fy för den leden

Det är brutalt. Livet är brutalt. Livet och det är brutala.

Du vet när man vet att det är korkat och oklokt och onödigt och dumt och osmart och ganska väldigt riskabelt? Nämnde jag förresten korkat? Och ändå dras man dit som av en magnetisk gravitation?
Det, om något, är det ultimata beviset mot illusionen om fri vilja.
Så jup. Jårs truli har mält mig an till årets utterled.

Vad är det som lockar då? Och pockar?
Janå förra gången lämnade ju en naggande otillfredsställelse, då jårs truli blev tvungen att träbenshalta sista etappen bockabron-lafåsbyyet. Putsade iofs tiden från 7:25 -> 7:10.
Naturupplevelsen är najs och nog i sig lockande, men för mig är det nog mer av en kondisgrej och utmaning, än naturnjut. Tekniskt är det en utmaning långt över jårs trulis kapacitet. Men man kan ju vandra de värsta partierna.
Och så är det en sån där megapatetisk utmaningsgrej. Jag vill känna att de som ska ta FajvFingärsbanrekordet ifrån mig, så ska tamejfan förtjäna det. Du får skratta åt mig, eller laga pappersflygplan med nålspetsar och kasta dem mot mig, eller föraktfullt urinera i min generala direktion. Men så är det. Det kan jårs truli inte sticka under den proverbiala köksmöbeln med.

Jag har bajdövej också mält min kära fru an. Som vandrare dock. Hon är förmögnare än sin korkade gubbe, att njuta av naturen och så.
Janå slår man bara inte sönder nå tår, så kan det bli en fin och kul dag. Givet någotsånära yttre omständigheter. Och det är baket midsommar, så man torde hinna ut i skogen något-några pass och öva.

På tal om skogen. Och terränglöpning. Eftersom det inte blev nå yammukeikka för oss detta vikåsluut. Pga okompatibel väderlek. Så hade jårs truli bestämt mig för antingen terräng eller spånbana på lördagen. Söis igår.
Då det regnade ganska förhållandevis relativt, så nöjdes det med spånbana. Inte något gigantiskt kliv mot skogen, men i alla fall ett första försiktigt litet steg från asfalten. Den sköna släta fina najsa älskade asfalten.
Ett ynka litet varv i östanpåspåret. Håkade för mig själv att jag inte besökte den banan en endaste liten gång under hela fjolåret. Åhå!
Skovalet föll på merrell. Fick igen bekräftat att de är riktigt kräpp på asfalt, under transportsträckorna till och från. Styva och skarpa, även om bottnarna varken är speciellt tjocka eller hiildroppade. Men janå, bra grepp verkar de nog ha. Så de ska väl få chansen i terräng ännu, innan de hamnar på museum.
Nörden i mig betraktade stätskurvorna från lenkkin. Visade sig, föga förvånande, att pulsen var högre och ojämnare på banan, jämfört med transportdelarna, medan tempo var något lägre och kadensen klart lägre. Jag körde lenkkin i lugntempo, dock utan pulsvarning. Det får bli den nya växeln för spån och terräng. Strikt lågpuls passar nog bäst på slät-ish asfalt. Antager att variation, bäde vad gäller tempor och underlag, kan vara bra för gubbar?

I förrgår fredags fick jag en bonuslenkki tillsammans med ketaskompisen folke j. Det var kul. Jårs truli barfotade. Fick tyvärr en liten blåsa som gick sönder, trots kort lenkki. Det bådar inte gõtt för helmaraton barfota. Gick rentav sista biten. En annan grej från den lenkkin var att garmins pulsmätare friikade aot..

..vi saktade farten för att vara säkra på återhämtningstempo, så inte störde det nu så väldigt oerhört. Men surt är det, att inte kunna lita tess på sin utrustning. Det är det.
Janå som sagt, trevlig och skön lenkki annars.
Och på kvällen värmde solen tillräckligt för att göra röikaset och fundeeraset till en njutlig upplevelse.

Testade och experimenterade en pikuliten smula. Lovande projekt, som dock behöver nålite fila på. Återkommer med rapporter om detta..
(så steja tjuund)
..kan bli temmärligen kul och spännande och jag har inte sett/hört om nå liknande så känner mig en smula innovativ. Och bara för att jag skröt det, så är väl nästa som kommer i infoflödet att någon har börjat med samma grej?

Janå sådärnålite. Nu är denna återhämtningsvecka avklarad. Kan man säga, trots att idag håller på ännu, äs vii spiik. Men söndagarna brukar nästan alltid vara vilodagar, så att.
Imorgon börjar en helt normal träningsvecka. Med lugna distanspass och ett något skarpare pass och efterlängtad långlenkki på lördagen. Något i den stajlen.
Igår håkade annars jårs truli att jag såg fram emot nästa lördags långlenkki. Med endast en (igår) respektive två (nästa lö) veckor från 6h utgör väl ändå det ein tecken på att återhämtningen har kommit fint igång? Eller så är det bara osunt. Mene ja tiedä.

Åålrajtski denn. Som vi redan hade kommit fram till så behövs det av dig att du stejar tjuund!
Och jag kommer inte att hänga dig över axeln och daltapalta med det nå, utan räknar med att du som mogen person kan ta ansvar för det själv. Janå!