en solskenshistoria

Jårs truli var morgonpigg igår. Hungrig på frukost och ivrig att komma iväg på dagens långlenkki. Vi diilade om start vid elvatiden. Trots bara en morgonespresso, för att inte stressa pulsen inför lågpulsketaset, tåjmade peristaltiken ÿpperligt. Bra där!
Ganska nervöst inför. Det var liksom utvärderingsdags, för effekterna av toholampimaran. Har kroppen lyckats ta hand om belastningen på ett bra sätt, eller tog det mer än det gav? Närmast var det pulsen i förhållande till tempo, som skulle agera markör. I andra hand tänkte jag att garmins återhämtningssakko kunde tas som antydan. Folke j och timo l (l som i lillabror) skulle djåjna. Timo var förhandsfarhågsen på hur benen skulle tåjma, efter nå keikka dagen före. Folke var kool.

Ivrig som jårs truli var, var jag redo redan typ tie före elva. Så jag tassade en omväg via fredsvägen, innan sökandet sig mot lockanberget. Benen kändes mycket pigga och fräscha och KSO-evo:arna på fötterna förhöjde löpglädjen och -njutningen ÿpperligare. Höll tillbaka nålite på tempo, dock inte hemåni att fördenskull kräppa njutningen. Taktiken var lugn njutfart och sakta in rejält då garmin pulspiper. I hopp om att det skulle hållas njutbart så länge som möjligt.
Hade ganska förhållandevis lite beklädnader, trots få utlovade ºC. Utanför dörren var det rysligt frysligt, men när kroppen hade fått jobba på en stund så blev det lagom. Hittade folke bland lockanberget. Han såg pigg ut. Vi lufsade iväg mot laamos och sen söderut längs omfartsvägen. Vid abc hittade vi timo, som konstaterade att han hade lördagspuls och hoppades på milt tempo. Vilket ju var kompatibelt med min plan.
Vi vände bort mot edsevö. Utanför snellmans hade en massa kevätkymppiketare samlats. Vi slalomade mellan en massa ivriga knattar. Kul!

Vi hade mestadels medliga vindar och skönt solbad i början. Tempo kändes lugnt och lätt, trots att vi höll helt bra lågpulsfart. På pedvägen länks rixåttan började vi märka att puljun tenderades dras isär. Och att önskade tempor inte var så kompatibla längre. Så istället för att kräppa allihopas lenkkiar, bestämde vi oss för att splitta. Folke j valde timos pejs, så jårs truli fick soloåka. Nålite synd, då det är kul att keta tillsammans. Och jag hade sett fram emot en gemensam långlenkki ganska väldigt mycket. Men vi hade ju nog hunnit med en dryg mil tillsammans då. Och kanske två med folke.
Benen var inte lika pigga längre. Fast heller inte trötta ännu. Nu var det inte lika självklart att hitta rätt tempo, men jag försökte pejla in det som kändes mest njutbart. Och garmin hade börjat göra en smula mer väsen av sig. Dock inte hysteriskt ännu.
Men.
Sen kom vändningen tillbaka in mot stan. Förbi lövö och mot sandsund. Nu först märktes det hur isande, och inte helt mesig, nordanvinden var. Här börjar garmin klaga på riktigt. Och farten börjar styras av den. Och bedarrar. På grafiken ser man tydligt hur dipparna kommer tätare. Efter typ två tredjedelar.

Man ser också hur kadensen sjunker, där som jag sa att den fräschaste piggelinen började sippra ur benen. Och man ser att pulsen börjar hållas jämnare där uppe nära lågpulstaket. En viss pulsdrift tyckte jag mig nog notera redan efter tjugo kilsar, men skitsvårt att urskilja vad som beror på motvind och vad på dittillsa distansen. Någon drastisk drift kom ändå inte och tilåmed bland de sista fem kilsarna, rymdes en eller annan subsexa. Spajkarna på sista delen torde vara mätfel. Eller hjärtspunk. Men troligare det förstnämnda?

Jårs truli gjorde en avstickare, men vände tillbaka pga snö/is, så i kiviloose såg jag folke j;s rygg. När jag kom närmare försökte jag påkalla hanses uppmärksamhet genom att vissla. Men han är så van vid att brudarna visslar efter honom, så det tog oerhört länge innan han reagerade. Men vi fick en kilsar, givårtejk, tillsammans genom staden. Najs! Vid kyrkan skiljdes våra vägar, och då hade vi bara respektive slutspurt kvar. Timo hade blivit dumpad i kiviloose, för han nöjde sig med halvmaradistans idag. Folke j fick minst trettifem och jårs truli fick trettisju, kilsar.
Det nästkulaste var att garmin bara sakottade 23 timmar. Vilket inte är nå mycket efter såpass lång lenkki. Och det kulaste var att snittempo hölls under den magiska sexgränsen. 5:56. Första gången under gränsen på ett långpass. Även om jag nog lyckats hålla mig under till 30 kils, på någon riktigt ruskigt lyckad långlenkki nån gång. Tycker du inte att vi kan konstatera att jårs trulis gamla gubbkropp klarade av den toholammiska maratonmödan då? Och rentav kunde dra nytta av den, som ett gigantiskt träningspass?
(Så då kanske 67 timmarssakkon från onsdagens tempopass var falskt larm. Garmin var ju inte med i toholampi, men registrerade förstås sviterna därifrån i sina mätningar efteråt. Kanske det var det som friikade den aot?)
Mycket najs!
Och mycket bra för självförtroendet. Och fördelaktar prognosen att klara sextimmars i kåkkelby, tre veckor efter kyrönjokimaraton.

För en stund sen spionerade jag på ingo j's resultat i paris. Han har klarat maratonet där på 3:26:34. Fantastisk prestation. Stor Grattis Ingo!
Imponerande och inspirerande.

För jårs truli blir det ännu halvannan vecka av hyfsat hård träning, innan nedtrappningen inför kyrönjoki kåmmenserar. Steja tjuund så får du veta vilka hemliga metoder och tricks jag tar till, för att åt allra minstone kunna kämpa för PB. Och i superduperhÿpergynnsammaste fall tilåmed kunna ge PortEllenkorken en värdig fajt.