LochNessMarathon 2016

Rese- och rejsrapport.
Vi startade tidigt i fredags. Men inte riktigt tidigt nog, skulle det visa sig. För att hinna till flygplatsen i tid, tvangs vi att köra så hårt som hastghetsbegränsningarna tillät. Och i något skede kan vi tilåmed ha överskridit gränsen med en km/h eller två. Men ombord kom vi. På planet. Enligt planen. Liksom de andra i den inalles 31 pers trorjagdetvar gruppen.
Kort stopp i arlanda på utväg. Och sen vidare till edinburgh. Varifrån bussen tog oss via glen coe, som var ny för mig..

..till ben nevis inn i fort william.

Eftersom jårs truli inte hade ätit nån frukost, ifall inte bulletproof kaffi kl 4 räknas, så var jag rätt hungrig vid det laget. Tretiden, om jag minns rätt, skotsk tid. Haggisen lät sig väl smaka!
Tyvärr missade vi besöket hos ben nevis destilleriet. Sorgesamt för jårs truli och min kära fru, som tidigare hade besökt de båda andra destillerierna på agendan. Det var länge sen iofs. Men hade varit kul att digga ett som man inte besökt tidigare. Sen råodades vi till inverness. Där hade vi mest egen tid fram till söndagen och loppen. Fast på lördagen besökte vi expot tillsammans, för att bl.a hämta ut startnumrorna. Jårs truli såg såklart också till att få haggis som lunch igen. Lite shopping hann vi med också. Resans första whiskybutelj införskaffades t.ex. En tjugoårig BenRiach.
Och till kvällen laddade kära frun och jårs truli med kinamatbuffe. Och som vi laddade. Åtminstone jårs truli. Till all lycka lyckades vederbörlig tömning på söndagen före start!
Loppet då?
Först tågade vi till-, och en bit förbi, parken där expo och målgång mm fanns. Tills vi hittade en förfärlig massa bussar. Som råodade samtliga maratonlöpare till starten. Via loch ness motsatta strand till den längs vilken vi skulle keta. Och upp på ett öde berg. Typ. Där fanns vind, kaffe, en speaker med förtjusande skotskt uttal, en oändlig kö till portalooerna, en himla massa maratonlöpare i olika ºer av nervositet samt mäktig utsikt med regnbåge och allt

Jårs truli hade efter moget övervägande valt FajvFingärs. Sökte mig till fyratimmarsskyltens närhet, med tanken att det gängets inledningstempo torde passa. Nog gissade jag att min sluttid skulle bli bättre än fyra timmar, men idén var ju att starta riktigt lugnt.
(hade tänkt mig spjeldi fast och häppiländ till 19 miles och sen slutspurt resten vad tyglen håller)
Någon försökte dra nåt patetiskt försök till uppvärmning, som kanske fyra eller fem halvhjärtat följde, Sen anade snarare än hörde jag startskottet. Eftersom huvudena där framme började guppa.

Först gick det bara att gå. Efter kanske en minut traskade jag förbi skylten med 3:30 och efter kanske lika mycket till hade man kunnat börjat jogga och så passerades startlinjen. Pickade igång garminen, som ivrigt startade med ett *blip*
En liten bit efter startlinjen stod pipers på ömse sidor av vägen och pipade ivrigt i sin tur..
*frusipikkor*
..och sen bar det mestadels utför

så här tolkade garmin banprofilen. Och det torde vara ganska temmärligen överensstämmande med verkligheten. Innan första mile:n var avklarad hade vaderna blivit packade och sjuka. Kanske saucony hade varit skonsammare i backarna, med sina 4 mm drop?  En smula överraskande nog, att det var vaderna som tog stryk. Och inte låren. I utförlöporna. Janå det var bara att trippa på. Blev nog något högre ansträngning i början, än planerat. Av flera avdelningar:
-i utförslöporna vågade jag inte bromsa så mycket, för att inte slita sönder benen.
-uppförsbackarna var alldeles tillräckliga också, trots övervägande utför. Man hade att välja på att anstränga sig eller stanna, bejsikli.
-jättemycket folk och det var roligt att märka att man föreföll att röra sig framåt snarare än bakåt i fältet. Kanske lite onödigt roligt?
-träffade på jonny m i något skede. Och hans rygg vägrade att lämna jårs trulis synfält, så då sögs jag med i nålite för högt tempo..
Ska vi säga att det inte blev mitt i häppiländ, utan snarare överkant? Stora delar i alla fall.
Först löpte man mestadels utför, till loch ness. Utsikten var bedårande. Även om själva lochen var skymd av trän på många ställen, så var sköna vyer ingen bristvara. Stämningen var god och medlöparna många. Första gången för mig, med ett maratonlopp där man hade gott om folk runt sig hela tiden. Vet inte hur många startande, men nästan 2½ tusen finishers.
Jårs trulis sega flyt framåt i fältet hade i något skede avtagit, men kom distinkt igång igen efter halvvägsmarkeringen. Av okänd anledning.
Efter byn dores började ett rejält motlut. En skylt uppmanade "beat the monster!" Här gick många, kanske de flesta? Andningen blev ansträngd. Men före krönet "just a wee bit more" kom äntligen 19 miles skylten och jårs truli fick öppna spjeldi. Ahh, syyree!!
Efter det började jag verkinnerligen keta om fölk. Plöjde genom massan så kiltarna fladdrade. Sprang om hundratals trötta och några hyfsat pigga löpare. Kul som sagt att vara stark på slutet. Men någon riktigt bra spiid fick jag inte upp, snittade 5:10 på sista tolvan, så det var nog mera att medlöparna började bli trötta. Hade nog hoppats på halvmara-marafart på slutet. Men ickesanicke. Varför?
-för dålig kondis?
-backarna tog ut sin rätt?
-ackumulerad belastning av långpass?
Kanske lite av varje. Misstänker åtminstone att de sönderplågade vaderna inte mäktade med ens den patetiska lilla spänst i steget som de annars förmår. Janå det var kul på slutet ändå, ehuru plågsamt. Smärtsamt nästan hela vägen, men plågsamt kanske sista fyra-fem milesen. Mest vaderna men också magen. Kul tack vare omkörningarna och att det hade börjat finnas uppmuntrande publicum längs vägarna. Här en bild från de skedena av loppet, jårs truli förevigad av markus s

Medvind hela loppet, utom sista milen (engelska) som ketades på andra sidan river ness. Kanske dryga halvtimmen gassande sol, men den hann gå i moln innan det blev alltför plågsamt. I mål på för mig goda 3:42:41 i chiptid, knappa 3:45 efter startskottet. Hyfsat mararesultat när som helst, tycker jag. Jämntjockare än planerat, men ändå hård ansträngning på slutet. Och kräppbra pannbensträning att köra hårt på slutet trots trött och ont. Så pöörf genomkörare inför kankaanpää, förutsatt att kroppen lyckas återhämta sig från belastningen och absorbera effekten.
(hög motivation att faktiskt hålla innevarande vecka som återhämtningsdito. Blev förvisso inte sämre av dagens 6:44 tempoga brorunda med sjuka vader och helt kraftlösa ben. Men jämte stretching efteråt, kändes ändå bra att ha gjort. Igår och förrgår gick det knappt att gå)
Fötterna blev inte tröttömma under loppet, vilket de blev ännu på förra långlenkkin. Vänsterfoten uppförde sig klanderfritt. Så bara nu vaderna återhämtat sig, så ska nog gubben vara i gammal god FajvFingärsForm igen. Änd denn samm..
Kära frun hade också en bra dag. I river ness 10 km loppet. Klarade sig utan känningarna som kräppat förberedelserna. Och 10K persade. Grattis till det!
Hur återhämtningen förlöper, och sen finslipningen inför kankaanpää, ska du ta reda på genom att steja tjuund. Lÿÿd!
På kvällen gemensam middag tacknämligt nära guesthouset. Och på måndag bussturismus. Med besök hos dalwhinnie, där jårs truli handlade resans andra butelj. En distillery only, med begränsad utgåva, som vi hade fått tejsta och som var goov. Sen pitstop i pittoreska pitlochry..

..där kära frun bjuikkade på fish&chips. Så då var det avprickat från to-eat-listan. Edradour hann vi också besöka, innan färden fortsatte till edinburgh för en sista natt på skotsk mark. Hemresa igår. Tisdag. Hade inte menat köpa nå mer whisky, men ett attraktivt erbjuikkande på täksfrii rubbade föresatserna. Imorgon blir det inflyttningsparty i whiskyskåpet. I Arlanda landade vi så grundligt att vi hann luncha med elin a, som fyller idaa. Grattis till henne också! Och så vips så voro vi hemma bäst. Och så var det med den resan. Härligt gäng och härliga skottland och maraton och whisky..
vad mer kan en gubbe begära?
Janåmen, som sagt, steja tjuund!

semppu och resfeber

Janå hörni. Nu är arbetsveckan avklarad och väskorna sågottsom färdigpackade. Blir tidig väckelse, för flyget avgår 6:15 från vasa.
Igår blev barfota brorunda, fast att sulorna inte kändes helt redo. Fick också en småful blåsa under vänstra trampdynan. Men tömde både den och gammblåsan. De känns inte dåliga nu.. återstår att se hur de verkar på söndagen. PlanA är att springa i saucony, men packade också med de inkörda VFF-KS:arna djastinkejs. Anahoki, he vaal noo braa.
Annars gick brorundan bra. Snittempo nästbästa lågpuls någonsin. Så nu är de två bästa lågpulsbrorundorna ketade barfota. Gåo figjör..
Årets viktigaste maraton, vad gäller prestation. Efter att kyrönjoki måstade skippas. Är kankaanpää. Och som jårs truli har schööttat så betraktar jag LochNess som rekreation och turistupplevelse. Samt ett nyckelpass inför kankaanpää. Långlenkki med planerad hårdköra på slutet. Vilket ingalunda är fyskam det heller. Fördelarna:
-kan njuta av resan också före loppet, istället för att vara helt inne i min maratonbubbla (som min kära fru plägar uttrycka det)
-mestadels slöjogg ger utrymme att digga omgivningarna och umgås med medlöpare, för att inte tala om att bonga nessie

-hårdköra på slutet då många börjar tröttna, kan vara nålite småkul
-sliter inte slut på gubbeländet, som en hård mara skulle göra. Och blir på så vis inte så monstruös att återhämta sig ifrån, att den kräppar kankaanpääsatsningen.
Visst tycker du också att det är en briljant plan?
Min misstanke är dessutom att ett långpass med hård avslutning, är ungefär givårtejk djastöbaot det effektivaste man kan hitta på som specifik maratonträning.
Janåmen nu blir det snart en vilopaus. Med lite tur kanske man tilåmed kan få tag på en smula sömn. Sen riktigt goov morgonkaffi inatt och se fram emot haggis till lunch. Våj nååhandes!
Steja tjuund. Och ifall nästa inlägg dröjer, kan du ju spionera hur det har gått för nummer 333

merrell vs barfota

På senare tid har års truli, som du märkt och noterat, börjat misstänka att lågpulslöpning går snabbare ju lättare sko man har. Och snabbast av allt följdaktligen barfota. Egentligen sen första FajvFingärslenkkin (sen vänsterfoten slutade trilska sig = en brorunda i bikila) var första lågpulslenkkin som snittade under magiska 6 min / kilsar. Och nu har jag en del intressant material där vi kan forska vidare i saken.
Nämligen denna och förra veckornas måndags- och tisdagelenkkiar. De har mycket gemensamt:
-långlenkki bägge lördagarna före
-tjugofyratimmarsfasta mellan söndag- och måndagkväll
-tre senaste av passen ifråga brorundor, det första bejsikli brorunda + marginellt längre
-medelpulsen väsentligen identisk och gemensamt för alla fyra var lågpuls = under 135 bpm
-ketades med merrell bare access / barfota och så på vis att de korsar =
-första fastepasset i merrell, andra barfota - medan första tisdagspasset barfota och andra i merrell (dagens lenkki)
Temmärligen jämförbart, inte sant? Även om orsakssambanden är komplexa och oöverskådliga, så några säkra slutsatser ska vi väl neppärligen dra. Men nåt måste ju den mänskliga hjärncellen företaga sig. Våra eländiga hjärnor har ju en evinnerlig drajv att söka begriplighet, vare sig det låter sig göras eller ej. Så vakanna?
Janå, till saken. Här är nålite stats från de fyra lenkkiarna:
1) merrell - fastepass, efter 24 h fasta. Snittempo 6:09
2) barfota - "dagen efter", hungrig men inte fastetillstånd. Snittempo 5:46
3) barfota - fastepass. Snittempo 6:03
4) merrell - "dagen efter". Snittempo 5:56
Tendenser. Ska vi väl tala om. snarare än konklusioner.
-Lågpulslöpning går långsammare i fastetillstånd än med ens lite energi i depåerna.
-Lågpulslöpning går långsammare i merrell än barfota.

För övrigt var det första gången merrell kvalade in till sub6-klubben, där nu de flesta av mina skor och alla mina fötter äro medlemmar. Däremot har fortfarande ingen annan lenkki än brorundan klarat bedriften.

Imorgon blir sista lenkkin före skottland. Troligen fantasilös brorunda igen. Eller nåt motsvarande. Helst barfota. Om sulorna känns redoga. Så behöver inte blåsan skava mot nå skor.
Jårs truli var bajdövej in via banken idag, och lyfte några pund.
Och läste på datamaskinen om LochNessMaraton. Fick faktiskt ganska temmärlig maratonfiiling. Hittills har jag nog sett fram emot resan, men betraktat loppet som ett bra lång+hård kombolenkki. Och det är ju alltjämt syftet. Men det började kittla sådär mysigt i maratonnerven när jag läste om vätskekontroller, bansträckningen, medaljer och finisherTpajtor samt medmera

Åålrajtski denn. Återkommer säkert med nervösa babblingar vartefter resfebern stiger. Så steja tjuund!

tripp, trapp...

Eftersom förra lördagens långlenkki mätte 36 kilsar och nästa veckas (LochNess maraton på söndan) förstås mäter 42 kilsar, så var det ganska simpelt och relativt enkelt och väldigt lätt att räkna ut hur långt gårdagens långlenkki behövde vara. Jup, du gissade rätt: 39 kilsar!
Valde att tömma skoskavsblåsan och tjånga compeed på. Egentligen var det inte av märket compeed, men enivej, blisterplåster junåo. Hade inget hopp om att det inte skulle bli värre, utan målsättningen var att det skulle störa lenkkin i minsta möjliga mån. Tåjmade. Såklart fylldes blåsan igen. Med aningen färggladare vätska än innan. Och växte till sig. Men hölls hel och ömmade bara måttligt under delar av länken.

Bra så. Nu får den vila. Kanske tömmer den igen, eller så får den bara ha sitt förlopp, saa sii..
FajvFingärs KS-evo fick sin jungfrufärd. Och det var kärlek från första steget. Ursköna skor! Tunna och mjuka. Stor skillnad från vanliga KS. Nästan som nästan barfota. Och det går bra att springa avspänt också på måttligt grusiga partier. Mycket meganajs. Fast tydligen inte så hållbara, av broder timos utslitna exemplar att döma. Men såklart, så tunna som de är finns det inte mycket att slita på, förrän foten är igenom.
(inom parentes behöver poängteras att blodblemman på inget sätt var KS-evornas fel, den fanns där från förr -se förra inlägget- och skorna lämnade inga spår på fötterna trots 39 kilsars premiärtur)
Tog med rändåmplej med små öronproppar, som är lätta att stuva undan om man vill vila öronen. Och hade lockat med timo som draghjälp. Värmde först upp ömsand i åtta kilsar. Kändes bra direkt från början, pigga ben och glada fötter. Njöt av nya fajvisarna och kyliga förmiddagsvädret. Sen hakade timo på vid sandsundsrondellen och då höjdes spiiden ett snäpp och ut till bennäs diggade vi den njutbaraste sekvensen av dagens pass. Svalkande vind, inte hård men tyckstade vara mot oss precis hela tiden. Det såkallade motvind-i-hela-landet-fenomenet. Janå sämre dar kan man råka ut för sånt. Vädret var nog helt perfekt för långlenkki. Efter abc vände vi mot laamos. Då fick jag efter lindriga förhandlingar broderen att hänga med tills min lenkki fyllde tretti. Och fira att snittet hållits under 6 min/km såpass långt. Bra där KS-evo! Sen vände han hemåt, och håvade in duktiga tretti för sin del. Bra där! Min puls hade börjat drifta redan vid tjugo, liksom senast. Om än inte riktigt lika brant. Och efter 28-30 bar det av på riktigt. Fick dock inprickat 36 kislar på bättre snitt än förra långpassets slutsnitt och gårdagens slutsnitt ekvaliserade förriga lördagens 6:05. Ehuru ett slag högre medelpuls, ändå kännandes som ett lindrigt framsteg.
(fötterna blev tröttömma mot slutet, men mindre än senast trots längre distans, så gissar att de är något otränade bara)
Garminen höjde också jårs trulis betyg (VO2-max uppskattning) ett steg. Om det var tack vare gårdagens insats eller för lång och trogen tjänst, framgick inte. Sån där konstigt motiverande liten grej, som inte borde ha någon betydelse i galaxen. Men har.
Idag kappis solens strålar med himlen och trädens löv om vackerhetspris. Så därför blir vilodagen inte någon vilodag för yammun. Huruvda det blir kort eller medel återstår att se. Beror på fiiling och eventuellt sällskap.
Från början av nästa vecka blir knappast nåt mer än rändåm brorundor eller motsvarande. På söndagen alltså LochNessMaraton. Sen riktigt rejäl återhämtningsvecka efter det.
Skotlandskeikkan är nog mer semester än något annat. Maratonet blir trullen på långlenkkitrippeln. Troligen med nån lite hårdare avslutning. Steja tjuund nu så får du följa med hur resfebern tilltar och vad som blir av blemman och annat som är värt-, för att inte säga behövligt, att veta!

sexjakt med moddade snabbhäxor

Enligt förra veckans modell, tog jårs truli en benuppmjukande brorunda igår. Liksom för att skölja backträningen ur benen inför lördagens långlenkki. Vi får väl se om det tåjmar.
Efter backpasset tjångade vi en bunt skor i tvätten. Bland dem jårs trulis sauconyar. FastWitch. De har väl åkt ett tusental kilsar och börjar visa de första tecknen på slitenhet, men har nog långt kvar. Vilket är -har jag för mig- bra för en dämpad sko? Efter den omtumlande upplevelsen i tvättmaskinen, befriades de från sina innersulor

Oftare än inte sliter jårs truli bort innersulorna ur mina skor nästan före jag tar skorna ur paketet. Men när vänsterfoten var sjuk i vintras så bestämde jag att innersulorna får vara kvar så länge foten trilskas. Nå nu har den slutat.
I vårvintras kändes sauconyerna tunga och klumpiga och jårs truli längtade oerhört väldigt efter barfota och FajvFingärs. Men det lät sig inte göras  då. Tog för sjukt. Sen efter några månader vande jag mig. Skor blev det normala. Saucony var dö-njuu-fajvfingärs och merrell dö-njuu-bäärfott. När jag såg FajvFingärs fick jag känslan att huua man har ju nästan inget mellan foten och asfalten. Som att det vore skrämmande. Förstår nu varför många skräms en smula av tanken på minimalistskor och barfota på asfalt. Men såklart. Trots lindrig bävan inför, liksom att hur länge tar det innan man vågar slappna av och hittar njutningen igen, sen man kan börja keta lättskodd. HaHa&Låll. Tog typ två steg. Och sen uppstod problemet. Nu blev saucony olidligt tunga och tröga. Hur har någon någonsin kunnat förmå sig att klampa omkring med dylika fotbojekängor? Och då var tanken om LochNessMaraton i dem inte alls nå lockande längre. Och planA är just saucony där.
Janå igår fick de hänga med på brorundan. Och mycket förvisso, om de inte var markant lättare och skönare att keta i utan innersulot. MenAberMen. Blåsor! Och ont om tid att läka och springa in de "nya" (moddade) snabbhäxorna. Äh, får se hur jag gör. Ingen biggie enivej. Finns ju compeed och finns ju andra skor. En sak är förhållandevis säker: innersulorna tråmas inte in tillbaka, och därmed punkt och basta.
Gränsen då? Jupjup hördududu. Nu har saucony äntligen klämt sig under gränsen. Inte med någon enorm marginal att skryta med. Men enligt bägge klockorna. Fast det blev snarare fler frågor än svar. Klarade de gränsen tack vare modifieringen? Berodde den smalare marginalen (5:57 mot tisdagens 5:46) på skorna (mot barfota) eller på onsdagens backträning? Varför har inte merrellarna, som brukar kännas lättlöptare än sauconyarna klarat gränsen? Är de jinxade? NÄR kommer de att klara den? NÄR kommer något annat pass än en brorunda att snitta under 6 min/ kilsar? Fast ve och bemöda. Låt oss inte klaga på de många frågorna, utan saktmodigt betrakta dem som vad de äro. Yttermera orsaker för dig att steja nå så armades tjuund!
En smärre olägenhet är vad jag ska göra med blåsorna till dagens långlenkki. Tänker i alla fall testa FajvFingärs KS-evo för första gången. En av blåsorna är rätt stor, så kanske bäst att tömma och tjånga compeed på? Min kära fru antydde att det inte nödvändigtvis är riktigt superextraklokt att inviga nya skor med långlenkki. Och blir kanske måhända inte bättre av att de är blåsiga från förr. Men å andra sidan är det inte så blåsigt därute idag, så våttdöhekk..
En riktigt god idé har jårs truli dock. Och den är att du ska steja tjuund, så får du ju på ett oerhört praktiskt och trevligt sätt veta hur det utecklade sig!

nöörderi på roskatunturi

Idag dammade jårs truli av polaren igen, för att testa garminen mot den i nya förhållanden. Vill säga backträning. Hyfsat jämn löpning tycks den klara bra. En sak, dock, har jag märkt de två senaste rundorna när jag haft endast garmin. Nämligen att den kan visa jämn puls ganska länge, exempelvis i motlut, för att sen med viss plötslighet varna för överpuls när den redan är för hög (typ 136). Det ska jag försöka åtgärda först genom att aktivera varjesekundsmätning. Ifall inte det tåjmar tillfredsställande så ska jag sänka mitt gränsvärde. Som nu är satt till 133, dvs den varnar vid 134. (som lågpulsgräns har jag valt 135)
Återkommer => steja tjuund.
Idag var det dags för backträning. 3x3 roskisbackar med uppvärmning dit, mellanjogg kring roskatumturi och nedjogg hem tillbaka. Som förra onsdagen m.a.o.
Försåg mig således med bägge klockorna och tassade iväg. Först friikade garmin en smula. Kom på att jag hade glömt att spänna armbandet och kårjade den saken. Då sansade den sig.
Har den ett snäpp lösare annars, men behöver spänna för löpning. För att den optiska puslmätarmojängen ska hållas stilla tätt mot underarmen. Annars kan den inte läsa pulsen tillförlitligt, när jårs truli viftar frenetiskt med armarna.
Sen var det polarens tur att friika. Liksom för att understryka att den minsann inte tåjmar krångelfritt den heller. Här har jag lagt uppvärmningens pulskurvor på varandra. Strecket alltså polar och fältet garmin:

Polarens friik beror sannolikast på kontaktproblem. Fick ett telefonsamtal efter att jag hade fuktat kontakterna och brydde mig inte om att riifresha fuktningen. Inte varade samtalet mer än en minut eller två. Och jag hade fuktat duktigt. Så ganska svagt där. Sånt här händer alltså med polaren ibland.
Inte brukar jårs truli registrera uppvärmningen som ett skilt pass. Men dels tänkte jag att max- och snittpuls blir ojämförbara pga friikarna och framförallt kom jag på att jag hade glömt att stänga av garminens pulsvarning. Det hade nog blivit svåruthärdligt i backen om den hade börjat kålkkåvarna för pulsen när den överskrider 133. Så efter 2,5 kilsar stannade jag och korrigerade det.
Efter det verkade pulsmätningarna tåjma och var hyfsat överensa. Här är graferna:

Igen är dragen linje polar och fält garmin. De följs ju mestadels åt, men i backkrönen piikar garmin mer uttalat. Maxpuls skiljde också, så att polar angav 172 mot garmins 173. Janå godkänt. Snittpuls hade bägge prickat 137.
Distansen, som garmin hittills angett något kortare, visade de idag tvärtom. 150 m skiljde till slut. Och differansen uppkom just i backvändorna. Antingen genade polar eller så tog garmin ut svängarna. Detaljstuderade de inritade rutterna på kartorna, utan att kunna sluta mig till vilken som falskar. Det blir, om jårs truli räknar rätt, fem tvära vändningar per backtrippel. Alltså 10 m skoft per vändning. Vet att sport trackern falskade betänkligt i såna där tvärvändningssammanhang. Betydligt mer än detta. Nörderi, som sagt. Någon roll spelar det inte.
Dagens slutsats blir att garmin inte verkar klara snabba förändringar i puls lika bra som måttligare skiftningar, om vi tar polar som facit. Men alldeles tillräckligt bra för jårs trulis blygsamma behov.
Passet gick i övrigt bra och utgjorde sista effektpasset före LochNessMaraton. Som i sig utgör nästsista effektpasset inför kankaanpää. Dock inte sista nyckelpasset, ty på lördagen är planA en långlenkki och på måndagen fastelenkki.
Lovar att lugna ner mig med pulsklockanörderiet nu. Fråga gärna om du funderar på nåt. Som alltså gäller polar m400 eller garmin ForeRunner 235. Båda är uttalade löparklockor, så om du är multisportare ska du nog välja nå annat.
Men du behöver nog steja förhållandevis tjuund ändå. I alla fall. Och hursomhelst. Ty på fredagen blir det en lågpuls brorunda igen. Och då är det ooliidligt spännande att se vilka skor som får följa med. Och huruvida de klarar den sexiga gränsen. För att inte tala om lördagens långlenkki.

åter utan

Efter att ha klarat långlenkki i bikila, började tankarna osökt söka sig till barfotaKambäkk. Med ganska sjuka skavsår från lördagen är det minsann heller inte urkul att tråma fötterna i skor. Tog icke desto mindre merrellarna igår på fastelenkkin. Som för övrigt var första försöket med enbart garmin. Trevligt att inte behöva pracka med pulsbälte. På tal om pulsbälte fixade stefan b på lokala sporthandeln min polarjutska. Pinsamt enkelt och på nolltid. Och tog betalt per timme. Bra betjäning där, som vanligt, tack! Glad att jag hann skaffa garminen innan jag förde dit polarsensorn :o)
(merrellarna tog inte tillfället i akt att djåjna de skor som klarat sexminsarsgränsen, bajdövej)
Men idag var det dags. Lågpuls brorunda på agendan. Vad skulle väl passa bättre att testa barfota med? Väldigt ivrig och en smula orolig. Mer för att sulorna har blivit så atrofierade och överkänsliga av den låånga barfotaabstinensen, än att vänsterfoten skulle börja bråka igen. Såpass stabil har den ändå verkat på sistone. Janå vemvet, kanske sulorna har blivit känsligare? Men inte så känsliga att en blygsam brorunda skulle vara något annat än intensiv njutning i alla fall.
Ja nog njöt fötterna. Och nog var det skönt. Och nog var det lätt att springa. Nu talar vi livskvalitet!
Och gissa om det gick under 6 min/km!

Så nu har vi bikila, KS, feelmax och barfota i klungan som klarat en hel lågpulslenkki med snitt under den magiska sexan. I själva verket var inte en enda km över ikväll. Mädjik. Ingen länk över brorundedistans har ännu slunkit med. Få se när någon av de tyngre dojorna kvalar in. Steja tjuund, alltså!
Kan ju vara tillfälligheter och dagsform. Men vad säger du, börjar inte ett mönster utkristallisera sig? Inte helt ologiskt heller, skulle jårs truli vilja utbrista. OchHej, det är min blogg så jag utbrister vad jag vill: inte helt ologiskt heller! För se. Då man ketar riktigt hårt. Typ på tävling/lopp. Så kan barfota begränsa farten. Kanske tilåmed FajvFingärs, om man är riktigt känslig och/eller underlaget krävande. Men i lågpuls på bekvämt underlag är det ju pulsen som begränsar hastigheten. Och lättare fot borde väl anstränga pulsen mindre per spiidenhet, neh?
Hoppas ändå på att kondis är på stigande och lågpulsfarten skulle ha varit liknande i vilket fall som helst. Och imorgon ska jag erövra roskatunturi igen. Då ska jag bära bägge klockorna, och kolla så inte det är garminen som fått spunk och börjat visa för låg puls mitt i en plötslig hast. Steja ganska väldigt tjuund, ty jårs truli återkommer med rapport och uppföljning i frågan.
Och mer barfotalöpning lär det bli. Nu när jag är igång igen. Fast nu ska fussingarna få vila..

andra testrundan, långlenkki i bikila

Spännande värre igår. Mycket emotsedd test för vänsterfoten: skulle den hålla för en långlenkki i FajvFingärs? Efter den underbara upplevelsen av första brorundan i bikila, var det de som fick förtroendet. Och lillebror timo fick förtroendet som draghjälp och sällskap, medan svägerska lotta fick förtroendet som fotograf

Återigen utrustad med polar och garmin. Samt två flaidor vatten. Den här gången var det garmin som vann GPS-kontaktssnabbhetstävlingen. Typ nolltid. Men polaren var också snabb, så det är inga problem, båda tåjmar!
Med två klockor tar det en liten stund att förbereda sig, vilket var bra så hann timo med sin ack så viktiga uppvärmningsrutin

Sen var det inte tid för nå desto vidare åthävor, om vi skulle hinna basta före kräftkalaset. Bara att tassa iväg..

(tack L8 för fantastiskt bildsköna bilder och hoppas du förlåter att jag snodde dem)
Som allmän kommentar kan jag konstatera att det inte spelade någon roll vilken klocka jag kollade pulsen från, de är nog temmärligen överensa. Och jag kan konstatera att garmin är mycket kompetent åtminstone i jämn lågpulslunk.
Hade ju inte menat följa upp kaloriförbrukningsidiotin, men kan berätta att skillnaden enheterna emellan var en rejäl pizza. >1100 kc. Vore enligt min åsikt bättre att de inte alls försöker gissa, om det är sådär jæfvla svårt.
Garmin mätte igen kortare sträcka än polaren. På såpass lång sträcka som 36 kilsar är kanske inte 200 m hit eller dit något att pÿÿla om. Men skillnaden i snittempo trots allt 6:05 / 6:03. Kan ju bli svår kris för en neurotisk gubbe om en visar över och andra under magiska sexgränsen. Frågan är vilken man ska tro på. Kanske sanningen ligger mitt emellan? Janå spela roll..
(någon som vet om polar eller garmin brukar ha säkrare distansmätning? nämnas kan att jag har både GPS och Glonass aktiverade i garmin)
För kadensen angav polar igen högre värde. 91 (motsv. alltså 182) mot 177. Men konsekvent i alla fall, samma diff som senast.
Polaren visade snittpuls 130 medan garmin ivrigt höll med. Och de är nog hela tiden tillräckligt nära varann, för att garmins optiska pulsmätning ska få godkänt under dessa förhållanden. Som sagt. Och det är just sånt jag är ute efter, som hjälp för att smidigt hållas i lågpuls när jag så vill. På onsdagen ska jag jämföra dem i roskisbacken. Steja tjuund för rapport därifrån!
Och det allraste ÿberbästa av alltsammans var såklart att foten höll. Bägge fötterna blev tröttömma. Antingen är de en smula otränade efter fem månader utan långlenkki i fajvisar, eller så har jag glömt hur trötta de blir av dylikt. Och så fick jag nog skav av bikilorna den här gången. Vid tjufem tänkte jag att jag tar av dem vid staffansnäs. Men väl där hade hade endoknarkdosen ökats såpass att det inte kändes längre. I duschen kändes det igen, nålite.
Vi bastade och rikaväridrinkade vederbörligen och som aperitivo till kräftorna bjuikkade jag på cava för att fira att foten hade hållit. Schkalll! Därmed är planA att springa kankaanpäämaraton i FajvFingärs. I så fall kommer det att gå undan. Minns var du hörde det först!
Och steja föralldel tjuund!

första testrundan

Igår lände nya pulsklockan an. Och den gör ihan oikeesti rätt för epitetet pulsklocka, genom att den faktiskt mäter pulsen och inte är beroende av nån yttre sensor som skickar data åt den. Fast frågan är ju om den faktiskt mäter pulsen, eller om den ger nå rändåm siffror för skojs skull. För att få ett hum om huruvida jag vågar lita på dens mätningar, tänker jag testa den mot polaren. Som jag uppfattar som pålitlig, utom då den åbviöst är ute och peedar. Som då pulsbältet inte får ordentlig kontakt eller så. Då kan den visa 207 mitt i en plötslig hast, efter att ha visat 131 sekunden före.
Dagens lenkki var en lugn brorunda, bra ställe att börja på. Skönt väder och inget märkvärdigt att koncentrera sig på, så jag kunde ge klockorna mycket uppmärksamhet.

Garminen känns något tunnare och lättare, men inte är polaren nå klumpig eller tung heller. Så där är inget avgörande, däremot är ju nog pulsbältet en olägenhet som man gärna sluppe.
Saucony på fötterna, för att spara vänsterfoten tills morgondagens långlenkki. Och kunna köra den i bikila.
Polaren plockade upp GPS signalen snabbare, även om inte garminen var nå långsam heller. Och det var ju första gången för den, så inga slutsatser där ännu. Följer upp..
Distans: polaren gav 12,05 mot garminens 12,04. Så man kan väl påstå att deras GPSar var tillräckligt överensa. Men följer upp..
En grej som de var löjligt oöverensa om, var kaloriförbrukning. Iofs en struntsak, eftersom såna där uppskattningar inte går att lita på ändå. Men man tycker att det skulle gå att gissa nålite närmare varandra än 924 kc (polar) och 625 kc (garmin)? Följer inte upp, ty ointressant och irrelevant..
Kadens: polaren bjöd på 90 (anger alltså strides per minute) medan garmin nöjde sig med 175 (anger alltså steps per minute). Kan inte bedöma vilken som är riktigare, Följer upp..
(men som parentes kan konstateras att de tunga sauconyklumpedunsarna i regel ger lägre kadens än exempelvis fajvisar)
Polaren gav snittempo 6:00 medan garminen sa 6:01. Där måste ju den marginella skillnaden bero på att deras GPSar tolkade stäckan pikulite olika, samt att någon sekund kan ha farit i hukka i start och stop då man skulle hinna med två mätare. Denna uppföljning ingår väl egentligen i GPS-jämförlesen?
(noteras kan att saucony inte tog tillfället i akt och djåjnade de par som klarat sub-6)
Men nu till det som egentligen är av intresse: pulsen!
Medelpuls enligt båda 129. Maxpuls enligt båda 136. Och här la jag kurvorna på varandra, garminens mätning visas med det gröna fältet och polarens med den röda linjen:

Varje gång jag tittade på klockorna, så visade de samma +/- 1 slag. 2 slags skillnad var största jag såg, och då ska man betänka att jag inte fokusernade på bägge klockorna exakt samtidigt, utan behövde flytta blicken dem emellan. Är imponerad och mycket nöjd så här långt. Vilket inte är så långt :o) Följer upp..
En mycket stor fördel för garmin, förutom det viktigaste -för jårs truli- att man inte behöver pulsbälte, är att den vibrerar vid älöörts. Trafikljud och ev rändåmplej gör att man ofta missar polarens pip. Det, samt att man tycks måsta justera pulszonerna generellt för att pricka pulsvarningar, har omotiverat mig att aktivera dem på polaren. Med påföljd att jag behövt titta på klockan mycket titt och tätt, om jag vill hållas i lågpuls men ändå i närheten av dens övre gräns. Garminen både piper och vibrerar. Plus att man kan ställa in vid vilka pulser man vill varnas, utan att rubba de automatiska pulszonerna. Mycket stor fördel garmin där, i min bok.
Nu är ju garminen avsevärt dyrare, så det ska ju vara skillnad. Men om det visar sig att pulsmätningen tåjmar lika bra som hos polaren så är det nog bäng fåår bakk! Som sagt, inte är mätningen med bälte 100% heller. Och omständig.
MenHej, steja tjuund vettja. Så får du del av uppföljningarna. Nästa projekt blir långlenkki imorgon. Då tänker jag bära båda mätarna igen. Fast rapport utlovas inte förrns till söndag, ty det sku visst bli nå kräftkalas i kivilös baket bastu baket lenkki imorgong. Najs!

backe upp och backe ner..

Under fredagens brorunda pipade polaren och sa att pulsgivarens batteri är svagt. Janå den registrerade nog snällt den lenkkins puls. Sen jårs truli hade kuittat meddelandet. Bra så, nåotade to self att minnas byta batteri före måndagens fastelenkki. Visst minstade jag. Och bytte, men tyvärr i halvdunkel. Märkte att locket spärrade nålite. Så då måste man väl dra åt ett snäpp till...
(i själva verket hade man behövt ta om från början och trycka ner det ordentligt å sen vrida från "öppet" till "stängt" men det var som sagt halvdunkelt och seliseli)
...så då vred jårs truli ett snäpp till. Efter det spärrade luckan fortfarande. Det enda som hade ändrat var att nu gick den inte längre att öppna. Jårs trulis ivriga försök förstörde bara pengaskåran

Janå den tåjmade ändå, så nåo hätä. Bara att köpa ny givare, vid första bästa tillfälle. Förr eller senare kommer den väl att kaputta då tillräckligt med fukt kommer in genom det spärrande locket.
Men. Då jag ringde till affären så fick jag veta att man inte kan köpa bara knappen, man måste köpa pulsbälte också. Inget problem, det är ju kulutustavara om något. Mer så än knappen, för normala användare. Men igen. Det kostar 70 euro. Så mycket som jårs truli använder den är det måhända inte orimligt. Men om man köper en dylik klocka utan pulsbälte, så är den kanske 10-20 e billigare. Så med andra ord köper jag luft för femti euro :o(  Plus att man får hela klockan med pulsband och allt för hundrafemti (visade en snabb googling nyss) så då är ju 70,- rätt stor del av det.
Inga höga poäng för polar där, i min bok. Funderade starkt på att skaffa ny klocka istället. Av nåt annat märke, som straff. Har också varit sugen på att testa en med pulsmätning från handleden. Redan när jag skaffade den här, faktiskt.
Så nu repade jag till. Beställde en garmin fr 235. Steja tjuund och följ med hur den tåjmar och hur nöjd (eller inte) jårs truli blir med den. Mycket möjligt att jag skaffar ny sån där manick till polaren lik förbaikkat. Den snälla skattebjörnen godkände nämligen nyförvärvet. Hygglo där!
I början, åtminstone, blir det att köra parallellt. För att se hur pålitlig pulsmäteriet från handleden är. Har sett både nöjda och onöjda recensioner. Tillräckligt positivt i alla fall, för att våga testa själv.
Och fastelenkkin då? I måndags. Mycket skönt att få keta ordentligt igen. Efter viloveckan. Kyligt på slutet, i shorts och T-pajta. Men njutbart och najs. Dock ingen 6-minsarsunderskridning. Merrellarna på fötterna.
Igår däremot. På en ynka brorunda. Igen under, i feelmax. Så nu är de tredje paret som klarat gränsen. De har ju också mycket tunna och mjuka sulor. Varken dämpning eller drop. Fast de var, måste jag erkänna, inga höjdare på asfalt. Minns dem som supersköna i vinterföre. Bara de inte blev blöta, för då skavde de ganska pahasti. Kanske terräng? Eller spånbana? Janå nog ska de väl få en chans på asfalt till, också. Förväntnigarna kan ha varit onödigt höga, efter två supersköna brorundor i bikila respektive KS (bägge ju alltså FajvFingärs)
Även om jag inte är redo att ropa hejsansvejsan ännu..
(foten verkar ibland reagera en smula. Inte med värk eller ömhet, men liksom antydan till värme/aktivitet och lindrig svullnad)
..så lutar det nog mot lätta skor till lördagens långlenkki. I så fall ligger bikila närmast till hands. Eller fots. Pantar ännu på KS-evo debut. Liksom barfotaKammBäkk.
Idag som sagt roskis. De som har sagt något om LochNess maraton och som lämnat mig på minnet, har nämnt backighet. Och att det kan löna sig att öva en del backträning inför. Speciellt utför. Så jårs truli har planerat in två backpass till uppladdningen inför. Idag och nästa onsdag. Enligt gammal modell, med uppvärmning och så 3*3 varv i roskisbacken med mellanjogg runt roskatunturi, jämte nedjogg hem. Siktade inte på spurter i uppförsbacke. Dels brukar det bli nästan spagettibensgångitjära innan jag är uppe. Och dels behövdes nålite fokus till utförslöpningen, ju. Snarare stadig takt och orka trycka på en smula hela vägen. Funkade nog enligt plan, men var svårare än väntat att få upp pulsen. Gediget pass ändå. Med ymnig dos endoknark som belöning, sen må träningseffekten bli vad den blir. Hoppas nog kanske ännu framföralltare -än utförslöpningsteknik&slitstyrka till LochNess- på ökad löpstyrka inför kankaanpää.
Janå man måste ju försöka något. Och så blir det som det blir. Steja som sagt tjuund, så får du veta just precis det. Hur det blir!

den återkommande jakten på sex

2010 började jårs truli keta. Igen en gång. Från tidigare brukar inte skoven vara speciellt länge. Några veckor till några månader. Sen nån skada eller tasmas av motivationsbrist. Då för några år sen skaffade jag en polar. Sen länge avlagd och stenåldersförklarad, men hjälpte mig då med motivationen. Gav fina pokaler om man fyllde veckans kvoter i de olika pulszonerna. På så sätt behövde jag inte springa hårdare eller längre för varje pass, för att hållas motiverad.
Då var en klar målsättning att klara lenkkiarna med ett snitt under sex min/km. Vet inte varför, men det är något magiskt med 6 min/km. Mot slutet av den sommaren började det också lyckas. Först nån korting. Sen nån brorunda. Och sen en > 20 kilsars, låt vara att jårs truli låg i fosterställning ett bra tag efteråt.
Efter det minskade motivationen och lenkkifrekvensen, med försämrad kondis som självklart resultat.
Men så kom FajvFingärs och barfotaketas med i bilden. Och förälskelsen. Det blev roligt att keta bara för ketandets skull. Wow liksom.
Tog inte många månader innan jag igen började ha sexminutersgränsen inom räckhåll. Men så fick jag för mig att börja med näsandning. Ålsåo nåon äs spjeldi fast. Dvs näsandning/samtal på alla lenkkiar. Endast effektpass och lopp undantagna. Det gjorde igen 6 min / km avlägset så avlägset. Men så småningom kom det närmare. Och en vacker dag var jårs truli där. Om det nu var en vacker dag. Minns inte. Men då tänkte jag i alla fall att nu behöver jag knappast jaga den gränsen nå fler gånger.
Men magin med sex gav sig inte så enkelt, skulle det visa sig.
Efter att ha klarat sub-3:40 på maraton. Vilket alltså skedde i kankaanpää ifjol...
(rentav sub-3:35, har aldrig lyckats komma mellan 3:35 å 3:40 ehuru två gånger under 3:35)
...blev det en ny polarklocka i bonus. Modern och fin med inbyggd gps änd staff. Kul och motiverande iofs, men nu fick jag ju för mig att testa lågpulsträning. Eller åtminstone polariserad träning. Det som tidigare skulle vara spjeldet fast, skulle nu bli lågpuls.
(allt utom hårdpass och lopp)
Då kom förstås följande utmaning. Att klara sex minuter per kilometer i lågpuls. Alltså inte att klara en kilsar, utan att snitta (under) det på hela lenkkin. Och gärna de flesta lenkkiar. Det här började alltså för nästan ett år sen. Och har gått fruktansvärt trögt. I vintras kaveerade jag att bara snön smultit så kommer snittet att sjunka under sex av sig självt. Pytt och san!
Hela våren och sommaren har gått åt till att klaga på vänsterfoten och på pulsen. Som varit för hög såväl i vila som under träning. Men under den senaste månaden, givårtejk, har tecknen börjat dyka upp. På att jårs truli håller på att få tillbaka min puls och min fot. Gladheters gladhet vad najs.
Och förra veckan fick jag till ett pass med 6:00 / km. I lågpuls alltså. Så nära man kan komma utan att ha sönder gränsen. Och denna här veckan, som sjunger på sista versen äs vii spiik, har ju varit återhämtningsvecka. Med mycket begränsad löpkvot för jårs truli.
(max 4 pass, max brorunda = 12 kilsar, striktli lågpuls)
Men. Jag fick ju testa FajvFingärs. Bikila i tisdags. Och vet du vad? Pang så var jag under 6 min/km. Och så testade jag KS i fredags. Pang igen under 6 min/kmm, Bara brorundor änninu, men kommande vecka är ju normal ketasvecka. Återstår att se om jag kan upprepa tricket. Och speciellt om jag klarar det på nåt längre än en ynka brorunda. Och om jag kan göra det i nåt annat än FajvFingärs. Steja nu tjuund så får du svaren!
Veckans ketaskvot var fylld i och med fredagens brorunda. Så då var det skönt att ha en yammutripp att sysselsätta sig med. Annars också. Vi hade tänkt åka längs gamla strandvägen. Men väderutsikterna fick oss att ändra ruttplan. Så vi körde till iisalmi å lunchade. På väg hem diggade vi bl.a denna storslagna vy, som iofs var störreslagen ajaarell

Finns nog många sevärda och körvärda vägar i vårt land vårt land. Hoppas hinna med en och annan yammutur ännu denna säsong. Även om igårs kanske var den sista lite längre. Dryga sjuhundra kilsar. Vilket är ganska mycket för en dag. Men då det blev bara endagskeikka tyckte vi att det gick an.
Idag har yammuarna tvagts. Och gräset kluppits. Liksom gubbens fjun. Känner mig ganska väldigt utomordentligt duglig. Diggade gripenbergaren som belöning. Och temmärlig kvällsvard. Nu redo för ny arbetsvecka, och tjugofyratimmarsfasta.
Ketasveckan får gärna bli diger. Tänker mig medium fastelenkki på måndag och roskispass på onsdag samt långlenkki på lördag. Om det blir 1-2 distanspass därutöver så tackar vi och tar emot. En nästan lite småblöt dröm vore ju att testa FajvFingärs på lördagens långlenkki. Steja föralldel tjuund, så får du veta om jag vågar och hur det i så fall går med foten!