Ingen ururslig natt fre-lö, men något ytlig sömn och ofta vaken pga nils som väsnades högt vid minsta lilla antydan till ljud inne eller utanför huset. Och resfeber samt tävlingsnerver. Tidig väckelse ställt på 5:45, men vaknade redan halv sex och steg upp då. Chiayoghurt med caschew och gojisar, nålite frukt och massvis espresso. Sen iväg. Plockade upp björn s, som utgjorde trevligt sällskap. Så bilfärden gick i ett stycke huj. Snabbstopp i juustoportti och shoppade en sån där aloeveraflaida för en dos extraenergi och hydrering. Den insmuttades under resten av åkturen. Framme i kankaanpää, närmare bestämt niinisalo, i god tid. Tog det lugnt med ombyte, chillandes och insupandes inspiration. Vaselinade nipplor och compeedade fötter. I väntan på att fjärilarna skulle komma och initiera uppvärmning. Som blev ett par kilsar riktigt lös jogg. Hyfsat kyligt från förmiddagen. Jårs trulis mundering bestod av korta tajts...
(man ser ganska lustig ut, men sen man en gång testat grenskav så bryr man sig inte)
...långärmad paita och såklart FajvFingärs. Hade också bälte med telefonfack och två 1½ dl:s vattenflaidor. Och najkiilippis.
*hep*
Så tassade halvmaratonisterna iväg, i en hisklig velocitet.,
Kvart kvar. Speakern drog lite stats och stårjor om legendariska finska maratonister. Intressant.
*hep*
Så tassade vi iväg. Vissa i hisklig och de flesta i måttligare velociteter. Det var ojämförbart folktätaste maran för mig hittills. Under första kilsarn eller två var man faktiskt bromsad av klungor. Nå min intention var att verkligen börja lugnt, så kanske lika så bra? Fortsatte också hela första varvet i lugnt och behagligt tempo. Det brukar alltid gå snabbare än det upplevs och jag ville sannerligen inte vara så fimpad på slutet som i åbo. Trevlig fyravarvs bana, utan egentliga utmaningar. Mycket folk på banan och en del runtomkring. Började plocka ryggar redan första varvet, trots lugnkörning. Vid varvning fick jag syn på raceklockan. Den visade på drygt 55 mins. Kalkylerade ihop till >3:40 med fortsatt samma takt, vilket var en smula oroande, med tanke på att jag alltid har positivsplittat...
(alltså löpt andra halvan långsammare)
...och jag tyckte att det inte gått snabbare än det kändes, vilket det alltså brukar göra. Janå, var ju helt oberörd fysiskt, så jag planerade att öka på andra varvet. Utan att förta mig. Rev åt mig en liten banskustump och tog några klunkar av det medhavda H2Oet, fast jag inte var hungrig eller törstig ännu. Tryckte på kanske lite hårdare än jag hade tänkt under första halvan av andra varvet, såpass att jag blev tvungen att sakta på andra halvan. Förväntade mig ändå rejäl förbättring av varvtid. Klockan visade på >1:49 alltså förättring, men blygsam. Började misstänka att något är fel. Det är trots allt inte min dag, fast förutsättningarna borde vara mycket bättre än i åbo. Vad snopet! Hade icke desto mindre fortsatt plocka ryggar hela andra varvet.
Tog igen en banskubit och lite vatten. Och petade i nästa växel inför tredje varvet. Igen hårdkörning första halva och tvungen att lugna på andra. Det var flåset som begränsade och framtvingade nerlugningarna. Inför sista varvet hade klockan fått fnatt. Visade 24 minsar. Trodde först att de hade nollat och böjat räkna differans, efter att segraren kommit i mål. Men det kan inte stämma, för segraren verkar ha kommit i mål på nå 2:37liknande. Nåväl tänkte jag. Kanske lika bra att inte veta hur man ligger till. Kunde ha varit nermuntrande och försvagat fajtingspirit inför sista varvet. Istället kunde jag nu roffa åt mig ännu en banskustump och glupa några klunkar vatten. Och lååncha min plan för det ultimata varvet "spelar ingen roll hur det känns nu, för det är sista varvet" Igen hårdkörning första halvan. Vid vändning -egentligen vid fyrakilsar- glupade jag nästsista vattenskvätten och måstade lätta på gasen igen. Till saken hör att man fick vinden mot sig och hamnade i motlut, ehuru bägge lindriga, efter vändning. Så det kändes alltid tyngre där. Efter varje bananstump hade jag känt mig piggare. Om det sen berodde på att jag lufsade saktare och därmed vilade, för att få ituggat den, eller för att de gav energiboostar, vet jag icke. Därför bestämde jag mig för att ta en stump vid sista huoltopisten vid 7-kils, för att orka uppbåda till en värdig avslutning. Glupskade även i mig sista vattenskvätten där. Också på tredje&fjärde varvet hade jag plockat ryggar. Det var inte lika tätt längre, men man hade nog alltid något i sikte. Och det hjälpte nog omåttligt megamycket. Precis vad jag saknade i åbo, Och de flesta andra maror jag bedeltagt. Vet inte om det gick snabbt på slutet, men åtminstone var ansträngning och spirit hög. Kände mig stark och tänkte att den relativa spurten kan vara det som skiljer över 3:40 från under.
Inte alls känslan att kilsarskyltarna kommer allt glesare och målet verkar glida längre och längre bort. Som i åbo, Mycket tack vare ryggarna. Man plockade en rygg i taget, inte en kilsar i taget.
På upploppet slet jag av mig lippisen och över mållinjen sträckte jag upp handen i nöjd målgångsgest. Fick en medalj i ena handen och en kopp slisksaft i andra. Sällan har väl en sliskofob så uppskattat något sliskigt. Träffade på björn, som frågade är du i mål redan? Ja här är jag. Hur gick det då? Inte den blekaste aning.. Vi gick bort till var man såg klockan; 3:35 och något. Åhå! Då måste jag ju ha kommit inte bara under 3:40 utan tilåmed under 3:35. Är det möjligt?!?
Det var det tydligen. 3:34:42 och PB med över sju minsar. Och min första negative split på maraton. Andra halvan på 1:45, vilket bara är dryga minuten från mitt ½-mararekord.
Alltså stämde det. Trots tvivlen i början. Att omständigheterna var gynnsamma och kroppen i skick.
Nu känns 3:30 inför nästa säsong inte lika ounderskridligt längre. Även om det är en värdig utmaning.
Hemresan gick bra och fort. Hade ju reservkusk om skulle behövas. Men det gick bra och vi tog den i en stint. Väl hemma hade kära frun finskumpan kall och goovpizza på gång, najs!
Själva maran klarade jag på 3 dl vatten och sammanlagt ungefär en banan. Billig i drift :o)
Solen känstade stark, trots att den inte orkade klättra speciellt högt. Hög som en husbil, var däremot jårs truli på slutet och efter loppet. Det sitter i ännu idag, kroppen känns behagligt endodrogad.
Åålrajtski, steja tjuund och följ med hur återhämtningen framskrider efter denna utomordentligt tillfredsställande urladdning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar