min maratondebut

När jag var ung och dristig, med betryggande avstånd till femti, kaveerade jag britt och vett att mitt första maraton skulle vara sprunget innan jag fyllt just femti. Den tiden var jag också en smula envis, så då antog jag nog att det skulle ske på sätt eller annat. Sedermera har jag blivit latare och principlösare. För något år sen hade jag nog helt slopat tanken på att någonsin keta maraton. Det blev ju obekvämt att springa redan kring tjugo kils, juh! Varför plåga sig, liksom?
Men sen kom ju tändningen och ketaset klev från hållanågontypavgrundkondisåförsökanjutapåvägen till grejt päschön, i och med fajvfingärs och barfotaset änd åål dät. Så i år har jag ju lufsat på temmärligen flitigt och maraton slutade att te sig övermäktigt i tanken.
Nå som det räkade inträffa blev det ju ett några hyfsat långa ketor redan innan självaste maratondebuten:
-utterleden sporttrackades till 52 kilsar, varav jag ketade allt som (med min usliga teknik) lät sig ketas, på 7 timmar å 25 minuter
-inför SUM böövade jag en lång länk för självförtroendet, blev kåkkelby home-run via bodö, sporttrackades till 41 kilsar, tog 4 timmar å 27 minuter i anspråk
-själva Stockholms Ultra Marathon var en fantastisk upplevelse, 50 kilsar på 5 timmar å 16 minuter och med officiell maratonmellantid på 4 timmar å 27 minuter
-därutöver några >30 kilsars länkar under sommarens lopp, varav längsta öbaot 35.

Men riktigt åådänttligt maratonlopp deltog jag i för första gången igår. Venetsialaismaraton i självaste kåkkelby!
(hindade alltså till och med före förtinie)
Egentligen hade jag tänkt debuta på åland i oktober, och det loppet finns nog hårt kvar i kalendern. Men baket stockholm hade jag inte ketat nå långa rundor och det började kännas som dags. I sikte hade jag en hyfsat bra runda som jag en gång ketade med Folke J i somras: edsevö-bennäs-slingervägen->sandåsen-hem, kring 32 kils. Men då var det någon som nämnde kåkkelby och så snilleblixtade jag mig att tie kilsar hitellerdit, jag repar till! Sagt och gjort. Förstås halvdan uppladdning, med så kort varsel, men jag tog lite lugnare än tänkt på onsdagslänken och försökte käka lite extra. Tänkte det närmast som långlänk. Teknikträning. Experimentera med andning, fart, mm...
(bättre att göra bort sig i kåkkelby än på åland också, määrade jag)
...det är fyra varv på en 10,5 kilsars bana och det lämpade sig väl för lite testkörning.
Strategin var att växla upp en växel per varv, med andning-ansträngningsnivå som ledtrådar. Föreställde mig att det skulle kännas som att farten ökar, men i praktiken innebära att den inte (väsentligen) minskar.
Det tåjmade också, precis som så. Enda avvikelsen var att sista varvet var riktigt tungt, kämpigare än på länge och långt värre än sista varvet på SUM. En orsak var nog den för mig ovanligt höga farten. Den skyller jag på halvmaratonisterna, som var ivriga harar på de två första varven. Å andra sidan höll taktiken med andning och ansträngningsnivå, så det var nog kalkylerad risk.
Hade prognosat tider kring 4:20-4:25, men under sista varvet känstade det så trögt att jag tänkte det går nog över 4:30...
(men bra träning & erfarenhet tröstade jag mig med)
...vid närmare eftertanke visste jag nog att två första varven hade gått undan hyfsat, men sluttiden på 4 timmar å 7 minuter var nog en gigantisk överraskning.

Torde dessutom ha placerat mig hyfsat i fajvfingärsklassen för gamla farbröder :o)

barfota-2014 21) sensommarfiilis

Det har varit en bra sommar med mycket ketas, varav knappt tvåhundra kilsar barfota. Nå än lever barfotasäsongen så nog kommer tvåhuntti att spricka! Igår var första barfotalänken sen jakupas halvan...
(först måstade fötterna återhämta sig baket halvan och sen istade jag inte riskera nå onödigt inför stockholms ultran)
...det blev ett par mycket sköna varv i östanpåspåret, jämte dit- och tillbakaväg, inalles femton kilsar. Fötterna var onödigt känsliga, tyckte jag. På asfalten alltså, den känstade hårt och småstenarna vassa, men spånbanan var idel njutning! Tänker mig nån liknande jutska nästa måndag. Över huvudtaget tänker jag hållas mestadels på spånbana med barfotaketaset resten av säsongen. Annars också gäller det att ta ut all njutning från den otroligt fina östanpåbanan, innan de får för sig att börja skidra där!
Antydan till (vägrar ta H-ordet i min tangent) sensommar i luften, faktiskt, och i kveis ketade jag med långärmat rentav

Minns tydligt fjolårets sensommar, hur mycket lättare det blev att keta när det började bli svalare.
(faktiskt en bidragande orsak, låt vara i skuggan av fajvfingärs, till den gnista som tände löpglädjen på flera cylindrar än någonsin för mig)
Jag antar att det temmärligen myckna ketaset, varav en hel del i värme, är orsaken till att det inte känns nån väsentlig skillnad i år. Dvs jag har inte lidit nämnvärt av värmen.

Efter djejkåbshalvan riktades blicken mot stockholm. Förutom diverse korta -och aningen okortare- rundor, blev det ett långpass med bara dryga veckan kvar till ultran. Det var kanske för nära för kroppen, men känstade böövligt för knoppen. Min längsta länk dittintills (utterleden oräknad, för den var av förekommen anledning inte bara ketas) var 35 kilsar och avståndet till 50 föreföll stort. Därför gav jag mig på en kåkkelby home-run, med avstickare via bodö, vilken sporttrackades till 41 kilsar. Det gav nog självförtroende inför ultran, eftersom jag kunde tänka att baa en kilsar kvar av nästsista varvet. Och sista varvet lär man kirra -tavalla tai toisella- för att drämma till med ett ingouttryck.
Visade sig också att SUM blev en mycket trevlig upplevelse, som lämnade massor av mersmak...
(såg att anmälan till nästa års -prelmn dat. lö 8/8-15- öppnas första oktober, kåmin mee!)
...och precis som jag hade föreställt mig: 6 varv respektive 8 kilsar visade sig helt hanterbara.
Tiden blev, enligt min skala, super. Drygt fem timmar och en kvart. Jag hade, utan att pessimisma eller mörka, föreställt mig sluttid på 5.30-6.30 om allt går någotsånär smärtfritt. Min officiella marathon(mellan)tid blev 4.27.53. Roligt att ha ett officiellt marathonresultat utan att ha deltagit i något marathon :o)  och tajm to biit när det väl beger sig (eventuellt på åland i oktober?). Borde inte vara helt omöjligt, dels med tanke på att jag ju måstade spara lite krut till sista varvet (8 kilsar) och att det var hyfsat varmt. 4.25 kunde vara en realistisk målsättning, utan att därmed vara beredd att plåga mig nämnvärt, eller för den delen speciellt kånsöörnad över resultat hitellerdit. Huvudmålsättningen i mina hittillsa lopp, vad jag försökt uppnå med träning och andra förberedelser, har varit att njuta så stor del- och plågas så liten del som möjligt...
...på jakupashalvan lyckade det bra med tanke på ork (i värmen!), men fotsulorna blev nog nålite ömma, medan stockholms ultran var mer eller mindre napakymppi!