LochNessMarathon 2016

Rese- och rejsrapport.
Vi startade tidigt i fredags. Men inte riktigt tidigt nog, skulle det visa sig. För att hinna till flygplatsen i tid, tvangs vi att köra så hårt som hastghetsbegränsningarna tillät. Och i något skede kan vi tilåmed ha överskridit gränsen med en km/h eller två. Men ombord kom vi. På planet. Enligt planen. Liksom de andra i den inalles 31 pers trorjagdetvar gruppen.
Kort stopp i arlanda på utväg. Och sen vidare till edinburgh. Varifrån bussen tog oss via glen coe, som var ny för mig..

..till ben nevis inn i fort william.

Eftersom jårs truli inte hade ätit nån frukost, ifall inte bulletproof kaffi kl 4 räknas, så var jag rätt hungrig vid det laget. Tretiden, om jag minns rätt, skotsk tid. Haggisen lät sig väl smaka!
Tyvärr missade vi besöket hos ben nevis destilleriet. Sorgesamt för jårs truli och min kära fru, som tidigare hade besökt de båda andra destillerierna på agendan. Det var länge sen iofs. Men hade varit kul att digga ett som man inte besökt tidigare. Sen råodades vi till inverness. Där hade vi mest egen tid fram till söndagen och loppen. Fast på lördagen besökte vi expot tillsammans, för att bl.a hämta ut startnumrorna. Jårs truli såg såklart också till att få haggis som lunch igen. Lite shopping hann vi med också. Resans första whiskybutelj införskaffades t.ex. En tjugoårig BenRiach.
Och till kvällen laddade kära frun och jårs truli med kinamatbuffe. Och som vi laddade. Åtminstone jårs truli. Till all lycka lyckades vederbörlig tömning på söndagen före start!
Loppet då?
Först tågade vi till-, och en bit förbi, parken där expo och målgång mm fanns. Tills vi hittade en förfärlig massa bussar. Som råodade samtliga maratonlöpare till starten. Via loch ness motsatta strand till den längs vilken vi skulle keta. Och upp på ett öde berg. Typ. Där fanns vind, kaffe, en speaker med förtjusande skotskt uttal, en oändlig kö till portalooerna, en himla massa maratonlöpare i olika ºer av nervositet samt mäktig utsikt med regnbåge och allt

Jårs truli hade efter moget övervägande valt FajvFingärs. Sökte mig till fyratimmarsskyltens närhet, med tanken att det gängets inledningstempo torde passa. Nog gissade jag att min sluttid skulle bli bättre än fyra timmar, men idén var ju att starta riktigt lugnt.
(hade tänkt mig spjeldi fast och häppiländ till 19 miles och sen slutspurt resten vad tyglen håller)
Någon försökte dra nåt patetiskt försök till uppvärmning, som kanske fyra eller fem halvhjärtat följde, Sen anade snarare än hörde jag startskottet. Eftersom huvudena där framme började guppa.

Först gick det bara att gå. Efter kanske en minut traskade jag förbi skylten med 3:30 och efter kanske lika mycket till hade man kunnat börjat jogga och så passerades startlinjen. Pickade igång garminen, som ivrigt startade med ett *blip*
En liten bit efter startlinjen stod pipers på ömse sidor av vägen och pipade ivrigt i sin tur..
*frusipikkor*
..och sen bar det mestadels utför

så här tolkade garmin banprofilen. Och det torde vara ganska temmärligen överensstämmande med verkligheten. Innan första mile:n var avklarad hade vaderna blivit packade och sjuka. Kanske saucony hade varit skonsammare i backarna, med sina 4 mm drop?  En smula överraskande nog, att det var vaderna som tog stryk. Och inte låren. I utförlöporna. Janå det var bara att trippa på. Blev nog något högre ansträngning i början, än planerat. Av flera avdelningar:
-i utförslöporna vågade jag inte bromsa så mycket, för att inte slita sönder benen.
-uppförsbackarna var alldeles tillräckliga också, trots övervägande utför. Man hade att välja på att anstränga sig eller stanna, bejsikli.
-jättemycket folk och det var roligt att märka att man föreföll att röra sig framåt snarare än bakåt i fältet. Kanske lite onödigt roligt?
-träffade på jonny m i något skede. Och hans rygg vägrade att lämna jårs trulis synfält, så då sögs jag med i nålite för högt tempo..
Ska vi säga att det inte blev mitt i häppiländ, utan snarare överkant? Stora delar i alla fall.
Först löpte man mestadels utför, till loch ness. Utsikten var bedårande. Även om själva lochen var skymd av trän på många ställen, så var sköna vyer ingen bristvara. Stämningen var god och medlöparna många. Första gången för mig, med ett maratonlopp där man hade gott om folk runt sig hela tiden. Vet inte hur många startande, men nästan 2½ tusen finishers.
Jårs trulis sega flyt framåt i fältet hade i något skede avtagit, men kom distinkt igång igen efter halvvägsmarkeringen. Av okänd anledning.
Efter byn dores började ett rejält motlut. En skylt uppmanade "beat the monster!" Här gick många, kanske de flesta? Andningen blev ansträngd. Men före krönet "just a wee bit more" kom äntligen 19 miles skylten och jårs truli fick öppna spjeldi. Ahh, syyree!!
Efter det började jag verkinnerligen keta om fölk. Plöjde genom massan så kiltarna fladdrade. Sprang om hundratals trötta och några hyfsat pigga löpare. Kul som sagt att vara stark på slutet. Men någon riktigt bra spiid fick jag inte upp, snittade 5:10 på sista tolvan, så det var nog mera att medlöparna började bli trötta. Hade nog hoppats på halvmara-marafart på slutet. Men ickesanicke. Varför?
-för dålig kondis?
-backarna tog ut sin rätt?
-ackumulerad belastning av långpass?
Kanske lite av varje. Misstänker åtminstone att de sönderplågade vaderna inte mäktade med ens den patetiska lilla spänst i steget som de annars förmår. Janå det var kul på slutet ändå, ehuru plågsamt. Smärtsamt nästan hela vägen, men plågsamt kanske sista fyra-fem milesen. Mest vaderna men också magen. Kul tack vare omkörningarna och att det hade börjat finnas uppmuntrande publicum längs vägarna. Här en bild från de skedena av loppet, jårs truli förevigad av markus s

Medvind hela loppet, utom sista milen (engelska) som ketades på andra sidan river ness. Kanske dryga halvtimmen gassande sol, men den hann gå i moln innan det blev alltför plågsamt. I mål på för mig goda 3:42:41 i chiptid, knappa 3:45 efter startskottet. Hyfsat mararesultat när som helst, tycker jag. Jämntjockare än planerat, men ändå hård ansträngning på slutet. Och kräppbra pannbensträning att köra hårt på slutet trots trött och ont. Så pöörf genomkörare inför kankaanpää, förutsatt att kroppen lyckas återhämta sig från belastningen och absorbera effekten.
(hög motivation att faktiskt hålla innevarande vecka som återhämtningsdito. Blev förvisso inte sämre av dagens 6:44 tempoga brorunda med sjuka vader och helt kraftlösa ben. Men jämte stretching efteråt, kändes ändå bra att ha gjort. Igår och förrgår gick det knappt att gå)
Fötterna blev inte tröttömma under loppet, vilket de blev ännu på förra långlenkkin. Vänsterfoten uppförde sig klanderfritt. Så bara nu vaderna återhämtat sig, så ska nog gubben vara i gammal god FajvFingärsForm igen. Änd denn samm..
Kära frun hade också en bra dag. I river ness 10 km loppet. Klarade sig utan känningarna som kräppat förberedelserna. Och 10K persade. Grattis till det!
Hur återhämtningen förlöper, och sen finslipningen inför kankaanpää, ska du ta reda på genom att steja tjuund. Lÿÿd!
På kvällen gemensam middag tacknämligt nära guesthouset. Och på måndag bussturismus. Med besök hos dalwhinnie, där jårs truli handlade resans andra butelj. En distillery only, med begränsad utgåva, som vi hade fått tejsta och som var goov. Sen pitstop i pittoreska pitlochry..

..där kära frun bjuikkade på fish&chips. Så då var det avprickat från to-eat-listan. Edradour hann vi också besöka, innan färden fortsatte till edinburgh för en sista natt på skotsk mark. Hemresa igår. Tisdag. Hade inte menat köpa nå mer whisky, men ett attraktivt erbjuikkande på täksfrii rubbade föresatserna. Imorgon blir det inflyttningsparty i whiskyskåpet. I Arlanda landade vi så grundligt att vi hann luncha med elin a, som fyller idaa. Grattis till henne också! Och så vips så voro vi hemma bäst. Och så var det med den resan. Härligt gäng och härliga skottland och maraton och whisky..
vad mer kan en gubbe begära?
Janåmen, som sagt, steja tjuund!