Maratona do Porto EDP
4.11 2018
Jårs truli hade tänkt tjånga upp nå inlägg med spekulationer och stämningar inför portomaran. Men då jag inte lyckades frammana nån riktig inspis så fick det vara.
Ingen målsättning väckte någon nämnvärd respons inombords. Bortsett från att jag var hell bent att fullfölja. Och kollektera medalj samt finisherTpajta.
Visst hade jag funderingar på att utomlandsPB torde vara möjligt...
(förutsatt att inte vanda kommer och utkräver hämnd, genom totalbonk)
...men det förblev mer en teoretisk målsättning än en riktig motivations- och inspirationskälla.
•som i
jess, det ska vi kämpa för!!•¨
Gällande utomlandsPB var LochNess 3:42:nånting, tror jag.
Janå vi pärttade iväg till porto och diggade stan och (s)portvinet ett par dagar. Sen på söndagen var det dags för maratonet.
I och med expot och nummerlappsuthämtningen på lördagen, triggades nog maratonstämningen igång.
Fram till dess hade turismus och portvinstejsting varit av akutare intresse. Bl.a insåg jårs truli att det är (helst ganska temmärligen gamla) tawny som är min grejsimåjs. Vad gäller portviner. Eller sportviner, som de tenderade att bli kallade denna resa.
Det hade blivit morgonjoggar och försvarligt med vandrande i trappor och backar. Inga ambitiösa försök att spara på benen till söndagen alltså.
Men nog tänkte jag att det finns orsaker att bjuda till och försöka keta hårt:
-ju hårdare man anstränger sig, desto roligare belöningskemi brukar hjärnan bjuikka på
-det är säsongens sista mara (lopp), så en rejäl urladdning kunde vara tillfredsställande
Tillika med ursäkter för att taga det lilla lugna:
-vandamaraton tre veckor tidigare, med hård ansträngning och bara en halv minut från PB
•ganska väldigt oerhörd risk för utmattningsbonk•
-lugn öppning kunde ge utrymme för hårdköra på slutet
•kul att avsluta strångt och keta om folk•
-mer utrymme att digga banan och staden och atlanten och dourofloden om man inte håsar och stressar.
Janå. Äh.
Vi ser väl hur det känns baket start.
Känslan i kroppen efter vanda sa iofs att den hade lyckats absorbera det loppet som ett stenhårt långpass. Men förnuftet sa att det är neppärligen möjligt. Alltför friskt vågat kan kosta brutalt.
•jårs truli minns med fasansfull skräck andra halvan av vieskamaraton i fjol, då återhämtningen baket KUR 6h hade missbedömts en smula•
Men jag gav mig tillåtelse att försöka hänga med 3:30 hararna från start. Om de finns i närheten.
Starten gick 9. Vilket var 11 finski tid. Så inte ändå
så oerhört tidigt.
Det började regna före start, så benen blev en smula kylda och stela. Jårs truli hade Tpajta, shorts, lippis och V-runFajvisar som stridsmundering.
(lippis mot regnet, jämte vaselin på nipplor och tår)
Skön stämning inför. Vilket tycks höra till på de här nålite större loppen. Prajvet lappinen från HappyFeet med nummer 8959 hade startgrupp B.
•hörde inget startskott, ehuru nog nedräkning, utan märkte bara att massan började röra sig•
Första två kilsarna. Med en smula stigning. Hänger jag, inte utan ganska bemärkbar möda, med 3:30 gruppen.
Det känns tyngre och hårdare än riktigt skönt, men jag har ju licens.
Sen börjar andningen komma igång och benen värms och mjuknar. Jag inser att •åhå• de ketar ju för sakta. Plus att det blir ojämnt och ryckigt, eftersom det är temmärligen tätt med folk.
•det brukar vara så kring pejsrarna•
Janå. Åkejdå. Vi smyger förbi.
Planen är att när jårs truli bonkar, så saktar jag extramycket. Mer än behövligt. För att om möjligt återhämta mig nålite så jag kan haka på en stund igen, sen när det kommer förbi.
Och kanske klara 3:40?
Som hade varit utomlandsrekord med säkerhet.
Vid mina 6-7 (?) kilsar möter jag eliten, som då passerar sin 10 kilsar. Första gången jag bongar eliten på riktigt nära håll.
Oerhört najs. Får ganska väldigt mycket extrainspis.
Vi får vatten i små flaidor. Det är oerhört väldigt praktiskt. Lätta att dricka ur jämfört med de förbaikkade muggarna. Och så kan man ju hålla dem i handen och måra och smutta tills det är tomma. I rådande väder innebär det att de räcker gott och väl till nästa vätskekontroll.
De ploppar upp med femkilsars mellanrum.
•Energigel med koffein hade jag skaffat vid expot, jämte ett praktiskt bälte att bära dem i•
Det är kul att springa. Kroppen och benen känns bra. Mycket folk runt mig. Ändå inte trångt, sen jag lämnade 3:30 gruppen. Hög ansträngning. Njuter men befarar att det kommer att straffa sig.
Janå, hee så tå.
En pikuliten bit efter att vi kommit över bron till
vila nova de gaia så passerar vi halvmaraton. Nu har benen och steget börjat kännas en smula trötta och stela och tröga.
Jag noterar att tävlingsklockan visar 1:42:och tickar.
Himmel och platta pannkakor, det är ju PBtempo. Förvisso är benen åt skogen för tröga redan, för att hålla jämn split...
•i själva verket känns det som om bonken har börjat smyga sig på nålite smått•
...men ändå.
I ett försök att väcka benen till liv igen, justerar jag tekniken nå pikulite. Aningen aktivare drajv i steget.
Kilsarna tickar åpå. Efter mina 24 och hans 25 -ish- möter jag david b, som ser oerhört pigg och glad ut. Vi försöker hajfajva. Men då jag har flaidan i vänster hand och försöker nå med högern, så missar vi. Men det är intentionen som kalkyleras.
Och faktiskt; benen börjar kännas mindre tröga. Justeringen tycks bita.
Dock känns tempo temmärligen långsamt. Men spela roll liksom. Ännu är ingalunda dagen kräppad. Och god marginal till målsättningen. Samt utrymme för bonk.
Ännu har inte ens 3:30 gruppen kommit ikapp.
Snart nog är 30 skylten passerad. Och inte långt efter det vänder vi om och startar sista etappen. Västerut och norrut. Tillbaka mot start/målområdet. Vinden har vuxit. Men den kommer att vara mer eller mindre i ryggen resten av loppet.
Nu är jårs truli inne i den intressantaste fasen av maran.
(vissa påstår ju tilåmed att maran börjar baket 30/32/35)
Hjärnan vill sluta. Benen är sjuka. Ofta mittpartiet likaså.
•sistnämnda dock inte denna gång•
Du känner dig tom. Kroppen har liksom ingen kraft kvar. Inte viljan heller.
•men ändå ingen bonk.. ännu ingen bonk•
Du matar på i alla fall..
•koncentrerar mig på att hålla drajven i steget, även om det känns långsamt•
Jag ketar lustigt nog om folk i större utsträckning än blir omketad. Det ger energi och hopp om att tempo inte är fullt så oerhört sakta som det förnimms.
Åhå, liksom.
Var är 3:30 gruppen?
Vid trettifem tar jag en sista vattenflaida. Tycker trettisjätte kilsarn är onödigt lång -tilåmed för att vara i slutet av en mara- tills 37an plötsligt ploppar fram från bakom en buske. Eller nå..
Det är den här kampen som är utmaningen med maran. Att mata på. Länge. Det tar liksom inte slut. Det är onödigt att tänka att det snart tar slut. För det gör det ändå inte.
Om jag vinner den här kampen, så kommer jag att vara oerhört nöjd efteråt. Oberoende av resultat. Det är det som är resultatet. Inte siffrorna. Jag påminns varje gång. Under sista milen av varje (hård) mara.
Och jag kommer att få oerhörd kemisk belöning från hjärnan. Det vet jag.
Japanen som släppte när jag justerade steget, dyker upp igen. Och segar sig förbi.
Snart är väl 3:30orna i tur. Med så här lite kvar borde jag ju kunna haka på?
Men de rackarna kommer ju inte.
I stället är det sista bautarondellen vid 41 som kommer.
Jårs truli tar en sista huikkare ur vattenflaidan innan jag slänger den. Och triggar igång slutspurten. Ketar om "alla".
Sen kommer en kilsar kvar linjen. Där det är stämning, oljud och ståhej. Här triggar de andra igång sina slutspurter. Och ketar om mig tillbaka.
Sista motbacken. Det har börjat regna riktigt rikligt. Känns oerhört väldgit segt, trots att man tar i. Men det ser segt ut för de andra också. Härligt najs och kul. En oerhörd slutstrid i slo-mo liksom.
Och så viker vi in på området. Och vänder en sista gång in på upploppet.
Och jårs truli ser tävlingsklockan. Som tickar 3:25:...
Om jag bjuikkar till så klarar jag 3:26
Det kommer att bli nytt PB trots allt. Fast tanken var omöjlig..
Lyfter lippisen av huvudet och ketar i mål med ett brett flin i fejset.
Kuittar ut medalj, öl och ful finisher Tpajta
och en plastjutta för att skydda edes nålite mot vind och regn. Tänker på att gravera medaljen, men är inte beredd att leta reda på tältet.
MenHej. Där är det ju. Och nästan ingen kö.
Äh, jag repar till. Då får jag ju reda på sluttiden tillika.
Officiell sluttid blev iofs 3:25:30 men chiptiden tänker jag betrakta som rådande PB.
Har ju det tilåmed officiellt på medaljen.
Sen irrar jag frysande och flinande iväg för att söka svämppis och kära frun. Som bjuikkar sin oerhörde hjälte på en espresso.
Och så inleds dagens längsta kilsar. Den tillbaka till hotellet i hårt regn och hård kylig vind. Och slut och jimånvåt gubbe.
Fast janå.
Slut tog den kilsarn också.
Och den låååånga heeeta duihkun lät sig oerhört väl smaka. Och det gjorde även firasTawnyn, ehuru ospektakulär.
I det brutala ovädret på kvällen for vi inte ut å äta. Utan pizzor beställdes till hotellet. Och vår najsa lilla grupp fick låna matsalen.
Najs.
Där diggade vi våra pizzor och skröt ikapp om våra oerhörda bravader och bragder. Alla hade inte ketat maraton, men de flesta hade ketat något. Och resten hade hejat oerhört bra.
Hemresan var lång och startade tidigt. Men i bra sällskap och korta etapper, så nog gick den bra den också. Stort varmt oehrört tack till alla deltagare i truppen.
vi taar på nyytt!
•medóc 2020?•
Det blev en temmärligen väldigt tillfredsställandare avslutning på "tävlings"säsongen, än jårs truli hade edes i min oerhördaste fantasi kunnat föreställa mig.
Idag jag vi råodat yammorna till vinterförvaring. Och så har jag rostat kaffi. Och längtar temmärligen efter att få hem LaMarzoccon från service.
Insidan av vänster fotled sjuknade till. Troligen jännetuppitulehdus?
Skyller på våtslippriga gatstenar. Som det fanns på vissa partier. Inget favvo-underlag för fajvisarna.
Telljuuvått.
Den stormvärkte ikapp med ovädret första natten efter ketaset. Men är mycket bättre idag än igår. Så oroar inte tess på sikt. Fast kanske skjuter fram första palauttavande lenkkin några dagar?
Vi får se..
..och därför ska du steja tjuund å det vederbörligaste!
Kul att du orkade läsa. Tack!
