botniahallimaraton 2015

Nålite närkke inför loppet, sov jag nååleess ytligare än som bäst. Vaken flera gånger under natten, dock inte långa stunder, så inte värre än man kan räkna med. Hade hätäväckelse 7.15 men steg frivilligt upp 6.20, så jag hindade tilåme med morgonqigong före frukost. Normal lördagsfrukost, som fabbomagen är van vid. Och en extrakapselespresso för att säkert få peristaltiken att tåjma, så man inte böövde bära nå extra under loppet. Eller göra nå onödiga stopp.
(tåjmade)
Hämtade ketaskompisen lite baket 8 och rattade iväg söderut. På väg föreslog jag att nog ska vi väl inleda mars med lite liminhet. Och det var vi rörande eniga om. De hade flyttat botniahallen ganska mycket, så vi körde förbi på första försöket. Men ute i god tid som vi var, så drabbades vi inte av nå panik. Bland borden vid anmälningsstationen bongades en hop bekanta nunor. Bl.a ingostakkan som pga ohälsa inte skulle keta idag. Surt.
Före start hindade vi känna på banan och luften i hallen, känstade ok. Jag hade med mig tre små vatoflaidor á typ 1,5 dl. Dem placerade jag på ett bord som arrangörerna ställt fram för ändamålet. Är inte superduperförtjust i att dricka ur pappers-/plastmuggar, för det skvalpar så i min skumpiga framfart. Tänkte att med nästan halvlitern kommer jag i alla fall ganska långt, trots att det blir svettigare än på länge. Inför start samlades halvisarna i början av bortre långsidan och vi helnötare i slutet av densamma. Så sa den *pang*
Min planerade taktik var att värma upp i lugnt tempo de inledande 5½ varven. Folk ketade förbi som besatta. Men jag höll tålmodigt taktiken. Lät kroppen vakna till liv i lugn och ro; klok farbror! Vi följstade åt, ketaskompisen och jag, där i början. Sen baket fem varv trissade jag upp tempot något snäpp, så det blev ganska hög ansträngningsnivå, men med spjeldi fast. Första timmen tickade fram. Allt var bara kul och nytt och fräscht, många varvade mig och några lät sig varvas. Underlaget var bra och luften ganska torr, men känstade ren och god. Sen blev jag törstig. Inledde andra timmen med att ta första vatoflaidan i hand och ta smuttar varje varv tills den var tom, sen dumpade jag den under sörvisbordet och satte fort. Under andra timmen underhölls vi av halvmarans målgångare, de kvicka åtminstone. Den timmen gick fort. Mot slutet av den timmen kastade jag mina första blickar mot resultatskärmen, där man hade kunnat följa med varvtider änd staff, om det hade intresserat. Ville nämligen vara beredd att kicka igång nästa fas i min planerade taktik: att öppna spjeldi då 50 varv återstår. Sagt och gjort *kodonk* (spjeldi ipi) Känstade inte direkt som att det tempot lät sig ökas nå markant, men gav kanske utrymme för bibehållet tempo i praktiken. Blir kul att spana in varvtider sen resultaten blir tillgängliga, och matcha tider mot taktiken.
I början av tredje timmen tog jag andra vatoflaidan och körde samma procedur som med första. Andra halvan av tredje timmen började det kännas tungt. Tröttheten började göra sig kännande och vetskapen om att det är ganska så långt kvar försökte ockupera uppmärksamheten. Och en smärta i vänster knä ploppade upp. Saktade av en smula och ändrade steget till lite passivare, med "kollapsande knän". Och påminde mig om att det här var helt väntat och ingår i planen. Det är nu liminheten ska förtjänas och det är nu du har möjlighet att förebygga kräppnöje över insatsen. Mycket riktigt. Knäsmärtan ebbade ut och den väntade endorfinkicken kom och löpningen blev åter njutbar. Varven och tiden tickade på, stämningen i hallen hade blivit lite mer tystlåten och sammanbiten så där generellt. Inte på nå obehagligt sätt, men då ketarna blir trötta och många varv ännu återstår, så bööver man koncentrera sin energi till det väsentligaste. Att keta.
Inför fjärde timmen planerade jag att ta min sista flaida och inleda en lång, ehuru måttlig, slutspurt. Dålig idé. Magen protesterade och ville inte ta emot vattnet. Blev tvungen att sakta in märkbart och höll lugnt tempo några varv, medan jag smuttade i mig. Först sen flaidan var tom och magen i balans, kunde jag öka. Vilket förmodligen, i praktiken, betyder att jag inte minskade så mycket. När varven började närma sig nittio, började jag följa med på skärmen. Insåg att det lutade mot PB och inbillade mig i något skede att jag tilåme sprang för 3.45. Höll i eget tycke god fart, men insåg snart att det var en misskalkyl. 3.45 skulle nog bli omöjligt, PB är det som gäller.
(3.50.41 från åland to biit)
När hundra varv närmade sig började huvudet kännas nålite konstigt. Tänkte nog att bara fem varv kvar, kanske lika bra att tassa på. Men valde ändå att stanna och ta ett par saltgurkskivor och en mugg vatten, djastinkejs. Bra val. Sista fem blev sköna. Kanske gurkan eller vattnet, kanske stoppet? Kanske endokannabinoider? I början av nästsista varvet spiikade spiikern att vinnaren i miesten 50 denåden hade kommit i mål på tiden denåden och att tvåan var på nästsista varvet, men att arilappinen bara var 30 sek efter. Då väckstade en gnista fajtingspirit. Kickade in en rejäl slutspurt och ketade sista sjuhundra som en gäälning.
Strong finish, bra fillis och kroppen mycket mycket mindre sliten och tröttsjuk än baket åland.
Tiden 3.46.? är hyfsat PBputs. Men tydligaste tecknet på starkare grundkondis är nog just slitageupplevelsen baket. Idag nog limin, men inte kålkkigt, mest vader,
Skumpa då? Hiinäjahiinäresultat. 3.45 hade varit klart fall, men 3.46+? Vägde in skalpen på slutet och stark avslutning och bra form baket. Kanske hittade på nå annat också..

Till slut kan konstateras att det evinnerliga varvaset inte alls upplevdes som töögigt. Bra bana och bra hall och blir nog fler gånger, misstänker jag! Nöjd farbroder!

siisöns end änd formcheck

I måndags blev det ett halvkort fastedagspass tillsammans med ketaskompisen. Känstade inte superlätt så oberoende av kommande maraton hade en lugn återhämtningsvecka ändå varit befogad. Nu i ännu högre º så. På tirsdagen fick jag LPG-behandling för benen. Det var tänkt som extrahuolto inför maran, men känstade nog behövlig på alla vis och sätt. I onksdags ketades en brorunda, med hyfsad fart för att hålla igång benen inför lördagen. Men bara 12 kilsar, alltså verkligen ÿberkort. Den utgjorde sista passet inför morgondagens botniamaraton och tillika sista passet av vintersäsongens dvalaketas...

(bägge passen denna vecka besprangs i adios, för att verkligen ge vader och achillesar chans att återhämta sig)

...tillåt mig kålkkåselitta:

I takt med ökande intresse för ketas har jag riisöörtschat i ämnet, något som trillar sig naturligt för mig i vad det vara månde som fascinerar. Visar sig att det finns himlades otaliga åsikter om allt från skoval till träningsupplägg och det ganska väldigt mesta däremellan. I egenskap av klok farbror och inte helt inkompetent i tangerande teman, samt i kraft av temmärlig inbilskhet, anser jag mig halvhyfsat lämpad att sålla pärlorna från svinen. Liksom ha en viss pejling på vilkas referenser och resonemang som ter sig sundast. I detta fall angående lågintensiv träning. De flesta förespråkar kvalitetspass året runt, även under uppbyggnadsfas, för att hålla spiiden i benen. Vissa tsåkkhövne förespråkar tilåme HIIT som enda träning...

(de är välkomna att djåjna mig på SUM i augusti, där har de ämpl tajm att försöka övertyga mig)

...men de med -enligt min ohumbla opinion- sundaste resonemang och referenser förespråkar faktiskt uteslutande lågintensiv träning under vissa perioder. Tänker inte gå in i motivationsresonemanget här, men hittade mig själv i preliminär övertygelse. Tyckte det lät som en kul grej att testa, så jag bestam mig för att keta med spjeldi fast nov-feb. Fyra månader.. eller det kanske du kunade räkna ut själv? Erkänner att det känstade måttligt lockande baket ålandsmaraton när formen var hård, men bestummit är päättät och halkolyckan som sjuknade akterkstellen underlättade övergången. Jag har alltså tuggat en hel del distans, men inte ketat tess med spjeldi ipi sen ålands maraton 26/10. I samband med nyårsjoggen som hölls i nålite högre tempo än jag var van vid (dock spjeldifastfart) fick jag sånär blodat tandkött. Men åter: päättät är bestummit + att olyckan igen -denna gång i form av sprucket revben- ställde upp som proverbial spik i kistan för överivrighet. 

I februari tillåtstade farten att ökas, till övre zonen av spjeldi-fast-fart. Detta för att nålite vänja vävnaderna och kraniet vid högre belastning. Det var efterlängtat och har varit skönt. Nu är dessa fyra månader till slut slut. Och imorgon ska en första mätning av resultat utföras. I form söislunda av deltagande i banmaraton i botniahallen. Prognosen är föralldel inte att formen ska vara hård ännu i detta skede, utan bara att en massiv (aerob) bas ska vara byggd. Varpå form under våren kan vässas. Således är det ännu inte examen för ovanstående resonemang, utan närmast en koll på var vi står (och hur vi ketar med spjeldi ipi) i dagens läge. Examina hålls 6/6 vad gäller halvmaraton, 8/8 vad gäller ultramaraton och slutligast 12/9 vad gäller maraton. Ifall det visar sig att resonemanget var ohållbart i verklighetens barmhärtlösa test, så ska jag erkänna att mitt omdöme är kasst...

(och att jag är en på alla sätt rokog, uruslig och obra farbroder)

...vannon, kautta kiven ja kannon!

Hunttiutmaningarna har gett kul krydda till vinterketaset. Alltså att komprimera 100 kilsar till allt färre (konsekutiva) dar. Därför har det faktiskt inte tess varit töögigt, även om det förvisso spritter av försvarlig dos kalvigt vårspring i benen inför kommande månader. Hunnttirna fortsätter bajdövej. Ingenting i mars, dock, fast nog nå rejäl långlenkki. Enligt preliminär plan. Men till påsk torde det bli dags för följande: 3*34=huntti. På påsk är det ju så armades med lediga dagar, så då håkar ingen om man slinker iväg på nå extraketas mellan lammen och äggen. 

Fast närmast alltså morgondagens kuliga grej, hallimaraton. 105,5 varv runt 400 metersbanan. Men torrt oblåsigt och skön temp. Lätt packning:

Och som sagt, spjeldi ipi enttärligen. Ska bli utomordentligt skönt att riktigt sota ur maskineriet! 

Kvaliteten på skumpan, baket, beror på prestation...

(men nöt innerfilé blir det, om jag så skulle DNFa)

...8 juuråsblask för finish, bejsik skumpelis för sub-4 och äkta champagne för personbästa. Ifall, mot förmodan, personbästa sänks åådänttlit, så kan det tilåme bli nålite bettär champagne.

Stejatkaa totaalisesti tjuunattuja, för den spännandisa upplösningen imorgon!
Falun, iit yer häärt öut!

lekstuga

Vilodag idag, och ledigt, så roade mig med nå slo-mo övas. Saakta och osäkert håller jag på och lär. Ett stort problem är nog ljuset. Verkar stört omöjligt att få tillräckligt med ljus för riktigt hög hastighet (frame rate). Och flimrigt blir det, pga växelström i bländorna. Tips, någon?
Typ var får man tag på tillräckligt starka bländor. Och så skulle de bööva gå på likström, ajgess, för att inte flimra i 50 Hz.
Filmade bakifrån, från sidan nära och från sidan i helfigur. Både barfota och i Fajvfingärs. Här lite exempel. Kvaliteten är dålig annars också, men här ännu fuskadare för att gå raskt att tjånga upp.

Man ser i alla fall att jag landar på mittfoten och underbenet är schyna vertikalt vid tatschdaon. Och det är bra. Något otydligare med fajvisarna, pga sämre kontrast.
Roade mig med att filma patellareflexen, ser en smula skojigt ut:

Liksom båjåjåjåingg.. vila.. och så kommer sparken i lugn och ro. Undra på att man inte är så snabb i ketasspåret :o)
Janå, det är till att leka vidare. Leka och lära. Långt kvar till kommersiell lansering, men det får ta den tid det tar. Ingen orsak att håsa..
Åålrajtski, imorgon fastedag...
(fastedygnet har i själva verket börjat redan)
...och fastedagslenkki. Sen börjar energiladdningen inför lördagens förlustelser. Återkommer med relevanta uppdateringar!

asfaltsrand och löpande band..

En vecka kvar till hallimaraton och sista chansen på ens nålite längre distans. Var såpass seriös att jag rekade pedbanornas skick igår, då jag nu en gång råkade vara bilburen...
(för att jag sku dumpa nå räkenskaper på stackars bokföraren)
...och de såg språngbara till lysande ut. Bestämde mig för spyridon, om inget oförutsett inträffade. Apselut inga skäl för ajsbuggare. Asfalt fram på de flesta ställen, om inte banans bredd så åtminstone ein smal spår. Och där det var isigt, såg det inte sådär slätklakigt ut.
Skovalet visade sig vist. Vissa ställen fick man hålla tungan rätt i mun, men myckenhet bara slappna av och njuta. Och tjuta, fast det gjorde vi inte. Vi, alltså jag hade ketaskompisen med. Vi mötstade vid lockanberget vid tolvtiden och sökte oss ut mot furuholmen. Tog omfartsävgen i motvind, njutandes av väglaget. Vid vändningen in mot stan igen, staffansnäsish, försvann vinden. Betyder väl i praktiken att vi fick den i ryggen. Vi följstade åt till Fitness Club, där folke j dumpade mig och satte fort hem. Själv trädde jag in i FC och klivde ombord på ett löpande band. Ketade 5 kilsar barfota och sen 5 till med FajvFingärs Kommodosport. Känstade bra!
(hur bra det känstade att byta om till blötkall utomhusmundering inför hemketaset sen, låter vi vänligen vara outskrivet)
På tal om att kännas bra. Baket svängningen in mot stan bongade vi en isig pedbana. Då valde vi att keta längs körbanan istället, dens yta var bar asfalt. Alltså inte eins sandasgrus. Vi diggade det en bit. Sen hade vi mahisen att välja tillbaka till pedbanan, som inte längre var isig, men nog fylld med sandasgrus. Folke föreslog att vi fortsätter på körbanan, det var ändå temmärligen ingen träfik. Så gjorde vi. Efter ett tag brast han ut "det börjar ju för tusan kännas som löpning". Och det gjorde det! Snedsneglade på ketaskompisen och konstaterade ett saligt flin över naaman och kände vid närmare efterkännas att något liknande tyckstade pryda min naama också.

Våj armades hamarn! Ska bli skönt att keta på bara banor så länge det låter sig göras. Och kuligt att testa torr inomhallsbana nästa lördag, i botniahallen. Väl medveten om att det kan bli både isigt och kallt ännu, innan det ijenttärliga högsommarföret har etablerat sig på rittit.
Janå, nu återstår en kort fastedagslenkki på måndan och en ännu kortare brorunda på onksdagen. Och en massa käkas och ätas nästa vecka. Sen är vi redoga och villiga på lördagen. Siktar, som kanske sagt(?), i första hand på att komma i mål, i andra hand på under fyra timmar och i tredje och ÿberbästa fall på personbästa. Rådande PB är 3:50:41 från åland. Officiellt räknas inte hallketas som rekord, men personligen är jag inte så nogräknad. Blir det rekord så blir det..
..åokkipadåokkipa, ketaen hårt och måjjaen er själva så raatets!

svettigt värre

Senast vi snackade kaveerade jag att lördagslenkkin skulle bli 30 kilsar. Det blev den också. En jeppis-runt med diverse avstickare, i ursligt väglag och motvind längs omfartsvägen. Och utan kaveri, då folke j var upptagen på annat håll. En sån där lenkki som är skönare att ha gjort än att göra. Fast det stämmer inte helt, för nog var det ok och tilåme njutbart på vissa partier. Hade spyridon på fötterna och det var rejält bakhalt, men jag tvivlar på att ajsbuggisarna hade tåjmat perfekt med så mycket lös modd på isen. Själva distansen var inte nå knäckande. Inte direkt kort heller, men tretti kan ju faktiskt kånsidereras som långlenkki om man så vill. Hade beklädat mig nålite extra, som värmeacklimatiseringsinsats. Motvinden längs omfartsvägen nullifierade delvis den avsikten. Fast nåjaa, nog var kläderna blötare än de brukar, baket.
På måndagen var det fastedag. Då passade jag på att notera nytt fastedagsdistansrekord, mest för att få skriva det förtjusande ordet. Folke var med, men övergav mig vid 16 kilsar, varifrån han iofs hade 5-6 kilsar hem så nog fick han en försvarlig fastedagslenkki han också. Blev nästan samma bana för mig, som på lördagen. 30 kilsar. Hade adderat beklädligheten med ännu ett plagg, låt vara bara en teskjorta. Och varmt var det, bövade också dricka mer än på länge. Jimånblöt baket. Spyridon igen, och på måndan tåjmade de molto bene.
Idag blev det rena sprintdistansen. Efter 4*25 och två 30-kilsare, slutade dagens tjuga snopligt abrupt. Om inte otillfredsställande, så låt oss säga med mersmak. Hade under dagen -inspad av solskenet- lekt med tanken på nå barfotaketas, men tanken slog aldrig rot. Och bra var det, för inte var det nå barfotaföre idag, trots mild temp. Spyridon fick förnyat förtroende. Fortsatte också med överdriven klädsamhet. Svettigt värre igen.

Räknar inte med att den 18-20ºiga botniahallsluften ska knäcka mig den 28e. Janå, ingen brist på andra faktorer som kan djumpa in och ta dens plats. Såsom det okända underlaget eller enahanda varvandet i samma riktning eller nåt annat..
Ifall jag kommer igenom loppet oknäckt, tvivlar jag på att det ska bööva ta så mycket längre än fyra timmar. Kanske tilåme under. Fast det är svårt att gissa, då jag inte har ketat nå med spjeldi ipi sen ålandsmaraton i oktober. Ser ivrigt fram emot upplevelsen, hosåhelst, det gör jag!
Det blir så sakteliga dags att lugna ner ketaset och satsa ivrigare på ätaset, för att ladda upp. Tänkte säga brukar, men så himla rutinerad är jag nu inte. Men hittills har jag kört fastedagslenkki på måndag och en kort -tileksempel brorunda- på onksdag, inför mina lopp. Blir väl nå liknande denna gång, aj pöörsjuum. Dessförinnan har vi en lördag att krydda med nå kul ketas. Vad skulle vara najsare än det?

nära ögat..

I onksdagst var det blött, klakat och blåsigt. Nog hade det tåjmat, tänker jag mig, med utomhusketas i ajsbuggisarna. Men då det fanns randiga skäl och sprikloga orsaker därtill, så valde jag att keta på löpande band. Dels böövär jag, som tidigare konstaterats, värmeacklimatisera gammfabbokroppen inför hallimaraton och dels bööver FajvFingärs (KS) provköras. De har neppärligen varit igång sen självständighetsmaratonlenkkin. Vill ju inte riskera att de börjar skava eller så, för de är nog troligaste skoval till botniahallen.
Ketade alltså på matta i förrgår. Sulorna klarade 7½ kilsar innan de började begära tajmaot. Vid 8 pausade jag och drog fajvisarna på, och tassade ytterligare 7 kilsar med dem. Känstade helt bra, om än nålite tögigt. Men rändåmplej i öronen och folk omkring, så nog tickade tiden.
Idag hade de nå grej från SUM, så jag råkade slinta in på deras sida. Hittade bl.a fjolårets diplom:

Armades kliande, lönedag och allt. Femförenära att jag hade klickat in anmälan. Men jag orkade hålla mig. Fast ijenttärligen börjar jag nog känna mig kåmiterad till huntti, i år. Janå, ska avvakta åtminstone tills hallimaraton är avklarad. Och helst tills baket nästa åådänttli långlenkki också.
Imorgon blir det semilångt. Efter 25*4 härom sistens, känns det oerhört naturligt med 30 kilsar imorgon. Föreställer mig att det inte sku bööva upplevas så himlades långt, får se och beskåda..
Blir att ladda upp till det med nå blues ikväll, med wenttÿsarna&co!

etapp 4/4 målgång

Arbetsdag, men trots måndag inte fastedag. Inga påtagliga känningar, bortsett från en avlägsen känsla av krampvarning i vader och baklår i vissa lägen. Dock inga kramper eller ens nära. Tog eccoskoovar på imorse fast jag anade att det skulle vara för klakat för dem. Tänkte om det, mot förmodan, blir bättre väglag, så får jag testa det åådänttligt på väg hem. Mycket riktigt var det fullt sjå att ta sig till FC. Men på kvällen var faktiskt föret som förbytt. Humöret steg, Läge för spyridon trots allt!
De har helt ok sula, bättre vintersko får man leta efter. Typ klarar man sig utan dubbar så klarar man sig med FajvFingärs Spyridon

Glad i hågen drog jag dem på fötterna och stack iväg hemifrån halvsjutiden. Mötte folke j vid lockanberget och så styrde vi kosorna mot staffansnäs. Inte sjuka eller direkt trötta ben från början, men en vag känsla att man inte böövär nå hårda velociteter idag. Bra före mestadels och råskön löpnjutning i fajvisarna, lugn takt. Omfartsvägen gick riktigt bra. När vi vände mot furuholmen och fick vinden mot naamorna började nog benen kännas nålite trötta. Sista tie hade jag nog nån sorts långlenkkifiilis. Janå kilsarna tickade på och baket känstade det tllfredsställande. Trött och nöjd farbroder. Vi konstaterade att huntti nog rymstade i fyra dagar. Återstår att ta reda på om det går att komprimera nå mer...
(alltså går går det ju, men om vi hava natur därtill)
...fast i mars ska vi ha ledigt från huntti. Däremot blir det sannolikt nån rejäl långlenkki. Äs in nytt lenkkidistansrekord. 50 kilsar? Nån gång baket vi fått hallimaraton ur benen.
Påsk ter sig som en bra tid att försöka sig på 3*34=100. 34 är ganska mycket längre än 25, men vi får se och beskåda. Steja tjuunade vettja!
Nu blir det väl schyna ointressanta lenkkiar fram till 28e, dagen för hallimaraton i botniahallen. Eftersom jag har bestummit mig för att ta det som ett lopp, alltså satsa på så bra tid som jag duger till, ska jag göra nå små förberedelser. Inga spiidpass eller dylikt, för jag vill veta hur den genomgående lugna vinterträningen har påverkat. Mer att minska risken för att kräppa i onödan. Ex den relativa värmen i hallen, sånt är man ju inte direkt van vid. Tänkte köra nålite acklimatisering. Något pass med för mycket kläder kanske, möjligen ett pass på löpande band, eller två. Sen nå smått mental träning, alltså att hålla fokus och undvika falla i tomgång som inte haittar nå på vinterns dvalaketas, men som är inkompatibel med rättvisande resultat.
Ålrajt, det var 4e utmaningen i 49-50=100: 4*25=100. Avklarades utan nå desto värre kriser, fast benen var nålite trötta på slutet idag. Hyfsade snittfarter, utom idag. Det har berott just på jag velat öva fokus och passade på då kroppen känstade pigg. Baket 5*20 började jag tro på 4*25, men nu känns steget långt så jag vågar inte kaveera för mycket om 3*34.
Återkommer om inte förr så när 28e närmar sig, med hallimaraton änd staff. Tidigare, om andan faller på eller det ploppar upp nå skoj att förtälja.
Kaffi blev bra, bajdövej. Borde inte ha druckit ikväll, baket tie, men kunade inte motstå ÿberfärskt goovkaffi! Janå, hejtå!

etapp 3/4

Dags för tredje etappen av den aktuella huntti-utmaningen. Kom mig tidigt i säng i kveis, mest för att jag var tröittog, och sov länge. Kände mig pigg och utvilad, som att dagens etapp mycket väl kan gå bra. Igen ajsbugsföre, som befarat. Blåsten, som var hård inatt, hade lugnat sig några snäpp och utlovades öbaot 10 sekundmeter. Inte var värre än på ålandsmaraton, borde tåjma. Speciellt som vi igen vände riktningen till medsols, och söis hade att se fram emot noolan i ryggen hela omfartsvägen.
Återigen avfärd med sikte på kl 12 vid lockanberget. Ketaskompisen varnade mesama att han kanske tar det saktare idag, och att han i så fall släpper kopplet så jag får rusa vildorna av mig...
(dels satt klakaset från igår i benen och dels inträdde han inte i denna utmaning med ÿberfräscha ben)
...mycket riktigt. Vid schååmansporten konstaterade han att det är bäst att ta det lugnt idag, för att få en kivoger avslutning imorgon. Funtsade nog på att hänga med i lugntempo jag också, men dels var jag pigg i ben&kropp och dels ville jag inte stressa honom. Och inte är det kul för kompisen heller, att känna att han kräppar min spiid. Vi ser fram emot gemensam final istället, som känns tillfredsställande för alla parter.
Söislunda tassade jag på i bra takt och hittade nog bättre flyt i buggisarna idag. Inte så märkligt ijenttärligen, för igår hade jag ju spyridonfiilis i minnet och idag hade jag gårdagens missnöje att jämföra med.
Längs omfartsvägen var det medvind och soligt, känstade faktiskt att solen värmde redan. De sista kilsarna var nog något trögare. Kanske för att jag vände mot vinden igen, eller så för att distansen börjar ta, eller bådiåkk? OK känsla baket nog, inte har de här tre 25-dagarna taxerat alltför hårt, vad det verkar. Å andra sidan var jag schyna övermodig baket nästsista dagen av 5*20 också. Och då var nog sista etappen tung! Janå vi ser imorgon.
Förutom att förbereda mig grundligare inför denna utmaning...
(korta vilopass både må och onks denna vecka)
...har jag gjort ett par extragrejer för att optimera återhämtningen mellan dagarna. Är ju van med 1-2 vilodagar mellan ketasdagarna, normalt. Förutom det vanliga -daglig qigong och lätt stretch baket ketaspass- har jag denna gång dåjngat in en bansku direkt då jag kommit hem. Normalt äter jag då det råkar vara dags. Dessutom har jag dinglat (nästan) uppåner, baket stretchaset

billar mig in att det ska få igång återhämtningen effektivare än utan, jimån att gravitationsskölja slagg ur benen och suga vätska (med syre å näring) i diskerna. Kanske kålkkåtåjmar, kanske placebotåjmar, kanske inte tåjmar tess. Men, som brustet ut, hittills verkar det lovande.
Senare på baketmeddagen-kvällskvisten orkade jag med ett pass till. I rosteriet den gången

böövstade inte nå ajsbugs där. Satt dock med fötterna uppe, medan bätcharna ångade upp värmen. Blev fyra bätchar á 500 g (råkaffivikt). Nu har vi goovkaffi till en bit in i mars!
Steja nu så armades tjuunade inför den ooooliiidligt spännande finalen:
-kroknar gammfabban?
-orkar den hålla stilen och spiiden?
-får den nog av ajsbugsen och hiivar dem i diitschi?
-de här och många andra frågor, får du svar på i sista avsnittet av 4*25=huntti!

etapp 2/4

Vaknade inatt och tyckte mig höra regn, tänkte att det kräppar föret. Hämtade tidningen imorse, barfota. Tänkte att föret var kräppat. Skottade undan nå plogkarm och takdump på förmiddagen, bekräftade att föret var kräppat. :o(  Inte mycket att funtsa över, läge för ajsbugs.
Uppvärmningsjogg hemifrån och tolvtiden hade vi gemensam avfärd från lockanberget. Vi avfärdade alla latasockar som inte var på plats i tid. Tog motsatt riktning denna gång, vilket gav oss temmärlig medvind längs omfartsvägen igen. Inte nejtack.
Ajsbugsen var långt ifrån obehövliga, men nog så ohövliga. Aar vi baging joo? Jees ajsbugs, joo aar baging mii

Janåmen, vilken sko som helst kan väl skava. Fast det här var -typ- femte eller sjätte länken med dem. Fast framför allt, eller kräppigast av allt snarare. Löpfiilisen är inte tillnärmelsevis i samma division som ex. Spyridon. Janå det var länge sen senast. Kanske jag hittar avspändare och naturligare steg i dem imorgon. För jag befarar illa att det blir väl så ajsbugsnödigt då.
Varmt och svettigt var det idag. Hade tilåme av mig handskarna i några kilsar, och då är det varmt! Vattnet gick åt, alla 1,5 dl:arna. Bra med lite värmeacklimatisering inför hallimaraton.
Farten var god, trots tunga å böukiga skor och ketaskompisen som inte hade dubbar tess. Einvisbessin vägrar att skaffa bugsar eller dylikt. Hoppas han inte böövär lära sig takapuolen kautta, som jag, att de kan vara behövliga.
De här tjufemmorna är såklart inte så hÿperkorta, men nåpikulite konstigt känns det att vara halvvägs redan efter två ketor.
Blir kul att se hur det går imorgon, stejatkaa tjuunattu för rapport!

etapp 1/4

Efter en hyfsat kort arbetsdag var vi ute på banan i tid för att digga dö lääst rimejning (san)lajt. Vi mötstade vid lockanberget och ketade jeppis runt banan fast omvänt, alltså brorunderiktning. Tack vare en avstickare längs pedvägen som går parallellt med östanpåspåret, blev det tjufem kilsar alltsomallt.
Första etappen, såklart som en bejsik tjufemma -dessutom bra vilad&laddad- inte mycket att orda om. Såpass varmt i början att man svettades och fick upp värmen, sen sjönk tempen och det blev temmärligen ruggigt. Janå vi tassade på i hyfsat tempo längs omfartsvägen, så inte gick det nu nån nöd på oss, men nålite kall blev man nog.
Förutom att vara en kul grejsimåjs, som förgyller vinterketaset, är de här hunttiutmaningarna tänkta som förberedelse inför SUM

ganska väldigt genialisk idé, enligt min objektiva bedömning. Angående SUM har jag ännu inte anmält mig, mest pga att jag inte bestummit mig för distans ännu. 50-tanken har jag väl skippat dock. Hade iofs varit kul att sikta på att bättra fjolårstiden (5:16), men distansen är så nära maraton så om jag vill försöka keta hårt så kan jag göra det på maraton, eller ännu steckogare. Återstår 75 eller 100 kilsar. Båda de känns ju som rejäla utmaningar, redan självaste distansen. Helst skulle jag sikta på 100, men vill avvakta ännu och se hur vårvinterns träning tåjmar. Vore ju nååleess kool att korta ner hunttiarna från sju dagar till en dag, med grande final då 8/8 i stukkhålma.
Oberoende av vilken distans jag mäler mig an till, blir förstås huvudmålet att njuta så mycket som möjligt och plågas så lite som möjligt. Och att komma i mål. Tidsmål är av underordnad betydelse, men lyder som så: ifall 75 km så blir målet 50-loppets katåff-tid, alltså 9 timmar. Ifall 100 km så blir målet följdaktligen 75-loppets katåff-tid = 12 timmar.
Men hej, ein halvår kvar tills SUM, du också hindar pricka in några långlenkkiar och hänga med!
Ultranajs tillställning; skön bana i vacker miljö. Superb fiilis och söörvis. Ultramaraton för bekväma halvlata farbröder och annat folk, som inte riktigt lockas av tuff terräng och fjäll eller öknar, utan nöjer sig med en halvciviliserad utmaning.
Ålrajt, du funtsar på saken, så återkommer jag med ny rapport imorgon...
(förhoppeligen baket etapp två)
...until dennn..

uppdrag fjäder

Denna vecka har varit återhämtnings- och uppladdningtid. Återhämtning efter lördagens långlenkki, genom kort fastedagsketas på måndag, blev 13 sakta kilsar. Och sen ska fjedro dras upp inför kommande hunttiutmaning...

...därför kort runda också igår. Blev en klässik brorunda, dvs 12 kilsar. Eftersom jag ändå skulle keta kort och det var milt och torrt före, passade jag på och luftade fötterna. Alltså årets andra- och februaris aldra första barfotapass. Synnerligen skönt, men kan ta ett tag tills nästa. Det böövär vara kort pass och lämplig temp & före.
Kommande hunttiutmaning då?
Dags för fjärde episoden av 49-50=100. Som du (troligen inte) minns, började vi vejbäkk i november med 7*15=100 (alltså ketade åbaot 15 kilsar per dag i sju dagar baket varadra). Sen i december repade vi till med 6*17=100 och i januari 5*20=100. Aldär att du kan gissa vad den kommande utmaningen går ut på?
(felfelfel tsåkk'övo, det är inte 4*22,5=90)
Det är dags för 4*25=100. Känns på förhand haastande, men knapperlunda omöjlig. Speciellt som jag, som sagt, har vilat och laddat och är åådänttligare förberedd än inför förriga utmaningen...
(då hade jag ketat 46 kilsar på lördagen, fastat å ketat 20 på måndagen samt ketat 22 på onksdagen, å uppdraget började på fredagen. Som om inte det hade ruckit, så var revbenet nålite sjukt då ännu)
...känns nästan nåpikulite mesigt i jämförelse.
Å andra sidan börjar hunttijutskorna bli nålite krävande så småningom, så det skulle nog vara bra att få med sig bra fiilis och strångt självförtroende från denna här. Vi ska använda jeppis runt banan, som är på 19 kilsar + >4 till&från lockanberget som radie + en liten avstickare för att komplettera distansen. Återkommer i vanlig oordning med dagliga rapporter, eller åtminstone är det min avsikt..
..stej tjuuund piipöls!

januarisaldo stängt

Igår blev det ett långpass, nästan som tänkt. Jag töjde ut det en aning, bara för att få nytt distansrekord utan medhavd extraenergi. Föreföll som en kul idé att persa på fastedags- och utanextraenergi-distans samma vecka. Annars som tänkt, spyridon fajvisarna på fötterna, tåjmade utmärkt. Ketaskompisen med, men avstod från den extra uttöjningen på slutet.
Kollade fjolårskalendern och håkade att januarisaldot då stannade på 105 km. I år summerar jag varje vecka -men inte månad- så jag vet inte årets januarisaldo, men en temmärligen sejf bet nog att det är snäppet mer än i fjol. Hade två långpass förra januari, á 22 kilsar. Årets två januarilångpass har varit på 46 respektive 39 kilsar. Ändå har jag mått bättre baket. Kanske nålite bättre kondis/uthållighet, eller en sjujæfvla tur?
I februari var tanken ursprungligen att öka ºen av ansträngning på länkarna, bortsett från fastedagsketorna. Men spiiden förefaller öka spontant, så osäkert om jag verkställer den planen. Sista februari således hallimaraton, ser fram emot det. Då får man kuitti på var formen ligger baket vinterns lugna kilsarnöitas. Sen först blir det dags att funtsa på nå kvalitetspass: backar och spiidpass, kanske tilåme något rändåm intervallpass.
Idag lurade jag med ketaskompisen till FC och riggade upp slo-mo kameran för nå filmas på löpande band. Mest blev det lärdom i själva filmaset, som inte sitter som fajvfingärs på foten änninu.
Vi ketade med och utan skor, filmandes bakifrån och från sidan. Här klistrade jag två frejmar på varandra; en med sko och en utan, båda just när vänsterfoten är belastad. Övre frejmen är halvjimånskinlig, så man ska kunna jämföra

Ingen större skillnad. Men håkade att jag ketar osymmetriskt: skorna fick mig att häl-landa med höger, men inte vänster.
Men här en intressantare studie. Likaledes två stillbilder på varandra, men översta halvjimånskinlig...
(laddar upp nå slo-mo clips nån annan gång)
...visar kompisens högerfot precis efter full belastning, med en röd (skodd) och grön (barfota) linje dragen från mitten av hälen till mitten av achillessenan. Visar skillnad i stadga på barfota jämfört med extraklump under hälen

Stadigare att keta med sko? Maj ääss!
Foten söker balans så snart den landat, den vill ha trampdynans ut- (lilltå-) och insida (stortå-) i kontakt med underlaget. Och hälen som stöd. Muy pronto. Extramaterial under hälen försvårar den processen och kräppar stadgan i landningen.
Kan vara skäl att söka sig mot skor med lägre klack, mindre hiil-dråpp som de säger på internationellska. Kanske tilåme barfota?
Blir nog snart dags att erbjuikka en produkt med analys av löpsteg i slo-mo...
(som möjliggör detaljerad analys veeej bijånd vanlig videoteknik)
...sannolikt kompletterat med klinisk bedömning.
Stej tjuund, om du är intresserad att få ditt eget steg analserat m.hj.a åådänttlig höghastighetskamera!