkastellen men kan inte veta säkert. Finns sannolikt andra bidragande orsaker också. Och det hajttar inte nå, för det är ansträngningsºen som ska styra; vinterdvalaketaset i allmänhet och hunttiutmaningarna i synnerhet.
Fastedagsketas är mycket bra. Snarare njutbart än (bara) uthärdligt. Och teoretiskt sett mycket bra idé, alldeilis speciellt om man har för avsikt att keta nå distanser att tala om...
(typ maraton och uppåt)
...men! Inte i samband med den här typen av utmaning. Inte för mig, enivej (läggmärketilldetfinarimmet). Själva fastedagen och dens ketas gick helt ok ännu, det var dagen efter som skjortan var tom, för att inte tala om byxan.
Slitighet eller utmattning, så där allmänt taget, har lyst med sin relativa frånvaro. Den låga velociteten kan ha bidragit till det. I vilket trill som helst trodde jag att mångadagariradketas skulle taxera systemet håålttare!
(knappt)15-kilsarsrundan, som vi väsentligen ketade alla sju dagarna -utom Folke som förlade sin dag 5 aadärstädes- blev aldrig enahanda eller tråkig. Tvässimoot känstade den kortare för varje dag. Iofs bytte vi riktning varje dag. Ändå konstaterar jag nog att samma runda dagligen är åtminstone lika bra som att med all makt variera, kanske bättre?
Motivationen och ketaslustan naggadist inte i kanten, utan den fick snarare näring. Ser redan fram emot nästa utmaning...
(för att inte tala om nästa lenkki, sannolikt fastedagssådan på måndagen)
...som hindade börja utkristallisera sig under den gångna veckans funderingar. Kan redan nu avslöja att den inplaneras till december, preliminärt, och att -naturalmang- hunttigrejen återkommer i någon skepnad.
Steja tjuund för mer info om det framöver...
...åålrajtski, rannärs hajtski!

6/7 penultimata pingningen

Nästsista rundan för denna utmaning ketades ikväll. Spyridon på fötterna och Folke J var med. Spyridonerna tåjmade annars utmärkt, men släppte in småsten...
(som ligger kvar på pedbanorna baket sandaset)
...en var så frissam att jag ville pika bort den. Stannade och grävde med pekfingret för att få bort pebbeln, men tråmade den under hälen istället. Efter tolv steg måstade jag stedi igen, för att ta av Spyridonen och bli kvitt stenen en gång för alla. Det var en rejäl bumling, små fjantar brukar jag inte bry mig om. Janå jag fick tan den, men när jag väl hade fått på mig skon igen, så håkade jag att fjärde tån hade smitit in tillsammans med tredje i dens fack. Fackfackfack brast jag då ut, med viss emfas. Och måstade följdaktligen ta av skon en gång till. Till saken hör att Spyridon är robustare och styvare än Kommodosport, så de är prackigare att få på, och att få på rätt.
Rumpeländet var snäppet bättre idag. Inte lika öm i början, närmare bestämt. Annars som igår. Överhuvudtaget en helt skön keta, sakta takt, men vakanna..
Imorgon dags för utmaningens grande finale, najs! Kan tänkas bli adios på fötterna då, saa sii.
Sen två dagar helvila, ska inte röra en fena.
Åålrajtski, fjuutschör looks brajtski..

5/7 ömsandis

Ikväll hamnade jag ut på rundan alldeilis ömsand, då Folke var upptagen på annat håll. Tjångade korvalappustereo kring öronen och Spyridonarna på fötterna...
(verkade lite halkvarning då jag traskade hem från FC så jag vågade inte chansa på gewönliga fajvisarna)
...nog gick det söis också. Spyridonerna börjar dessutom kännas nästan lika sköna som Kommodosportarna, men bara nästan.
Rumpan betedde sig som igår, givårtejk. Ömmade hyfsat i början, för att sen kännas men inte direkt plåga. Och baket känstade det nålite ömt & irriterat. Om jag ska söka tecken på förbättring, så tål att mämnas att vissa partier kunade kännas schyna som vanlig. Takten typ som igår = synnerligen lugn.
Sista biten var inte lika tung och slitsam som igår, vilket tillskrivs bättre fyllda energidepåer.
Ser nog fram emot vilodar i vikåslutet, och att återgå till få länkar och myckenhet vilodagar, men nog har det här projektet redan försett mig med lite mindre oförståelse för såna knäppgökar som ketar varje/nästan varje dag.
Imorgon är nästsista etappen av denna utmaning. Hoppas, men vågar inte tro, på nålite osjukare akterkastell. Och hoppas på återfått sällskap, fö noov e he naaleiss skryypari söis!
Åålrajtski, tred lajtski..

4/7 pått kåmitted?

Ännu idag blev det gemensam lenkki med Folke J, men imorgon sku han ha nå bänditreeni så han sku keta tidigare. Määrar nog dock fullfölja hela utmaningen, vilket är kul!
Kvällens runda begicks, för min del, i fajvfingers (bejsik kommodosport). De har snart tusen kilsar på sitt saldo, men inte rittit än. Farten blev ungefär som i kveis, mycket långsam med endra ord.
Det var riktigt skönt att vara bäkk in fajvfingärs, hoppas man får njuta av ännu några fajvisketor innan vintern kommer bigtajm!
Vi modifierade rundan en smula, för att undvika de värsta rapaslaiskorna. Tillika blev den snäppet längre, dock icke många hundra meter.
Rumpan uppförde sig som igår, givårtejk, inte sämre åtminstone. Kanske marginellt bättre, men misstänker det är önsketänkas? Böövär nog vara uppmärksam de kommande dagarna, ty nu när halvvägs är passerat är det risk att man (jag) blir nålite pått kåmitted.
(pokerterm, du fattar?)
Men enda känningen hittills, som känns det minsta hotfull, är just akterkastellen.
Annars kan jag konstatera att fastedagsketas är en briljant idé. Men den passar inte (för jårs truli, och jag tycker inte att jag är hyperüberpito med såna krejjer) ihop med såna här utmaningar. Den insikten barade upp sig baket kvällens ketas. Kommer således att sätta fort med fastedagsketas, äs satsch, men ha ledigt från fastedagar i samband med eventuella nya utmaningar.
Janå ikväll har jag ätit megamultum. Få se då hur det känns imorgon.
(kan man se hur det känns?)
Åålrajtski, påå me nattpaitski.. bis morgen!

3/7 födelsedagslenkki

Efter ett knappt dygns fasta, blev det dags att söka sig ut på etapp 3 av det aktuella hunttiprojektet. Betydligt senare på dagen, arbetsdag som det var, än de två första etapperna. Vidpass 18-tiden dök Folke J upp och vi trippade iväg. Mörkt, men mestadels bra underlag.
Rumpan var snäppet bättre än igår. Vänster sida fortfarande symtomfri och höger sida såpass mycket lindrigare, att idag vågar jag hävda att det var skillnad från igår, inte bara marginell. Tärimillan var ketaset rentav njutbart, fast det nog känstade av hela tiden. Och baket är det nog ömmare, liksom irriterat, men eventuellt något mindre så än igår.
Vi mårade på i samma ansträngningsº som de båda första etapperna, utan att under rundan följa med spiid eller tid. Med tanke på det förbättrade underlaget och lindrigare akterproblematik, hade jag gissat på bäst tid hittills. Folke däremot hade nog på känn att det hade gått långsammare. Det hade det också, klart långsammare: plus fem minuter.
Spekulationer vad det berodde på:
-fasta
-hyfsad motvind på omfartsvägen
-tredje dagen i rad
-gåo figjör
Janå inte spelar det nå roll, men pikulite överraskande för mig åtminstone.
Och. Blir intressant att se morgondagens tid, då vi följer samma ansträngningsnivå. Preliminärt torde Folke vara med imorgon också.
Skovalet trillade på adios ikväll

tänker nåålees att ombyte förnöjer och lindrar slitage, så det blir skonsammare att (för första gången) keta många dagar i sträck. Speciellt skonsamt var det inte, dock. Skoovarna blev tidigt våta och jag ådrog mig ett skavsår på vänstra stortån. Imorgon kan det mycket väl tänkas bli FajvFingärs (Kommodosport), fast korta snuttar av banan är lerig och slaiskig.
Åålrajtski, goddnajtski.. bis morgen!

2/7 styrfart

Samma tid som igår, typ ettiden, var det dags för etapp 2/7 på sjudagarsutmaningen. Spyridon (FajvFingärs) var skovalet för dagen, och de tåjmade utan anmärkning.
Rumpan hade ändrat såtillvida, att vänstra sidan var helt symtomfri, medan högra sidan kaaanske var marginellt bättre än igår. Definitivt inte symtomfri.
Janå kanske lika så bra det, för om bägge rumphalvorna hade varit lika bra som vänstra idag så hade jag nog börjat lovsjunga någon akterkastellär dietet i anmärkningsvärt högan sky. Och då hade nog sympatiske Folke J antingen ketat raka vägen till skottland och begått seppuku medelst säckpipa eller buckat mig i diket och ökat takten markant...
(nan åf vitsch eni disajröbl aotkam, majnd joo)
...radan vänstra sidans totala symtomabolition utgör en klar förbättring. Och som sagt, kanske marginellt lindrigare även höger? Åtminstone inte indikation på att abortera projektet i detta skede, enligt min övervägda bedömning.
Vi ketade samma runda, som min sporttracker igår utnämnde till 14,81 kilsar, men i motsatt riktning. Därför förvånades vi en smula över att den erbjöd ynkliga 14,09 kilsar idag. Vid närmare betraktelse kom varken Folke eller jag ihåg att vi skulle ha genat. Kika in i den gröna ringen:

Ifall vi, trots allt, har ketat raka vägen där så har vi nog forcerat såpass oländig terräng att vi med berått samvete kan kalla det en fullgod etapp!
Tiden var ungefär densamma. Eller janå, en knapp minut snabbare, vilket nog kan tillskrivas Spyridon vs spikskoovarna. Men nog känner jag att det är min ruuumpaaa som bromsar. Även om vi saknar all avsikt att keta hårt, och underlaget ställvis är suboptimalt, så nog skulle en njutbar avspänd löpning gå fortare med brukbar bak.
Fast helt obrukbar är den inte...
(nu får jag lust att skryta)
...men det faller tyvärr/till all lycka utanför den här bloggens intressesfär!
ÅålrajtskiLetsFajtski, bis morgen!

1/7 trööög start..

Janå, vi kom oss iväg på dagens 15-kilsars, Folke J och jårs truli. Redan på första halvkilsarn konstaterade jag att det tar pipit i peppun (inga konstigheter). Efter ett par kilsar hade upplevelsen skiftat nålite. Endorfiner eller eljest, ömheten var väsentligen oförändrad såvitt jag kunade avgöra, men det bekom mig inte så himlades längre. Så, givårtejk, fortsatte det med den saken, resten av dagens ketas. Och fast det inte var så kålkkåbrutalt, så nog störde det, kan jag ärligen erkänna.
(bestämde att om det inte är bättre imorgon så blir det några vilodar och sen nytt försök att lååncha detta projekt)
Underlaget var ju kräppigt så prrkl, men inte värre än att Spyridonerna hade tåjmat ypperligt, Folke ketade också i bejsik ketasskoovar. Mina förbaikkade kräppar till spikskoovar var eländigare än nånsin. Känstade inte tess tryggare än Spyridonerna, men var desto tyngre...
(som nå armades bojor om fötterna, eller sånadär cementskoovar ála gåddfaadär)
...de har nog gjort sitt i min repertoar, tre blåsor bjuikkade de på dessutom :o(
Elänigheter med dagens runda:
-kräpp underlag
-avskyvärda tunga å obekväma spikskoovar
-sjuk rumpa, ömmade för varje steg
-känstade överlag trögt och motigt
Förmildrande omständigheter med dagens runda:
-för ein par dagan sen hade jag inte eins kunnat drömma om att keta redan, baket onksdagens vurpa
-bra sällskap
-bejsikli skönt väder
-igång med 7*15=100 utmaningen och jobbig start --> kan bara bli bättre
-själva "systemet" temmärligen oberört baket dagens insats

ÅlrajtskiPajtski, återkommer imorgon..

49-50=100

Jupjup, matte har aldrig varit min starka sida (..heller). Fast dagens rubricum är inte ett uttryck för detta sorgliga förhållande. I stället utgör de första talen, förtinie & femti, mina åldrar nu och -om tillräckligt mycket går enligt planerna- om ein år. Och huntti i sin tur

håll med om att det är nå mädjik med huntti!
Varje gång jag passerar ett hundrastreck i kilsarloggaset, känns det nålite extra. En extra dos belöningssignalsubstanser, låt vara måttlig, tillåts sprejas över väl valda delar av hjärnan.
Så nu är planen att på olika sätt leka med hunttibegreppet under året mellan 49 och 50. Och jag täntke tjuvstarta idag, trots att fyllaset inte träffar in förrän om ein par dagan...
(är nu återställd från ålandsketaset, återstår att se om kroppen är i ketasskick baket vurpan som kräppade onksdagens pass)
...intt e he så nooga på landi

För riktiga löpare är daglig löpning och hundra (+) kilsar i veckan rutin. Själv har jag testat varken eller. Det första projektet i 49-50=100 är således att keta hundra kilsar på sju dagar -ein vikå- jämnt fördelade så att jag alltså ketar sju dar i rad.
Jag umgås förvisso inte med nå planer på att börja keta dagligen, eller ens nå fler än mina tre pass per vecka. Är en stor diggare och anhängare av vilodagar. Men blir kul att iaktta hur kroppen och knoppen reagerar på sådan belastning, eins för en kort tid.

Tänker alltså inleda redan idag, ifall kroppen tillåter löpning. Har också för avsikt att komma med regelbundna rapporter, om möjligt dagligen, om hur det hela skrider fram.
Idag ska spikdojorna putsas av. Vis av erfarenheten vet jag att Fajvfingärs Spyridon är utmärkta vinterskor, men tåjmar inte på blankis. Mina dubbade ejsiks är dåliga och gamla, saknar flertalet dubbar och har hög häl och styv sula. Var via lokala sporthandlaren och tittade på nya, ajsbags, igår. De hade en hyfsad modell, men tyvärr inte i min storlek. Men bra söörvis och de lovade trolla fram nåt, så jag ska försöka klara mig med de gamla (lär ju bli varmt igen nästa vecka) och återkomma.
(tycker man kan försöka stöda den lokala handeln)

Min vän och sparringpartner, Folke J, har lovat delta i projektet i någon mån. Åtminstone på dagens premiärtur ska han vara med, det är kul!
Förutom att ge extrakrydda till vinterna lågintensiva nötas, är hunttiprojektet tänkt att ge förutsättningar till lite längre lopp nästa säsong. Föreställer mig att en eller ett par ultror kunde vara på sin plats, och vill i minsta fall se om jag dögär till att bygga förutsättningarna därtill.

Janå, det blir till att snöra på sig de förhållandevis förhatliga spikskoovarna då..
..bis später!

säsongssammanfattning

Redan i årsskiftet väcktes tanken på att delta i nå lopp detta år. Främst hade jag jakupas halvan i åtanke. Tror en avgörande grej var att jag deltog i årsfinalen på Ingo J:s enmilomdagen-utmaning, för där håkade jag att det var kul att keta bland folk. Detta trots att jag hade fullt sjå att med andan i halsen hänga med i deras tempo, medan de andra skrattade och skämtade och måjjade sig i lusfart. Kanske nog fiilisen före och baket hade stor del i tjusningen?
Tidigare har jag aldrig, som jag nämnt förr också, fattat varför man skulle kunna vilja delta i en tävling fast man saknar tävlingsambitioner. Tillika, när jag tänker efter, har vi ju varit och diggat just jakupasketarna. Och det har sett kul, ehuru stundtals jobbigt, ut!

Janå jag böövade ju bara testa en gång för att hitta tjusningen och inse att det är synnerligen beroendeframkallande.

Första länken på det nya året var min egen lilla halvmara, som mäter vidpass 22 kilsar. Den tog 2 timmar och en kvart i anspråk och jag låg i fosterställning i nitti minuter baket. Har alltid lockats av långa länkar, men också mått illa så fort jag ketat 15-20 kilsar eller mer. Dilemma. Men tänkte att om jag övar flitigt på lite längre sträckor så nog ska jag klara en halvmara (obs rim).
Sen insåg jag i nåt skede att det kan vara en gooer idis att bygga lite grundkondis, så baket LasPalmasSkitVäderKeikkan i februari började jag köra lågintensivt (spjeldi fast) för hela slanten. Höll på söis till maj, och fastän jag bara låg på 20-35 km / vecka de tre månaderna så hindade jag bygga en grund som har räckt förvånansvärt långt denna säsong. Bättre än jag hade förväntat mig. Sen juni och framåt har jag spetsat med "kvalitetsträning" (backe, intervall, spiid) och lopp då. Säsongens sista lopp var åland marathon 26/10 och sedermera har jag återgått till spjeldi-fast-måod, nu ska grunden byggas inför nästa säsong!

Loppen då, generöst räknat hindade jag med 6 st

Utterleden var en intensiv naturupplevelse. Det var också ett något för intensivt möte mellan varierad terräng samt grovgrusiga skogsvägar och mina ömma fötter, nödtorftigt skyddade av fajvfingärs (kommodosport). Bra arrangerat "vandringsmaraton", fast några tokstollar tolkade det som terräng-ultra-maraton. Men baket hade jag fått nog av terrängketas, trodde aldrig jag skulle lockas av sånt igen och apselut inte utterleden nå fler gånger. Den gick ju inte att keta i fajvisar och jag resonerade att "där man inte kan keta barfota eller i fajvfingärs, där böövär man inte keta". Men bra fiilis och bra kvitto att man orkade måra åpå ganska länge. Min inofficiella (banrekord i fajvfingärs?) tid var 7:25 enl. sportstracker, som också angav sträcka 52 km.
Jakupas halvan. Där ville jag egentligen klara tvåtimmarsgränsen, men fegade ur pga värmen. Och bestämde mig för att tassa barfota istället. Gick väl sisådär. Tiden var ok: 2:03:20, men fussingarna var nålite ömma baket. Fantastisk fiilis bland ketarna och här var jag definitivt frälst, det här skulle jag göra igen! Här föddes också traditionen att bjuikka supportrarna på skumpa, baket lyckat lopp :o) Fullt möjligt, med facit på hand, att jag hade kunnat utmana 2h-gränsen, men helt ok att sejfa och skaffa nålite erfarenhet.
Inte så många veckor baket, var det dags för StockholmUltraMarathon. Man fick välja mellan 50 och 100 km, och jag tyckte att det förstnämnda sku boda räcka för en novis. Fin resa öht och bra arrangemang och skön bana. Lite skämmigt att kalla 50 kils på en lättsprungen bana, med superb söörvis, för ultramaraton. Men bra sätt att testa om ultror alls kan tänkas vara nåt för dej. Tiden: 5:15:54 var låångt över (eg.under) förväntan. Under 6h var någon sorts målsättning. Fast svårt att förhandstippa, när man är orutinerad. Alltnog, superupplevelse och siktar definitivt på SUM-2015. Huruvida för att försöka putsa PB på 50 eller ge sig på 75, eller rentav 100, återstår att se..
Kåkkelbyketaset, venetialaismaraton, anmälde jag mig till temmärligen apropåiskt. Började bli dags för ett långpass, efter återhållet ketas baket SUM + att det föreföll som en god idis att öva på maraton inför åland. Hade en strategi att testa och fast jag ivrade nålite ikapp med halvmara-ketarna i början, så gjorde jag det utan att frångå min upplagda taktik. Men tungt blev det på slutet. Bra tid dock, enligt min måttstock såklart, igen. 4:07:14 Sista kilsarna var bara att försöka ta sig i mål, tänkandes "aldrig mer" men såklart, omedelbart efter målgång (då knarket far i hövo) "det här måste jag göra igen" Söis äre!
Sen var det SjuSjöar. Halvmaraton i terräng och längs skogsväg. Jag ville knäcka 2 timmar men var rädd för underlaget. Hade dock skaffat fajvfingärs spyridon, för vinterbruk eller terräng, och de hade invigts med den äran längs den nya sandsundsbanan så jag vågade testa. Och bra gick det. Och kul var det. Tiden blev 1:56:18, vilket jag var gorrnöjd med, inte minst med tanke på underlaget. Efteråt började jag funtsa, med spyridon och allt: kanske jag måste återvända till utterleden trots allt, och försvara mitt fajvfingärsbanrekord :o)
Bara Åland Marathon kvar då, sensäsongens apseluta höjdpunkt som var inprickad i kalendern redan i juni eller nå liknande. Fin resa igen och najs inkvartering i fantastisk miljö. Pöörfekt söörvis igen av kära frun, precis som på jakupashalvan och SUM. Drömmålet var under 4h, och det lyckades ju, trots backar och (mest mot-?) vind: 3:50:41 var såklart skyhögt bättre än förväntat. På riktigt!

Som sagt: nu kåmmensar vinterträning, som för mig innebär lågintensiv mängd...
(spjeldi fast, kan inte tala om lågpuls då jag inte har koll på pulsen, men motsvarande)
...som är tänkt att bygga större motor = massiv aerobisk bas, för att sen framåt vårvintern börja funtsa på att få upp nålite spiid igen. Då hoppeligen högre spiid än i år, med motsvarande ansträngning. För av någon anledning är det så, att högre fart med samma nivå ansträngning (kräver kovagare kunto såklart) innebär intensivare njutning. Dåont tejk maj vöörd fåår it!

downshifting

Idag begicks andra lenkkin baket maratonaset på åland, fortfarande känns vaderna av nålite. Mellanting mellan sjuka och trötta, fast bara i belastning järet. Inte nå sjuka om jag bara promenadar eller så. Så snart jag känner mig helt återställd, ska jag sparka igång vinterträningens första skojgrej. Steja tjuund om du vill följa med en gammal farbror åldras utan värdighet. Vinterträningen kommer att vara lågintensiv. Och den delen har nog startat redan, iom de två länkarna denna vecka. Onksdagens brorunda och dagens jeppis-runt...

...som närmast blev en trevlig pratstund med Folke J.

Vi funtsade bl.a kring nästa säsong och vad man ska sikta på för intressanta lopp då. Båda känner att Stockholm Ultra Marathon nog ligger bra till för att kvala in bland höjdpunkterna för säsongen. Kan vara vettigt att ställa vinterketaset därefter. Vilket enligt mitt kranium innebär att glömmer trimning och finslipning, för att i stället bygga en större maskin, som man kan börja trixa och trimma framåt våren sen..

Återkommer snarast med dels en sammanfattning över den gångna säsongen och, som sagt, em skiss över första delen av projektet som ska ge en extrakrydda åt vinterns ketas!

Nu blir det kaffipaus, espressomaskinen torde vara varm vid det här laget...