Liminheten i benen och mellankroppen är av typ tomma på kraft och energi, samt måttligt ömma muskler och leder. Känns slitet och en aning hettande. Tecken på att återhämtningsaktiviteten är febril. Dock inget asymmetriskt eller några tecken på skada. Gående idag har varit rätt så mödosamt.
Den planerade ambitionen med USD igår och rörlighetsgympa idag, bantades ner till USD idag.
Replikväxlingen:
-pärkka do påsa rei?
-jåå
-tå fa ja opp å hengä me
Det kanske bästa idag var en kort och lugn och avslappnad yammutur i skönt körväder. Och så har vi testat nypuben. I jeppis alltså. Den i nkby har vi kvar på checklistan.
Högheten sitter i ganska starkt ännu, äs vii spiik.
Några saker ännu om gårdagens ketaskeikka.
Skovalet. Det kan för en oinvigd förefalla konstigt, att vela mellan två olika FajvFingärs. Onödigt nörderi? För att illustrera att det var ett verkligt och relevant övervägande, har jårs truli med assistens av min kära fru tillverkat en kortfilm. Den gråskäggige gubben, som kan ses som något av huvudrollsinnehavare...
(tycker du att "stjärna" vore att ta i?)
...håller alltså en bikila i ena- och en KSO-evo i andra handen. Och slaiskar ganska ivrigt med dem. Som din skarpa iakttagelseförmåga troligen kan märka, är skillnaden mellan dem nog signifikant.
Den smala marginalen, med vilken mål A= 65 kilsar, måddes.
Som sagt hade jårs truli noll koll. Eller inte helnoll. För det fanns en klocka, som tickade rejstajm i timmar och minuter. Vid varvningarna roade jag mig med att se hur minutrarna klättrade sakta och osäkert. Låt mig förklara:
Varven tog nästan fem minuter. Så oftast tickade det :05-:10-:15 osv. Men med några varvs -till nästan en timmes- mellanrum, hoppade det bara fyra minsar. Som :10-:15-:19-:24-:29 osv. Ett trevligt litet tidsfördriv. Jag försökte nog räkna ut vad det kunde säga om resultatsprognos, men det misslyckades. Jårs trulis kalkylerings- och matematikiseringsförmåga är som bäst darrig. När jag ketar är den helt åff. Tåjmar helt enkelt inte.
Som jag nämnde i en kommentar, under förra inlägget: inför sista varvning, med bara någon minut kvar, hade jag tänkt slå av takten vid varvning. Och stanna bekvämt vid "mitt" bord. Men då jag hade sån fin loppukirifiiling med brutal endoknarkdos, så bestämde jag att nep nu kör vi hårt ända till sluttuten. Och det gjorde jag. Och det tycks ha varit avgjörande. 65-kilsarsgränsen överskreds bara med 73 meter. Och jag misstänker nog att jag hann över hundra meter förbi "mitt bord". Åtminstone kändes det väldigt långt att gå tillbaka dit, efter att mätarhjulet hade passerat och plockat upp min kapula.
Bajamaja. Inget behov -> inga besök. Det hade också lätt kunnat kräppa resultatet.
Janå najs.
Ännu. Bra organiserat och finfina funktionärer. Stort tack till den porukkan!
Nu är motivationen stor. För en återhämtningsperiod.
Steja föralldel tjuund så får du reda på hur och när tecknen på återhämtning visar sig. Eller låter bli att visa sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar