2015 återblick

Jårs truli har faktiskt läst igenom hela årets blogginlägg, som stöd för denna återblick. Och givande var det. Återblick eller inte, najsli påminnelse och återupplevelse av stuff man säkerligen hade glömt om det inte vore för bloggen. Blir nog fortsättning på den, med andra ord. Jårs truli har ju inte speciellt svårt att klämma fram ord och visor, men ibland svårt att hitta tid...
(motivation att övervinna kvällsslöhet är rättare, men "tid" tar mindre tid att skriva)
...viktigare ändå att leva nåt att skriva om, än att faktiskt skriva om det?
Janå 2015 då:
Bloggen:
redan för två år sen blev denna blogg, efter en tyst period, något av en löparblogg. Samtidigt som jårs truli blev något av en löpare. Därmed inte sagt att andra saker som är viktiga för mig, och hade förtjänat utrymme i bloggen, inte skulle haft plats i mitt leverne. Såsom:
Qigong gör jag sgs dagligen. Fast bara för mig själv. Utvecklingen är påtaglig, alltjämt efter alla dessa år. Och då talar jag om upplevelse, inte någon teknisk färdighet eller annat mät- eller påvisbart. Har inte dragit timmar eller kurser på länge, undrar hur det skulle vara...
Vespandet övergick i somras till yammucruisande. Mest troligt ett uttryck för femtiårskris. Alternativt alternativ för femtiårskris. Inget lidande över det, mer en känsla av att om det är nåt man vill göra så finns inte så mycket anledning att skjuta upp. Eller värre, inte göra det. För att "..es darf nicht mir gehören.." Nå virihoevila. Om du vill kalla det femtiårskris så har jag inget emot det, inte heller kände jag någon möjlighet att välja. Fortsätta vespa eller börja Yamahacruisa. Snarare fortsätta vespa och börja cruisa eller sälja vespan och börja cruisa. Hade väl kunnat skaffa en nittitalsVirago utan att sälja vespan, men dubbla försäkringar..hmm.. och dela nu de få stackars körtimmar den finska sommaren bjuder på på två sadlar, nej sablar. Sålde således vespan. Och sadlade om. Längtar hårt efter nästa säsong. Hårt!
Personlig Avveckling. Före 07 och Voice Dialogue hade du kunnat ertappa mig förespråkande personlig utveckling. Vad som hände sen vore ännu svårare att kort redogöra för, än vad som har hänt efter det. Typ efter maj -12 och framåt. Som vore svårt nog. Vore förvånande om jag inte återkommer till det, i for(u)m eller annan, sen eller förrare. Ehuru inte kort, kort sagt. Kan ju antyda att det, också, fortsätter att hända, utan desto vidare åthävor numera, dock. Närmast tajming som avgjorde, denna här bloggen hade lika väl kunnat handla om "personlig avveckling" som löpning. Löpning råkade bara var aktuellare, liksom fräschare, i jårs trulis uppmärksamhet. Just då. Söis kan det gå.
Ketaset då, 2015:
-största projektet 49-50=100. Ganska totalbedrövlig förödmjukelse :o(
Själva träningen inför var inspirerande och kul. Med hunttiutmaningar änd staff. Och det lämnar väl som behållning. Löparknä förstörde både slutträningen inför- och själva SUM. Förblir obesvarat huruvida jag hade klarat utmaningen annars. Men ingick att hålla sig i tillräckligt skick för att kunna träna inför- och genomföra. Så inte ska jag turhaan selitta något. Utan erkänner utan omsvep att det var en förlust och besvikelse. Själva SUM förblir dock fint minne. Och möjligt att jag försöker utkräva revansch en vacker dag. Dock inte aktuellt just nu, av förekommande anledning. Bästa upplevelse och resultat, vad gäller ultra -15, förblev kåkkelbys 6h > 63 km! Mycket sannolikt nytt försök -16
Övriga målsättningar, ehuru obetydligare:

-PB på halv- och helmaraton, gärna rejäla. (hoppades på sub 1:45 resp 3:40) Halvan nednåddes redan i juni på HHM. Trots dålig insats och bonk, under 1:44. Sen kåkkelby nästan lika snabbt trots att den var avsedd som hårdpass inför åbomaraton.
Helan missades i åbo, som var målet. PB men inte under 3:40. Prickade in kankaanpää för att inte försumma höstformen. Och PB blev det, big tajm. Under 3:35 tilåmed. Ytterst tillfredsställande!
Ultimata maratonmålet, som tillåter öppnande av Port Ellen, är 3:30. Nya årets mål och projekt är PortEllen2016. I klartext under 3:30 2016.
(vinterträningen är i full gång, återstår att se hur bra upplägg "tränaren" lyckats med)
-Brorundan på PB, gammal är äldst. Lyckades! Slog i höstas det gamla rekordet med > halv minut. Trodde efter bastucupen att det skulle vara piisåfkejk, men det visade sig bli tuuft.
SummaSummarum: det i förhand viktigaste misslyckades och de flesta andra småmålsättningar lyckades. Totalt ok, liksom sisådär.
Största och egentligen enda målsättningen och projektet inför 2016:
PortEllen2016
(spells sub3:30)
Huruvida det uppnås. Och huruvida andra mål uppnås, Ska du bli väl medveten om, lämpligast jimån att steja tjuund!
PS: 2014 saldo 2599 km -> 2015 mål minst 2600 avklarades och överskreds en smula. Distansmål 2016 = fråga när jag sitter och sniffar på Port Ellen :o)

skinksmältaren

På julafton var det dags att vila. Vila och käka skinka. Så att man skulle ha nåt att smälta på annandagen. Alltså igår. På fredagen tog jag en lugn liten brorunda för att rycka upp kroppen ur paltkoman. Välbehövligt! I somriga Kommodosport dessutom (FijvFingärs). Och igår var det dags.
Största orosmomentet var vinden. Storm på natten och utlovade 11-12 sekundmeter väst-nordväst sågs inte fram emot med någon uttalad iver. Annars bra väder, med sol och någon -º. Och hyggligt före, trots förekommande småhalkiga partier.
Startskottet hemifrån gick 10:15. Kära frun hängde med några kilsar . Förbi lockanberget temmärligen exakt som utlovat 10.30. Redan från början märkte jag att pulsen var på dåligt humör. >10 slag högre än förväntat. Skyllde på den chockartat svinkalla hårda vinden, men det var en vild gissning. Kan ha varit nåt annat också. Inte så stor betydelse egentligen, men retsamt att sakna marginal då jag ville köra största delen i lågpuls och räknade med ett gäng deltagare som sannolikt ville keta lite snabbare. Vid berget hakade ketaskompisen folke j och ett par andra på. Sakta tassade vi söderut. Kära frun önskade oss turvallista matkaa och schasade iväg oss vid trafikljusen och sökte sig själv hem mot den varma duchen. Vi tassade vidare till staffansnäs och sen norrut längs omfartsvägen. Där hittade vi några skinksmältare till. Fyra närmare bestämt. Bland dem lillebror timo l. Som, förutom jårs truli, var enda för dagen i FajvFingärs.
Vid rondellen svängde vi åt bennäshållet och tassade på med vinden i ryggen och den frusna peedbanan mysigt krasande under stegen. Kändes trevligt och njutbart, även om jag gärna hade hållit en liten smula högre tempo ifall pulsen hade betett sig "normalt". Vid bennäs svängde vi norrut längs rixåttan. Inte så motvindigt som befarat. Det skulle komma senare. Edsevö kom överraskande snabbt emot. Subjektivt sett. Kanske för att vi, folke j och jårs truli, hade löpt den biten på måndagens fastelenkki? Allt nog. Från edsevö vände vi nosarna mot stan igen. Och mot vinden. Den svinkalla, stenhårda motvinden fick det att värka i pannan. (pannbensträning på så sätt) Och gjorde det utmanande att hålla pulsen låg. När motbyarna pinade på som ivrigast, som de gärna gjorde i motluten, var det nästan omöjligt att hålla sig i rörelse utan att pulsen galopperade. Gjorde ändå mitt bästa. De andra hade inte tålamod att slöa på i mitt tempo, utan varje tillfälliga temposänkning tenderade att öka avståndet till de övriga. Övervägde nog att överge planen och strunta i lågpulserandet. Och vara social i stället...
(och de som känner mig vet att det ska en del till för att jårs truli ens ska tänka tanken att överge planen ;o)
...men då folke j tålmodigt slog sällskap med mig, så fortsatte jag envist i takapiruposition.
Planen var lågpuls till abc, sen fri puls till lockanberget -typ tie kilsar- och sen se om man kan få ner pulsen igen. Vid abc hade gänget splittrats. Folke j och de två som väntade vid berget tillsammans med honom, nöjde sig med att ta rakaste vägen tillbaka till berget. Såg ut att bli ensam på larsmoga omvägen. Men efter några hundra meter synstade en bekant ryggtavla. Lillebroderns. Frågade om han orkar växla upp tempo och det var han med på. Ketade på i lagom takt till krönet av fårholmsbacken. Där vände han om och sökte sig hemåt. Kul med sällskap och skönt att få ta ut stegen utan att behöva snegla på pulsklockan vartannat steg. Själv fortsatte jag via furuholmen tillbaka till lockanberget. Någon särskilt hög puls eller fart blev det inte. Lagom tröttstyva ben kan ha bidragit. Men de lossnade nog tacksamt efter några kilsar i fri fart. Snarare var det den kalla vinden som gjorde andningen trång. Genom att svälla slemhinnorna i nosen. Också ögonen kändes irriterade. Sista biten hem, från lockanberget, joggade jag ner. Och bra tecken på att det inte var nåt allvarligt som hetsade pulsen, är den lätthet med vilken jag fick ner pulsen igen.
P.g.a lite annan ingångsramp, för att komma till berget norrifrån, blev sträckan aningen längre än senast. Alltså inför kankaanpää. Då jag var hemma under min lyktstolpe visade GPSen på 38,99, så jag joggade tie meter förbi, för fulla 39.

Bra långlenkki och kul att folk hakar på! Tyvärr inte så social själv denna gång, av förekommen anledning. Ända tacksam över sällskap. Lonesome långlenkki saknar ingalunda sin tjusning, men så är det kul med gemenskap däremellan.
Tillsammans smälte vi nog en försvarlig skinka!
För ketaskompisen och jårs truli stundar en återhämtningsvecka nu, inför nya årets påhitt. Säkert välbehövligt efter en rätt så intensiv och mängdstinn december.
Nu blir dagarna ljusare och hoppas på användbart löpföre. Snart nog får man börja se fram emot hallimaraton. Steja ohyggligt tjuund, för du vet inte när årsåterblickarna och summeringarna börjar dyka upp. Här på allas våran apseluta favoritblogg!

buggar och skinkor

Lördag brukar innebära långpass. Eller åtminstone veckans längsta. För att riktigt räknas som långpass behöver det väl nog vara minst tretti kilsar. Och det var ungefär vad vi hade i åtanke, folke j och jårs truli. Som vanligt -höll jag på att säga- inför våra långlördagar, snöslaksades det å det förskräckligaste på fredagen då vi höll planeringspalaver...
(i form av plasklenkki till cikoriamuseet)
...vi siktade på jeppis-runt med diverse avstickare. Tjugo i lågpuls och sista milen måttligt till hårt. Beroende på humör. På fredagen var det iofs blött och plaskigt, men ingen efterfrågan på icebuggar. Men på lördagsmorgonen då jag tassade ut efter tidningen, drabbades jag av den illaste av befarelser. Skrev skrajt efter råd på löpglädje-sidan och moddade icebugsen, kanske mest för nerverna? Sökte t.o.m fram mina gamla NB-strumpor! Tipsen lutade mycket riktigt mot bugbehov. Så fick det bli.
Och bugföre var det, if ever I saw one. Myckenhet hård is och en hel del hal- men eftergivlig halvhård gammslask. Riktigt tungsprunget. Man fick jobba på rejält för att hålla sig igång. Ingen löpglädje direkt. Men fantastiskt väder. Varmt, skönt och soligt. Vi konstaterade att vi tar det som ett träningspass och njuter av vädret istället. Speciellt lågpulsdelen var mer kneg än njutning.
Från rena jeppis-runt gjorde vi fyra avstickare:
-ut mot skutnabba, tills peedbanan tar slut
-via sandsund
-via rosasholmen, typ jakupas bana
-via peedvägen mellan runeberg och jurtjyrkogården
Nånstans efter fårholmsbron noterade vi äntligen tjugo kilsar => fri puls resten av resan. Vi segade upp tempot, så gott det nu lät sig göras på det krävande underlaget. Folke fick bestämma tempo, ty han hade inte nå buggar. Vid tjufem skickade han iväg jårs truli på slutspurt. Och äntligen lite löpglädjetillstymmelse. Säga vad man vill om icebuggisarna, men grepp har de! Tryckte på i högpuls ända in på fridhemska vägen. Saktade in och kollade klockan när jag närmade mig min lyktstolpe. 29,98 så jag fortsatte de några stegen till postlådorna för att få fulla tretti. Neurotiskt?
Kändes slitnare kring höfter och knän efteråt, då jag töjde. Men fötterna oskadda. Kanske får krypa till korset och köra strumpat i den mån man tvingas bugga? Och helt slut resten av dagen. Även om jag orkade laga en läcker pizza. Efter vederbörlig rikaväridrink. Idag också, otrooligt trött.
Tuff träningsform, det där icebuggaset.

Nyss slukade jag sista målet före fastedygnet. Imorgon är planen att löpa en något längre fastedagsrunda. Inte riktigt långpass, men långt för att vara efter 24-h fasta. Vi siktar på edsevö-bennäs, tillsammans med folke j. Start och stopp här hos oss, cirkulus 24 kilsar. Goovkaffi som belöning. Och gewönlig måndagsyogurtladdning för jårs truli.
På tal om edsevö-bennäs kommer du väl ihåg att käka mycket skinka på jul? Så du har nåt att smälta på annandagen. För då ska vi ju keta "skinksmältaren":

Här ser du rutten. Den lilla armen från och till start & finish är alltså min ramp. Gemensamma rundan börjar vid korsningen nedanför lockanberget. Där beräknas jårs truli lufsa förbi kl. 10:30 tasan. Inget stopp, utan du hakar på i farten. Som förvisso är sakta. Söderut till staffansnäs, sen sandsund, bennäs, edsevö, abc. Därefter antingen raka vägen tillbaka till berget/hem...
(vid abc cirkulus tjutre gemensamma kilsar)
...eller för de som ännu har spring i benen -eller annars bara skinka kvar att avverka- som på kartan ut via larsmo en vända, innan vi söker oss tillbaka till berget. Som synes blir det närmare trettiåtta för jårs truli, varav kring trettifyra från berget och tillbaka. Största delen blir i lågpuls, vilket brukar innebära (en bra bit) över 6 min/km. Beror på underlaget också. Sista milen eller så, troligen lite sportigare.
Varmt välkommen med!
The more the merrier. Bra före och bra väder har beställts.
Och ifall du mot förodan inte tänker käka så himlades mycket skinka, så behöver du åt allra minstone steja tjuund, så du får höra hur det gick. Och steja tjuund i alla fall, för det kan komma mer info och uppladdningsfiilisar inför..

barfota i botniahallen

Jårs truli har nu kommit igång med vinterträningen. Den bedrivs som planerat mestadels i lågpuls. Tänkte att om jag klarar gränsen (under 3:40 på maraton) och får en pulsklocka, så blir det passligt att öva lågpuls i vinter. Ifjol var avsikten att köra enbart lågpuls, men i brist på klocka körde jag med spjeldi fast som begränsning och det har sedermera visat sig helt otillförlitligt. Således kan jag neppärligen påstå mer än att jag övade spjeldi-fast träning i vintras...
(spjeldi fast betyder i stort sett näsandning, eller -när tillämpligt- samtal)
...fungerade väl sådääär. Men mycket mängd blev det, vilket innebär hyfsad grund för vidare äventyr.
Av flera orsaker inpå vilka vi inte går just nu, ville jag inte köra 100% lågpuls denna vinter. Ett intervallpass på löpande band per vecka. Och lördagens långa-, eller åtminstone inte korta, pass får bestå av cirkulus milen med måttlig-hög puls. Företrädelsevis mot slutet, när man kanske börjar bli lite småtrött.
Så blev då tredje intervallpasset av i kveis. De har varit helt ok, trots fördomar mot såväl löpande band som intervallträning. Men ett pass i veckan räcker. Som det nu är hinner jag börja se fram emot nästa pass, medan två vore Angst!
Helt lätt att öka takten mot slutet av ett lugnt långpass, är det ingalunda. Men går nog bra (att hålla) sen man väl har ångan uppe, efter någon-några kilsar.
I lördags blev det botniahallen, tillsammans med jonny m.
En mycket skärpt kille, vilket bevisas av att han räknat ut att det är en god idé att satsa på barfota till nästa hallimaraton. Han brukar köra sina lördagslenkkiar i b-hallen. Där ju maratonet ska hållas. (lördagen femte mars, enligt uppgift)
Min kära fru hade ärende till vasa, eller rentav förbi. Så hon dumpade mig vid botniahallen. Där tog jonny och jårs truli fram våra småsöta fussingar och började keta. Lugnt. Varv på varv..

Fotsulorna klarade det bra. För att inte säga utmärkt. Men benen började kännas en smula slitna nånstans mellan 10 och 20 kilsar. Gissar att det berodde på att mattan där är mjuk, medan underlaget är stenhårt. Så det blir lite som att springa i alltför dämpade skor...
(stämmer iofs in på nästan alla skor)
...foten vill ha napakka respons från underlaget. Är då yttersta ytan mjuk så ser kroppen till att hakka ner foten så hårt att det svarar. Med slit på muskler och leder i benen. Säkert högre upp också, i förlängningen, men det kände jag inget av nu. Inte skulle jag vilja förlägga huvuddelen av min löpning i hallen, men ett par träningspass till. I januari resp. februari. Och sen maraton. Tror jag nog kroppen ska tåla, utan desto värre bråkas.
Sista milen blev rena hårdkörningen. Även om jag inte tillnärmelsevis hänger med i jonnys hiskliga tempo, tyckte jag själv att jag tassade på rätt duktigt. Och fick ändå till ett skönt å ledigt löpsteg. Sjuttifem varv, renderandes tretti kilsar inalles. Rena långlenkkin alltså. Blev det.
Så hallimaraton blir nog en rättvis utvärdering av vinterträningen, även barfota.
Och en första indikation på huruvida PortEllen-2016 är ett realistiskt mål.
Men låt oss återkomma till nutid. Inget speciellt inplanerat förrän julannandagen. Då torde "skinksmältaren" bedrivas med stor iver. Och förhoppningsvis stort gäng. Rutten baseras på enda riktiga långpasset jårs truli gjorde inför kankaanpää. Med möjlighet att avrunda tidigare för de som inte har frossat såå mycket skinka. Häng med vettja..
..men steja tjuund oberoende!

traditionen etablerad och spyridons segertåg

Årets Traditionella Självständighetsmaratonlenkki gick planenligt av stapeln i lördags, med start lite före tie och gemensam start tie. Trots oväder på fredagskvällen. I början voro vi tre tappra typer. Folke j, tommy f och jårs truli. Den mitterstnämnda hade för avsikt att vara med bara första varvet, och motstod ståndaktigt alla yllytysförsök till dacapo. Däremot lovade han högtidligen att det blir två varv nästa år och vi skola hålla honom till det!
Vidpass halva första varvet joinade anne a, som sen hängde med till samma position på andra. Vid slussarna, givårtejk, hittade vi plötsligt min absolut minsta broder. Han hängde med ända till rosasholmsrondellen på andra varvet, renderande nytt distansrekord på 25 kilsar. Grattis till det! Trots frånvaro av explicita löften lutar nog prognosen där också betänkligt mot två varv nästa år.
Skovalet velade och tvekade mellan icebug och spyridon (FajvFingärs). Valde sistnämnda mest för att jag inte kunde tänka mig maratondistans i icebug, allra minst som första pass för säsongen. Det visade sig vara bra val. Nog en smula halt på sina ställen, men det vara bara att ta det lilla lugna och inte hade vi nå brått. Planen var som sagt lågpuls i tretti kils och sen enligt form och humör. I början var pulsen oväntat hög. Typ 5-15 slag över det förväntade. Antar att det berodde på de tre dubbelespressoarna som intogs före start för att slippa onödig barlast, alternativt buskstopp. Och som tåjmade. För på andra varvet betedde sig nog pulsen som den skulle. Efter tretti hade det varit svårt att hålla lågpuls oberoende av velocitet, så då passade det bra att "spurta". Höll mycket riktigt lite högre tempo från tretti till lockanberget. Därifrån och hem genom stan var det otvetydigt icebugföre, så då nöjde jag mig med sakta jogg igen.
Fin och njutbar upplevelse, med extrakrydda i form av fler deltagare. Om än bara folke j, förutom jårs truli då, som gjorde hela maradistansen. Polar visade 41,7 när jag skulle svänga in på fridhemska vägen. Med ,3 kvar. Det hade bara blivit 42, så jag tog en omväg via fredsvägen för att säkert få full mara :o)
Summarum 42,5, ska e vaa så ska e vaa!
Rikaväridrinken lät sig väl smaka, efter vederbörlig stretch, USD och bastu. Sen kökstjänst för hela slanten. Lagade marathonrunner's pizza. Som runner's pizza men maffigare och saltare. Goov!
Igår måndag valde jag, efter egna bedömningar och på andras inrådan, icbug för kvällsrundan. På de flesta ställen fick jag löpa på asfalt, så det var inte så lyckat. Inte för att de är sämre på asfalt än is, men det känns lite onödigt. Skoskav och blåsor fick jag. Kanske blev onödigt långt som säsongsdebut. För inte kan ju kära frun ha rätt, som antydde att man kunde ha strumpor?
Idag visste jag att det är spyridonföre. Och desto större var njutningen. Å andra sidan fick jag likväl ta till det gamla goda strumptricket. Ehuru modifierade. På grund av befintliga blåsor och eländen.

Fungerade riktigt bra och så slapp man kråtaset med plåster till höger och vänster. Fick iofs offra ett par strumpor. Som jag ändå inte använder.
Imorgon dags för andra onsdagsintervallpasset. På löpande band. Och på lördag etwas ganz anderes, som jag ser fram emot med viss iver. Steja tjuund så får du veta mer!

traditionell självständighetsmaratonlenkki

Jupdå, visst kom vi oss hem. En smärre semppurelaterad korpulens till trots. I las americas blev det iofs en del morgonlenkkiar, men de tjänade närmast som aptitretare inför de övervälmande frukostarna.
Nu har ett nytt ketasprojekt inletts. PortEllen2016. Det går förstås ut på att försöka åstadkomma 3:30-form till nästa säsong. Och få till det också, såklart. Under de kommande månaderna blir det mest lågpuls, vilket är väl lämpat för mörker och menföre. Tänker försöka få in ett intervallpass på löpande band också, per vecka. Första försöket begicks idag. Nog den roligaste halvtimmen hittills på löpmatta. Så det ska nog gå bra. Det var första hårdare passet efter maran, som iofs inte var hård as such. Kul med tydligare endorfinkick än på länge.
Nu på lördag är det dags för första långlenkkin efter maran.
Den Traditionella Självständighetsmaratonlenkkin!
Ifjol gjorde vi första. Jårs truli och folke j. Fast då var den ju inte etablerad tradition ännu. Fast vi talade nog om att göra om det. Då var självständighetsdagen på lördag. Och vi sprang på lördag. I år är sjätte på söndag, så vi springer på "afton", alltså lördag igen. Så har inte chefen något att invända även om rikaväridrinken skulle råka innehålla en % eller två.
Andra är också inbjudna och välkomna med!

Start hemifrån så man är vid lockanberget -eller rättare sagt korsningen nedanför- kl 10.00. Prick! Där samlas vi i farten och tassar iväg söderut längs rapakanalen. Blir två varv, á 19 kilsar, jeppis-runt. Pga utlovade friska sydvindar tar vi nog bägge varven motsols...
(ifjol böt vi riktning vid varvning)
...så får vi vinden i ryggen längs omfartsvägen.
För full maradistans behövs alltså 4 extrakilsar. För både folke j och jårs truli löser den detaljen sig smidigt, genom att vi har ett par kilsar till bergets fot. Fast från motsatt håll.
Planen är lågpuls de första 30 kilsarna och sen helt enligt dagsform och humör. Vad lågpuls innebär vågar jag inte säga med någon noggrannhet, men det har nog legat över 6 min/km på senaste tiden.
Vore kul om någon mer ville hänga på. Men blir nog iofs kul ändå, föreställer jag mig livligt.
Återkommer med rapport, så steja högst tjuund!

Teneriffamaraton skulle från första början inte vara nå rekordförsök. Jårs truli hade ju t.o.m prickat in kankaanpää enkom för att klara en tid som tillfredsställer denna säsong, just för att inte riskera att hungra efter prestation på semppu. Och tur var det. Då vi lände an till santa cruz, där maratonet hölls, var både backarna och hettan synnerligen övertygande.

Som en parentes (!) kan nämnas att santa cruz är en utomordentligt trevlig bekantskap. Och positiv överraskning. Rekommenderas varmt! Vecka-vecka hade varit helt bra, fast nu hade vi fyra dar där och tio här på americas så det får duga.

På fredagen körde jag en testlenkki i värmen och backarna. Märkte direkt att jag inte klarar värmen speciellt imponerande. Det var alltså kring tretti grader, givårtejk. Sakta slöjoggtempo men pulsen högt bland molnen. Övriga förberedelser voro vila och en himla massa mat.

Själva maran hölls på söndan, femtonde. Start redan 9.00. Fast då var det redan över tjugo grader varmt och strålande sol. Bra stämning med trummare och musik och ivrig spiikär. Tyst minut för parisarna. Sen *pang*

Första tredjedelen gick i stan. Av ½-maraslingan, som sprangs två varv av oss maratonare. Först längs havet rätt platt ett par km. Sen bland kvarteren, mest uppför och utför. Inte brant som i svårsprunget, men nog så rekordfart hade varit omöjligt också i sval temp. Utför var skönt, men uppför tar alltid mycket mer än utför ger. Andra tredjedelen gick längs havets rand ut mot, men inte ända fram till, san andres. Det var mestadels uppför, med en relativt sval havsbris mot sig. Sen tillbaka samma väg, mest utför med den svaga vinden i ryggen. Ohyggligt hett redan första varvet.

Första två tredjedelarna av första varvet var bara löpnjutning i den relativa svalkan och sköna stämningen. Kände mig stark och pigg. Höll hyfsat tempo, men inte så hårt som om jag hade varit ute efter rekord. Bra vätskekontroller var tredje-fjärde kilometer. Små flaskor så lätt att dricka och hälla på armarna.

(fanns också sportdryck och frukt på andra varvet)

På väg tillbaka mot varvning började värmen ta ut sin rätt. Då märkte jag för första gången att det blir en tuff dag, riktigt på riktigt. Snudd på illamående och allmänt matt av hettan. Kollade pulsen och fick bekräftat att det inte var bara hjärnan som försökte bluffa mig att stanna. Bestämde mig för att gå vid varje koll, medan jag dricker. I en uppförsbacke började farbrorn framför mig gå. Det tyckte jag var en god idé. Sen började magen krampa. Vid följande vätskekontroll ville den inte ta emot vatten eller banan. Fick gå ganska mycket innan den lugnade sig. Såg min kära fru och hojtade till henne att idag tar det över fyra timmar, så hon inte skulle behöva vänta så länge i onödan vid målområdet. Någon tanke på att bryta hade jag inte, utan tänkte ta det i den takt det går. Gärna så det är så njutbart som möjligt. Försökte, med viss framgång, uppmärksamma skillnaden mellan yttre -värmen- och inre -hur jag mår- omständigheter.

Vid 30+ km började huvudet värka. Försökte först trycka i mig energigelen som följde med startpaketet. Piggnade till rent allmänt, men ingen effekt på huvudvärken. Nästa förslag var salt. Hade grovsalt med. Men vågade inte ta förrän vätskekontroll var i sikte, eftersom jag inte hade något eget vatten med. Saltet smakade gott, vilket väl nog var ett tecken på att det behövdes. Och det hjälpte. Vid 33 km började jag frysa och slutade svettas. Det har ketaskompisen, folke j, varnat för. Så jag bestämde mig att gå till nästa station, även om jag annars mådde bra då. En flaska sportdryck och en flaska vatten, sen kom svetten igång igen. Diggade havsbrisen, även om det var mycket varmare nu, säkert kring tretti? Efter vändning vid 35 kom den lilla vinden i ryggen och då blev det tufft. Riktigt riktigt tufft, medlutet till trots. Gick och sprang om vartannat. Kändes helt ok att springa ett tag, men sen kom illamående och/eller yrsel. Då gick jag en bit igen. And on and on..

Närmare mål bestämde jag mig för att spurta en smula på slutet. För att försöka övertyga polarklockan om att också gamlingar nog kan få pulsen över 170. Från sista vätskekollen gick jag till 40-märket, varifrån jag joggade till 41-märket, varifrån jag spurtade till mållinjen.

Lippis i högerhanden och handen i vädret, över mållinjen. Äntligen. En av de tuffaste marorna hittills, trots sämsta tiden hittills. Nöjd! Det var ju målet som var målet den här gången. Ta sig igenom trots hettan och backarna. Dels såklart att inte bryta, hur bra idé det än kunde förefalla mellan varven. Men också att hålla sig såpass pigg att man inte tiltar -fanns nog exempel på såna också- eller blir plockad av banan av uppmärksamma funktionärer. Tvivlar på att jag var i riskzonen, men hävdar att det i sin tur beror på välanvänt omdöme. Man kanske blir klokare med åldern trots allt?

Efter målgång hittade jag min kära fru tämligen bums. Nej nu ljuger jag. Det var hon som hittade mig. Hon hade jeppismarans målgång, då jag måstade lägga mig och lyfta benen för att inte svimma, i minne och ville finnas till hands om jag skulle dacapoa. Själv såg jag hur killen före mig sjönk ihop direkt efter mållinjen och kom ihåg att fortsätta trampa på stället för att hålla igång vadpumpen så inte all blod stannar i benen. Det fungerade alldeles ypperligt.

På väg tillbaka till hotellet stannade vi till på en lämplig servering, för att förverkliga moroten. En stor kall öl. Hade sett fram emot den under de sista kämpiga kilometrarna. Den satt precis så bra som jag hade drömt om!

(enjoy responsibly)

Sen bjöd jag i vanlig ordning supportrar och serviceteam på skumpa. Cava denna gång, för det var ju inte PB direkt. Sluttiden -tror jag- nå 4:13, alltså t.o.m sämre än min första mara i kåkkelby ifjol. För att hitta en sämre notering måste man gå ända tillbaka till stockholm ultras maratonmellantid på 4:27 likaledes ifjol. På kvällskvisten for vi ut och njöt av denna resas hittills bästa mat. Ojojojj vad det satt bra!

Bra start på semppu och livetefterfemti. Och nu har vi landat i americas, redo att ta ut leposteget! Vet inte när jag har passligt att ladda upp denna berättelse, men sen lär det ta ett tag innan nästa inlägg. Så det räcker att steja lite lagom semi-tjuund..

ps:passar på och laddar upp denna jutska nu då jag råkar ha uppkoppling. Kan också passa på att meddela att det finns mycket och god mat här. Osäkert huruvida vi ryms i planet sen, kanske måste stanna kvar?

över strecket

Två jobbdagar och två korta lätta lenkkiar hittills denna vecka. Ullmaxspetsade lenkkiar, för att värmeöva. Få se sen om det hjälper tess. Ikväll tjugofem över åtta, givårtejk, kravlade jag mig över det ödesdigra strecket. Sannolikt i bastun. Och här är jag nu. Tycks lustigt nog överleva, av allt att döma. Fast i skepnad av gubbe. Farbroderliga åren är ohjälpligen förbi. Janå, det får väl gå det också.. nååleess.
Jobb ännu imorgon, sen bär det av så småningom. Teneriffamaraton på söndag 15e. Inte lördag 14e som det stod i tidningen. För du måste minnas att komma ihåg att följa med, här borde du hitta live-träkking. Glöm inte köpa popkorn. Och limo. Sen är jag ju känd för att bjuikka supporten på skumpa. Men det gäller tyvärr bara de som följer på ort och ställe. Och där väntas vara varmt och eländigt, så kan inte rekommendera :o(
Packad och klar, är jag inte än. Men redo att börja. Vet lite humhum ditåt vad jag ska slarva med. Tävlingsklädsel ännu osäker. Eller ganska temmärligen säkert att jag ska ha kläder, men vissa detaljer ännu osäkra. På fötterna dock FajvFingärs, så mycket är klart. Och på kraniet najkiilippis. Eventuellt något däremellan också. Kanske firasvästen, från öppet kafferi?

(bilden från prisangöppning, med högtidliga tal och stuff)Nu skall jag stappla iväg till fejsbuuuk, och se om nån har kommit ihåg att gratulera en usel gubbe. Knappast. Janå då blir det att krypa till kojs med håten i gralsen och försöka vara tapper.
Och med tiden bli en grinig gammal gubbe. Långsiktigt mål.
Åålrajtski denn. Steja tjuund! Och följ med hur fd farbrodern klarar av det utmanande gubblivet..

"ari-50"

Den döende veckan har som planerat blivit lindrig i ketasbemärkelse. Lugna korta pass. Dock i onsdags hård stoppurad brorunda, som lustigt nog hade räckt till för att knäcka gammrekordet. 57:27 blev det. Knappa minuten sämre än det rätt färska nyrekordet från före kankaanpää, men bättre än 57:34 från vejbäkkvenn 1987. Najs i mörkret.
I fredags lufsade jag en halvhjärtad halvtimma på löpande band, i hopp om svetträning. Men inte blev det nu så svettigt. Och varmt på prognosen till Santa Cruz, så man borde värmeöva. Därför drog jag på mig det nyinförskaffade vinterunderstället för gårdagens morgonlenkki. Det blev svettigt nog. Vi tog en förefrukost jeppis-runta med folke j. Dels går starten för teneriffmaran redan 9 och dels ville jag ha undan ketaset i god tid så jag finge förbereda kafferiet för öppet hus. Efter rundan ännu bastu, som grädde på mosaiken. Faktiskt känns det nog att kroppen börjar bli återhämtad efter lugna veckan. Blev mer än 20 kilsar mindre än veckan före.
Öppet kafferi
Efter en sen brunch diskade jag bezzerans vattentank, backflushade maskinen och rensade compaken med kristallpulver. Fyllde hoppern med färska bönor. Och diggade en testshot, innan jag utlöste "kafferi is open"
Ganska många besökare i en lagom jämn ström. De flesta tog sig tid att sitta en stund och umgås. Kafferisten hade fullt upp, och det var ju nålite idén med det hela. Hade bestämt -och förverkligade- att ta det lugnt och laga kaffidrinkarna i lugn och ro och med koncentration och ordning. Blev nog ändå rätt tungt mot slutet. Att hålla reda på beställningar, vem som skulle ha vad, och att komma ihåg vem som hade fått och inte fått. När alla på plats varande hade fått åtminstone en första kopp, öppnade jag en skumpa för att fira det, innan jag frågade efter påtårsbeställningar. Har aldrig lagat ens i närheten så mycket kaffi på en och samma dag. Kul. Och tack för prisanger och uppvaktningar!
Den kanske oväntadaste stog jössi f för:

alltså på rittit, är det tänkt att jag ska lära mig spela bluesharpa? Det måste ju vara ganska väldigt mycket svårare än att lära en gammal tik dansa argentinsk tango på slak lina. Våj huhhu. Janå, jag ska försöka. Kanske får visa vad jag lärt mig på sextiårskalaset. Eller får jag på mig till huntti?
På seinon satte sig också kafferisten ner tillsammans med kvarvarande gäster. Och så diggade vi en smula jatkot. Mycket trivsamt det också.
Bra sätt att fira femti. Kan rekommenderas. Men fuska inte med kaffikvaliteten!
Nu är det inte nå mycket arbete eller löpning kvar till avfärd. Än mindre till själva femtistrecket, på tisdagen.
Åålrajtski denn. Steja tjuund så får du höra om resfebern stiger som väntat. Eller om farbroderlig förvandling och gestaltad gubblighet botar sådant!

långlenkki och nedtrappning

Denna vecka har det blivit ganska många kilsar löpta. Lugna distanspass och onsdagens hårda brorunda. I fredags faktiskt en halvtimme på löpande band. Och igår enda långpasset som ryms mellan marorna, kankaanpää och teneriffa. Har drömt om kåkkelby home-run sen sista yammutrippen, men motvinden kändes inte lockande. Därför fick det bli en krumbuktad jeppis-runt variant istället. Kåkkelby home-run är cirkulus 34,5 kilsar i sin kortaste version, så jag siktade på något i den stilen. Blev mycket mitt i prick: 34,51 km enligt gps-klockan.
Inför förra maran minskade jag inte mängd nästsista veckan. Tess. Men den här gången tänker jag minska rejält. Allt enligt samma metod. Hur är det möjligt? Det är möjligt eftersom metoden ifråga är den gamla goda lyssna-på-kroppen-metoden. Och kroppen säger att nu är det dags att trappa ner och ta en lätt vecka. Planen lyder vanligt antal, men minskad distans. Nog tuff brorunda på onsdagen dock, vilken är avsedd som sista effektpasset före teneriffamaran.
Igår fick jag också ta del i en fin whisky-tasting. Med läcker mat och helt übersuperb bastu. Idag har det inte behövts nå långlenkki. Lite utomhuspyssel och kafferostning räckte gott. Samtidigt diggade vi sistorna av gammkaffi, så det gick jämnt ut. Imorgon får jag avsluta fastadygnet med ultrafärskt kaffi, najs! Och på lördagen ska eventuella intittare på "ari 50- öppet kafferi" få tejsta riktigt rejält och färskt goovkaffi. Själva femtiårsdagen är tisdag 10.11, men inte ids jag ha kaffibjudning en sketen tisdagskväll.
Åålrajtski denn, steja tjuund nu då så får du ta del av de sista stapplande stegen av farbroderlig tillvaro!

barfotalöpning i höstmörker

Pågående vecka löps i återhämtningens tecken, som sig bör efter en rejäl maratonurladdning. Enbart korta lätta pass hittills, förutom en pulshöjande brorunda i onsdags. Den gick tre minuter långsammare än förra veckans rekordbrorunda. Inte oväntat. Glad att jag knäckte gammrekordet före kankaanpää.
Igår traskade jag iväg till folke j:s. Därifrån ketade vi tillsammans ut till fiskehamn och tillbaka. Jårs truli barfota och med pannlampan på. Hoppandes att det skulle hinna skymma innan vi var tillbaka, så man finge testa dess duglighet...
(den är avsedd för barfotalöpning i mörker)
...och det hann det, mer eller mindre.

Tvivlar dock på att den ska kunna förlänga barfotasäsongen nämnvärt. Inte gjorde den så stor skillnad, sist och slutligen. En skön lågpulslenkki, icke desto mindre. Sen bastu och folkes supergoova älgfärsburgers, Superb afton!
Dagens plan ser inte heller tess nå illa ut. Jeppis runt -förhoppningsvis tillsammans med lillebrodern- och sen vedabastu och grillat. För att fira kära svägerskans tiekilsarseröveri. Bra jobbat L8!
Återhämtningen tycks på god väg. Pulsen per ansträngning har sjunkit sen början av veckan och lusten att trycka på i steget har återvänt. Löpglädjen fanns där redan från i måndags.
(njöt så mycket av ketaset före kankaanpää, så jag nästan ångrade att jag hade anmält mig, i befaran att njutningen skulle vara reducerad efteråt. Falskt larm dock!)
Dagens jeppis-runt blir i FajvFingärs. Huruvida nya eller gamla ännu öppet. Borde å ena sidan kunna lita på de nya vid det här laget, efter tre genomförda maratonar i dem, med allt mindre skaverier. Efter kankaanpää sgs inget. Vill å andra sidan inte riskera att inte kunna använda dem på nästa lördags planerade kåkkelby-home-run. Kankse gammfajvisarna idag, djast in kejs.
Ehuru glad att jag körde ett par år helt utan tracking och sen ett par med lumians sportstracker, måste jag nog tillstå att det är urkul med puls/GPSklocka. Och intressant. Ser ivrigt fram emot kylsköna höstlenkkiar fram tills teneriffadags. Tänker nog försöka vara i god form, även om den maran är avsedd som turistupplevelse snarare än prestation. Större njutning ju bättre kondis, även submax.
Den formen tänker jag sköta genom hyfsade distanser lågpuls samt en hård brorunda per vecka. Och om jag skulle förmå mig att pricka in ett pass löpande band per vecka, för att påminna kroppen om svettandets svåra konst, vore behövligt.
Åålrajtski denn. Steja tjuund och håll dig informerad. Kommer löpglädjen att hålla i sig? Blir löpande bandet av, eller går det av? Är barfotasäsongen över? Allt detta och mycket mycket mer, får du veta i nästa nummer av klokfarbrorns välvalda väsentligheter!

eftersnack och bonusbelöning

Mitt förra inlägg tycks ha försvunnit spårlöst. Janå om du inte hann läsa så var det mest skryt om maratonketaset i kankaanpää. Där jårs truli förbättrade PB med sju minsar, till 3:34:42. Sammanlagd förbättring i år är ynka en sekund från 16 minsar.
Men redan 3:40 underskritt hade räckt till belöning i form av gps&pulsklocka. Lovat och gjort. Idag var jag och handlade och vandlade med stefan b på en lokal sportaffär. Man ska stöda lokalhandeln, kom ihåg! Hade hoppats att han skulle ha någon bra modell utan pulsbälte, men kanske de behöver utvecklas en smula ännu? Blev en polar M400 med bälte och allt, förmånlig och innehåller nog allt jag behöver och lite till

Blev en liten test- tillika återhämtningsrunda ikväll. Tillsammans med folke j. Sakta och njutbart i den sköna kvällsluften. Benen oväntat pigga, men farten låg. Och pulsen likaså, 133 i snitt. Kul att ha ny grej att pleja med.
Efter åbo var det föga tvivel om att uthålligheten behövde åtgärdas, så tungt som det gick på slutet. I kankaanpää verkade den delen tåjma, det var flåset som begränsade farten till de delar jag behövde sakta ner. Om jag tolkar saken rätt så är det hårda högpulspass som kunde ta hand om den flaskhalsen och providera nästa steg framåt i utvecklingen. I så fall blir det inte enbart lågpuls i vinter. Som i förra vintras. Utan också nå tuffare pass mellan varven. Kanske nån sorts intervaller på löpande band. Fast jag inte är nån stor vän av intervall. Men jag behöver ju förättra, om inte port ellen ska förbli oöppnad. Hemska tanke. Men mest lågpuls blir det nog i vinter, hursomhelst. Mörker och snö-is lämpar sig trots allt bäst för sånt. Och skönt är det.
Igår hoppade jag över både qigong och stretch. Hade inte explicit planerat att qigonga, men det hade hört till default. Däremot hade jag tänkt stretcha, som återhämtningsinsats. Kände att beslutsamheten var utmattad. Minst lika hårt som kroppen. Kanske den behöver vila också. För man använder nog den (pannben, sisu, spirit, beslutsamhet, självdisciplin, vilja, juneimit) då man springer ett maraton. Åtminstone om man springer hårt. Eller bonkar och ändå kämpar sig i mål. Då blir den trött, precis som kroppen blir trött. Ska försöka minnas att inte ha nå stora åligganden och åtaganden dagen efter långa tunga lopp. Typ maror.
Åålrajtski denn, steja tjuund och följ med hur återhämtningen framskrider och hur jårs truli börjar komma överens med nya träningsleksaken!

kankaanpää XI - farbror ari VII

*detta inlägg tycks ha försvunnit, så jag postar det på nytt*
Ingen ururslig natt fre-lö, men något ytlig sömn och ofta vaken pga nils som väsnades högt vid minsta lilla antydan till ljud inne eller utanför huset. Och resfeber samt tävlingsnerver. Tidig väckelse ställt på 5:45, men vaknade redan halv sex och steg upp då. Chiayoghurt med caschew och gojisar, nålite frukt och massvis espresso. Sen iväg. Plockade upp björn s, som utgjorde trevligt sällskap. Så bilfärden gick i ett stycke huj. Snabbstopp i juustoportti och shoppade en sån där aloeveraflaida för en dos extraenergi och hydrering. Den insmuttades under resten av åkturen. Framme i kankaanpää, närmare bestämt niinisalo, i god tid. Tog det lugnt med ombyte, chillandes och insupandes inspiration. Vaselinade nipplor och compeedade fötter. I väntan på att fjärilarna skulle komma och initiera uppvärmning. Som blev ett par kilsar riktigt lös jogg. Hyfsat kyligt från förmiddagen. Jårs trulis mundering bestod av korta tajts...
(man ser ganska lustig ut, men sen man en gång testat grenskav så bryr man sig inte)
...långärmad paita och såklart FajvFingärs. Hade också bälte med telefonfack och två 1½ dl:s vattenflaidor. Och najkiilippis.
*hep*
Så tassade halvmaratonisterna iväg, i en hisklig velocitet.,
Kvart kvar. Speakern drog lite stats och stårjor om legendariska finska maratonister. Intressant.
*hep*
Så tassade vi iväg. Vissa i hisklig och de flesta i måttligare velociteter. Det var ojämförbart folktätaste maran för mig hittills. Under första kilsarn eller två var man faktiskt bromsad av klungor. Nå min intention var att verkligen börja lugnt, så kanske lika så bra? Fortsatte också hela första varvet i lugnt och behagligt tempo. Det brukar alltid gå snabbare än det upplevs och jag ville sannerligen inte vara så fimpad på slutet som i åbo. Trevlig fyravarvs bana, utan egentliga utmaningar. Mycket folk på banan och en del runtomkring. Började plocka ryggar redan första varvet, trots lugnkörning. Vid varvning fick jag syn på raceklockan. Den visade på drygt 55 mins. Kalkylerade ihop till >3:40 med fortsatt samma takt, vilket var en smula oroande, med tanke på att jag alltid har positivsplittat...
(alltså löpt andra halvan långsammare)
...och jag tyckte att det inte gått snabbare än det kändes, vilket det alltså brukar göra. Janå, var ju helt oberörd fysiskt, så jag planerade att öka på andra varvet. Utan att förta mig. Rev åt mig en liten banskustump och tog några klunkar av det medhavda H2Oet, fast jag inte var hungrig eller törstig ännu. Tryckte på kanske lite hårdare än jag hade tänkt under första halvan av andra varvet, såpass att jag blev tvungen att sakta på andra halvan. Förväntade mig ändå rejäl förbättring av varvtid. Klockan visade på >1:49 alltså förättring, men blygsam. Började misstänka att något är fel. Det är trots allt inte min dag, fast förutsättningarna borde vara mycket bättre än i åbo. Vad snopet! Hade icke desto mindre fortsatt plocka ryggar hela andra varvet.
Tog igen en banskubit och lite vatten. Och petade i nästa växel inför tredje varvet. Igen hårdkörning första halva och tvungen att lugna på andra. Det var flåset som begränsade och framtvingade nerlugningarna. Inför sista varvet hade klockan fått fnatt. Visade 24 minsar. Trodde först att de hade nollat och böjat räkna differans, efter att segraren kommit i mål. Men det kan inte stämma, för segraren verkar ha kommit i mål på nå 2:37liknande. Nåväl tänkte jag. Kanske lika bra att inte veta hur man ligger till. Kunde ha varit nermuntrande och försvagat fajtingspirit inför sista varvet. Istället kunde jag nu roffa åt mig ännu en banskustump och glupa några klunkar vatten. Och lååncha min plan för det ultimata varvet "spelar ingen roll hur det känns nu, för det är sista varvet" Igen hårdkörning första halvan. Vid vändning -egentligen vid fyrakilsar- glupade jag nästsista vattenskvätten och måstade lätta på gasen igen. Till saken hör att man fick vinden mot sig och hamnade i motlut, ehuru bägge lindriga, efter vändning. Så det kändes alltid tyngre där. Efter varje bananstump hade jag känt mig piggare. Om det sen berodde på att jag lufsade saktare och därmed vilade, för att få ituggat den, eller för att de gav energiboostar, vet jag icke. Därför bestämde jag mig för att ta en stump vid sista huoltopisten vid 7-kils, för att orka uppbåda till en värdig avslutning. Glupskade även i mig sista vattenskvätten där. Också på tredje&fjärde varvet hade jag plockat ryggar. Det var inte lika tätt längre, men man hade nog alltid något i sikte. Och det hjälpte nog omåttligt megamycket. Precis vad jag saknade i åbo, Och de flesta andra maror jag bedeltagt. Vet inte om det gick snabbt på slutet, men åtminstone var ansträngning och spirit hög. Kände mig stark och tänkte att den relativa spurten kan vara det som skiljer över 3:40 från under.
Inte alls känslan att kilsarskyltarna kommer allt glesare och målet verkar glida längre och längre bort. Som i åbo, Mycket tack vare ryggarna. Man plockade en rygg i taget, inte en kilsar i taget.
På upploppet slet jag av mig lippisen och över mållinjen sträckte jag upp handen i nöjd målgångsgest. Fick en medalj i ena handen och en kopp slisksaft i andra. Sällan har väl en sliskofob så uppskattat något sliskigt. Träffade på björn, som frågade är du i mål redan? Ja här är jag. Hur gick det då? Inte den blekaste aning.. Vi gick bort till var man såg klockan; 3:35 och något. Åhå! Då måste jag ju ha kommit inte bara under 3:40 utan tilåmed under 3:35. Är det möjligt?!?
Det var det tydligen. 3:34:42 och PB med över sju minsar. Och min första negative split på maraton. Andra halvan på 1:45, vilket bara är dryga minuten från mitt ½-mararekord.
Alltså stämde det. Trots tvivlen i början. Att omständigheterna var gynnsamma och kroppen i skick.
Nu känns 3:30 inför nästa säsong inte lika ounderskridligt längre. Även om det är en värdig utmaning.

Oktober är en bra maratonmånad. Och kankaanpää ett bra maraton. Bra bana, om man som jårs truli diggar flervarvsbanor. Lagom mycket deltagare. Och väloljat arrangemang som tåjmar. Det var elfte gången det ordnades. Och mitt sjunde maraton. Alla i FajvFingärs. Har ingen tanke på att springa maraton i något annat. Eventuellt barfota nån gång i framtiden, om fötterna blir så tåliga. Vore koolt!
Hemresan gick bra och fort. Hade ju reservkusk om skulle behövas. Men det gick bra och vi tog den i en stint. Väl hemma hade kära frun finskumpan kall och goovpizza på gång, najs!
Själva maran klarade jag på 3 dl vatten och sammanlagt ungefär en banan. Billig i drift :o)
Solen känstade stark, trots att den inte orkade klättra speciellt högt. Hög som en husbil, var däremot jårs truli på slutet och efter loppet. Det sitter i ännu idag, kroppen känns behagligt endodrogad.
Åålrajtski, steja tjuund och följ med hur återhämtningen framskrider efter denna utomordentligt tillfredsställande urladdning!

maratonafton och ny hemlig övning

Ingen liminhet efter onsdagens hårdlenkki. Till all lycka. Så kanske jårs truli kan hoppas vara någotsånär i slag imorgon. Har sovit mycket bra hittills denna vecka, och långa nätter. Räknar kallsinnigt med kort och orolig natt den kommande. Resfeber och tävlingsnerver. Och en massa doggar i huset. Men ingen sömnskuld i botten och det känns najsli. Visar sig också att jag får sällskap på köran. Björn s, som ska keta halvan, kommer med. Tycker iofs nålite synd om honom som får vänta många timmar efter egen målgång, innan kuski är färdig med sitt. Men trevligt för mig, att inte behöva köra ensam.
I sikte således PB, vilket idag skrivs 3:42:30. Eller eventuellt 3:42:18 enligt juoksijalehti och det kan tänkas vara gällande chiptid från åbo. Bäst att klå den, djast in kejs.
Det räcker till finskumpa, låt oss säga under 3:42. Men skumpa får jag i vilket fulla fall. För brorunderekordet är väl värt att fira, om jag så skulle DNFa i kankaanpää. Egentliga målet, som jag hoppas på i ohemlighet, är under 3:40. Kan inte avgöra hur realistiskt det är, så vågar inte kaveera nå. Men hoppas. Och som motivationsmorot har jag upprepat bonusdiilen från åbo. Om under 3:40 så får jag skaffa pulsklocka med gps...
(har inte använt pulsklocka på många år)
...inget jag absolut behöver, men ibland tycker jag det vore intressant. Och smidigt att inte alltid måsta slarva med sig smartfonen med sin sportstracker. Säkert kan man lära sig nå intressant av att ha koll på pulsen dessutom. Men kanske vi sku göra undan ketaset först, innan man vänjer sig för mycket vid tanken?
En annan morot är att knapra in på ingo j:s försprång. Han är lagom mycket bättre än jårs truli, för att ha som nån sorts hare. Kaveerade i början av året, att vår maratonPBdifferans skulle vara mindre efter denna säsong än före. Har förvisso minskat den med en minut eller så, men det känns inte speciellt betryggande. Ingo sprang i italiten i söndags, men öppnade visst för tufft, så det blev ingen bättring där. Ehuru imppande resultat ändå.
Så småningom ska jag börja packa, så allt är klart till imorgon bitti. Tidig väckelse!
Nu ska du bums avboka alla åtaganden till imorgon. På förmiddagen kan du gå tll butiken och shoppa popcorn och limo. Och halv tolv slår du dig ned i soffan och följ med lajv! Lÿÿd!
I belöning får du ooooliiidlig spänning. Och här den tredje av de tre hemliga fotövningarna:
Du ska alltså alternativt lyfta stortårna och resten-av-tårna. Viktigaste delen är när du pressar stortån mot underlaget -obs platt, inte spetsen- och häver upp de andra. Kläm till på slutet, som i de tidigare övningarna.

Denna här borde inte ens vara speciellt svår att "hitta"?
Åålrajt, steja tjuund för snart nog kommer berättelsen om kankaanpää-keikkan!

gammal äntligen äldst

Idag var det dags för femte etappen på min brorundautmaning. För den kortminte låt oss rekapitulera:
Vid vidpass 22-års ålder, som ivrig motionär, satte jag personbästa på min vakiolenkki "brorundan". Den är kring tolv kilsar lång. Och rekordet då löd 57:34. Råkade härom året hitta en gammal träningsdagbok, så därför vet jag. 2010 när jag fick igång löpningen igen, efter långt uppehåll, gjorde jag brorundan på 1:27. Då känstade det långt till rekord, fast jag mindes att den gick under timmen i fornstora dar. Före det året var slut -med lite mer kilometrar i ryggen- testade jag en viidipi brorunda, klarade då 1:08:något. Verkade inte görligt att på livets höst utmana gammrekordet på allvar.
Men det var före FiveFingärs och barfota drabbade mig, och jag håkade att det kan vara förfärligt roligt och njutbart att keta.
Efter åbomaran (12.9) kom jag på att skulla ha brorundan som veckans effektpass. Med gammrekordet som mål. Att slå det alltså. Det skulla ske före big fajv åo. 10.11. Från första etappen, som tog över 1:01, räknade jag ut att c. 40 sek per vecka behöver putsas. Och hittills har det gått bra. Var med 59:18 förra veckan typ sju sekunder före planen. MenMen. Ett par faktorer har dykt upp, görandes slutspurten vansklig, för att utbrista sig varsamt. Ett är mörkret. Det är svårt att springa fort i mörker, även om gatlyktor gör det okompakt. Tycker jag åtminstone. Janå svårt att springa hårt är det hursomhelst, men du begriper var jag menar. Möjlig halka ska vi inte ens tala om. Utan andra faktorn är att jag råkade bli anmäld till kankaanpää maraton, som inträffar 17.10 alltså kommande lördag. Det betyder att de kommande veckornas onsdagar knappast kommer att hitta gammfarbrodern i någon strålandare rekordform. Alltså inte läge att satsa på gynnsam river.
Fanns bara en sak att göra: åål in ikväll!
Gaskade upp mig med en arg och krigisk dans. Och sen försökte jag hitta på en massa faktorer som talade för möjligheterna till kvick runda idag. Kom på några:
-har ju hindat med några hyfsat hårda brorundor redan och nån gång ska de väl ge utdelning, kanske?
-utmärkt före (var det iofs förra veckan också)
-var jag inte ganska tung i huvudet av förkylningen förra veckan?
-ingen långlenkki i veckoslutet att återhämta sig från + mycket lätta korta lenkkiar hittills denna vecka för att ladda upp till ikväll samt lördagens mara.
-slutade fem, så torde hinna hela i dagsljus, givårtejk.
-kniven på strupen-motiverad av förekommen anledning.
Taggad och intalad att det kan gå, lufsade jag iväg på uppvärmningsrunda runt kvarteret. Knäppte igång stoppuret när jag steppade på det gällande brunnslocket och swoooschade iväg som skjuten ur en kanon. Före ½-vägs tog jag av pipo och vantar. Efter halva, när jag svängde söderut på omfartsvägen, kavlade jag upp ärmarna. Och påbörjade den lååånga slutspurten. Stånk och flås. Smidigt över kållbyvägen utan att bli desto överkördare. Fridhemsvägen kvar.. *kaplånks* lät det när jag stoppade uret. Och påbörjade nedjoggen. Såg jag rätt?

Jeeeee!!!sss!!
Missionen ackomplischerad, Gammal är äldst. Äntligen. Duktig farbroder. Hög som en husbil. Och nöjd och stolt.
Huruvida en viidipi tolva är optimal onsdagsuppladdning inför lördagens maraton, låter vi vara ospekulerat.
Åålrajtski, någon ny övning får du inte idag. Men steja tjuund för jag återkommer imorgon eller övermorgon med stämningar inför kankaanpää samt den tredje hemliga övningen!

lillebrorsapporteringsrapportering och nytt hemligt tips

Jårs truli klarade som sagt brorundautmaningens fjärde etapp i onsdags. Tiden 59:18 var bara fjorton sekunder bättre än veckan före, men ändå inom önskad marginal. Lite börjar det nog skrämma, med två minsar kvar och tilltagande mörker. Det tycks nog vara svårare att springa hårt i mörker, än i dagsljus. En annan skrämmande aspekt är att jag nätt och jämt orkar keta tolv kilsar i den fart som krävs för att underskrida 3:30 i maraton. Och i mina hybriskaste momenter drömmer jag om att attackera den gränsen på allvar redan nästa säsong. Våjhuhhu.
På tal om ljus och ljushuvuden. Igår köpte jag en pannlampa. Jup, du läste rätt. Jag köpte en pannlampa. Nu har det slagit slint för gammfarbrodern? Janå kanske. Men min tanke är att se om ifall möjligen det kunde gå att förlänga barfotasäsongen en smula. Jag klarar nämligen inte av att keta avspänt barfota i gatlyktornas dunkla sken. Är nog långt ifrån övertygad att pannlampa ska utgöra någon avgörande skillnad heller. Men tänker testa.
På tal om barfota. Igår firade lillebrodern sin sjuttionde (!) konsekutiva ketasdag. Från noll. Tie veckor med löpning varindagaste dag. Och sin första tieliksarsknäck. Det gjorde han genom att bli dumpad av sin fru ute vid fäboda och keta mot staden. Som en heroisk räddare i nöden, eller onödan? slet jag med iver av mig skorna och ketade iväg ut mot fäboda...
(åhå, smärre dramaturgisk lögn där, inte hade jag nå skor på till att börja med heller)
...möttes där i slingrorna och lotsade hem honom till fridhemska hemmet. Där firade vi med skumpa och bastu och runners pizza. Kul.
Det gick bra att hålla jämn takt, så det ska nog säkert låta sig göras att anstalta fler gemensamma lenkkiar. Fast han repade till med en vass slutspurt, så jag fick ge mig på slutet. Får väl försöka visa att gammal är äldst nån annan gång.
På tal om ketassällskap. Imorgon blir det jeppis-runt tillsammans med folke j. Najs. Närmare en månad sen jag har ketat med honom senast. De har haft nå seisokkijutska på hanses jobb, så han har donat typ dyynirunt. I onsdags hade han ketat en tia tillsammans med sitt sisuporukka. Med samma snittfart som jag hade på min brorunda (c 12 kilsar). Han efter bara jobb å inge jogg och jag efter att ha kunnat keta så mycket det lustat. Är imppad!
De flesta förståsigpåare förespråkar drastiskt minskad kilsarmängd nästsista veckan före maraton...
(och nästan inga kilsare sista)
...och inget ketas om man är förkyld. Jag har syndat kålkkigt mot dessa regler denna vecka.
*känner mig nålite rebellisk*
En vecka kvar alltså till kankaanpää. Och anmäld är jag. Sen i torsdags. Tänkte på onsadgskvällen att om jag känner mig oförkyldare på torsdagsmorgonen än då på kvällen, så repar jag till. Känningen i skallen hade blossat upp efter den hårda brorundan, så jag kände mig nästan lite krasslig då jag damp i säng. Men på morgonen var det som om det hade vänt. Sen dess bara lite fjantig eftersnörvel.
Idag idkade jag sannolik säsongsavslutning med yammun. Evijärvi-småbönders-kautinen-seljes-nedervetil-krombi-öja-laamos tillsammans med vespande patric l, fast hans säsong slutar knappast ännu. Ganska kyligt.
På tal om kyligt har jag en kool övning åt er. Den andra i hemliga tips trion. Den aktiverar bl.a tibialis posterior, som hjälper till att stöda fotvalvet och ger plantarfascian förutsättningar att hållas frisk. Rekommenderar varmt denna lilla goding. Min kliniska erfarenhet säger att färre än hälften "hittar" den direkt. Så känn dig inte nermuntrad om du inte lyckas på första försöket.
(kan vara lättare att hitta rörelsen sittande, med obelastade fötter, men funktionellare att göra i stående sen)
Det du ska göra är att liksom förkorta foten, dra ihop den utan att kröka tårna. Precis som förra övningen är det effektivt att först dra ihop och sen knipa till. Spänna extra på slutet. Brukar som sagt bara göra fem upprepningar, men dagligen

Där har du att bita i. Återkommer så småningom med den tredje övningen i serien hemliga tips. Bikåås jåår fiit aar vöörtit.
Åålrajtski denn, steja tjuund så du inte missar!

långlenkki och hemligt tips

Efterlängtad långlenkki blev det, mycket riktigt, i lördags. Valde nya FajvFingärs, som börjar vara inkörda nu efter par-trehundra kilsar och ett par maror. Började genom stan via kyrkan och så söderut längs jeppis-runt. Skönt väder och bra fiilis med rändåmplej i öronen. Vid staffansnäs norrut till sandsund och sen av mot bennäs. Längs nya pedbanan, med gassande sol och vind i ryggen, kanske njutbaraste kilsarna på hela dan. Kände som att det gick rätt fort, men jag hade ettans växel som begränsande faktor...
(lite som sordin, spjeldet fast och 7-stegsandning)
...för hela rundan, så inte var jag oroad. Otroligt gass i oktobersolen. Svettigt värre. Sen norrut längs riksåttan(s pedbana). Kändes närmast som transportsträcka. Av någon anledning svårt att hitta en bra rytm. Vid edsevö vände jag åter mot jeppis. Och mot vinden. Svalkade skönt, men med facit på hand kanske inte optimalt att svettas värre först och sen kylas av ändå rätt frisk motvind. Har nämligen vetat av lindriga känningar i först hals och nu nos. Inte nå man-flu stuk, eller nåt sånt, men ändå. Jårs truli brukar sällan bli sjuk, men kan såklart ha nå lindriga känningar medan kroppen kämpar mot angrepp. Brukar väl egentligen vila när det är så, men så läste jag nånstans att man varken blir sjukare eller tillfrisknar långsammare om man tränar med smärre symtom...
(gäller känningar från hals och uppåt, om det far i bringan eller kroppen inte vill, så är det vila som gäller)
...förr inbillade jag mig att kroppen tar effektivare hand om angriparna om den får använda all tillgänglig energi till det, men tydligen inte.
Janå, efter tjugo sisådär hade jag något av en svacka. Benen började presentera trötthetskänslor. "nu redan känns det tungt och närmare hälften kvar" De bekanta tongångarna. I början hade jag annars också haft mina dubier, men då var det helt mentalt. Liksom hunnit bli ovan vid långa träningsrundor, hur ska det gå? Brydde mig inte så mycket om tankarna. Eller tröttheten i benen för den delen. Mårade åpå och var angelägen om att hållas i häppi-länd...
(så det -andningen ffa- får vara ansträngt, men det ska inte vara plågsamt eller kännas att man inte orkar detta nå långt till)
...fick fördjupad kontakt med- och känsla för det landet/tillståndet i SjuSjöar. Förefaller användbart. Häppi-länd. Uttrycket har jag stulit, från doctor Mark om jag minns rätt. Stavningen dock egen. Förr har jag liksom hamnat i skuld på långrundor. Och då har andningen blivit hårt ansträngd. Så jag velat byta växel. Men istället har farten bedarrat, ofta utan att andning eller ansträngning dämpats. I regel har andningen varit svårt att hålla i balans förr, på långa pass alltså. Antingen har jag blivit bättre på att hålla ansträngningen på rätt nivå, eller så har min aeroba bas blivit starkare. Eller kanske både och? Eller något helt annat?
Snart nog kom en endoknarkkick och allt var njutning igen. Efter järnbron vid fårholmen konstaterade jag att om det känns bra här ännu så kanske det inte kommer nå bonk. Har för mig att det brukar vara så. De gånger jag bonkat så har det nog varnat rejält redan i den trakten. Mycket riktigt kunde jag fortsätta vid gott mod via slussbroarna och ut mot schåman. Sen in mot gamla hamn och rundade mariahemmet, nästan misstänksamt undrande varför det inte blir nå tyngre. Tillbaka genom stan och hem, Tänkandes att några kilsar till hade nog gått bra, tilåmed slutspurt. Men inte idag. Förhoppningsvis. Kanske. Troligen, maraton om två veckor i kankaanpää. Så inte läge ta ut allt, om man inte måste. Blev ett bra långpass och fiilis minst lika huippu efter, som inför. Nästan 38 kilsar.
Inget speciellt denna vecka hittills. Utom att det kyliga vädret är skönt att springa i. Imorgon dags för nästa etepp av brorundautmaningen. 59:32 utgör time-to-beat. Och target är 59:25 om jag nu händelsevis räknar rätt.
Fötterna trivdes bra i nya FajvFingärs denna gång. Lindrig ömhet där de värsta skaven fanns, men ingen blåsa efteråt. Och fötterna blev, precis som efter åbo, inte ens sjuka. Lagom trötta, iofs. Förr har de alltid blivit sjuka på långa pass och lopp. Barfota- och FajvFingärslöpningen stärker fötterna och gör dem uthålliga. Men så har jag också infört ett litet träningsprogram som jag utför dagligen...
(gjorde förr sporadiskt, men sen 10/8 nästan varje dag)
...och där kommer vi osökt in på dagens hemliga tips. Den första av de tre övningar jag gör. Aktiverar och stärker den utomordentligt viktiga adductor hallucis. Stå med fötterna nära varann. För ihop stortårna och "knip till" så du pressar dem mot varann med kraft.

 Kunde skriva ett eget inlägg om denna viktiga krabat. Kanske en annan gång..
Brukar själv göra bara fem upprepningar av varje övning, men som sagt dagligen.
Åålrajtski denn, steja tjuund om du vill lära dig de två återstående övningarna. Och få reda på hur det går i morgondagens utmaning!

brorundautmaning etapp 3, samt med mera..

Det kan ha inträffat, understundom, att någon smärre språklig frihet har låtit sig tagas av jårs truli. Vid ett eller annat enstaka tillfälle.. kanske? Janå, nu är det slut med det. Omedelbart. Oåterkalleligt. Och undantagslöst!
Under veckan skulle jag nämligen skriva ett utlåtande. Ett helt vanligt fysioterapiutlåtande. Åål in ö dejs vöörk, nuhen fänsi. Och kom på mig själv med att huliganisera. Fick skärpa och koncentrera mig för att skriva sakligt. Saakeli! Så nu är det slut på det roliga. För i erkänslighetens namn diggar jag språkhuliganism en liten smula. Janå bra nyheter för dig, som får så mycket lättare att läsa och förstå. Och huliganen i mig får söka utlopp annorstädes.
(och nep, jag tänker inte väcka fetabeta från de döda)
Med ketaset har det varit mestadels lugnt denna vecka, som återhämtning efter söndagens SjuSjöars...

...med mikrolänkar och så onsdagens brorundautmaning.
Det var således tredje etappen av brorundautmaningen. Förra gick på 1:00:45 pricke precis enligt schema. Det var alltså time-to-beat i förrgår - helst skulle det förbättras med 40 sek. Bra gick det. Tiden blev 59:32, alltså dryga halvminuten i bonus. Blir intressant och oliidligt spännande att se hur det går nästa vecka. Gissa vad du behöver göra för att få reda på det!
Idag trippade jag en halvtimma på löpande bandet. Intimiderad av höststormen. Det räckte för att få hett om fotsulorna. Och tråkigt. Äh, inte ska jag klaga. Rändåm plej i öronen och sällskap av ingo j på bandet bredvid i början. Tänker dessutom försöka få till ett inomhuspass i veckan, eller så, för att hålla kroppen van att svettas inför teneriffa.
Men tacka vet jag utomhus. Och långlenkki. Imorgon Äntligen dags för en långlänk. Första på jag vet inte hur länge. Troligen ännu längre?
Alltså sen sommarens enda riktigt varma dag. En fredag. Då min planerade 50 kilsare slutade i en snöplig 30:a. Sen dess har jag inte sprungit några långlänkar. Ibland 20-25 km. De senaste par månaderna max en > 20 per vecka. För två veckor sen en lördags27a. Det är det närmaste ett långpass jag kommit. Förstås ett par maror och en avbruten ultra, men de är inte lenkki. Men imorgon alltså äntligen dags, våjvåj vad jag ser fram emot! Tvivlar tyvärr på att det går att lura folke j med, ty han har jobbat typ 24/7 de senaste veckorna då de har haft stagnation på fabriken. Janå det blir nog kul ändå. Och femföreperfekt väder utlovat. På fötterna blir det nya FajvFingärs, som helt enkelt får så lov att börja tåjma nu. De gamla håller nämligen på att falla sönder. Efter drygt 1800 kilsar, så ok.

Hur långt, exakt, det blir imorgon vet jag inte. Men epitetet lång antyder minst tretti. Det behövs också, förutom att jag längtar. Speciellt om det blir av med kankaanpää. Skådade igenom data från åbo och det visade jämnt tempo två första milen, sen +15 sek per kilsar tredje och +ytterligare 15 på fjärde. Tyder på att bättre uthållighet kunde förhoppas ge ytterligare puts åt PB? Och vad, om inte långlenkki ger bättre uthållighet?
Och ytterligare puts på PB är jag ute efter. Låt där vara ingen tvivel om det. Hittills i år har jag, på fyra maror, lyckats hyvla åtta minuter. Det är iofs inte illa. Men om jag ska hinna ner till 3.30 innan åldern kommer emot, så får jag börja schyva på. Och ner dit ska jag. För det är den magiska gräns som öppnar port ellen. Whiskyskåpets drottning. Köpte den 2009 och kollade nyss på nätet att idag begärs 1250 pund för en dylik...
(det är 1800 eur)
...måste ju få den öppnad innan den blir så värdefull att man inte längre jöutas :o)
(pröjsade 266 euro för den då det begav sig, den överlägset dyraste whisky jag köpt)
Ännu alltså 12:30 kvar till gränsen. Och om det bara far 8 minuter i år, så lär det ju inte fara mer nästa år.. Om jag däremot skulle få till sub 3:40 i kankaanpää så skulle jag kunna intala mig att
"det for mer än tie minuter i år och mindre än tie kvar, heskagaa!"
vore psykologiskt gynnsamt, tror du inte?
Vad får mig då att inbilla mig att det skulle gå snabbare i kankaanpää än i åbo?
Janå två faktorer:
-något mindre bedrövligt med långpass i bagaget.
-bättre med harar under andra halvan; i kankaanpää beräknas de ha ungefär lika många maratonare per årsklass, som de har haft summarum per lopp i de obskyra tillställningar jag hittills deltatt i (trodde att åbo skulle vara större. och det trodde/hoppades sannolikt arrangörerna också?)
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du höra om fiilisen är lika huippu baket.. kårjaan EFTER! morgondagens långlenkki, som inför. För att inte tala om allt annat en person behöver känna till, änd denn samm..

sjusjöfararens humida förtäljelse

Vaknade imorse fem före väckelse. Som var stullen på 8 reikä reikä. Frukostade ivrigt och dacapoade venetialaistemppun med tvenne espressi. Lika successfullt som då: bägge tåjmade!
Blev faktiskt pastauppladdning igår. Troligen första gången jag testade det inför nå lopp. Ja och en droppe prosecco, eller två..
(för att hylla fyllebarnet)
Yammun hade jag tankat igår och vädret såg ok ut, så jag tog den och pärttade iväg till lafåsbyet. Anmälde mig, bytte till tävlingsaotfitt och minglade. Hindade också värma upp, och testa foten, halvannan kilsar. Ömmade lindrigt, men känstade inte nå hotfullt. Insåg ändå att om det är mycket nytt grovgrus på skogsvägarna så befinner jårs truli sig i den proverbiala urinen. Men det var det inte.
Öppnade i "tvåan", alltså nålite tuffare taktik än i kåkkelby där jag startade i "ettan". Hittade snart nog stedistejt. Och hittade min plats i följet. Det är ganska bra att hitta den i SjuSjöars, för speciellt på stigarna är det vanskligt att keta, eller släppa, om. Vid sju kilsars sajnen tog jag några sippar medhavt vatten och växlade till "trean". Hittade- och hållstade i häppiländ. Ketade förbi saftkontrollerna utan att sakta in. Konsekvent. Typ halvvägs började fötterna kännas nålite våta. Dock inte jimånblöta. Nålite rapageggigt på de värsta pajkkårna.
Kom också några svalkande skurar när de böövstade som bäst. Och foten tog sjukt bara då jag trampade på nå sten som tog just vid det ömma stället. Helt ok.
Hörde några tassande fötter och ansträngda andningar bakom mig, och väntade mig en skock omketare. Men de hållstade bakom. Föreföll närmare i terrängen, för att åter falla tillbaka en smula på vägarna. Janå nog kan jag leka dragaren en stund. Var ju i häppiländ så inte gick det någon nöd på mig. Vid fjorton kilsar sippade jag nålite vatten igen. Och växlade till "fyran". Vid det här laget, eller möjligen nålite senare, var förföljarna nere i ett fotpar. Fullföljde intentionen att hållas i häppiländ. Vid nitton kilsar blev det ett par supar igen och peta i sista växeln, "femman". Här kom bakomvarande ikapp. Vi ketade sajdbajsajd och snackade nålite i en kilsar eller så och vid 20 önskade jag honom njutbar sista kilsar och tystnade. Böövade andetagen till slutspurten. Här smellade man den proverbiala baarnen, så böövade inte försöka hållas i häppiländ nåmer.
Gav det proverbiala järnet på slutet. Tänkandis att det ska inte gå av sig självt att slå nästa år :o)
Förriga årets 11:56:18 fick se sig rejält slaget. Årets resultat blev 1:49:48

Farbodern mycket nöjd. En bra dag och tredje loppet i rad, med positiv fiilis, efter att sommarens tillställningar slogo sig till de proverbiala pollorna. Den ena värre än den tredje.
Kul och najsli!
Funtsar halvisan på en mara i oktober, nu då ketaset tåjmar och loppen har börjat smaka. Björn s tipsade om kankaanpää, där han tänker delta i halva. 17.10 ketas den av stapeln. Och kankaanpää är en fin stad, det lilla jag sett av den. Saasii sitten. Steja tjuund, föralldel, så saar du också sii!

ståoni råod

Det blev nå kalasas här idag, så fämilin tyckte att det var lämligt att ha mig tillgänglig. Därför passade långlenkki illa. Ergo, blir SjuSjöar imorgon då. Som får utgöra veckoslutets ketas. Vackert så, och vackert väder verkar ju det blir. Kanske inte alltför blött i terrängen heller, må man hoppas.
Jårs truli ska kolla spyridonerna, så det inte är nå extra där som skaver sönder foten. I övrigt blir det att compeedsmörja ivrigt. Och så är det trots allt bara 21 kilsar, så nog ska det gå bra.
Ett annat potentiellt problem har dock barat sig uppen. I början av gårdagens lilla barfotarunda. Redan på fridhemska vägen faktiskt. Stampade jårs truli med vansinnig kraft på en oerhört gigantisk och ohyggligt obekväm bautasten

Visst händer det att man trampar på obekväma stenar och grejer. Brukar grina till och halta några steg, för att sen glömma det hela. Men igår ömmade trampdynan under återstående lenkkin. Och på kväldet, baket. Janå, den är inte direkt sjuk idag nåmer, fast den nog känns av. Kanske nålite svullen?
PlanA är att försöka ignorera och räkna med tävlingsadrenalinets pejnkillingeffekt. Dessutom är ju spyridonernas botten temmärligen tjocka. För att vara FajvFingärs åtminstone.
Går det så går det. Och går det inte så är det så då.
Resultatmålsättning är en bättre tid än ifjol. Då blev det nåt på 1:56: Åtminstone under 1:55 vore förhoppelsevärt. Och gärna under 1:50. Steja så armades tjuund, så får du reda på hur det går med den saken!
Kvällens uppladdning blir en massa mat och ständapkåmedi..

brorundautmaning etapp 2

Andra lenkkin på nya -janå ganska nya nog änninu- utmaningen. Idag. Etapp två

Som jag inläggade på fejsbukk var förra onksdagens tid, 1:01:25 tajm to biit. Och enligt trapptrullprincipen vore en 40 sekundskapning önskvärd. 1:00:45 söisledes target.
Uppvärmade och nedjoggade samma som senast. Känstade temmärligen bra i början. Speciellt med tanke på att gårdagens mikrolenkki känstade rätt slitseg. Ångade på bra ut till omfartsvägen. Sen kom motvinden med i gejmet. Ganska hårt. Tänkte nog ett tag att det blir svårt att bättra idag. Men kände mig ändå hyfsat stark. Och motiverade mig också med att det blir bra träning även om just preksis dagens mål skulle missas. Så jag kämpade åpå tappert i motvinden. Och resultatet blev förbluffandis exakta 1:00:45!
På sekunden mittiprick, enligt target-tajm. Inte snabb, må jårs truli vara, men pricksäker!
Borde måhända ha satsat på skytte istället? Eller dart?
Lyckad etapp alltså. En vecka tills nästa. Saa sii sitten hur lyckad eller misslyckad den blir. Fast då gäller det ju så aldra klarast att steja tjuund!
Har ännu inte, bajdövej, bestummit om det bli nålite längre lenkki på lördagen eller SjuSjöar på söndagen. Väder och fiilis må bestämma. Ifall det blir SS så lär målet bli att förbättra från fjolårets 1:56:xx.
Janå söis denna gång..

marans hämnd

Jårs truli är en utomordentligt klok farbroder, som såklart fattade att en 25 plussare bara en vecka baket PBmaran skulle fördröja återhämtningen. Men ketaset har varit helt förbluffandis najs och njutbart den gångna veckan. Baket halvannan mil kom mycket riktigt förriga lördagens mara bäkk vid ö vendjens, om vi säger så. Bra att konkret, i sin lekamen, känna det som den brajta brejnen redan hade fattat?
Janå, vi kan se dagens gedigna jeppis runt som en glädjedans över ett rehabiliterat vänsterknä!

Utan medvind och endorfiner på omfartsvägen hade jag sannolikt avrundat. Tänkte också den tänkande tanken att det inte skadar nå att öva lite fajtingspirit, inför kommandis långlenkkiar och lopp..
Satte därföre fort, glad i hågen och med obrtuten vilja. Via furuholmen och ända till den fridhemska vägen. Dåulig farbroder!
Åålrajtski denn, den relativa återhämtningen fortsätter. Blir säkert nå fastedagsketas på måndagen. I övrigt några mikrolenkkiar nästa vecka. Sampt stoppurad brorunda på onksdagen och antingen nålite längre pass på lördagen eller så SjuSjöar på söndagen. Saa sii, förutsatt att man stejar tjuund!
ps: och vilodag imorgon!!
(ifall det blir lappajärvi runt, så blir det i yammusadeln, aj pramis!)

brorundeutmaning etapp 1

Första lenkkin på den nya utmaningen söis jimånförd. Värmuppjoggade runt kvarteret och knäppte på stoppuret när jag passerade infarten till hem ljuva hem. Öppnade i temmärligen hög ansträngningsnivå, med hopp om att få igång systemet så det liksom jämnar ut sig. Så blev det inte, utan jag fick nog lätta på gasen före, eller kanske kring, halvvägs. Men mårade åpå så bra jag orkade ändå. Knäppte av stoppuret när jag igen passerade infarten. Och så nedjoggade jag ett likadant varv som uppvärmningen, men i motsatt riktning.

Stoppuret visade 1:01:25. Det tycker jag är en bra första notering för detta projekt. Har, om jag räknar rätt, sju veckor på mig. På den tiden böövär jag kapa minst fyra minsar. Visst är det cirkulus 20 sek per kilsar om banan är tolv kilsar givårtejk? I så fall torde det väl räcka med att kapa 3 sek per kilsar och vecka, eliho? Låter väl inte helt ultra posse?
Dagens pass känstade nog hårt. Men det är ju under pågående återhämtning baket maraton också. Plus att de här onksdagspassen förmodas ge effekt så att föregående ger en smula bättre kondis till följande. Janå, slutmålet är ju spikat, men nästa gång är det dagens tid som ska bättras. Nästa gång blir enligt planA nästa onksdag.
Såålrajtski denn, steja tjuund så får du veta hur det utvecklar sig. Och kanske nå andra vetvärdliga saker dessförinnan. Kvöm kväit?

återhämtning och utmaning

Vanzinich tröittig i söndakst, men fick ju ändå kaffi rostat. Utomordentligt goov blev det. Och yammun fick det värsta lagret insektlik avsköljda och är sig nu lik igen, om än inte superschajni. Igår, alltså måndag, också trött från förmiddagen, trots enorm nattsömn. Men på baketmeddagen började jag vara som folk igen. Och på kväldet blev det en pÿtteliten återhämtningslenkki, i gammfajvisarna, tillsammans med ketaskompisen. Benen känstade, märkligt nog, pigga och ketaset var hur kuligt som aldra helst. Farten stillsam dock.
Idag också en mikrolenkki, som också känstade helbra. Barfota. Tänker fortsätta det frekventa kortlenkkiaset, trots att knädet börjar bli friskförklarat.
Imoron börjar enligt planA nästa projekt. Brorundan ska PBas innan 50. Såheså. Tärmen punkt och basta!

I somras. Baket bastucupen. Var jag övertygad om att jag skulle klå mitt ungdomliga brorunderekord. Som ju var 57:34. Hindade också göra ett seriöst försök innan knädet började bråka. Men kom inte eins särskilt nära. Knäckande och förödmjukande. Slagen av en 22-årig bådibildare. Men nu ska jag ta upp kampen igen. Tänker köra hårda brorundor på onksdagarna, de veckor som det passar. Ända fram till 50-strecket, eller tills det ålderstigna rekordet är slaget sönder och samman. Några effektpass därutöver tänker jag inte införa. Alla andra lenkkiar, långa som korta, får bli lugna.
Ska som sagt börja imorgon. Inte med ett försök att komma i närheten av rekordtiden, men med en nålite småhård brorunda. Återhämtningen baket turkumaran är förstås långt ifrån färdig, så speciellt hårt kommer det inte att gå. Men som ett första steg. Sen föreställer jag mig att det ska gå att trappa upp. Vecka för vecka. He ska gaa!!
Det gäller att steja tjund nu. Kommer såklart att förse eder med spännandis rapporter, om hur utmaningen skrider fram. Och sen, före fempti, skryta mig halvt fördärvad över det skinande färska brorunderekordet..

turkukeikkaberättelse

Fredag. Jobbade 8-12. Hemvia för lunch, samt fullbordade packningen och bordade yammun. Via teboil och tråmade tanken full, för att inte bööva fylla på före kankaanpää. Morgonens +2ºC nöp i kinden, men nu var det väldigt skönt väder. Åkte iväg via purmo och seinäjoki till juustoportti, där det blev dags för ett mellanmål. Sen en kort, men ganska väldigt motorpeedsvänlig etapp till kankaanpää. Hade tunkit mellanmåla där också, men var så mättimagen att jag bara tankade och tog nå dricka. Sista etappen via huittinen till åbo, kilsarna bara flöt fram och köraset känstade bra trots att peppun tenderade att tendra till. Incheckad och på hotellrÿÿmet sjutiden. Böt körkängorna till gammfajvisarna och traskade till gym2000 för att kuitta ut startnumbran. 4022. Och sen traskade jag ner till auraån för att leta reda på café art, varpå har skrytats oerhört. Men de hade stungit redan kl sju. En fredag?!? Underkänt :o(
Slank istället in på en enkel kebabpizzeria och diggade en drypande pizza och många vespor. Alltså riktiga vespor. De brukar vara lömska den här årstiden. Men jag var kool, till skillnad från de flesta andra matgästerna, och lämnades relativt i relativ matro. Istade inte digga turkubajnajt, utan tog en tidig kväld.
Sov sådäär. Ovan säng, ömsandis, och en smula närkke inför både självaste loppet och anstaltaset ikring.
Lördag. Vaknade före väckelse. Hyfsat utvilad nog, ändå. Gjorde första smörjelsen, Främst nipplor och fötter. Sen traskade jag över till hamburger börs, där frukosten serverades. Knöck i dörren halvåtta och startskottet skulle pama 11.45, så jag vågade häva in en temmärlig frukost. Och två koppar fulkaffe för att få fart på peristaltiken. Har förstått att många försöker stanna magen inför långketas, för att inte bajamajabesök ska kräppa loppet. Undviker fibrer de sista dagarna och tilåmed inmundigar immodium. Jårs trulis taktik är motsatt, få fart på tarmen och få det gjort i god tid innan start. Tåjmar bra, åtminstone om man är skitbegåvad. Som jårs truli ;o)
Checkade ulos och motorpeedade via st1 -full tank för att komma ända tillden närpesiska tomaten på en tank- till veritas stejdium. Lite så och si med skyltning och info. Man böövade fråga sig fram. Oimppande organisation, om sanningen ska fram. Förväntansfull och kamratlig stämning i ömklädelserÿÿmet uppvägde. Trehundra meter, givårtejk, till start&målområdet. Oskyltat.
11.30 började ledd uppvärmning. Jag valde 5minsars slöjogg och ett sista bajamajabesök för skviisa närkkedroppsen ur bladdern. 11.45 nedräkning, men inget *pang* Lindrig besvikelse.
Åff vii vent.
Ketaset känstade bra, trots en tendens till stockad näsandning. Typ nålite svullnade slemhinnor? Första kilsarn riktigt lugnt och sen började jag sakta mak plocka ryggar. Hade med mig 1,5 dl heimlagad chiagel i en skviistub och 2*1,5 dl vatten. Hade bestummit mig för gel var femte kilsar, börjandes baket första femman, för att hålla magen mottaglig. Det var varmt redan från start, men känstade inte obehagligt att keta. Så länge halvisterna var med gick det lätt och var kul att plocka ryggar. Sen blev det ömsant i en hast. Vid > 20 kilsar ketade man förbi 35-skylten från fel håll och över en bro. Väl medveten om att man skulle spendera femton kilsar på andra sidan och ändå ha sju kvar när man återkommer till den påjnten. Första svackan. Fast den blev kort. Endorfin och några färska ryggar och kilsarskyltarna swooschade förbi kivasti. 32 och 33 var ute på en vändpunktsvända och de känstade nålite jobbiga. Men mina medlöpare verkade ha det jobbigare och det gav extraenergi. Osympatisk farbroder. Men så tåjmar det för mig. Tillbaka till 35-påjnten var benen sjuka och det började bli jobbigt på riktiga. Av ren elakhet hade arrangörerna placerat ut den sista handfullen kilsarskyltar på oerhört oändliga avstånd från varandra. Dumma dumma dem! Vid förti fanns sista huoltopisten. Gick några meter för att kunna dricka en vattenkopp. Och skulle till att slutspurta. Tåjmade några hundra meter, sen femföresvimma. Fick gå några meter igen och köra med synnerligen modest slutspurt. Janå, hade inte sparat krafterna i onödan i varje fall.
Hade en rejsplän som jag nog följde. Grundad på fem växlar,som i sin tur baseras på andning/steg. Ettan med spjeldi fast, resten spjelsi ipi. 9 kilsar i ettan, tvåan och trean, respektive. 8 kilsar i fyran och sista sju i femman. Ansträngningsnivå uthärdlig hela tiden. Minska fart om andetagen börjar bli jobbiga att hålla i fas med stegen. De sista par kilsarna per växel känstade det i regel som att nästa växel är välkommen. I början på ny växel nålite jobbigt, som att man betalar en smärre skuld. Sen en skön period där man har tillgång till extra syre och energi. Änd ån änd ån..
Tåjmade riktigt bra sålänge benen var pigga. Och det var de ganska länge. Sände en varm tanke åt kveisets överdådiga pizza och chokomedråostedkåårnkvällsbit. Baket trettifem var det svårare. För då var benen så sjuka att de inte ville keta tess. Sakta eller fort. Då sa jag att nu kör vi enligt planen. Andning och ansträngning får bestämma tempo. Benen må säga vad de vill. Och det blev hyfsat blygsamt förvisso, i det skedet. Huruvida den planen var optimal är svårt att säga. Knappast 100%, men nog föreställer jag mig att prestationen temmärligen rättvist speglar formen för närvarande. Fick med andra ord ut vad som fanns. Tillfredsställande! Kanske hade vunnit nålite på att dricka mer, speciellt på slutet. Men då egna vattnet var slut och jag inte kan dricka ur pappmuggar utan att gå, så jöutades jag inte förrän sista vätskekontrollen. Knappast nå avgörande heller. Men kul var det att dricka baket loppet.
Förutom bristande skyltning och info på plats, var själva loppet ganska kråtigt med en massa blindtarmar. Säkert 4-5 vändpunkter för helmaran. Men gott om funktionärer längs banan. Bra skött vid trafikställen och så. Backigare än förhandsinfon antydde. Helt ok, men kanske inte nödvändigt att delta i just den här maran nå fler gånger på ett tag..
Baket målgång stannade jag trackern och den visade PB med 10 sekunder. Eftersom jag hade knuppit igång den en ½minut före start för att hinda tråma undan telefunken och hade varit i mål en stund innan jag fick den stoppad så kände jag mig säker på PB..
JESSSS!!!
Och knädet tåjmade utmärkt, knappast nå känning alls..
JESSSS!!!

Mycket trött och mycket lycklig farbroder. Istade inte eins fråga efter åfischell sluttid, utan sökte mig tillbaka mot stadion. Benen så armade sjuka att jag knappt kunade gå. Hur i hela friden hade det tåjmat att keta på de här för några minsar sen? Gick vilse på vägen mot stadion, så trehundra meter blev kanske sjuhundra. Vadkramp uppför trappan till narikka. Jobbigt. Men fick i mig nålite återställningsproviant som goodiebäggen innehöll och fick mig duihkad och ombytt och hittade ut till yammun. Känstade nålite pölligt att dra på sig långkalsier i värmen!
Hemfärden. Utkörningen ur staden var det också mycket varmt. Längtade ut på vischan och att få dra på nålite. Det fick jag på motorvägen. Najs. Sen svägde jag av mot eura och tog harjavalta-pori alternativet. Hade i bästa fall tunkit ta tomaten i en sittning. Men baket pori började koncentrationen avta. Och rumpan var öm. Och högerarmen började värkdomna. Och visiret var ojimånskinligt av utsmetade insektlik. Och jag var törstig. Hittade en lämplig Pplats och stannade. Käkade russinpaketet från goodiebäggen och drack andra flaidan sportdryck ur densamma, rengjorde visiret och masserade rumpan. Ställde tankvipun på ressu för att inte bööva stanna nå mer före tamaten. Fortsatte färden som en ny farbor. Vips var jag framme vid tomaten och såg till min glädje och tacksamhet partric l sittande på sin parkerade vespa. Blev så ivrig att jag glömde att betala tankaset när jag pröjsade kaffet och mellanmålet...
(skämstade när jag håkade, men har rett upp det nu och de tröstade mig med att det händer ibland)
...babblade ivrigt om mina upplevelser istället för att låta maten tysta munnen. Patric hade också haft en bra dag på vespan, givårtejk ett vespastick eller två. Inför slutspurten drog jag regnhalaren ovanpå kördressen, för att hålla värmen. Bra drag! Hindade bli både mörkt och kyligt och dimmigt och immigt, innan vi hittade hem. Ljuva hem. Min kära fru hade maten varm och PBdomppu kall. Borta bra men hemma bäst, paa döm säga.
Officiell sluttid och gällande PB 3:42:30
Blygsam förbättring på rekordet, men tie minsar bättre än jakupas mara, najs. Nöjd!
Bra keikka, alltsomallt!
Åålrajtskidenn, steja tjuund för rapporter från återhämtningen!
ps: idag står kaffirostning och yammurengörning på programmet, konstigt nog ingen större lust att keta eller köra..