riden av maran

Jårs truli fick ju kul nog inträda i maj månad med ett pinfärskt personbästa. Najs. Och tillika verkar vintern äntligen ha kommit till punkt och slut. Med maj kom våren. Najs.
(så nu gött fölk, är det ok att tala om takatalvi, utifall vintern återkommer)
Återhämtningen efter maraton brukar alltid vara intressant. Speciellt efter hårda maratonar. Benen är utan kraft och spänst, styva och mer eller mindre sjuka. Den här gången har de varit mer än lindrigt limina. Låt oss säga måttligt. Kraftigt vore nog att ta i, för nog har jårs truli upplevt avsevärt värre. Men det har suttit i rätt segt. Och sitter i någon mån i ännu, äs vii spiik.

Första trevande återhämtningsjoggen kändes väldigt udda. Som att löpning inte är något fenomen som är kompatibelt med den här gubbkroppen. Tess. Segt och tungt och trögt och sakta och ömmande och okoordinerat och ospänstigt. Ändå med någon sorts njutliknande känsla. Kanske rester från endoknarkbadet? Mot slutet av första rundan började löpningen nog kännas mindre främmande. Åt allra minstone nålitepiku.
Sen har det nog blivit mindre limint och löpsteget håller på att återuppstå. Och lågpulstempo har sökt sig ner mot den magiska sexan, från första lenkkins 6:19.
Någon känsla av att vara väldigt sliten har inte plågat mig. Det myckna vilandet och ätandet inför lär väl ha bidragit till det. Så någon uttalad viloperiod tänker jag mig inte nu. Utan ta det lagom lugnt och ge kroppen utrymme att återhämta sig från maran. Och i smyg hoppas att den rentav kan tillgodogöra sig den som ett väldigt rejält träningspass. Dvs få en posetivisk nettoeffekt. Mer närande än tärande, om vi säger så. Liksom tohomaran verkade göra. Fast den var hård. Såklart blir det lugnt mot slutet av treveckorsperioden som skiljer kyrönjokimaraton och KokkolaUltraRun åt. Typ nedtrappning och uppladdning.

En ganska väldigt trevlig grej, som brukar inträffa i återhämtningen från ex. maraton. Är när maran släpper sitt grepp om kroppen. Först är det som sagt armades jobbigt att keta. Sen blir det undan för undan lättare och njutbarare och känns naturligare. Och så plötsligt en dag är det superlätt och duperkul och löpnjutningen är totalitär.
*maran har släppt*
Det fenomenet ses fram emot också denna gång. Brukar sällan komma inom mindre än en vecka, eller för den delen dröja längre än två. Janå inte kommer det förrän all liminhet har lämnat kroppen och framförallt benen. Så nästan gott som säkert.

För att välkomna våren har jårs truli ketat i halvkorta tajts..

dock med pipo och hadskar, må erkännas.
Imorgon är det torsdagsdejt och vilodag. Och på fredag hägrar sannolikt säsongens första barfotalenkki utomhus. Najs.
Någon långlenkki blir det inte till vikåslutet. Möjligen en jeppis-runt utan pulsvarning på lördagen. I övrigt korta lågpulsingar än så länge. I väntan på att maran ska släppa.

Åålrajtski denn. Svårt att konstatera nå annat än att du ska steja tjuund. För att inte tala om onödigt. För det vore ju ohyggligt osant. Eftersom du ska steja tjuund!