(som kul helspontan cup-grej, just inför avfärd.. diilade jårs truli med kära frun; vi tjångar domppu -som bott hos oss i säkert ett år i väntan på nå vettigt- i kylen och lagar nå faaaraot extravillkor => 67,5 kilsar eller medalj repade jag till med, fanns liksom inte på kartan)
Väl framme i kåkkelby. Anmälde mig och fick T-pajta och chip. Fredrik o frågade om jag tänkte keta barfota. Svarade att jag velar mellan tjockbottnade och tunnbottnade FajvFingärs. Det blev tunnbottnade = KSO-evo.
Sviidade om, surrade med kula ketare och placerade min proviant på ett lämpligt bord. I väntan på haj noon..
..för då small startskottet. Eller nämen nej, inte skottet utan tutan.
*töööt*
Avsikten var att ta de första varven som riktig uppvärmning, och första timmen som ganska uppvärmning. Jårs trulis ben var styva och konstiga i början. Kanske pga det omåttliga vilandet på senare tid. Eller nå annat. Hursomhelst passade det oerhört bra. Att börja lugnt. Någon annan sorts början hade neppärligen låtit sig göras.
Så de där ivrigt emotsedda rena njutningstimmarna i början blev liksom aldrig av. När jårs truli uppmärksammade det så konstaterade jag att nog var det relativt njutbart ändå. Men hjärnan spökade med att om det känns nålite redan nu, vad ska det då inte göra om några timmar.
Bra fråga!
Andra och tredje timmen hade jag egentligen tänkt att det gärna får gå raskt, så länge det hålls ordentligt inne i häppiländ. Men det kändes inte som om det blev någon riktig fart. Och vad jag såg av klockan så verkade inte varven heller gå särskilt betydligt under fem minuter. Summa summarum kändes det nååleess halvtrögt och jämntjockt.
Inte illa, men heller inte bra.
Utan att ha någon koll, gissade jag ändå att det på sin höjd var PB jag kämpade för.
Janå timmarna tickade och benen samt kroppen, mest kanske magen, blev sakta tröttömmare. Efter typ halva började fötterna kännas tröttömma i KSO-evorna, men desto värre blev det egentligen aldrig. Så de var nog rätt val, för de var dundersköna i början.
Tyckte att jag matade på vad andningen klarade, i stort sett, men att det verkade gå måttligt fort.
Fjärde timmen var rätt tuff. Trött och öm och länge kvar.
Nästsista timmen började. Fast jag tyckte att jag ansträngde mig hårdare, tycktes farten bedarra. Tyckte det verkade en smula konstigt, för jag trodde mig vara i hyfsad form.
(den befarade noolan var annars nog jobbig att keta mot, men dens svalkande effekt förlät en del)
Sista timmen. Tänkte att om jag översätter varven till kilsar så är det en brorunda kvar. En brorunda klarar man alltid. Försökte mata på och såg till att få ner all vitargo och energi/koffeingel jag hade kvar.
Med tjugo minsar kvar fick jag kapulan. Då försökte jag öka. Ansträngningen ökade, men takten kanske snarast bibehölls?
Ganska exakt när det var tie minsar kvar, varvade jårs truli. Med alltså typ två varv kvar. Då hände något märkligt. Som jag har läst om i "race-rapports" men inte riktigt fattat. Jag ökade till något slag av slutspurt. Och märkte att kroppen svarade. Och "final countdown" dundrade ur PA. Och jag märkte att ögonen vattnades. Av rörelse, snarare än noolan. Märkligt. Det var inte relaterat till någon speciell tanke eller emotion, vad jag kan erinra mig. Men gav nog en liten guldkant åt slutspurtupplevelsen.
Sista varvet var endocannabinoidkicken enorm. Kunde ta ut stegen rejält och det kändes bara bra. Tänkte att kanske lyckas jag fullfölja ett sista varv. Det gjorde jag, och en bit därtill.
Sen igen *tööt*
Satte ner kapulan och sökte mig till närmsta bänk. Hade nappat åt mig en huppari vid sista varvning, klok från senast.
AAAaaahhh, sköööönt!!!
I omklädningsrummet antydde mats c att det bara var en löpare före oss i 6h. Och att han själv hade tappat mig den sista timmen. Våj himmel och pannkaka! Då måste jag ju stanna över palkintojenjako, fast jag hade sett fram emot att sätta mig i bilen genast efter bastu&dusch.
Både A-mål = > 65 kilsar (ehuru hiinäjahiinä, lustigt nog fast jag inte hade nå koll) och medalj.
(kollade inte garmin en endaste gång, förrän på bänken, och den visade 63,8 kilsar)
Det är nålite annat med medalj här, då det inte är åldersklasser, utan H-6h är H-6h. Och inte ens vinnaren klarade 70 kilsar, så kanske den där noolan taxerade en del ändå?
Janå sådärnålite. Pizzan lät sig väl smaka. Domppu likaså, fantastico!!
Nu blir det ordentlig återhämtningsperiod.
Nöjd och belåten och endoknarkhög gubbe checkar aot..
..stej tjuund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar