utterleden 2017

Efter att ha packat i kveis, så pass det sig lät på förhand, blev isängdumpet i någotsånär rimlig tid. Däremot var det nog oerhört svårt att få igång nå sovas. Inte helt totalt fullständigt oväntat, dock. Men janå, nog fick väl jårs truli sig 4-5 timmars sömn, givårtejk.
Som ögonöppnare tåjmade tre espressi, varav första kokosfettspetsad, brutalbra.
Blåbärsyoghurt och frutti och kära frun i bilen och iväg mot lafåssbyyet.

Trevligt surr med gamla och nya bekanta. Samt invaselinisering av nipplor och fötter. Sen busstur till vilobacka. Det imaginära startskottet small 7:47 tasan. Reikä reikä.
Jårs truli startade bland de allra första. Bara alfred k och en annan före. För att inte fastna i nå dragspel. Omusikalisk som man är. Släppte nog de bråttomhavande före snart nog, och fann eget tempo, som utmärktes av oerhörd lagomhet.
Tidigt i loppet var vi en grupp på fyra pers, som höll liknande tempo. Trevligt. Nog splittrades vi under färden, men med jouni p ketade jårs truli en betydande del av leden, alltsomallt. Najs.
Redan före nars -alltså mellan 10 å 15 kilsar- började låren kännas stumma. Dumma! Janå, helt stumnade de inte, men blev aldrig riktigt i toppskick heller. Fast variationen i underlag hjälpte. På de skönaste barrklädda stigarna kändes de som bäst. Resten av benen också.

Inte många steg efter nars krampade vänster baklår första gången. Gå och sutta salt, hjälpte. Sen hyfsat flyt fram till sexsjön, vid typ 28/29 givårtejk. Där blev det rejäl paus. Varm och salt soppa och kaffi. Förutom påfyllning av vatten och kastning av gammvatten. Mitt enda utsläpp under färden, förutom svett och möjligen en eller annan oskyldig prupp.
Plus dessutom, masserade in ett nytt lager vaselin på fötterna. Najs.
På de första stegen av den dreddade etappen mellan sexsjön och huvudsjön (egentligen är det främst fram till gäddsjön som det är förskräckligt med rötter, stubbar och stenar) kändes fötter och ben ömma. Men det gick fort om, och i relation till förväntningarna blev det kanske skönaste etappen.
Jårs trulis strategi var att undvika fall och islående av tår, genom att ta det mycket lugnt i krävande partier. Vilka fanns av i parti och minut, tell juu vått. Det semitåjmade, kan vi konstatera. Några fall och oerhört många tåislag, men med begränsade konsekvenser tack vare lågt tempo.
Nog känns högra lilltån, som slogs totalsönder senast, stukad eller stött. Men inget misstänkt värrigare.

Två eller tre gånger till krampade vänster baklår riktigt rejält. Och ett par gånger höger innerlår. Det gamla goda gå-och-ta-salt-tricket tåjmade nog till belåtenhet. Därutöver förekom småkramper i vader och underben under stor del av loppet, egentligen hela andra halvan. Men janå, det uthärdligades genom att hålla tempo på en rimlig nivå. Vilket också var fördelaktigt för pulsen. Bevisat icke minst av garmins måttliga återhämtningssakko. Nu några timmar efter målgång är den nere på 41 h.
Vid huvudsjön började jag dåinkka in ordentligt med saltgurka och bansku. Och på lagom avstånd till bockabron suttade jag i mig första av två medhavda koffeingeler. Det arbetade bra. Vid bockabron tog jag en ordentlig paus. Och käkade saltgurka och bansku och drack kaffi. För att minska krampbenägenheten. Så sista etappen gick bra. Och kändes oerhört kort. Det berodde såklart på att jårs truli förra gången haltade med träben den etappen. Hann knappt få i mig andra och sista koffeingelen, men den fick tåjma som slutspurtständvätska.

I mål efter 6h och 26 min. Således nytt FajvFingärsBanRekord med ganska väldigt rejäl marginal. Najs.
Och med ömma men någotsånär hela fötter. Najs.
Utterleden-JårsTruli 2-1
För två år sen "aldrig mer" med gråten i halsen..
idag "aldrig mer" med en förnöjd suck. Najs.

Som tack för att du har orkat steja tjuund och orkat läsa denna ensmula skrytsamma berättelse, för du här njuta av en oerhört vacker bilförnsterselfi. Najs (för dig)

Janå nu ska jag ännu vänta på att min kära fru tar sig i mål. Hon vandrar, så det kan ta sin tid. Dessutom rapporteras om blåsor, så det kan ta sin tid och nålite till. Men janå inte går det nå nöd på jårs truli. Här finns kaffe och förplägnad. Och bastats och töjgympats har det. Najs.

Steja väldigt tjuund!
Så får du veta om jårs truli får min kära fru i mål och om garmin har rätt i att återhämtningsbehovet från denna här heroiska bedriften trots allt är temmärligen måttlig.

AAAaa

väck ej den gubb som vilar

Inte var jårs truli egentligen redo för något maratonketas förra lördagen. Men på åtminstone två sätt visade det sig bli rätt i alla fall. Eller ok åt allra minstone. Ena är psykologiskt. Eftersom det mättade såpass, att en återhämtningsperiod började kännas efterlängtad och oerhört emotsedd. Hittills i år har viloperioderna skötts bra, men pliktskyldigast. Nu blev vila vad jag ville göra.

Andra var att det prickade på en varm dag. Därmed klarade jag inte av att belasta kroppen nå hårt i värmen. Jag menar, en fyratimmarsmara är ingen gigantisk grej att hämta sig åter från. 

Så nu har det alltså vilats värrigare. Och det fortsätts det med, ända fram till onsdagen.

Garmin håller artigt med.

Extra vilodagar och lågpulsiga brorundor. Lite högre puls i onsdags på eugmo vandringsled iofs..

(tillsammans med lillebror och rissan n, vilka också förbereder siga för UL)

..men dock lugnt som bara dess vad.

Inget i lågpuls har slunkit under 6 min/km i snitt sen kåkkelby. Men gårdagens 6:00 visar nog att den bastulika maran för en vecka sen, är förlåten. Och benen kändes lätta å pigga. Najs.

Nu blir det bara en till. Lågpulsig brorunda. Imorgon. Snittempo under 6 vore såklart ett välkommet besked, mutta saadaan skådata.

Efter gårdagens lenkki laddade jårs truli in energi och rikaväridrink som baket vanlig lördagslånglenkki. Men sidu det behöver man få, ty då det är återhämtning på gång. Den onakne kocken experimenterade vidare med rökt kalkon. Med ägg. Och med auraost. Det blev ganska väldigt kul, om jag får utbrista det själv?

Förgräddade ringar av chiabröd, som jag ringade in kalkonbiffpar med. Och sen när kalkisen började se nästan mogen ut, så kläckte jag käckt ein ägg per skapelse. Och sen när äggen började se stelnade ut, så dåinkkade jag på med en kräpplåod auraost. Och när den började visa fläckvis brunhet, bestämde jag att det ar färdigt och klart och fullbordat som ett bättre faktum. Givårtejk.

Ungefär så här såg de ut då. Och så här, ungefär, när de väl hade blivit uthjälpta ur lådan.

De läto sig väl smaka och var ganska väldigt mättande. Chiabrödets uppgift var förstås att hindra äggerna från att smita, men det smakade också gött. Blir nog fler gånger, trots att det var en smula omständigt. Najs.

En aning har nog närkketanden börjat värka, inför leden. Jårs truli har smått inlett obsessaset över energi/vätskeintag. Klädsel/utrustning. Väder. Strategier. Ormar. Änd staff..

(det lär bli värre innan det blir bättre, om man får drämma till med en kvalificerad gissning)

..kanske lika så bra att skola jobba imorgon och tisdag, så har man nå annat att grubbla åpå.

Niidless to sej. Så jag skriver det istället. Du ska steja tjuund!

vieska maraton 2017

Det lyckades med vilodag i fredags. Den nya trimmern var ganska bökigare än den förra fjuttiga elditon. Ganska väldigt effektivare och kraftigare också, men behövs nog lite övning för en opraktisk stackars gårdsgubbe. Men vilodag icke desto mindre.

Därmed fritt fram för tuff lenkki på lördagen.

Långlenkki med hårt parti mot slutet? Delta i något lopp? Hel- eller halv-? Ylivieska eller alajärvi?
Omotiverad för halvmaraton då det inte finns nå fart i benen, även om det kanske hade varit bra träning. Så det blev hela.
Bägge ovannämnda är tvåvarvsbanor. Vilket är jårs trulis ofavorit. Något av favvo är fyravarvsbanor. Och hellre envarvs- än tvåvarvs. Speciellt på glesbefolkade obskyra byalopp.
Till vieskas fördel talade starttid och bana. Tolv i stället för tre. Mestadels pedbanor i stället för myckenhet små landsvägar, som tenderar luta på kanten där man förmodas keta.
=> mot ylivieska!

Väderprognosen lekte med bra utsikter. Sol/växlande molnighet fram till tolv, sen mulet. Drygt tjugo º och svag vind. Viss chans för regnskurar. En smula åt varmare hållet, men rena drömmen som sommarmara betraktad.
Men de dillade, som vanligt, de förbaikkade klantarna.
Gassande sol, med några få korta molnglimtar som bara antydde hur mycket lättare det kunde ha varit. Minst +24ºC, troligen rejält över som varmast. I skuggan. Som lyste med sin frånvaro.
Spells värmebonk?
Juu gesst it!

Riivajnd till förhandsfunderingar.
Tvivlade högtidligen på formen, men såklart hade PortEllen låtit sig öppnas så visst...
(det hade krävt perfekt tur med vädret, och jag tvivlar fortfarande på att formen ens då hade ruckit)
...gåo fåår it.
Bra urladdning inför viloperiod inför utterleden, och bra maratonträning. Med filosofin att man blir bra på det man gör. Borde betyda att man blir bra på att keta maraton genom att keta maraton. Logiskt, neh?
Bra värmeadaptionsträning, om vädret visar sig från soligare sidan.

När loppet väl var igång.
"Kanske andra varvet blir muligare och svalare, så kan man ju få en trevlig negativ split..."
Jag hade ingen koll på tempo, utan körde enligt känsla. Häppiländ med viss marginal. Lättade på gasen då det kändes smått illa och tänkte att kanske kroppen/hjärnan (Central Governor) har koll på ansträngning och värme och distans och tillåter lämplig och hållbar belastningsnivå. Bra att få reda på huruvida det tåjmar eller inte.
Tåjmar inte!
Mot slutet av första varvet började det bli värre med illakännandet. Inte direkt må-illa-känsla, men något ditåt. En illakänsla inifrån kroppen. Och lätta på gasen en smula hjälpte allt mindre. Nästan så jag började hoppas att det vid varvning skulle visa sig att möjligheterna till en bra tid redan har flugit och farit. Annars måste jag ju kämpa på andra varvet.
De hade mycket riktigt flugit och farit, fast jag måstade ändå kämpa.
Dock ingen totalbonk före varvning, som på fjolårets jakupas. Till all lycka. Vet inte hur jag skulle ha lyckats tvinga igång andra varvet under sådana omständigheter. Fast inte tog det många kilsar in på andra varvet att inse att det blir en rejäl värmebonk idag, trots att jag sänkte tempot rejält vid varvning. Och, kan jag nog erkänna. FajtingSpiriten dog nog en smula, där vid varvning.

Andra varvet.
Tanken att ta det riktigt lugnt, som strategi för att klara en rejäl slutspurt. Sen blev tanken att ta det riktigt lugnt för att klara av att finisha. Hade ända från början frångått min vanliga vana att keta förbi vätskestationerna. Men på första varvet använde jag vattenmuggarna till underarmar och huvud. PÅ andra varvet, däremot, började jag stanna ordentligt och dricka ordentligt. Speciellt sen underarmar började se hotfullt torra ut. Hann dock inte börja frysa, som på teneriffamaraton, så ingen fasligare dehydrering gissningsvis.
Det tog pinsamt länge innan jag håkade att man ju kan fylla de egna medhavda flaidorna med vatten, så behöver man inte glupa sig fördärvad vid stationera.
Vid två tillfällen promenadade jag mellan två kilsarskyltar. För att sänka tempen...
(det är för hög core-temp, snarare än dehydrering, som orsakar värmebonk. så det hjälper nålite att dricka, men det räcker inte)
...det gjorde gott, även om vaderna krampade bägge gångerna, när jag satte igång joggen igen. Men tillfälligt, det funkade att ta det riktigt sakta när jag rullade igång från gå till jogg. När jag gick så svullnade fingrarna så de kändes sprickfärdiga. Började gympa med dem uppåt..
*händerna uppåt sträck*
..jaa, det var många och långa kilometrar på andra varvet, tell juu vått.
Men bra fiilis bland medbonkare. Uppmuntrande och glatt, mitt i eländerna.
Vid förtiskylten slurkade jag min sista koffeingel och satte fart på slut"spurten". Och ketade om en handfull tappra, som hade ketat om mig under de föregående handfulla kilsarna. Bl.a gentlemannen som slutade fyra i H-50.

Strångt där, lappinen!
Och fantastisk endokannabinoiddos, sen man väl smellade barnen. Och efter målgång. Najs.
Årets fjärde och gubbets 16e maratonfinish.

Inte trodde jag att man kan strida om pallplats med >fyratimmarsprestation. 4:03:12 torde vara min 3e svagaste maratontid. Efter kåkkelby -14 och teneriffa -15. Och vieskamaraton min nästvarmaste. Efter teneriffa. Jakupas 2014 var varmare, men där ketade jårs truli bara halva. På övriga jakupor där jårs truli har bonkat i solgasset har det trots allt varit svalare, och jag har limboat in under fyra timmar.

Efteråt bytte jag bara till torra kläder och styrde hemåt. Man hade, om jag fattade info rätt, behövt kuitta in till simhallen för att tvaga av sig. Och det jöutades jag inte då det hade tagit så armades länge. Stannade i kannus på tankning och limonadköpning. Sen hem och duihka av sig ett rejält lager torkad svett. Najs.
Ganska väldigt oerhört god mat, med black angus och batatmos och aurasås, lät sig vädigt oerhört väl smaka. Och tredjeplatspriset fick göra sitt första arbetspass.

Idag råder en skön efterkänsla i kroppen och viss liminitet kan nog skönjas. Ambitionen för dagen är rörlighetsgympa och USD. Och fram till utterleden råder som sagt återhämtningsperiod. Och efter utterleden. Förutsatt att gubbdelarna går att plocka ihop till en någotsånär tåjmande helhet. Blir det dags att köra igång intervaller. Den här tuffa långa maran var något av en proverbial droppe, som mättade behovet av låångt för den här gången. Så nu har jårs långsamme truli mognat för tanken på intervallträning. Och faktiskt börjat se fram emot att rulla igång det projektet.
Men först som sagt vila. Och sen utterled. Och sen vila..
..men sen!

Så nu behöver jag be dig att steja tjuund. För sidu vi behöver följa med hur signalerna från gubbkroppen blippar under återhämtningsperioden. Både de mätbara och de kännbara. Och så vill vi neppärligen missa det kvalfyllda emotseendet inför uttersta dagen.
Åålrajtski denn. Asia on piffi. Du stejar tjuund!

tröög återhämtning

Den här veckan. Sommarens första, kunde man nästan utbrista. Har ganska mycket joggats i återhämtningens tecken. GPS-pulsen har varit 10 slag för hög, eller mer. Och lågpulstempo har inte kommit ner under (eller till- för den delen) 6 min/km.
I själva verket har inte lågpulstempo (snitt-) varit under den magiska sexgränsen en endaste liten gång efter kåkkelbyketaset. GPS-pulsen hann iofs ner till normal, därute i fäboda. En enda gång, fast uppmätt med två klockor så bedöms av expertisen som tillförlitligt.
Inga symtom på bobbor eller viral aktivitet, så jårs truli tolkar det som återhämtningsskuld. Om man ser den tillfälligt normala GPS-pulsen som kvitto på återhämtning från kåkkelby, så kan vi skylla den pågående EPOCen på accumulerad belastning från fäboda och lördagens tempopass.

Vore kanske klokt att hålla den lugna linjen fram till utterleden. Eller så inte. I vilket fulla fall som helst, vore det tråkigt. Så jårs truli tänker mig en någorledes kompromiss.
Ge mig en rejäl urladdning på lördagen, pliis! Gärna långt också.
Så kan jag vila imorgon, och trimma gräs istället. Och så utlovas, som motprestation, återhämtningsperiod fram till UL efter det. Enbart korta lågpulspass, bortsett från ett besök hos eugmo (eller någon annan) vandringsled på onsdagen. Alltså en vecka före UL.
Diil?
Vi bongade delar av eugmoleden härom dagen, när vi var ute och sajtesiiade i laamos.

bilden föreställer måhända inte vandringsleden ifråga, äs satsch, men är ändå knuppen i dens generala vicinitet. Den verkar trivsam och lagom kort. Vi vill ju verkinnerligen inte ha någon upprepning av förriga fadäsen från fäboda. Men behöver tillika mer övning som ska ge färdighet som ska ge utterledsavklarning utan desto allvarligare skador.

Utifall att det blir ett (ketas)liv efter utterleden, så börjar det finnas skisser att ta till. För sommarens träningsupplägg. Jårs truli tänker mig rätt mycket mängd, mest i lågpuls. Eventuellt en del i terräng och/eller på spånbana, ifall inte måttet blir rågat på icke-asfalt.
Hård träning i intervallform. För att få upp farten och ändå hålla nere belastningen.
Jakupas maraton som långlenkki. Oberoende om det vågas starta barfota eller inte.
Sen i augpaug en eller ett par hårda halvor. Gärna samma som i fjol. Alltså LKI och kåkkelby. Framförallt som hårdträning inför höstens maror. Men också gärna hota PB, om det funkar med att få en smula fart i de tröga gubbebenen.
(gällande PB alltså 1:40:19 från toholampi 2016)
Att underskrida 1:35, som ju utgör denna säsongs överlägset omöjligaste utmaning/målsättning, känns så oerhört avlägset så det går på riktigt inte att ens teoretiskt spekulera i nå sånt.

Bara du snällt stejar tjuund nu, så ska du snarast få veta huruvida jårs truli klarar av att hålla extra vilodag imorgon. Ny trimmer ska införskaffas, så kanske trimmaset blir nå pikulite intressantare. Åt allra minstone första gången för året. Som distraktion, duvet.
OK?
Jup, tänkte väl att du neppärligen sku vara nå svårbedd inför såpass oerhört spännande utsikter.

AAAaa

tår för dårens tår..

..av lättnad eller bedrövelse, det är frågan.
Som sagt så stormvärkte stortån första natten. Och dagen därpå gick den inte att dorsalflektera tess.
(alltså tänk dig att man har trampdyna och tå kvar på golvet, men lyfter hälen så det blir böj i basleden. det gick inte)
Jag kunde tassa sakta, typ inomhus. Men inte gå raskt, typ promenera till jobbet. För normalt avstamp kräver ju ovannämnda dorsiflexion. Men hela tån var svullen och tajt, så jag avvaktade utan att spekulera desto ivrigare.
Efter första natta har den inte värkt. Och blivit böjligare för var dag, har den. I takt med att svullnad och tajthet lättat. Förefaller inte bruten.
Najs.
Ömheten finns kvar, vilket inte är så himla förvånande med tanke på att halva tån (distala falangen) i princip består av ett blåmärke.

Janå någon större katastrof blev det alltså inte. Och därmed kan vi kalla onsdagens lilla utflykt övervägande positiv, ehuru tillstymmelsevis debaklig.

Det som är intressant nu, är huruvida det går att keta idag. Helst ville jårs truli ha in ett tempopass denna vecka. Och känner det som att kroppen i övrigt är redo och ivrig på ett dylikt. De två senaste dagarnas helvila har varit nödvändiga pga omständigheterna. Men de har nog också varit välkomna, skulle man kunna misstänka. Janå neppärligen till skada, åt allra minstone.
För att inte ömheten ska leda till något konstigt kompensatoriskt knixande eller slingrande i rörelsemönstret, tänker jårs truli försöka bolstra in den ömmande tåtippen. Om det lyckas, så ska jag tassa iväg och känna om det går att keta tess. Och om det går, så ska jag försöka driva upp tempo. Helt råtaggad till ett bra tempopass är det såklart svårt att vara, under sådana omständigheter. Men man tager vad som bjuikkas.
Några FajvFingärs kommer såklart inte på fråga, om stortån ska paketeras. Utan det får bli Feelmax, med sina generösa toeboxar, i så fall.
Åålrajtski denn. Jag återkommer när det finns mer att förtälja...

*äventyret vederbörligen genomfört*

Jårs truli paketerade tån, enligt planen. Det gick smidigt och blev ett oerhört näpet litet paket.

..som dessutom höll hela vägen, som synes.
Sådana här heimlagade projekt har ju en tendens att manifestera sig i praktiken på nålite annorlunda sätt än jårs truli föreställer mig i teorin. Men den här gången tåjmade det faktiskt till pinkt och prucka. Inte bara att paketet rymdes i Feelmaxen utan besvär, men dessutom gick det att keta smärtfritt.
Najs.

GPS-pulsen var hög. Tilåmed som lördagspuls betraktad. Över åtti. Huruvida det avspeglade nervositet för tån, eller om det är nattens huvudvärk som är symtom på något beciluskigt angrepp, kunde jårs truli inte avgöra. Men summa summarum var inte kånfidensen skyhög inför tempopasset, om vi uttrycker det så.
Janå tyckte nog jag gjorde mitt bästa. Uppvärmningen gick mest åt till att vänta på när det skulle börja ta sjukt. Mot slutet av uppvärmningen började jag trappa upp tempo och då infann sig en skön förväntan inför den hårda delen. Liksom bekräftandes att kroppen nog är ivrigt redo att belastas. Givårtejk en tå eller två.
På tempodelen var det andningen som begränsade. Spiiden kändes inte speciellt hög, men det brukar den aldrig göra. Jag tror, eller kanske önsketänker, att det beror på avspänt löpsteg.
(alltså i absolut bemärkelse är spiiden såklart aldrig hög, för jårs truli, men det brukar kännas ungefär ganska relativt likadant på tempopassen oberoende om stätsen efteråt gläder eller besviker)
På nedjoggen var kroppen och framförallt benen rätt sluta. Tröttare och ömmare än jag minns någonsin efter tempopass. Varför? Janå hoppas för att andningen tillät mig att anstränga benen hårt. Men kan såklart vara onsdagens ovana belastning som sitter i benen ännu.
Vi vet mer efter att vi granskat stätsen.

På tal om stäts.
Jårs truli älskar stäts. Vilken nörd gör nu inte det. Men inte så till den º att jag vill låta dem kräppa endoknarkruset efter ett hårt pass. Egentligen försvinner ju inte ruset någonstans bara för att jag får veta något om hur det gick "på pappret". Men om jag får teoretisk info så har det en tendens att attrahera uppmärksamhet. Och det vill jag inte när den har trevligare saker att riktas på.
Iofs. Idag var det sån bigtajm positiv grej att tess kunna keta. Let ölåon keta hårt...
(med hög ansträngning alltså, inte nödvändigtvis speciellt mycket snabbare än usain eller så)
...att stätsen känns mindre viktiga. Den mentala aspekten är ändå positiv. Men janå lika så bra att ha som vana att stanna klockan och spara passet, utan att glutta på resultaten.

Dags att kika på stätsen nu då?
Njaeep. Vi kan lika bra digga ett tag till den råa njutkänslan i kroppen. Och rikaväridrinken. Och snart blir det dags för nå matlagning.
Matglada matlagare.
Steja alltså väldigt tjuund, så återkommer vi sen. Ikväll eller imorgon.
Men lite alternativ för den närmaste framtida träningen, baserat på hur det har gått idag. Eller sprungits idag:
-sakta = sämre än senast: den ansträngda andningen berodde på dålig kondis och benens trötthet på dålig återhämtning => en lugn period framöver. Med hårda pass i intervallform. Intervaller borde väl ge effektiv hårdträning, med låg totalbelastning på gammgubbar?
-medel = i trakten av senast: fortsatt lågpulsa distanspass med sköna långlenkkiar och någon form av hårdare tempo/intervallpass.
-hårt = bättre än senast: början av kommande vecka lugn, men sen mot slutet en tufft långlenkki. Sista långa före utterleden, som ju nog är "on" nu. Antingen lugn början och hårt parti mot slutet. Eller så semihårt medium-långt.
-lysande = klart bättre än senast: hård långlenkki nästa vikåsluut.
Ingen hårt dragen skiss, men lite ditåt. Känns inte så emotionellt investerat, mer som att få-reda-på-läget-och-ställa-sig-därefter.

Dådiid. Paus. Du kan fara och kakka eller grilla korv så länge. Utifall att din peristaltik tåjmar och din grill är bra, så kantänkas du tålåmed hinner med ådibåkk.

God morgon! Sovit gott?

Det har förvisso jårs truli gjort. Och länge. Nålite limina vader idag, och efterkänning från gårdagens endoknarkfiiling.
Najs.
Ska vi ta oss an stätsen då? Jup, öbaot blodi tajm.
Aalrajtski, ganska tajtski. Typ en sekund bäst. 4:39 i snitt på tempodelen, Helt klart ärs det nöjd. Mycket nöjd med omständigheterna i beaktande. Lite öppet läge ännu vad fortsättningen belangar an. Men vackrast så. Inte sant? Så har du desto oerhördare anledning att steja tjuund. Juh!

Nu ska jårs truli samla krafterna till nå gårdskarlsuppdrag, så kanske man får unna sig nå najs belöning baket det..
Ochps: tåren rann av lättnad då, söisledes.

AAAaa

fäbodaväder

Veckan har börjat sådäär. Vädret blir somrigare för var dag, och det emottages med viss glupnad. Lenkkimässigt har det varit skönt, men med rätt så amper puls. Lågpulstempo har snittat på 6:06 precis som på lördagens k-h-r.
Min tolkning är att återhämtningen inte är klar. Förstås kan tempopass för en vecka sen, samt lördagens långa, sinka återhämtningen.
Inte för första gången. Men alltid med samma oerhörda häpnadsväckelse. Slår det jårs truli. Att hejsan åhå. Kanske jag inte är stålmannen trots allt. Ibland under mina mörkaste stunder, tvivlar jag på att jag ens är stålgubben :o(

Skönt nog skickade kåkkelborna en påminnelse. Om vad det är jag gör avbetalningar på.

Så då känns det en nåliten tröstelik känsla i personen ifråga. Visst var det värt det, för kåkkelby var en stor grej för jårs truli. Men ändå. Nog skulle jag gärna vilja ha tillbaka min puls åålredi.

Snart blir det dags för en smula terrängträning. Fäboda på agendan. Och fäbodaväder är det ju, som sagt. Men först en besökare till. I värkstaden. Så återkommer...

*har härmed famlat och tumlat i djupa fäbodaskogarna*

Jårs truli försökte locka ihop ett muntert gäng till kvällens terränglenkki. Det gick inte så lysande. Men gamle gode ketaskompisen folke j, som dessutom råkar kunna och känna de djupa fäbodaskogarna utan och innan och bak och fram, hängde till all lycka på.
Det blev bil till lillsand och därifrån tassade vi iväg på tröga ben. Efter ett par kilsar hade vi kommit igång och det kändes helt ok. Jårs truli hade långärmat och långbenat och lippis och merrell trailglovarna och behövde inte frysa något.
På några ställen var det rätt så klajtigt. På sitt sätt inte helt okul. Fast inte så skönt att ha en massa klajt i skorna, framförallt med tanke på att det brukar ge skav. Som det proverbiala brevet på den proverbiala posten. Mycket riktigt. Skav och någon blåsa. Annars tåjmade merrellarna till belåtenhet. Det är nog deras element. Man borde ju kunna ana något av namnet. TrailGlove..
(om nu det är vad de heter, som jårs truli alltså har för mig)
..nomen est omen.
Efter tie kilsar, givårtejk, valde folke att söka en kortare väg. Jårs trulis distansgissning hade som vanligt farit åt den proverbiala pipan. Han frågade om jag hittar. Gissade att månne inte.
Och visst gjorde jag det, även om felval var nära vid lövbackastugan. Men tack vare att jag tog tid att studera kartan, så veks det misstaget und.

Värmen och distansen i den ovana miljön började ta ut sin rätt. Så på sista stinten tillbaka mot lillsand, gick det mindre lysande. Den beräknade distansen. Femton kilsar. Hade väl varit lämpligt för denna gång. I alla fall (hrmpf) så trillade jag på en klippa. Tog emot mig med vänster hand, och fick en bula på ett ställe där manuella terapeuter helst inte ska ha någon. Och stötte höger stortå på något sätt. Oklart hur. Först var det bara handen som påkallade uppmärksamhet. Men efter några steg så började tån göra ont. Och det forsatte den med, inte utan visst eftertryck, resten av matkan.
(vilket var kanske 3-4 kilsar, givårtejk)
Håkade att skosnöret hade obundit sig. Tänkte att kunde det vara det som fått mig på fall. Men istade inte stanna och binda. Praktexempel på det lysande omdöme man visar prov på då det börjar vara tungt. Inte länge efter snavade jag, denna gång helt klart på skosnöret. Tog emot mig på en liten tallstam den gången. Och slog vänster knäskål. Den smärtade dock bara några steg efteråt.
Tror du einvisbessin band skosnöret efter det?
Janå inte är det nå annat än tån som är potentiellt oroande. Har den gått sönder, eller bara stött sig en smula?
Om den väcker mig med stormande värk inatt, så är det inget bra tecken. Och om jag kan ta mig till jobbet per egen maskin -eller rättare kanske utan maskin, och utan att halta desto eländigare- så är det inget dåligt tecken. Steja förstås tjuund, så får du veta. Hux och Flux. Om jårs trulis dextrala Hallux!

Distansen blev sist och slutligen 19,5 kilsar. Ifall det visar sig att tån bara skrämdes, så är jag beredd att kalla det hela en positiv upplevelse. Summa summarum. Och ifall tån visar sig vara kräppad, och i sin tur kräppa jårs trulis ketas vemvethurlänge, så får du inte lurad mig på något som helst terrängketas evär ögenn. Utterled eller fäboda eller eljest. Djadjment suspended.
Onödigt länge tog det, för en vardagskväll. Note to self: beräkna distansen noggrannare nästa gång. I den mån det blir nå fler gånger.
En positiv detalj var att GPS-pulsen var nere på helt normala lukemia. Tempo/puls-förhållande är niidless to sej omöjligt att uttala sig om, tess.
Fortsatt träning är också svårt att uttala sig om, innan vi vet mera om stora tån. Och temmärligen onödigt att försöka.
Nog ligger väl det någon smula sanning i det som kära frun konstaterade, sen hon väl fått hem sin pitifulle ikskjuus till gubbe...
"terränglöpning och du passar helt enkelt inte så bra ihop"
...jup.

Janåmen. Åålrajtski denn. Du stejar tjuund. Och tån får säga sitt. Var det här sist och slutligen najs eller bajs?
Imorgon ska gräset klippas, i vilket fall som helst. Om det nu inte skvalaregnar.

"asfaltsnöjtare, bliv vid din peedbana"

AAAaa

kåkkelby-home-run

Jårs truli såg ivrigt fram emot en lätt och njutbar långlenkki. Inte minst som mestadels medvind var att vänta. Uppskattat lågpulstempo var nog 6-6:10, men hopp om bättre levde. Och aktualiserades desto mer som GPS-pulsen var såpass måttlig som 62. En lördag. Min lördagspuls brukar vara skyhög. Men där bedrog jag mig, blev nog -precis enligt förhandstips- 6:06.
Kära frun var vänlig nog att kör(l)a mig till kåkkelby och dumpa mig där. Shorts och tunn långärmad pajta. KSO-evo sko. Lippis. Två små vattenflaidor.
Lite besviken nog, då inte pulsen tillät nå piggare tempo. Tills benen började kännas trötta och slitna redan vid 15-20 kilsar. Inte vet jag om det är KUR eller onsdagens tempopass eller både-och, som tynger. Men det diskvalificerade planB, som hade inneburit att stänga av pulsvarning. Nu fick jag istället ett bra tillfälle att träna hyfsat länge med trötta ben.
Ifall allt hade gått lätt och piggt och i bra tempo, så var planen att förlänga till maradistans. För att hedra stockholmska löparna samt utmana lågpulsmaratondistansrekordet. Som det nu blev, så var jårs truli helt nöjd med trettifem kilsar. Pulsen kålkkådriftade dessutom efter tretti, med närmare 6:30 kilsar på slutet.

Rökta räkor+halloumi och nålite annat smått&gott satt bra efteråt.
Och nålite aptit blev över till idag.

Tidigt väckt av hungrig mage. Satte igång kaffirosten redan vidpass sju. 5 bätchar á 500 g råkaffe blev till en blend av 40 % etiopisk limu, 40 % hondura (även den arabica) och 20 % vietnamesisk robusta. Arabicorna fick en lindrigt mörk rostning, medan robustan fick sig rätt rejält.
Medan bönorna fick gasa av sig såpass att det skulle gå att extrahera nå vettiga shottar av dem, var vi ute och yammade. Till ett av yammyyängets vakiopaikkor. Haney's pizzeria. Stora billiga pizzor. Ingen mrBank kvalitet direkt, men en gång per år klarar man nog av :o)

Äntligen tillstymmelse till sommarfiiling. Om än inte varmt, så inte så jæfvla svinkallt i alla fall.
Och en hel del bajkärs ute på vägarna. Najs.
Ultrafärskt goovkaffi som avslutning på en trevlig utfärd. Och nu, efter långlenkki igår och rejäl yammutur idag, är jårs truli trött men också avkopplad. Nästan som om man hade haft en pikuliten semppu. Najs.

Den kommande veckans lenkkiar får någorlunda anpassas efter hur kroppen blir i skick. Både vad känslan i benen gäller och vad puls i förhållande till tempo belangar an. Dock gärna ett tempopass. Och så hade folke j antytt att han kan tänka sig att ställa upp som guide på en skogstur. Preliminärt på onsdagen. Mycket väldigt välbehövligt, med tanke på att något armades pucko har varit och mält sig an till utterleden.

Janå eftersom det är din uppgift att steja tjuund så kommer du ju att få veta, med högst avundsvärd plötslighet, hur det hela utvecklar sig. Najs!