kyrönjokimaraton 2017

Det blev ingen direkt ururslig sömn, natten till lördag. Riktigt bra fram till femtiden och någon slummerliknande grej ända fram till tie i sju. Helt ok, med andra ord och inga visor.
Första espressoshotten fick en tesked kokosfett i sig, för att trigga igång fettmotorn från morgonen. Mest för att hålla glykoförråden orörda. Sen -jämte frukost- blev det ett par shottar till, innan vi kom oss iväg. Ketaskompisen folke j utgjorde utmärkt sällskap. Och körde.
(den avdumpande aspekten av energiladdningstaktiken tåjmade, bajdövej, ifall du undrade)

Vi anlände till ylistaro vidpass elvatiden, givårtejk. Givandes oss lagom tid till nummerlappsuthämt, ombyte och uppvärmning. Ibland värmer jårs truli upp inför maraton, ibland inte. Svårt att påstå att det behövs, eller vad som är bättre.
Klockan tolv sa startskottet ungefärligen *pang*
..och sen trippade vi iväg. Jårs truli startade lugnt och sökte mig in i häppiländ liksom underifrån. Så de första kilsarna ketade jag om ganska många. Hela första varvet, bejsikli.
Benen och löpningen kändes lätta. Vinden var stundtals tuff, men flåsade ingalunda från svårast tänkbara riktning. Andra varvet kändes ännu bra, ehuru neppärligen lika lätt som första. Häppiländ nog. En granskan av stäts, nyss, gav vid handen att de flesta kilsarna slank under 5 mins. På första halvan.
På tredje varvet började matkan paina. Hittade nog nånsorts häppiländ, men annorlunda nu. Benen började kännas trötta och jaa.. tröttömma. Och stätskollen ser en höjning av pulsens takt. Tempot någotsånär bibehållet ännu. Givårtejk. Tyvärr sparsamt med sällskap nu. Tunnades ut rejält efter två varv. Inget okänt fenomen från de här obskyra små flervarvsloppen med halv- och helmaror tillsammans.

Mellan tjugofem och tretti började benen stumna. Liksom inte bara ta sjukta, utan att fjången i steget försvann. Stätsen visar att efter tretti var ingen endaste kilsar under fem minsar och många rejält över. På sista varvet började höger underbens utsida småkrampa. Gick bra att springa ändå, och det har hänt förr så kändes föga hotfullt. Men vid trettisju kilsar började vänster baklår krampa. Det blev såpass att jag måstade stanna och stretcha en smula för att få igång det någotsånär. Sen tåjmade det några kilsar. Och så kom det tillbaka en gång till. Var och en av gångerna tog något tiotal sekunder av stretch och småkrampömmade typ varsina kilsar. Givårtejk. Ingen biggie i dö bigg piktschör. Utan sådant som kan träffa in mot slutet av en tuff mara. Förhållandevis bra orkade jag mata på trots att benen allt högljuttare ropade efter tajmaot. Höll fast vid föresatsen att andningen styr och kroppen i övrigt får försöka finna sig i det. Den här gången började inte andningsmusklerna krampa. Eller ta sjukt överhuvudtaget. Najs det.
De sista få kilsarna var bra. Riktigt sköna. Med rejäla doser endoknark i systemet sen hjärnan började smella barnen.
(avskyr att vara övertydlig, men från "smell the barn" y'nåo?)

Hög som en hisnande husbil lufsade jag glatt över mållinjen. Och trampade på stället medan funktionären prackade med att få av mig nummerlappen. Sen när jag skulle fortsätta mot omklädningsrummet stannade han mig och gav den förhållandevis ynkliga medaljliknande grejsimåjsen. Jag blev nästan nålite rörd, liksom "våj kiiiiitos!!" Man kan vara en smula konstig sådär direkt baket en hård mara. Najs.

Först i omklädningsrummet kom jag mig för att stanna garmin. Så ingen aning då ännu vad det blev för resultat. Och så endohög att jag sket förhållandevis fullständigt i det. Tänkte, eller snarare insåg, att jag är nöjd. Jag gjorde bra ifrån mig, oavsett resultat. Eftersom jag ändå behövde vänta in ketaskompisen, som inte hade lika bråttom som jag. Så kunde jag lika gärna vänta på prisutdelning. Fast jag visste med säkerhet att jag inte var bland top-3 i klassen den här gången. Då torde man ju också få tillgång till resultat. För jag behövde ju veta hurpass jag får fira och belöna.
Utöver kroppens eget kemiska fyrverkeri.
Och lustigt nog visade det sig att de fyra bästa per klass belönades med, heter det trofé?

Heh. Eller *LOL* Nu har jag slarvat hem såna där manickelser från årets alla tre maratonar. Janå, tills jag börjar dra hem dem från nå stora lopp -med nålite fler än handfull deltagare per klass- kommer jag inte att se dem som nå annat än en småkul och ganska temmärligen onödig grej.
(niidless to sej: ejntgåna häpen)
Och tiden då. Resultatet. Nåjup 3:32:33
Alltså PB men inte PE. Najs. Najs!
Kan visst skylla på vinden och spekulera om aningen för hård öppning. Eller efterlysa draghjälp när den som bäst hade behövts. Men summa summarun. Man får aldrig ändå ut hela kapaciteten. Det kommer inget lopp där allt tåjmar till fulländning. Finns alltid något att skylla på. Och dessutom är jag -ursäkta uttrycket- skitnöjd! Som jag tjöötade inför, hade jag inga orsaker att på riktigt hoppas på under 3:30. Även om det såklart hade varit skönt att få det undanstökat.

På kvällen firade vi i glada och goda vänners lag.Stort och varmt tack till alla tokiga tÿÿpa, som förgyllde kvällen!  Kära frun hade lagat fantastiskt goov mat. Och jårs truli bjuikkade på goov kaffi och så tejstade vi några (tre) whiskyar.
-teerenpeli edsevö
-fettercairn fior
-laphroaig select
 Najs inaff.
Även om PortEllen låter vända på sig. Janåmen, tretretti är inte så himla lätt som vissa låter påskina. Tileksempel ingo j. Och på tal om den gode ingo. Som jårs truli brukar hässa med att jag knappar in på hanses försprång för varje säsong. Han kapade typ halvannan minut från sitt pers i paris. Och nu kapade jag nästan två minuter från mitt.
Hehe :o)

Janåsådärnålite. Nu ska du steja tjuund!
För sidu då får du veta hur återhämtningen, efter denna urladdning, kommer igång och tar sig. Och hur uppladdningen inför kåkkelby 6h börjar skönjas och ter sig.
(garmin gav måttliga 35 h i återhämtningssakko, så lovande..)

ps: idag tänker jårs truli inte sticka nosen utanför dörren. Till vårt vackra vinterland. Utan sitta här och gõtta mig över efterhöghetens behagliga bakgrundsrus.