botniahallimaraton 2015

Nålite närkke inför loppet, sov jag nååleess ytligare än som bäst. Vaken flera gånger under natten, dock inte långa stunder, så inte värre än man kan räkna med. Hade hätäväckelse 7.15 men steg frivilligt upp 6.20, så jag hindade tilåme med morgonqigong före frukost. Normal lördagsfrukost, som fabbomagen är van vid. Och en extrakapselespresso för att säkert få peristaltiken att tåjma, så man inte böövde bära nå extra under loppet. Eller göra nå onödiga stopp.
(tåjmade)
Hämtade ketaskompisen lite baket 8 och rattade iväg söderut. På väg föreslog jag att nog ska vi väl inleda mars med lite liminhet. Och det var vi rörande eniga om. De hade flyttat botniahallen ganska mycket, så vi körde förbi på första försöket. Men ute i god tid som vi var, så drabbades vi inte av nå panik. Bland borden vid anmälningsstationen bongades en hop bekanta nunor. Bl.a ingostakkan som pga ohälsa inte skulle keta idag. Surt.
Före start hindade vi känna på banan och luften i hallen, känstade ok. Jag hade med mig tre små vatoflaidor á typ 1,5 dl. Dem placerade jag på ett bord som arrangörerna ställt fram för ändamålet. Är inte superduperförtjust i att dricka ur pappers-/plastmuggar, för det skvalpar så i min skumpiga framfart. Tänkte att med nästan halvlitern kommer jag i alla fall ganska långt, trots att det blir svettigare än på länge. Inför start samlades halvisarna i början av bortre långsidan och vi helnötare i slutet av densamma. Så sa den *pang*
Min planerade taktik var att värma upp i lugnt tempo de inledande 5½ varven. Folk ketade förbi som besatta. Men jag höll tålmodigt taktiken. Lät kroppen vakna till liv i lugn och ro; klok farbror! Vi följstade åt, ketaskompisen och jag, där i början. Sen baket fem varv trissade jag upp tempot något snäpp, så det blev ganska hög ansträngningsnivå, men med spjeldi fast. Första timmen tickade fram. Allt var bara kul och nytt och fräscht, många varvade mig och några lät sig varvas. Underlaget var bra och luften ganska torr, men känstade ren och god. Sen blev jag törstig. Inledde andra timmen med att ta första vatoflaidan i hand och ta smuttar varje varv tills den var tom, sen dumpade jag den under sörvisbordet och satte fort. Under andra timmen underhölls vi av halvmarans målgångare, de kvicka åtminstone. Den timmen gick fort. Mot slutet av den timmen kastade jag mina första blickar mot resultatskärmen, där man hade kunnat följa med varvtider änd staff, om det hade intresserat. Ville nämligen vara beredd att kicka igång nästa fas i min planerade taktik: att öppna spjeldi då 50 varv återstår. Sagt och gjort *kodonk* (spjeldi ipi) Känstade inte direkt som att det tempot lät sig ökas nå markant, men gav kanske utrymme för bibehållet tempo i praktiken. Blir kul att spana in varvtider sen resultaten blir tillgängliga, och matcha tider mot taktiken.
I början av tredje timmen tog jag andra vatoflaidan och körde samma procedur som med första. Andra halvan av tredje timmen började det kännas tungt. Tröttheten började göra sig kännande och vetskapen om att det är ganska så långt kvar försökte ockupera uppmärksamheten. Och en smärta i vänster knä ploppade upp. Saktade av en smula och ändrade steget till lite passivare, med "kollapsande knän". Och påminde mig om att det här var helt väntat och ingår i planen. Det är nu liminheten ska förtjänas och det är nu du har möjlighet att förebygga kräppnöje över insatsen. Mycket riktigt. Knäsmärtan ebbade ut och den väntade endorfinkicken kom och löpningen blev åter njutbar. Varven och tiden tickade på, stämningen i hallen hade blivit lite mer tystlåten och sammanbiten så där generellt. Inte på nå obehagligt sätt, men då ketarna blir trötta och många varv ännu återstår, så bööver man koncentrera sin energi till det väsentligaste. Att keta.
Inför fjärde timmen planerade jag att ta min sista flaida och inleda en lång, ehuru måttlig, slutspurt. Dålig idé. Magen protesterade och ville inte ta emot vattnet. Blev tvungen att sakta in märkbart och höll lugnt tempo några varv, medan jag smuttade i mig. Först sen flaidan var tom och magen i balans, kunde jag öka. Vilket förmodligen, i praktiken, betyder att jag inte minskade så mycket. När varven började närma sig nittio, började jag följa med på skärmen. Insåg att det lutade mot PB och inbillade mig i något skede att jag tilåme sprang för 3.45. Höll i eget tycke god fart, men insåg snart att det var en misskalkyl. 3.45 skulle nog bli omöjligt, PB är det som gäller.
(3.50.41 från åland to biit)
När hundra varv närmade sig började huvudet kännas nålite konstigt. Tänkte nog att bara fem varv kvar, kanske lika bra att tassa på. Men valde ändå att stanna och ta ett par saltgurkskivor och en mugg vatten, djastinkejs. Bra val. Sista fem blev sköna. Kanske gurkan eller vattnet, kanske stoppet? Kanske endokannabinoider? I början av nästsista varvet spiikade spiikern att vinnaren i miesten 50 denåden hade kommit i mål på tiden denåden och att tvåan var på nästsista varvet, men att arilappinen bara var 30 sek efter. Då väckstade en gnista fajtingspirit. Kickade in en rejäl slutspurt och ketade sista sjuhundra som en gäälning.
Strong finish, bra fillis och kroppen mycket mycket mindre sliten och tröttsjuk än baket åland.
Tiden 3.46.? är hyfsat PBputs. Men tydligaste tecknet på starkare grundkondis är nog just slitageupplevelsen baket. Idag nog limin, men inte kålkkigt, mest vader,
Skumpa då? Hiinäjahiinäresultat. 3.45 hade varit klart fall, men 3.46+? Vägde in skalpen på slutet och stark avslutning och bra form baket. Kanske hittade på nå annat också..

Till slut kan konstateras att det evinnerliga varvaset inte alls upplevdes som töögigt. Bra bana och bra hall och blir nog fler gånger, misstänker jag! Nöjd farbroder!