min maratondebut

När jag var ung och dristig, med betryggande avstånd till femti, kaveerade jag britt och vett att mitt första maraton skulle vara sprunget innan jag fyllt just femti. Den tiden var jag också en smula envis, så då antog jag nog att det skulle ske på sätt eller annat. Sedermera har jag blivit latare och principlösare. För något år sen hade jag nog helt slopat tanken på att någonsin keta maraton. Det blev ju obekvämt att springa redan kring tjugo kils, juh! Varför plåga sig, liksom?
Men sen kom ju tändningen och ketaset klev från hållanågontypavgrundkondisåförsökanjutapåvägen till grejt päschön, i och med fajvfingärs och barfotaset änd åål dät. Så i år har jag ju lufsat på temmärligen flitigt och maraton slutade att te sig övermäktigt i tanken.
Nå som det räkade inträffa blev det ju ett några hyfsat långa ketor redan innan självaste maratondebuten:
-utterleden sporttrackades till 52 kilsar, varav jag ketade allt som (med min usliga teknik) lät sig ketas, på 7 timmar å 25 minuter
-inför SUM böövade jag en lång länk för självförtroendet, blev kåkkelby home-run via bodö, sporttrackades till 41 kilsar, tog 4 timmar å 27 minuter i anspråk
-själva Stockholms Ultra Marathon var en fantastisk upplevelse, 50 kilsar på 5 timmar å 16 minuter och med officiell maratonmellantid på 4 timmar å 27 minuter
-därutöver några >30 kilsars länkar under sommarens lopp, varav längsta öbaot 35.

Men riktigt åådänttligt maratonlopp deltog jag i för första gången igår. Venetsialaismaraton i självaste kåkkelby!
(hindade alltså till och med före förtinie)
Egentligen hade jag tänkt debuta på åland i oktober, och det loppet finns nog hårt kvar i kalendern. Men baket stockholm hade jag inte ketat nå långa rundor och det började kännas som dags. I sikte hade jag en hyfsat bra runda som jag en gång ketade med Folke J i somras: edsevö-bennäs-slingervägen->sandåsen-hem, kring 32 kils. Men då var det någon som nämnde kåkkelby och så snilleblixtade jag mig att tie kilsar hitellerdit, jag repar till! Sagt och gjort. Förstås halvdan uppladdning, med så kort varsel, men jag tog lite lugnare än tänkt på onsdagslänken och försökte käka lite extra. Tänkte det närmast som långlänk. Teknikträning. Experimentera med andning, fart, mm...
(bättre att göra bort sig i kåkkelby än på åland också, määrade jag)
...det är fyra varv på en 10,5 kilsars bana och det lämpade sig väl för lite testkörning.
Strategin var att växla upp en växel per varv, med andning-ansträngningsnivå som ledtrådar. Föreställde mig att det skulle kännas som att farten ökar, men i praktiken innebära att den inte (väsentligen) minskar.
Det tåjmade också, precis som så. Enda avvikelsen var att sista varvet var riktigt tungt, kämpigare än på länge och långt värre än sista varvet på SUM. En orsak var nog den för mig ovanligt höga farten. Den skyller jag på halvmaratonisterna, som var ivriga harar på de två första varven. Å andra sidan höll taktiken med andning och ansträngningsnivå, så det var nog kalkylerad risk.
Hade prognosat tider kring 4:20-4:25, men under sista varvet känstade det så trögt att jag tänkte det går nog över 4:30...
(men bra träning & erfarenhet tröstade jag mig med)
...vid närmare eftertanke visste jag nog att två första varven hade gått undan hyfsat, men sluttiden på 4 timmar å 7 minuter var nog en gigantisk överraskning.

Torde dessutom ha placerat mig hyfsat i fajvfingärsklassen för gamla farbröder :o)