upplockade tråden

Återhämtningsperioden har i praktiken fortsatt i början av denna vecka. Sisådär automatiskt, eftersom lågpuls har gällt än så länge. Och på tal om lågpuls så har garmin droppat den proverbiala sista droppen som får gunnars hammare att tala. Jårs truli hade tänkt ge den en fabriksomställnings sista chans, men triggerfingret råkade vara en pikuliten smula för hätä.
Janå det är sådant som händer. Jag har studerat recensioner 24/7 ända sen fredagens dunderkräpp, allt medan garmin har fortsatt undertyga.
GPS-pulsen har varit fortsatt hög, typ 5-10 slag över bejsik. Och lågpulsfart någon smula onödigt långsam. Typ just över 6 min/km, även om det är svårt att precisera när garmin kräppar skiten ur sig.
Summariskt tydande på inkomplett återhämtning från kåkkelby, om man ska drista sig till att gissa. Janå inte orimligt, med halvannan vecka från.

Icke desto mindre tänker jårs truli idag plocka upp den tappade fart-tråden.
Senast jag ketade hårt var ett tempopass 19e april. Då fick jag kilsartiden nerpressad till 4:40. Efter det har inget varit snabbare än kyrönjokimaratons 5:02 tempo. Så minsann dags att försöka damma av tempopassen och se var man står. Risken är ju temmärlig att man mer eller mindre står. Stilla. När man försöker keta hårt.
Janå desto mera öbaot tajm!
Därför blir dagens lenkki ett tempopass. Oerhört intressant och spännande att se vad snittempo landar på. Himla så tur att du stejar tjuunt, som sig såklart bör, så du får veta.
Nu ska jag bara jobba klart för dagen, och sen traska hem och byta om till ketaskläder. Återkommer med berättelsen om den återupptagna farttråden.

(fast du behöver ju inte hålla dig på kvalster, om du inte vill, utan får gärna fortsätta läsa ganska fort..
..eller janå, nog kan du med fördel ta en liten paus så blir det en thrillande extraooliidlig effekt)

Det fick bli shorts och FajvFingärs. Det äldsta och insprungnaste paret jag har. Och långärmad pajta, ganska tunn. Kyligt på uppvärmningen, men sen helt rätt. Utom att skorna gav nå blåsliknande under vänsterfoten. Vid närmare eftertankes kranka blekfet minns jag att det var nåt liknande förra gången. Då skyllde jag på nå sten, men kanske skon har fått nå skavande skavank? Janå tur att jag inte tog dem till kåkkelby. Och ohimlades tur att jag inte ketade med dem, där.
En fördelaktig detalj, var att GPS-pulsen var 5 slag lägre än igår, varmed bara något-några slag över normal. Tydandes på att återhämtningen tagit ett rejält kliv framåt. Och den lilla residualen kanske har vänligheten att surfa in tillsammans med återhämtningen från kvällens pass. Om man får be.

Valde samma rutt som de senaste tempopassen. Uppvärmningen kändes bra. Första hårda kilsarn var det svårt att hitta lämpligt tempo, men sen andningen kommit bra igång så fick den bestämma. Föresatsen var att stressa andningen nålite mer än som var bekvämt. Och att det inte hajttade nå fast jag drar på mig lite syra och behöver sakta ner emellanåt. Och skulle påstå att jag fullföljde enligt det.
Speciellt snabbt kändes det inte som att det gick. Har inte kikat på stätsen nå ännu. Eftersom jag ville digga endoknarktrippen i fred, utan att få den förkräppad av dåliga resultat. Och det tåjmade nog bra. Härligt hög som en tall vid emmes retreat. Ehuru assit i jämförelse med den postkåkkolensiska upplevelsen...
(på tal om den så har jårs truli börjat drömma om kåkkelby-home-run på lördagen)
...fast den var å andra sidan mastodontal å det oerhördaste.
Det som jag konstaterar nu i detta behagliga och föga beklagliga tillstånd, är att det var bra att drömma om bra snittempo på dagens keta. För att trigga rejälare kämpa. Men att nu känns det någotsånär egalt. Nöjd med insatsen är jårs truli lik förbaikkat. Och önskad effekt ska det väl ha, även om det visar sig att farten har bedarrat ganska väldigt mycket mer än önskat.

*janå ska vi därmed ta en första titt på stätsen?*

Åålrajtski denn. Det första vi kan konstatera är att garmin har kräppat igen. För typ niemiljoneråttahundrafemtiofjärde gången. *suuur gubbe*

Nämligen på nedjogget. Då tempo och löpkadens, precis som man skulle förvänta sig, sjunker drastiskt. Så ökar pulsen något odrastiskare. I stället för en förväntad drastisk sänkning. Det här spelar nu merett ingen roll för det intressanta i just detta sammanhang. Nejmli snittempo för den hårda delen. Men gör att återhämtningssakko på 72h är åt akterkastellen för stor. Samt att vitsord 5 (på 1-5 skala) i träningseffekt = överdriven träning, är överdrivet.
Janåväl, inget annat med det, än ännu ett tungt slag med gunnars hammare, på klockfan.
Snittempo då? Janå inte tess nå illa. Jag inser förstås att 4:41 på ett tempopass är patetiskt, egentligen. Men på jårs trulis skala är det inte alls nå illa. Bara 1 sek/kilsar sämre än senast.
Man kan väl nog påstå att förhållandena var nära nog idealiska ikväll, så någon liten förlångsamning kan väl uttolkas. Men inte så förfärligt farligt, med tanke på hurudant ketas som haver blivit bedrivet sen senast.
Najs.
Och så ser vi fram emot ett nytt försök nästa vecka.

Fast före det ser jårs truli fram emot lördagens långlenkki. Kåkkelby-home-run seglar som sagt upp som en vass kandidat. Men annat kommer nog också ifråga. Lågpuls blir det. Jag har inte diggat nå lågpuls långlenkki sen typ mitten av april. Ska bli najs så najs. Om nu inte pulsen skenar och tvingar ner tempo till lidande låghet. Då kan det bli måttligare najs, eller någon form av planB kan komma ifråga. Såsom exempelvis det gamla goda stänga-av-pulsvarning-tricket.

Nu tycker jag att vi chillar ut resten av den här koola noolaninfesterade månaden och välkomnar juni med önskemål om bra ketasklimat och ännu bättre yammudito.
Steja minst lika tjuund som en sprinter i startblocket!
Annars kan du missa något viktigt. Eller väntapas nu. Annars missar du med all synnerlig säkerhet nå viktigt.

AAAaa

fy för den leden

Det är brutalt. Livet är brutalt. Livet och det är brutala.

Du vet när man vet att det är korkat och oklokt och onödigt och dumt och osmart och ganska väldigt riskabelt? Nämnde jag förresten korkat? Och ändå dras man dit som av en magnetisk gravitation?
Det, om något, är det ultimata beviset mot illusionen om fri vilja.
Så jup. Jårs truli har mält mig an till årets utterled.

Vad är det som lockar då? Och pockar?
Janå förra gången lämnade ju en naggande otillfredsställelse, då jårs truli blev tvungen att träbenshalta sista etappen bockabron-lafåsbyyet. Putsade iofs tiden från 7:25 -> 7:10.
Naturupplevelsen är najs och nog i sig lockande, men för mig är det nog mer av en kondisgrej och utmaning, än naturnjut. Tekniskt är det en utmaning långt över jårs trulis kapacitet. Men man kan ju vandra de värsta partierna.
Och så är det en sån där megapatetisk utmaningsgrej. Jag vill känna att de som ska ta FajvFingärsbanrekordet ifrån mig, så ska tamejfan förtjäna det. Du får skratta åt mig, eller laga pappersflygplan med nålspetsar och kasta dem mot mig, eller föraktfullt urinera i min generala direktion. Men så är det. Det kan jårs truli inte sticka under den proverbiala köksmöbeln med.

Jag har bajdövej också mält min kära fru an. Som vandrare dock. Hon är förmögnare än sin korkade gubbe, att njuta av naturen och så.
Janå slår man bara inte sönder nå tår, så kan det bli en fin och kul dag. Givet någotsånära yttre omständigheter. Och det är baket midsommar, så man torde hinna ut i skogen något-några pass och öva.

På tal om skogen. Och terränglöpning. Eftersom det inte blev nå yammukeikka för oss detta vikåsluut. Pga okompatibel väderlek. Så hade jårs truli bestämt mig för antingen terräng eller spånbana på lördagen. Söis igår.
Då det regnade ganska förhållandevis relativt, så nöjdes det med spånbana. Inte något gigantiskt kliv mot skogen, men i alla fall ett första försiktigt litet steg från asfalten. Den sköna släta fina najsa älskade asfalten.
Ett ynka litet varv i östanpåspåret. Håkade för mig själv att jag inte besökte den banan en endaste liten gång under hela fjolåret. Åhå!
Skovalet föll på merrell. Fick igen bekräftat att de är riktigt kräpp på asfalt, under transportsträckorna till och från. Styva och skarpa, även om bottnarna varken är speciellt tjocka eller hiildroppade. Men janå, bra grepp verkar de nog ha. Så de ska väl få chansen i terräng ännu, innan de hamnar på museum.
Nörden i mig betraktade stätskurvorna från lenkkin. Visade sig, föga förvånande, att pulsen var högre och ojämnare på banan, jämfört med transportdelarna, medan tempo var något lägre och kadensen klart lägre. Jag körde lenkkin i lugntempo, dock utan pulsvarning. Det får bli den nya växeln för spån och terräng. Strikt lågpuls passar nog bäst på slät-ish asfalt. Antager att variation, bäde vad gäller tempor och underlag, kan vara bra för gubbar?

I förrgår fredags fick jag en bonuslenkki tillsammans med ketaskompisen folke j. Det var kul. Jårs truli barfotade. Fick tyvärr en liten blåsa som gick sönder, trots kort lenkki. Det bådar inte gõtt för helmaraton barfota. Gick rentav sista biten. En annan grej från den lenkkin var att garmins pulsmätare friikade aot..

..vi saktade farten för att vara säkra på återhämtningstempo, så inte störde det nu så väldigt oerhört. Men surt är det, att inte kunna lita tess på sin utrustning. Det är det.
Janå som sagt, trevlig och skön lenkki annars.
Och på kvällen värmde solen tillräckligt för att göra röikaset och fundeeraset till en njutlig upplevelse.

Testade och experimenterade en pikuliten smula. Lovande projekt, som dock behöver nålite fila på. Återkommer med rapporter om detta..
(så steja tjuund)
..kan bli temmärligen kul och spännande och jag har inte sett/hört om nå liknande så känner mig en smula innovativ. Och bara för att jag skröt det, så är väl nästa som kommer i infoflödet att någon har börjat med samma grej?

Janå sådärnålite. Nu är denna återhämtningsvecka avklarad. Kan man säga, trots att idag håller på ännu, äs vii spiik. Men söndagarna brukar nästan alltid vara vilodagar, så att.
Imorgon börjar en helt normal träningsvecka. Med lugna distanspass och ett något skarpare pass och efterlängtad långlenkki på lördagen. Något i den stajlen.
Igår håkade annars jårs truli att jag såg fram emot nästa lördags långlenkki. Med endast en (igår) respektive två (nästa lö) veckor från 6h utgör väl ändå det ein tecken på att återhämtningen har kommit fint igång? Eller så är det bara osunt. Mene ja tiedä.

Åålrajtski denn. Som vi redan hade kommit fram till så behövs det av dig att du stejar tjuund!
Och jag kommer inte att hänga dig över axeln och daltapalta med det nå, utan räknar med att du som mogen person kan ta ansvar för det själv. Janå!

1 down, 4 to go..

Viloveckan och återhämtningsveckan har kommit en bra bit på väg. Idag är det torsdag. Och torsdag betyder såklart torsdagsdejt. Vi yammade till torsdagsdejten, och fick hjälp av patric l. Ingen långköra, men trevlig nog. Och god dejtmat.

I måndags var garmin och jårs trulis ben överens om att ta ut en pekkasdag från ketaset. Annars brukar modus operandi vara att ta en palauttava hölkkä på måndagen, efter att ha deltagit i nå lopp på lördagen. Det brukar kännas bättre efteråt.
Visst hade det låtit sig göras, men kändes inte särskilt lockande. Och då extra vilodagar får ses som dygd under återhämtningsvecka, var valet lätt.
Och armades hammaren! På tisdagen var liminheten som bortblåst. Eller bortsköljd. Märkligt. Det här får bli mitt nya modus operandi..
RIID MAJ LIPS!!!
extra vilodag på måndagar efter lördagslopp blir mitt nya MO.
Åt allra minstone på försök. Om det visar sig så här magiskt även i fortsättningen, så får det fast anställning.

I förrgår tog jag den första återhämtande joggen. Benen var nog utan spänst, även om de inte längre var ömma. Och lågpulsfarten låg. Och GPS-pulsen hög. Och garmins återhämtningssakko lång.
Igår liknande men marginellt bättre, utom GPS-pulsen som av någon anledning var ännu högre.
Men.
Skön varm solig afton. Och sällskap i skepnad av folke j, för första gången på riktigt länge. Riktigt najs. Och shorts och T-pajta och FajvFingärs. Najs.
Hittills, efter kåkkelby, har lågpulstempo hållit sig klart över sexiga strecket. Inte helt oväntat. Sista lenkkin före kåkkelby var det 5:46. Så det blir intressant att se var det landar, när det stabiliserar sig nu och återhämtningen kan förklaras klar. Hoppas, men vågar inte tro, att det ska bli lika bra som före -eller varför inte bättre. Men är nog beredd på att en sådan ansträngningsklönt som 6h tar mer än den ger.
Janå jårs truli brukar alltid vara i kräpp form på somrarna ändå, så inte gör det nå. Vi bygger upp ny kondis då bara. Och jag är i alla fall inte skadad. Najs.

Väl värt nog. För nu är en av årets A-målsättningar i hamn. Fyra kvar, den ena omöjligare än den andra:
-mara sub 3:30
-halvmara sub 95 mins (B-mål = pers = sub 100 mins)
-barfota utomhusmara
-årssaldo > 4000 kilsar

Jårs truli pöser och måjjar mig över kåkkelbyresultatet och insatsen ännu. Det är bara blygsamheten som hindrar mig från att antyda att jag tillhörde de färgstarkaste deltagarna där

Det ligger nämligen till på det viset, att jårs truli är riktigt jæfvla ururslig på nästan allt. Och sådär lagom medioker på en del saker. Och halvhyfsad på endast en handfull grejer. Riktigt bra är jag bara på att vara löjligt stolt över mina patetiska bravader och prestationer. Som tileksempel att knipa andraplatsen i en gren som absolut ingen i hela världshistorien har hört talas om. Den finns troligen inte ens omnämnd i Liftarens Guide till Galaxen.
Janå tur att man inte tog första platsen. Då hade jag blivit helt oerhört odräglig..
plus det var alldeles tillräckligt högt att krättra som det var

Nu fortsätter återhämtningsveckan med en lågpulslenkki imorgon och -ifall det inte blir nå övernattningsyammukeikka i vikåsluutet- nå spånbana/terräng på lördagen.
Gissningsvis normal träningsvecka nästa vecka. Najs.

Sen då. Inte som någon utmaning eller helhjärtad satsning, men det lutar mot utterleden igen. Efter paus i fjol. Efter senast 2015 sa jårs truli "aldrig mer utterleden". Och aldrig är väl ett par år, givårtejk?
Under tiden ska jag försöka bygga in lite mera spiid i nästa kondispaket. Inte för jakupas maraton, för där brukar jag få slåss för att komma under fyra timmar. Men kanske nå halvmaror framåt sensommaren?

Åålrajtski denn, tjuund behöver du ju steja...
(men som tröst kan jårs truli på heder och samvetslöshet lova att det inte blir nå mer tjaat om kåkkelby, prämis)
...siitä ei pääse yli eikä ympäri.

AAAaa

eftersnack & dagen-efterfiiling

Trots den enorma pizzan i kveis, vaknade jårs truli tidigt med vrålande hungrig mage. Eller åt allra minstone morrande.
Liminheten i benen och mellankroppen är av typ tomma på kraft och energi, samt måttligt ömma muskler och leder. Känns slitet och en aning hettande. Tecken på att återhämtningsaktiviteten är febril. Dock inget asymmetriskt eller några tecken på skada. Gående idag har varit rätt så mödosamt.
Den planerade ambitionen med USD igår och rörlighetsgympa idag, bantades ner till USD idag.
Replikväxlingen:
-pärkka do påsa rei?
-jåå
-tå fa ja opp å hengä me
Det kanske bästa idag var en kort och lugn och avslappnad yammutur i skönt körväder. Och så har vi testat nypuben. I jeppis alltså. Den i nkby har vi kvar på checklistan.
Högheten sitter i ganska starkt ännu, äs vii spiik.

Några saker ännu om gårdagens ketaskeikka.
Skovalet. Det kan för en oinvigd förefalla konstigt, att vela mellan två olika FajvFingärs. Onödigt nörderi? För att illustrera att det var ett verkligt och relevant övervägande, har jårs truli med assistens av min kära fru tillverkat en kortfilm. Den gråskäggige gubben, som kan ses som något av huvudrollsinnehavare...
(tycker du att "stjärna" vore att ta i?)
...håller alltså en bikila i ena- och en KSO-evo i andra handen. Och slaiskar ganska ivrigt med dem. Som din skarpa iakttagelseförmåga troligen kan märka, är skillnaden mellan dem nog signifikant.

Den smala marginalen, med vilken mål A= 65 kilsar, måddes.
Som sagt hade jårs truli noll koll. Eller inte helnoll. För det fanns en klocka, som tickade rejstajm i timmar och minuter. Vid varvningarna roade jag mig med att se hur minutrarna klättrade sakta och osäkert. Låt mig förklara:
Varven tog nästan fem minuter. Så oftast tickade det :05-:10-:15 osv. Men med några varvs -till nästan en timmes- mellanrum, hoppade det bara fyra minsar. Som :10-:15-:19-:24-:29 osv. Ett trevligt litet tidsfördriv. Jag försökte nog räkna ut vad det kunde säga om resultatsprognos, men det misslyckades. Jårs trulis kalkylerings- och matematikiseringsförmåga är som bäst darrig. När jag ketar är den helt åff. Tåjmar helt enkelt inte.
Som jag nämnde i en kommentar, under förra inlägget: inför sista varvning, med bara någon minut kvar, hade jag tänkt slå av takten vid varvning. Och stanna bekvämt vid "mitt" bord. Men då jag hade sån fin loppukirifiiling med brutal endoknarkdos, så bestämde jag att nep nu kör vi hårt ända till sluttuten. Och det gjorde jag. Och det tycks ha varit avgjörande. 65-kilsarsgränsen överskreds bara med 73 meter. Och jag misstänker nog att jag hann över hundra meter förbi "mitt bord". Åtminstone kändes det väldigt långt att gå tillbaka dit, efter att mätarhjulet hade passerat och plockat upp min kapula.
Bajamaja. Inget behov -> inga besök. Det hade också lätt kunnat kräppa resultatet.
Janå najs.
Ännu. Bra organiserat och finfina funktionärer. Stort tack till den porukkan!

Nu är motivationen stor. För en återhämtningsperiod.
Steja föralldel tjuund så får du reda på hur och när tecknen på återhämtning visar sig. Eller låter bli att visa sig!

KokkolaUltraRun 2017

Bra nattsömn, trots allt. Första halvan. Efter det, snuttvis. Steg upp tie över sju, oförmögen att sova mer. Morgonqigongade före frukost. Hann ändå käka rejält och.. jaa tvärtomma rejält, före avfärd en tietiden.
(som kul helspontan cup-grej, just inför avfärd.. diilade jårs truli med kära frun; vi tjångar domppu -som bott hos oss i säkert ett år i väntan på nå vettigt- i kylen och lagar nå faaaraot extravillkor => 67,5 kilsar eller medalj repade jag till med, fanns liksom inte på kartan)
Väl framme i kåkkelby. Anmälde mig och fick T-pajta och chip. Fredrik o frågade om jag tänkte keta barfota. Svarade att jag velar mellan tjockbottnade och tunnbottnade FajvFingärs. Det blev tunnbottnade = KSO-evo.
Sviidade om, surrade med kula ketare och placerade min proviant på ett lämpligt bord. I väntan på haj noon..

..för då small startskottet. Eller nämen nej, inte skottet utan tutan.
*töööt*

Avsikten var att ta de första varven som riktig uppvärmning, och första timmen som ganska uppvärmning. Jårs trulis ben var styva och konstiga i början. Kanske pga det omåttliga vilandet på senare tid. Eller nå annat. Hursomhelst passade det oerhört bra. Att börja lugnt. Någon annan sorts början hade neppärligen låtit sig göras.
Så de där ivrigt emotsedda rena njutningstimmarna i början blev liksom aldrig av. När jårs truli uppmärksammade det så konstaterade jag att nog var det relativt njutbart ändå. Men hjärnan spökade med att om det känns nålite redan nu, vad ska det då inte göra om några timmar.
Bra fråga!
Andra och tredje timmen hade jag egentligen tänkt att det gärna får gå raskt, så länge det hålls ordentligt inne i häppiländ. Men det kändes inte som om det blev någon riktig fart. Och vad jag såg av klockan så verkade inte varven heller gå särskilt betydligt under fem minuter. Summa summarum kändes det nååleess halvtrögt och jämntjockt.
Inte illa, men heller inte bra.
Utan att ha någon koll, gissade jag ändå att det  på sin höjd var PB jag kämpade för.

Janå timmarna tickade och benen samt kroppen, mest kanske magen, blev sakta tröttömmare. Efter typ halva började fötterna kännas tröttömma i KSO-evorna, men desto värre blev det egentligen aldrig. Så de var nog rätt val, för de var dundersköna i början.
Tyckte att jag matade på vad andningen klarade, i stort sett, men att det verkade gå måttligt fort.
Fjärde timmen var rätt tuff. Trött och öm och länge kvar.
Nästsista timmen började. Fast jag tyckte att jag ansträngde mig hårdare, tycktes farten bedarra. Tyckte det verkade en smula konstigt, för jag trodde mig vara i hyfsad form.
(den befarade noolan var annars nog jobbig att keta mot, men dens svalkande effekt förlät en del)
Sista timmen. Tänkte att om jag översätter varven till kilsar så är det en brorunda kvar. En brorunda klarar man alltid. Försökte mata på och såg till att få ner all vitargo och energi/koffeingel jag hade kvar.
Med tjugo minsar kvar fick jag kapulan. Då försökte jag öka. Ansträngningen ökade, men takten kanske snarast bibehölls?

Ganska exakt när det var tie minsar kvar, varvade jårs truli. Med alltså typ två varv kvar. Då hände något märkligt. Som jag har läst om i "race-rapports" men inte riktigt fattat. Jag ökade till något slag av slutspurt. Och märkte att kroppen svarade. Och "final countdown" dundrade ur PA. Och jag märkte att ögonen vattnades. Av rörelse, snarare än noolan. Märkligt. Det var inte relaterat till någon speciell tanke eller emotion, vad jag kan erinra mig. Men gav nog en liten guldkant åt slutspurtupplevelsen.
Sista varvet var endocannabinoidkicken enorm. Kunde ta ut stegen rejält och det kändes bara bra. Tänkte att kanske lyckas jag fullfölja ett sista varv. Det gjorde jag, och en bit därtill.
Sen igen *tööt*
Satte ner kapulan och sökte mig till närmsta bänk. Hade nappat åt mig en huppari vid sista varvning, klok från senast.

AAAaaahhh, sköööönt!!!

I omklädningsrummet antydde mats c att det bara var en löpare före oss i 6h. Och att han själv hade tappat mig den sista timmen. Våj himmel och pannkaka! Då måste jag ju stanna över palkintojenjako, fast jag hade sett fram emot att sätta mig i bilen genast efter bastu&dusch.

Ja himmel och pangkakka!!
Både A-mål = > 65 kilsar (ehuru hiinäjahiinä, lustigt nog fast jag inte hade nå koll) och medalj.
(kollade inte garmin en endaste gång, förrän på bänken, och den visade 63,8 kilsar)
Det är nålite annat med medalj här, då det inte är åldersklasser, utan H-6h är H-6h. Och inte ens vinnaren klarade 70 kilsar, så kanske den där noolan taxerade en del ändå?

Janå sådärnålite. Pizzan lät sig väl smaka. Domppu likaså, fantastico!!

Nu blir det ordentlig återhämtningsperiod.
Nöjd och belåten och endoknarkhög gubbe checkar aot..
..stej tjuund!

inför KokkolaUltraRun 2017

Efter mycket synnerligen lugn inledning på veckan och sen två vilodagar, börjar det finnas ganska väldigt mycket spring i benen på jårs truli. Och tur är väl det. Eller så något annat än tur, vemvet?
Packad och klar, i någon mån. Så långt det med smidighet låtit sig göras i detta skede.
Utstyrsel:
- tre par skor: KSO-evo, Bikila som alternativ och Feelmax om man behöver byta under loppet.
- tre par tajts: hellånga, halvlånga och korta att välja mellan.
- en T-pajta, en tunn långärmad pajta och en tjõck långärmad pajta, blir någon eller någon kombination av dem.
- pipo och lippis, blir sistnämnda med övervälmande sannolikhet. Schejds med, men ämnade närmast för bilfärden.
- handskar, djast in kejs.
Utrustning:
- garmin på laddning, ska med men schittdösejm om den glöms.
Energi:
- har blandat 1½-2 liter vitargo, som ska fördelas i småflajdor som blir lätta att nappa med sig i farten och smutta på under ett varv eller två, med jämna eller ojämna mellanrum.
- två bärgels samt två koffeinspetsade colagels, avsedda för de sista två timmarna.
- överfyllda glykogen och fettlager.
Övrigt:
- nyinförskaffad vitvaselin för nipplor och fötter.
- vaselin för läppar.
- handduk och rena unttisar.

Idag hade vi fredagsbastu i vanlig ordning och så lagade vi väldigt goov mat. Jårs truli röikte och fundeerade. Det var bra väder att röika och fundeera i, så det gick oerhört bra. Så här resulterade röikaset i..

..även fundeeraset gick förbluffande bra. Och resulterade i näst intill ovanligt briljanta tankar.
"hee så dåå enkkält saan a kann i"
(gammalt gunnarordspråk)
Espresson har jag varit någotsånär måttlig med, för att inte totaldemolera de redan ynkliga utsikterna till bra nattsömn som eventuellt ännu finns. Och på tal om utsikter. Precis exakt som inför kyrönjoki. I måndags lovades 1-2 m/s och så har det höjts under veckan, för att nu vara uppe i 6-7 m/s. Skratta eller pÿÿla? Egentligen tycker jag vi har haft tillräckligt med sexmetersnoola för ett decennium. Men vad kan man? Kanske och förhoppningsvis blir det dynamiskt och mindre slitsamt för kroppen (än jämna plågor) att ofta få byta mellan med- och motvind.
Inför förra kåkkelbyultran var målsättningarna en smula blygsammare. Då gällde 55 kilsar som drullegräns och 60 som drömmål. Låt vara att 63 var med som bonusdrömmål. Och ju nåddes. Nu kan man undra om jårs truli blivit bättre, eller bara hybriskare. Troligen.

Janå sådär nålite. Välkommen som sagt å heja ivrigt på plats och ställe!
(startskottet går som sagt kl 12:00 reikä reikä)
Och välkommen å steja tjuund, så återkommer jag med rafflande rapport från KokkolaUltraRun 2017!
Tänk om man äntligen skulle kunna få en A-målsättning uppfylld!
Steja tjuund!

familjär fjäril och fantastiska fynd

Torsdag brukar, inte helt oväntat, innebära torsdagsdejt. Idag hade ju varit läge att testa stadens nya pub. Blott man hade varit i staden. Vilket man inte var. Nämligen i vasa var var vi var. Min kära fru och jårs truli.
(på nå infojutska på sjukhuset där)
Kul att träffa kolleger och kul med nya miljöer för dejtande och handlande. På dejten fick vi dessutom med oss hannah a. Hon är utmärkt. Det utmärkande med henne är att hon har en tam fjäril. Jårs truli fick leka med den. Jag tror att den heter holgère, men det är svårt att vara helt hundra. Vi lekte inte så livligt, för den var relativt trött. Men jag hjälpte den att ta en selfie, eftersom den inte verkade äga någon smartfåon, stackaren

Trots att jårs truli är en sån där person som absolut inte vill skryta. Faar bii it fråm mii. Så behöver det ändå framhållas att jag är utomordentligt duglig på att ta selfier.

I vasa passade vi på att shoppa också. Efter att vi hade dejtat ivrigt och ätit gött. Skumpaförrådet behövde kompletteras för att täcka alla möjligheter på lördagen. Fulskumpa utgörs därmed av kosher prosecco. Najs. Och finskumpa hade vi redan i lager, en pålitlig crémant. Och champagne är champagne. Najs inaff, även om jag inte jöutades repa till med domppu.
På sista anhalten före hemfärd råkade jårs truli ut för ett par FajvFingärs. KSO-evo. För femti €. Våjhuhhu. Fast jag har ett par i lager, förutom det i användningvarande paret, så kunde jag inte förmå mig att lämna dem där. Trots att de var 45:or, mot mina vanliga 44:or. Janå jag testade dem och de kändes helt bra på fötterna. Om de mot förmodan visar sig för stora att keta med, så får de duga som bruksskor. Men nästan säkert blir de fullvärdiga löpskor. Najs,

OK, men kåkkelby då?
Aktuell prognos säger 8ºC och soligt och blåsigt. Men prognoserna har varit så jæfvla fladdriga att det känns onödigt att börja planera utstyrsel ännu. På skofronten har jag börjat ha sekundära tankar. Eller heter det sekunda tankar? Tänk om man skulle drämma till med KSO-evo trots allt. Riskera att de sista timmarna blir en smula tuffa för fötterna. Men å andra sidan nästan garanterat förhöja njutningen de första två-tre timmarna. Hur skulle du tänka?
Vaselin behöver jag skaffa. Det är slut. Och behövs både för fötterna och för nipplorna.
"en nippla utan vaselin, är som en tonic utan gin"
(gammalt ultramaratonordspråk)

Resultatspekulationer.
Formen torde vara god. Knappast sämre än för tre veckor sen på kyrönjokimaraton. Kanske bättre?
Den ålderstigna gubbkroppen tycks ha återhämtat sig bra...
(efter kåkkelby ska den få ordentlig vila/återhämtning innan vi börjar blicka framåt)
...och har hållits remarkabelt skadefri. Även ryggkänningen, som ju inte var löprelaterad tess, är abolisherad.
Ett 6h lopp behöver börja lugnt och nätt. För halvsopiga motionärer. För hårda elitlöpare är det säkert annorlunda, men de får tala för sig själva. Första halvan är njutning. Och om den inte är det, så är man temmärligen djupt i det proverbiala pisset. Andra halvan är intressant. Det är helt säkert att det tar sjukt. Kroppen känns sliten tömd och bruten. Om man tar det på allvar är det kört. Då går det sakta och blir kämpigt. Och tiden går sakta framåt, eller står stilla. Och om man inte hittar motivationen. Om man inte hittar fajting spirit. Då är det mycket svårt att inte ta det på allvar. Och då blir varken resultat eller upplevelse bra.
(efteråt kan det mycket väl kännas bra i alla fall)
Om det blir på det viset på lördag. För jårs truli. Och kanske är en halvtaskig dag annars också. Med yttre omständigheter och dagsform. Då får jag kämpa för drullegräns. 60 kilsar. Men i ärlighetens namn tvivlar jag på att det blir så illa, att inte den gränsen ska vara nåbar.
PB är osannolikare. Senast det begav sig tryckte jag på mycket hårdare än jag skulle ha trott möjligt. Tack vare otroligt fin uppmuntran och support av framför allt fredrik o och marko f. Helt realisktiskt plussade de nog till varsina kilsar under de sista 1½ timmarna. Eller klart att det var jag själv som pressade fram de där kilsarna. Men utan deras uppmuntran hade jag inte ens slagits av tanken att det kunde finnas nå mera krafter att gräva fram.
Och utan att hitta den där ultimata fajting spiriten just då den som bäst behövs, så tvivlar jag att det blir nå PB. Alltså > 63,5 kilsar. Men igen hittar jag den, med eller utan hjälp...
(är ju några erfarenheter rikare nog, än sensast det begav sig, men det är omöjligt att förutspå hur man tåjmar och reagerar då man börjar bli riktigt trött och sliten)
...och har en någotsånär bra dag i övrigt, så vill jag påstå att A-gränsen är i fara. Alltså > 65 kilsar.
Ha ska kaveer så leng a kan!
Summa söis summarum. Jag tror på A målet. På att det finns rimliga teoretiska möjligheter att uppnå det. Men det är mycket som ska stämma. Allt behöver inte stämma, men mycket. Och det bara inte går att veta vad som händer när den proverbiala schitten hittar fännen!

Men. Å andra sidan. Vad mycket motiverandare för dig att steja tjuund. Fast om du inte vill steja tjuund fastlimmad vid datorn exakt hela tiden, så ska du veta att irl uppmuntran på ort och ställe emottages med oerhört enorm tacksamhet. Välkommen alltså till kåkkelby mellan 12 och 18 på lördagen! Kiva stad!
OchHej framför allt, steja tjuund aot deer!

ryggrapport och annan sport

Jårs truli hade redan avfärdat ryggbesvärligheten, iom att jag fick rörligheten återställd med en enkel manöver på måndagen.
Men natten till tisdag blev rentav en smula, för att inte säga ett smultron, besvärlig. Vaknade av att det packade så infernalistiskt att ominsomnande inte lät sig göras. Och då hjälpte inte den enkla (extension) manövern nå mera. Tess. Fast medelst introduktion av sidorörelse, och sen extension, lugnade det sig såpass att ominsomnandet möjliggjordes. Sen väcktes jag ett par gånger till. Men de gångerna räckte det med extensionen. Packeriet försvann inte, men lindrades såpass att jag somnade om. Ehuru inte som ett litet barn. Kanske snarare som en gubbe av temmärligen genomsnittlig litenhet.
*misstanke om kemisk komponent = inflammation*
Igår. Tisdag, fortsatte jag med den mekaniska terapin. Introducerandes också nå vridjutska. Och de hade verkan, även om det kändes ömt och kroppen inte helhjärnat ville krångla sig igenom bevegelserna..
(sedär, min diskreta hyllning till norskorna)
..förstärkandes misstankarna om kemisk inblandning. Men eftersom det ändå svarade på mekanisk terapi, så föreföll det overflödigt att vänta ut inflammationen.
Och natten till idag har nog jårs truli sovit bra. Som ett ganska stort barn i alla fall. Om måhända inte som ett litet. Och idag låter sig manövrarna göras med endast lindrig obekvämhet. Och extensionen räcker och tåjmar. Tydandes, eller åt allra minstone av jårs truli tolkandes, som att inflammationen har slocknat.
(sedär nyttan av att ha omedelbar tillgång till en ovanligt oerhört skärpt och modig och kompetent MDT-terapeut)
(och sehär ett självporträtt av jårs truli utförandes MDT-manövrarna)

Gårdagens lenkki blev exakt samma rutt som förrgårdagens. Moddad brorunda. Med saucony på fötterna. GPS-puls var hög, 10 slag över normal och 5 över gårdagens. Ännu ett tecken från ovan. Eller nej, ovan är ju inte jårs truli med pulskråtas. Icke desto mindre ett ytterligare tecken på inflammation. I övrigt trevlig lenkki i skönt vårväder och utan noola. Och stats också något trevligare än måndagens, med bl.a återhämtningssakko på 14 h.
Efter två likadana lenkkiar, i olika skor, vore det normala och naturliga för varje vettig människa naturligtvis att vilja göra en tredje, barfota. Och eftersom jårs truli som bekant är en oerhört vettig människa, så var det just precis ganska exakt vad jag tänkte göra.
*tänkt och gjort irl*
Väldigt skönast av de tre, trots bättre väder igår. Och GPS-pulsen nere på normal nivå, bekräftanlades att inflammationen har släppt. Najs. Annars också god lågpulsfart, med snittempo under sexminsarsribban utan darr. Najs.

Kåkkelby då?
Hittills denna vecka har jårs truli gjort en marginell energitömning. Tänkte skriva halvhjärtad, men det vore att ta i. Ska vi säga kvartshjärtad på sin höjd? Typ vänster förmak. Jag har således gjort en vänster förmaklig energitömning. Genom att sikta på ett marginellt kaloriunderskott.
I och med dagens lenkki vände det. Och laddningen började. Så att äs vii spiik är jårs truli oerhört mätt och belåten. Syftet med de kaloriella manipulationerna är såklart att starta på lördagen med välfyllda energidepåer, för att minska energibonkrisken.
I min nervösa förväntansfullhet har tankarna börjat sysselsätta sig med klädval. Det är ju väldigt viktigt hur man ser ut på sådana där tillställningar. Eller kanske inte väldigt. Eller janå, inte tess, egentligen. Däremot är det ganska väldigt viktigt att allt är bekvämt, inte för kallt eller varmt, och inte skaver. Typ sådant och liksom liknande. Det kroppsliga spekulerandet får vänta till väderspådomarna börjar gå att ta på allvar. Men hoppas ju på shortsväder åt allra minstone.
Jamen vad om det fotsliga då? Barfota är synnerligen uteslutet. KSO-evos lockar. De är så förbaskat sköna. Men vete tusan om det inte ändå vore bättre med nå tjockbottnatare? För det ska ju hållas på rätt länge. Och förhoppningsvis rätt långt.
Bikila är kanske strångaste kandidaten äs vii spiik. Någon FajvFingärsvariant blir det nog, med temmärlig säkerhet.

Åålrajtski denn. Nu behöver jag påminna dig om att steja tjuund. Inte i första hand för att få svar på de här frågorna här ovan. De svaren kommer tids nog. Men för att få reda på fler frågor.
Det blir ju inte nå flera lenkkia för jårs truli före kåkkelby. Så desto mer nervös energi att kanalisera via tangenterna.
Steja alltså tjuund!
(du vill inte bli ertappad ostejandes tjuund, så mycket kan jag avslöja redan nu..)

iron butt but not iron back

Hittills i år har jårs trulis akterkastell inte drabbats av någon sadelömhet. Med förhållandevis temmärliga utfärder så här i säsongens inledning, överraskar det en smula. Däremot märktes idag att ryggen hade styvnat till rejält. Inte så det störde i normalbruk, men då jag skulle visa vissa rörelser på värkstaden så var det ömt och stopp.
Jag tycker mig ha håkat att min sitthållning på sadeln är nålite annorlunda mot i fjol. En aning mer hopsjunkt och avspänt. Det kunde nog förklara bägge fenomenen. Å andra sidan har de enskilda etapperna varit korta pga kylan, så det kan nog också ha skonat rumpan från saddle soreness tess. Mene ja tiedä. Lär visa sig när vädret börjar tillåta längre stintar.
Extensionsdeficiten var förstås inga problem att gärda åt, eftersom vi har en hyfsat kompetent MDT-terapeut i firman.

På dagens (lindrigt modifierade för att slippa gungflyet bland rune berg) brorunda blev det nålite deja vu. Noolan var tillbaka med återfådd iver. Och lågpulslångsamheten var tillbaka som en åderlåten igel. Och garmin sakottade igen med 19 h återhämtningstid, vilket är groteskt efter så kort och sakta lenkki.
Visandes att något är skumt.
Fast den här gången behövde jårs truli inte utbrista "burma" med oerhört gäll röst. Det visade sig ju förra veckan att det hinner ordna upp sig till lördagen och den här veckan kommer ju att ge än mer utrymme för återhämtning. Och till yttermera dessförutom utkristalliserar sig mina halvhårda lördagslenkkiar som återhämtningskrävandare bovar i det dramatiska dramat, än jårs truli kunde ana. Så att jäitä pipoon.
Feelmax fick pryda fötterna idag. De har nog befäst sin plats i repertoaren. Däremot börjar merrellarna (TrailGlove?) te sig som en dåligt köp. Eller åt allra minstone som inget kap. Trots att de kostade under femtilappen. Fast de ska nu få chansen i terräng och spånbana, före jag diskarderar dem alldeles totalt.

Men det blir baket kåkkelby.

Och på tal om kåkkelby. Idag damp ett stort kuvert in i postlådan så det sa *kaklepp*
(eller janå jårs truli var ju egentligen inte som sådan närvarande när det damp, så om sanningen ska framklämmas så kunde det mycket väl ha sagt något helt annat, men katta mig nålite släkk i den konstnärliga frihetens namn, villjuu)
Det var info från och om just KokkolaUltraRun.

Ganska bra tajmat, inte sant, med tanke på att vi just höll på att få upp farten på spekuleraset och funderaset och diskuteraset om det.
Låt oss tala belöningsskala.
- genomfört lopp (vara igång hela tiden ut, med behövliga pauser av typ bajamaja eller liknande eller linkande) => äijäpizza modell large (på rågbotten och med auraost i st f skinka, har haft våta drömmar om den ända sen jag dåinkkade in en berlusconi large baket kotirataultra i feb)
- drullegräns ( > 60 kilsar) => fulskumpa
- PB ( > 63,5 kilsar) => finskumpa
- Drömmål ( > 65 kilsar) champagne

Spekuleraset angående hur sannolika de olika alternativen är, spar vi till en annan gång. Men såna där småkula belöningar kan vara ganska väldigt hjälpsamma under tuffa perioder av loppet. Och mejka inga mistejkar om det, tuffa perioder kommer på ett 6h lopp. Även om det är sprintdistansen i sammanhanget. De andra ketar ju 12h eller 24h. Riktigt tuffa jæfvlar.
Ivrigast ser jårs truli nog fram emot pizzan. Tur att man inte behöver keta så armades långt för den. Bara länge. Eller så är det inte enbart tur?

Åålrajtski denn. Du får finna dig i att steja väldigt väldigt tjuund denna vecka, för det kommer nästan säkert att dyka upp alltmer nervösa inlägg, vartefter kåkkelbyketaset närmar sig.
Fem dagar kvar, äs vii spiik..
Så då minns du alltså att steja tjuund då?

en varm och en kall

Mors dag idag. Tionde utan mor, så jårs truli firar inte nå värrigare.
*men så där grattis! i största allmänhet till alla som är mödrar*
Däremot blir det med hygglig sannolikhet nå YamSession idag. Helt fel vore det inte att få körsäsongen ordentligt inledd, och det bure ju som bekant inne artos porotaiga. Inte så himla värst kallt och regnskuren har väl dragit förbi snart nog..

Efter fredagens omsjungna barfotarunda fick jårs truli 52 (VO2max) av garmin, och efter gårdagens jeppis-runt 53. Najs.
"he taar se" sade den där gujjen som hade eld i håret "he byri jo sii riktit juust uut"
Försökte locka med lillebror som sällskap, lovandes skaplig draghjälp till skaplig halvmara-ish distans. Men det lyckades inte nå värst strålande. Reguljära ketaskompisen folke j -som brukar vara temmärligen osvår att lura med- arbetar 24/7 så länge de har seisokki. Så jårs truli var lämnad till mina egna divajsär. Janå inget fel med det. Plåinkkade på rammsteins essentials på spåtifaj som sällskap.
Skönt väder, så jag ekiperade benen med halvlånga tajts och överkroppen med långärmad paita. Och huvuvdet huvudsakligen med lippis. Och fötterna med underbart undersköna KSO-evo.
Gissade att en 1,7dl:s vattenflaida skulle räcka. Och det gjorde det, även om jag nog hade fått ner mer, om så hade bjuikkats. Tack vare den höga ansträngningsnivån hade Tpajta räckt på överkroppen. Det blev att kännas riktigt varmt.
I avsaknad av den bitande kalla motvinden, tåjmade andningen bra. Ändå fenomenalistisk träning för andningsmusklerna, tack vare spjeldet-fast-metoden.
(förra gången jårs truli KokkolaUltraRunnade var det utmattningskramp just i magens andningsmuskler som tvang mig att avsluta slutspurten och istället slöjogga de sista tjugo minsarna)
Hög ansträngning, på häppiländs övre gräns och i vissa motlut något över. Riktigt najs och skönt och endoknarkdigert.
Bra fart, relativt, på gubbskrälldet, dessutom. 1:55:58. Och då är jeppis-runt tilåmed nålite drygt halvmara i distans.

Nu återstår bara några korta lågpulslenkkiar i början av kommande veckan, inför KokkolaUltraRun. Och en massa mat. Och förhoppningsvis bra sömn i mängder.
Inför kåkkelbyketaset ska vi damma av jårs trulis målsättningar för ketasåret. I någon sorts rangordning:
-maraton A) < 3:30 B) PB *check* (enda som hittills bockats av 3:34:24->3:32:33)
-6h A) > 65 km B) PB (> 63,5 km)
-½-maraton A) < 1:35 (jeees, bladi lajkli) B) PB (< 1:40:19)
lågprioriterade:
-årssaldo > 4000 kilsar
-barfotamaraton utomhus
Hittills i år har kåkkelby varit viktat i träningsupplägget. Dels diggar jag långlenkki väldigt oerhört. Och dels har jag i praktiken bara ett försök på 6h målet. Hel- och halvmaraton kan jag åt allra minstone intala mig att går att klämma in något-några försök till. Och i ärlighetens namn känns 1:35 på halvan så inihelskotta omöjligt, att tanken på att satsa känns en smula främmandeskrämmande. Janå vi får se om och när, detdär...

*nu ska jårs truli börja ställa sig för nå Yammas, så skriver jag några radnar till sen. Bis später..*

Hej igen och sårry om du behövde vänta ganska länge. Det blev en utfärd till artos blåa stund, nog. Men ingen porotaiga, emedan han inte hade på pizzaugnen nå då han hade morsdagsrusning. Men god mat icke desto mindre. Vi palavrade om huruvida det räknas som åfischell säsongsdebut då vi inte fick porotaiga. Minns inte vad vi kom fram till, om nå tess, men tycker nog att det borde duga.
Min kära fru fick en morsdagsros utav gentlemannen arto.
På slutet blev det förhållandevis kyligt. Lite varmare tack!
Yammun har fått tillbaka faffamopedsstuket. Må vara att det ser oerhört otufft ut, men då det är så bekvämt och praktiskt

Därmed börjar det bli dags att avrunda ein skönt avkopplande vikåsluut.
Du kan också med fördel koppla av en smula nu. MenMenMen. Inte så oerhört att du inte stejar tjuund!

silence of the kyrönjoki

När jårs truli var en liten ponke, sades det att när maran släpper så ska man kasta en kudde efter den -mot dörren- så den inte kommer tillbaka.
På gammdar ser jag mer än gärna att mardrömmen kommer tillbaka, utifall att jag inte snajar budskapet med en gång..
(niidless to sej, brukar de inte vara nödbedda även om de gärna schejpschiftar)
..bat aj digress, det var inte drömmar vi diskuterade. Utan nå annan sorts maror.
Så nå kuddar blev inte slängda.
Men som om kyrönjoki äntligen har lämnat jårs truli, verkar det, tell juu vått.

I onsdags tillät garmin igen bara tråksakta jogg i lågpuls. Och sänkte VO2max till 51, vilket är urursligaste på mycket länge. Sen adam var typ pojkvasker, eller nå. Då såg det riktigt jæfvla kräpp ut.
Igår var vilodag. Måhända välbehövlig sådan?
Och igår på kvällen läste jag i maratonketaren benny s' blogg, att han ofta upplever fördröjd trötthet efter tuffa långpass. Så det tröstade temmärligen mycket. Och jårs truli blev oerhört tillförsiktig.
Icke desto mindre pirrigt att bege sig ut på dagens kortlenkki. Barfota brorunda-ish.
Ganska väldigt skönt att tassa iväg barfota. Och med halvkorta tajts. Fast behöver erkännas att jag hade långärmad jacka, pipo och handskar.
(det tåjmade perfekt, och en eller annan blick hajttar föga, ty jårs truli hade schejds så ingen torde ha känt igen mig tess)
Men det kula och bra och lycksaligengörande var att kilsarna gick på á under 6 minsar. Så när som på nästsista, men den gick på 6:01 så nära nog. Snittet hamnade i 5:52 trakten, givårtejk.
Och fast nog garmin hade sitt att säga, med ojämna mellanrum, så var tempot tillräckligt piggt för att vara klart njutbart. Så inte störde det nå. Najs.

Efter fredagsbastu anmälde mig jårs truli som frivillig i kökstjänst. Det blev "runner's pizza" igen en gång. En lökdiger historia denna gång. Gul-röd-vit. Stekta i smör och chili. Och med blomkål, soltorkad tomat och mögelost. Förutom tomatsås och mustaleima. Ja och botten som skulle få kp:s fiberrika grön av afvund.
Den blev temmärligen goov och sköljdes ner med för dagen oerhört lämplig dryck

De prisvärdaste budgetrödisarna kommer från sydafrika dessa dagar. Maark maj vöörds.

Nu är söisledes jårs truli redo för morgondagens jeppis-runt. Givårtejk en god natts sömn eller två.
Något tempopass blev det alltså inte, mellan kyrönjoki och kåkkelby. Så två ändå hyfsat ansträngande jeppis-runtar får göra susen. Eller inte göra susen. Det lär visa sig, tids nog.
Och på tal om tids nog. Imorgon är det bara en vecka kvar till KokkolaUltraRun. Så jårs truli får börja obsessa och spekulera värrigare.
Och du måste bara snällt steja tjuund!
*tihifniss*

hyfsade ben men hotfulla stats

Andra veckan efter kyrönjokimaraton har kommit en bit på väg. Jårs tulis ben börjar kännas relativt återställda. Ännu ingen rafflande maran-har-släppt-upplevelse. Fast det kan iofs delvis bero på att jag mestadels lågpulsat och därigenom tillåtits så tråktrögsakta tempo att det inte känns riktigt helbra?

Jag hade hoppats på bra lågpulstempo från början av denna vecka, som kvitto på att kroppen börjar vara i skick. Det har mer än uteblivit. Tvärtom ser det sämre ut än förra veckan. Och ännu tyvärrare visar det en nedgående trend.
Dagens snitt som exempel, 6:09, vilket är sämst sen förra måndags. Alltså två dagar efter maran. Garmin har också dumpat jårs trulis VO2max till 52 igen.
Dessa grejer oroar en smula.
Helt klart blir det inget tempopass imorgon. Bara kort och sakta.
Visst får det väl ta ett par veckor att återhämta sig från en PBmara. Det är måhända mest minnena från den nedåtgående avgrundsspiralen från fjolårets sista kvartal som skrämmer och psykar gubbstackaren?

Blä!

Janå inte blir det första sommarformen jårs truli har kräppat. Om så skulle vara. Hoppas bara det skulle räcka till någotsånär gedigen insats i KokkolaUltraRun innan formen störtar totalt i fördärvet.
Men som sagt benen börjar kännas förhållandevis pigga. Så det kan ju trots allt vara som det ska. Bejsik återhämtning. Lite konstmärkvärdigt bara, i så fall, att det kommer nå jæfvla tsunami nu på andra veckan baket.

Så nu behöver jag dig att inte bara steja tjuund. Utan också hålla tummarna för att trenden ska vända de närmaste dagarna. Och steja tjuund!
Lÿÿd!

barfotabörjan och lördagslaster

Denna dag började med att jårs truli uppfann en vacker morgondikt. Det medförde naturligtvis att jag behövde skaka liv i min fru i med ruskigast tänkbara snarhet, för att berätta den vackra morgondikten för henne. Den gick som följer:
"åm man haar en kråpp
såm sitär fast i en snåpp
ska man tå fara åpp
å utföör fem maratånlåpp
å i så fall, ska man jöö all på en gang
eldär ska man i stelli jöö 'fem zang'?"
Niidless to sej så överöstes jårs truli med berömliga ovationer. Och min kära fru kunde åter en gång ödmjukt tacka livet för att hon råkar vara försedd med en så otroligt ohyggligt -och dessutom oerhört- begåvad och poetisk gubbe.
(det blev bajdövej "5-zang")

Igår inledde jårs truli barfotasäsongen. Utomhus alltså. Det gick bra och var mycket njutning änd staff. Fötterna njöt såklart av barfotalöpningen. Och njutbart såklart med Tpajta och semikorta tajts i vårvärmen. Men nog skvalpar kyrönjoki obönhörligen i gubbkoppen ännu. GPS-pulsen 10 slag för hög och lågpulsfarten vägrar krypa under sex. Benen inte längre limina, men alltjämt nålite småstyva. Dock märks nog att benen vore redo för högre fart än sexminsars.
Janå idag ska de få njuta utan pulsvarning.

*nu har de irl njutit, bland mycket annat*

Min kära fru och jårs truli hade ett par projekt att avklara, innan det var dags för dagens jeppis-runt. Först vårFengShujade vi terrassen nålite. Inte helt, men ett steg i rätt riktning. Om våren behagar komma i bejbisteps så kan vi ta emot den i likaledes bejbisteps. Såheså!
Och så tog vi midnajtYammun till grannstaden och inhandlade vänligt men bestämt en "ny" virago till kära frun. Försenad födelsedagspresent och tröst för att jag hade fräckheten att sälja hennes lilla virre och ta pengorna. Sannerligen säger jag eder, säsongens snyggaste ekipage!

*nu har irl det blivit söndag, mitt i en plötslig hast*

Gårdagens jeppis-runt var alltså tänkt -och sedermera utförd- som rejält ansträngande, ehuru spjeldet fast och häppiländ. Senast det begav sig blåste det kylig noola, liksom även igår. Då fick jag svårt med andningen mellan staffansnäs och lockanberget. Liksom även igår. Men tack vare ändå någon-några ºer mildare igår, blev det aldrig riktigt lika omöjligt att få in luften. Och sen sista kilsarna hem var njutningen stor med vinden i ryggen och uppöppnande andningskanaler.
Senast det begav sig landade snittempo på 5:17. Så gårdagens 5:11 är jag riktigt nöjd med. Ändå bara en vecka sen maraton. På det mera oroande kontot hamnade garmins sakko, den föreslog 34 timmar. Det kommer den iofs att få, eftersom idag är vilodag. Men efter kyrönjoki sakottade den "bara" 35 timmar, så det tyder ju nog på att gubbratet inte har hämtat sig helt ännu. Janå så är det helt säkert, också med tanke på att lågpulstempo ännu inte kommit sig ner under sexiga gränsen.
Å andra sidan är det ännu två veckor till kåkkelbyketaset, så ingen pänik.
Tillbaka till den positiva plussidan. KSO-evorna fick utgöra fotbeklädnad för första gången sen maran. Och vetdu nog kan de vara fantastikamentalt sköna! Med ojämna mellanrum kom jag att uppmärksamma det. Liksom "ja nog kan de vara sköna att keta i" fast som en upplevelse i fötterna och kroppen, snarare än ord i medvetandet. Najs.
En till bra sak. Så där åt nördigare hållet. Garmin, som trappade ner mitt VO2max från 54 (efter maratonprestation) till 53 till 52 under veckan som gått, gav tillbaka ett snäpp igår. Alltså 53. Inte vet jag vad det betyder, om det betyder något tess. Men tolkar det som att den gamla trogna gubbkroppen nog kommer att kunna hantera belastningen från maran ifråga.
Nästa lördag är planA någon liknande jeppis-runtfundering. Fram till det torde några lågpulsiga distanspass medhinnas. Och möjligen ett tempopass på onsdagen. För att minska risken för att kräppa sommarformen -vilket jårs truli tyvärr brukar göra- får lågpulstemporna i början av veckan bestämma huruvida det blir av. Tempopasset alltså. Ifall det börjar gå under sexminsarsribban utan darr, så må det bli av. Annars inte. Klok gubbe!

Senare igår röikte och fundeerade jårs truli. Det blev inte dagens kalkon. För det blev dagens broiler. Aurarökt broiler. En potentiell favvo. Kära fruns olivspäckade mandelmjölsfocaccia också. Potentiell favvo. Najs. Fatlagrad grappa som digestivo. Najs. Det är bra för gubbar att skämma bort sig nålite ibland. Och gummor. Och varandra.
Och på tal om vikåslutsnjutningar.
Idag ska vi trotsa kylan och åka på yammutur. Någon långutfärd blir det inte, men så gott som säkerligen årets längsta. Hittills har jag kanske kört ett hundratal kilsar. Jag har nog ketat mer än jag kört, sen yammun kom hem. Och det är temmärligen tragikomiskt.

Åålrajtski denn. Återhämtningen pågår och hoppeligen framskrider. I väntan på otvetydiga tecken behöver jårs truli be dig steja tjuund.
Så att, ätenschön pliis:
stej tjuund!

riden av maran

Jårs truli fick ju kul nog inträda i maj månad med ett pinfärskt personbästa. Najs. Och tillika verkar vintern äntligen ha kommit till punkt och slut. Med maj kom våren. Najs.
(så nu gött fölk, är det ok att tala om takatalvi, utifall vintern återkommer)
Återhämtningen efter maraton brukar alltid vara intressant. Speciellt efter hårda maratonar. Benen är utan kraft och spänst, styva och mer eller mindre sjuka. Den här gången har de varit mer än lindrigt limina. Låt oss säga måttligt. Kraftigt vore nog att ta i, för nog har jårs truli upplevt avsevärt värre. Men det har suttit i rätt segt. Och sitter i någon mån i ännu, äs vii spiik.

Första trevande återhämtningsjoggen kändes väldigt udda. Som att löpning inte är något fenomen som är kompatibelt med den här gubbkroppen. Tess. Segt och tungt och trögt och sakta och ömmande och okoordinerat och ospänstigt. Ändå med någon sorts njutliknande känsla. Kanske rester från endoknarkbadet? Mot slutet av första rundan började löpningen nog kännas mindre främmande. Åt allra minstone nålitepiku.
Sen har det nog blivit mindre limint och löpsteget håller på att återuppstå. Och lågpulstempo har sökt sig ner mot den magiska sexan, från första lenkkins 6:19.
Någon känsla av att vara väldigt sliten har inte plågat mig. Det myckna vilandet och ätandet inför lär väl ha bidragit till det. Så någon uttalad viloperiod tänker jag mig inte nu. Utan ta det lagom lugnt och ge kroppen utrymme att återhämta sig från maran. Och i smyg hoppas att den rentav kan tillgodogöra sig den som ett väldigt rejält träningspass. Dvs få en posetivisk nettoeffekt. Mer närande än tärande, om vi säger så. Liksom tohomaran verkade göra. Fast den var hård. Såklart blir det lugnt mot slutet av treveckorsperioden som skiljer kyrönjokimaraton och KokkolaUltraRun åt. Typ nedtrappning och uppladdning.

En ganska väldigt trevlig grej, som brukar inträffa i återhämtningen från ex. maraton. Är när maran släpper sitt grepp om kroppen. Först är det som sagt armades jobbigt att keta. Sen blir det undan för undan lättare och njutbarare och känns naturligare. Och så plötsligt en dag är det superlätt och duperkul och löpnjutningen är totalitär.
*maran har släppt*
Det fenomenet ses fram emot också denna gång. Brukar sällan komma inom mindre än en vecka, eller för den delen dröja längre än två. Janå inte kommer det förrän all liminhet har lämnat kroppen och framförallt benen. Så nästan gott som säkert.

För att välkomna våren har jårs truli ketat i halvkorta tajts..

dock med pipo och hadskar, må erkännas.
Imorgon är det torsdagsdejt och vilodag. Och på fredag hägrar sannolikt säsongens första barfotalenkki utomhus. Najs.
Någon långlenkki blir det inte till vikåslutet. Möjligen en jeppis-runt utan pulsvarning på lördagen. I övrigt korta lågpulsingar än så länge. I väntan på att maran ska släppa.

Åålrajtski denn. Svårt att konstatera nå annat än att du ska steja tjuund. För att inte tala om onödigt. För det vore ju ohyggligt osant. Eftersom du ska steja tjuund!