godkänt, ej mer

Hårdpasset blev av. Värmde upp och körde sen så hårt jag fick ur kroppen, och nedjoggade som avslutning. Det var andningskondisen som satte gränsen. Benen inte oberörda, men hade klarat åtminstone lite hårdare. Upplevelsen var att det kändes hårdare än i kvevlax, som att det vore omöjligt att köra en halvmara i den farten. Men dagens spiid var ändå  sämre, mittersta stinten alltså hårdköran:

som sagt räcker under fem till godkänt. Men inte mer. Och verkligen inte uppmuntrande. Pulsen iofs lite lägre än kvelax, antydande att jag inte förmått mig samma nivå ansträngning nu. Vilket är rimligt då man är ensam.
Men det här är det tempo jag skulle behöva för PortEllen kvalificerande maratonresultat. Bara det att jag skulle behöva hålla det i 42 kilsar. Nåo vej in hell, liksom.
Janå ansträngningsnivån tillräcklig för tempopass, även om det är svårt att säga vad som är tröskelfart i dagens läge. Så nöjd med insatsen och nöjaktig med resultatet. Torde hinna med ett par hårdköror till, innan jakupas hela eller halva. Blir mycket intressant att se hur det utvecklas, om tess.
Steja väldigt tjuund, så får också du veta.
Rätt varmt var det ju idag. Inte så att det inverkade menligt på ett kort hårdpass, med kring20º och kvällsskuggigt, men så det kändes att värmelöpning inte är jårs trulis starka sida. Det heller.
Jakupas maraton brukar ju vare en temmärligen varm tillställning. Och är det så i år också, så lär inte jårs truli keta för PB. Oberoende om det blir hela eller halva. Och oberoende hur effektträningen blir nu framöver, till dess.
På plussidan då?
Janå endoknarket såklart. Hui vad najs!
Fiilisen i kroppen alltså toppen. Mentalt inte besviken, men nog avsaknad av motsatsen, om man uttrycker det så.
Steja som sagt ganska så tjuund nu, så får vi skåda varthän det bär.
(foten ska jag sluta tjata om, tills det blir nån klar förändring att rapportera)

dags för dåreri

Med endast lördagens fjuttiga transportlöpning till ådön. Och med oerhört god aptit hela missommarshelgen, fanns det ovanligt mycket spring i benen på måndagen. Speciellt för att vara slutet på fastedygn. Därför blev måndagens runda något mindre mikroskopisk än kanske tänkt. Tillsammans med folke j och i underbart löpväder. Bortsett från ett par rejäla regnskurar.
Med den påföljd att idag fanns det ingen ström i benen. Janå inte behövdes det heller, idag. Men imorgon är planA att köra ett hårdpass. Och då får det riktigt gärna finnas spänst och ström i benen!
Egentligen kan man påstå att hårdträningen redan är återupptagen. I och med halvmaran i kvevlax för halvannan vecka sen

Imorgon blir det, om det nu blir, full spiid. I kvevlax betydde det just under 4:50/km. Då med generös draghjälp, och iofs 21 kilsar. Imorgon förstås kortare, men också utan draghjäp tess. Vad snittfarten blir då, återstår att se...
(så steja föralldel tjuund i anmärkningsvärd utsträckning!)
...under fem är helt ok. Ketaskompisen gissade 4:46, men han gissade på 1:37 som resultat till halvmaran också. Så hans tips brukar vara en smula optimistiska. En ganska duktig smula, dessutom, aj majd ädd.
Vad gissar du?
Foten är väsentligen oförändrad. Ibland svullnare och ömmare, ibland mindre. Ömmar-smärtar barfota redan vid gång. Så jårs trulis ambition är att inte testa nå fler gånger barfotaketas, innan den är smärtfri vid gång. Återstår att se det också, huruvida ambitionen uppfyllls.
Imorgon har den ingen talan. Fast om den ropar så är det ju en annan femma..
Och eftersom du vill se och veta sådana saker, vore det oansvarigt av mig att inte påminna dig om att steja tjuund!

kilometerfattig vecka

Efter david-40 halvmaran var jårs truli riktigt jæfvla slut. Fysiskt och mentalt. Hade nog tagit ut mig riktigt ordentligt. Skönt på sitt sätt, endoknarket satt i kroppen åtminstone följande dag. Men behövligheten att vila var påtaglig. Och avsikten är ju att öka intensiteten nu, på bekostnad av mängden. Och se vad som händer, med ffa vänsterfoten.
Så denna vecka har varit kilometerfattig. Fast desto kilometerrikare i yammusadeln.
Den korta återhämtningslenkkin på måndagen var bland det jobbigaste jag ketat. Genomförde ändå, med hopp om att det skulle mjuka upp benen ens nålite. Vilket det också gjorde. Så gräsklippaset efteråt blev nästan uthärdligt.
Veckans försiktiga barfotaförsök gick väl aningen bättre än förra veckans. Marginellt. Inget att skryta med dock. Men ändå..
(blev ett par kilsar)
..hoppet lever!
På torsdagen firade min kära fru och jårs truli 11-års änivöörsöri med en middag på pavis. Gott och festligt. Sen å juttade en stund med lennie s, innan vi tog kväldet.
På fredagen var det dags för emotsedd midsommarköra. Visst harmade det att missa det traditionella firaset på ådön och/eller fårholmen, bland nära och kära. Men den här köran var för lockande för att avstå. Speciellt som väderprognosen var gynnsam.
Patric l djåjnade och vi startade halvtvåtiden och åkte via kåkkelby-kannus-sievi-osv 28:an, tankade i kärsämäki men hittade inget kaffiställe öppet. Så vi tog en rejäl glass & kaffi & fotografera skalbaggepaus

en bit efter det.
I stort sett enda öppna stället på hela resan. Sen vidare förbi kajani, ristijärvi, hyrynsalmi -här började renarna dela väg med oss- och till suomussalmi. Efter kajani var det vackra vyer. Inte så värst före. Men lugn trafik och skön köra. Varmt, för en gångs skull. Vi tankade igen i suomussalmi. Sen åkte vi iväg och sökte raatteentie och nå minnesmärken. Som det iofs fanns gõtt om. Ännu gõttare fanns det om mygg och bromsar. Sen tillbaka till suomussalmi, där vi skålade och dinerade...
(medhavda skumpan var förstås alkoholfri, men lagom skumpad så korken flög iväg rejält, och god efter många timmars körande)
...nödtorftligt trangiauppvärmda köttbullar och korv, vi var hungriga och ovilliga att vänta.
Vi såg regnet på avstånd. Och körde en bra bit av hemvägen på våta vägar, men hamnade inte i nå regn själva. Vet inte om klockan var före eller efter tie när vi startade hemfärden. Men solen hann gå både ner och upp igen, innan vi var hemma. En tankning under hemfärden räckte. Vi hade som planB att stanna och värma vatten för snabbkaffi. Vid behov. Men ingen övervälmande trötthet, så vi körde hem med små och få pauser. Min kära fru och patric l såg älgar vid ett par tillfällen. Själv missade jag dem. Men jag missade dem med hojen också, så det var lugnt.

Hemma vid fyratiden på morgonen, med knappa niehundra på tripmätaren och inte utan nålite ömmande akterkastell.
Igår hann jag få in en liten lenkki. Fast jag kände mig rätt så dagen-eftrig, så det blev mycket anspråkslöst på alla sätt. Transportlöpning ut till ådön, där det bjöds på ordentlig mat. Som slukades med god aptit. Efter vederbörlig fotosession

Idag blir vila från löpning. Tänker fylla dagen med diverse pysslas. Bl.a tvätta biljarder insektslik från yammun. Till all lycka tar plexit emot lejonparten. Och vad man nu hittar åpå.
Nästa veckas ketas:
Föreställer mig kort och lugnt i övrigt. Lågpuls. Men en hård lenkki på onsdagen. Däremot tänker jag hoppa över barfotatest. Steja tjuund så får du veta hur det blir och hur det går.
Foten har inte ändrat i nån nämnvärd utsträckning. Öm har den varit, ibland mer och ibland mindre. Skulle väl påstå att svullnaden snarare lutar åt bättre, än sämre, hållet. Steja ännu tjuundare, så får du veta hur det blir med den, också.

David 40 halvmaraton, kvevlax 18/6 2016

Sov gott och var vederbörligen energifylld, lagom till lördagen. Lagom frukost och två pinfärska espressoar garanterade perfekt peristaltik. Hämtade lillebror timo l och så styrde vi kosan söderut, i hällregnet. Hann digga maratonlöparna på banan innan vi hittade skolan där munderingen skulle bytas och nipplorna vaselinas. Joggade till sportplan och fick nummerlappar samt tidtagningschips. Sen vämde jag upp på futisplan, och blötte ner dojjorna ordentligt. Liksom en gång för alla. Hade alltså saucony, för att ens ha någon chans att foten skulle klara urakkan.
Aningen lugnare regn tills vår starttur, tur!
Fem, fyra, tre, två, ett *pang*
Så tassade vi ivrigt iväg. Min taktik var att försöka hitta samma (höga) ansträngningsnivå som i toholampi. Och hoppas att foten tåjmar nåsånär. Och se hur länge jag orkar..

..samt vilket tempo den ansträngningsnivån skulle visa sig representera idag. Alltså igår.
I den mån jag visste av foten under de första kilsarna, så var det inte i störande grad. Däremot var andningen ansträngd. Det-här-går-för-hårt-jag-kommer-inte-att-orka-känslan under första halvmilen var väntad och avsiktad. Sen andra växeln i, och häppi-länd hittades till början av andra halvmilen. Men mot sluthalvan av första varvet började det kännas som att jag har bränt krutet. Kommer att bli bonk vid tie kilsar. Som på HHM i fjol. Då blir andra varvet jobbigt. Janå det var inte oväntat och planen i så fall var att jogga tills det lossnat, snarare än att kämpa. Sen insåg jag att det var en hel del motbackar under slutet av varvet och det var nog det som kändes knäckande.

Vid varvning dumpade jag den tomma 1½ dl:s flaidan och lippisen. Hade en flaida kvar, som räckte gott och väl till andra varvet. Lippisen hade skonat anletet från det värsta regnet. Som nu hade tunnats ut till ein skönt svalkande dugg. Petade i tredje växeln och allt blev lättare igen.
Hade tänkt växla till sista -slutspurts- växeln med vidpass fjärdedelen kvar. Men med tanke på det backiga slutet, sparade jag den växeln tills 3 kilsar återstod. Tur det, de sista backarna var jobbiga så det räckte ändå.
Slutspurten kom av sig, för det kändes att jag svimmar om jag ökar. Fast både ben och andning kunde ha klarat en smärre kamp. Men huvudsaken att man ketar snyggt

Hade ingen koll på tempo under någon del av loppet. Ens vid varvning. Enda displayen jag hade på klockan visade distans. Den använde jag i början för att veta var jag skulle växla. Tills jag äntligen lyckades klura ut hur kilsarskyltarna tåjmade. De räknade ner, duh!
(konstaterade -apropå det- senare åt brorsan att man inte är nå vidare skärpt när man ketar. då jag hojtade ett *jess* när jag efter viss möda lyckades få på min telefon, antydde han iofs att det inte tycks ändra så himla mycket av att jag slutar keta, hmm..)
Skar mållinjen på 1:41:11. Alltså bara knappa minuten sämre än PB från toholampi. Mycket över förhandsexpektationerna. Fast jag visste vid det laget att jag hade orkat hålla hög ansträngning hela tiden, så jag förstod nog att tiden inte kunde vara helkass.
Timo, som utövade sin debut och hade målet att komma under två timmar. Spurtade i mål cirkulus tie minuter senare

Sort grattis!
Stort grattis också till den blivande 40-åringen

(bilderna, utom den sista som timo knapp, är stulna från kvevlax idrottsvänners sida)

Utvärdering då?
Foten:
Kändes lindrigt av tills 3-4 km kvar. Sen stundtals måttligt. Men aldrig i närheten av slutkilsarna av toholampi, Men märk väl att där ketade jag i FajvFingärs!
Efter loppet ömhet och något mer svullet. Extrasvullnaden gick fort ner, till kvällen. Och idag inte svullnare än vanligt. Men nog måttligt ömt. Ingen värk eller aktivitet under natten.
Summarum är att jag nog vågar inleda hårlenkkiar. Men förstås måttligare än dagens prövning.
Kondis:
Knapp minut sämre än toholampi är mycket bättre än befarat. Men visst är kondisen naggad i kanten. Konkreta bevis på det, förutom de 2-3 extrasekunderna per kilsar:
-svimningstendenserna. Hade mycket stark svimningsvarning vid kanske 13-14. Måstade sakta till jogg några tiotal meter och dricka några rejäla klunkar vatten. Sen kunde jag fortsätta som före. På slutkilsarna var det lindrigare varningar, men istället fanns det där under ytan hela tiden. Hindrade slutspurt, som ben -inklusive pannben- och andning annars hade mäktat med.
Senast jag hade svimningsvarningar var på bastucups15 i fjol. Är temmärligen övertygad om att de försvinner när jag väl får några hårda pass i kroppen.
-pulsen. I toholampi hade jag oerhört höga 166 i snittpuls. Hade inte trott att jag klarar en hel halva med såpass hög puls. Men igår var den ännu högre. Snitt 173! Också ett tecken på aningen sämre kondis.
Benen:
misstänkte att benen kunde bli en svag länk, eftersom de inte härdats med nå hårdköror på så länge. Men de protesterade inte tess. Idag är de limina, men inte ens det mer än måttligt. Alltså det räcker till, men kunde ha varit värre. Förundrade mig över det. Men timo sa att lågpulsträningen tycks ge benen nån sorts seghet, så det är inte de som sätter gränsen. Snarare andningen eller nå annat. Tycks ligga nåt i det. Janå som sagt, nu ska andningen få mer uppmärksamhet framöver.
Motivationen hög. Men vilket nästa lopp blir, beror mycket på foten. Sannolikt väl ändå jakupas halva eller hela?
Steja föralldel tjuund, så får du veta!
Tävlingen då?
Protestera om jag har kollat för slarvigt, men verkar som tommy f var närmast under och cala m närmast ovanför. Därmed är dessa två gentlemän varmt välkomna på varsin goov kaffi till fridhemska kafferiet!
Tidpunkt när det passar er, men märkväl att det finns nyrostat nu den närmaste tiden :o)
ps: skönt var det, med endorfiner och mjölksyra.. mera sådant!

förutsättningar, tips & ledtrådar..

Jårs truli är nu högtidligen anmäld till david-40, eller åtminstone halva

blir det david-20 då?
 Att avlöpas imorgon lördag, med start 11:30

Alltå, tävligen här å nu går ut på att gissa min sluttid i morgondagens halvmaraton.
H:MM:SS
svaret som kommentar här eller på FB

Rätt svar berättigar till ett besök hos ketaslabbet eller värkstaden:
-löpanalys med höghastighetskamera & klinisk bedömning samt nålite tips
(värde 75,-)
-kan bytas mot bejsik behandling (värde 50,-)
-om ingen gissar rätt, får närmaste gissning på ömse sidor om facit en goov kaffi i form av cappuccino, latte eller espresso (rostas ikväll, så färskhet garanteras)

Förutsättningarna
I vintras började jårs trulis vänsterfot bråka. Februari nångång. Inför toholampi ½-maraton var den sjuk, men hann lugna sig så jag startade. Vidpass 15 kilsar in blev den sjuk, bigtajm. Sen dess har jag endast sprungit lågpuls och begränsad mängd. Nu är jag nyfiken på hur en sådan 2½ månadsperiod påverkar formen.
Enda undantaget till lågpulsandet utgör två uppförsbackevetor (fårholmsbacken resp. järnvägsviaduktbacken) på en lenkki med lillebror (torde ha varit 14/5). För allt vad jag kan förstå helt försumbart, men intressant såtillvida att foten inte klagade nämnvärt. Vilket den alltså har gjort vid mina försiktiga försök med barfota och FajvFingärs.
Några andra försök till hårdlöpning har inte alltså gjorts på 2½ mån. Så jag har ingen aning om huruvida foten kommer att klara hårdkörning imorgon. Men vår tävling här, avblåses om jag DNFar, vilket kanske i ärlighetens namn är högsta sannolikheten.

De farhågor jag har för formen, är:
-det känns inte alls som att jag kommer att kunna löpa snabbt, ens enligt min egen blygsamma skala, efter att ha slölufsat så länge. Nuförtiden känns allt snabbare än 6:20 som löpning.
-I den mån jag öht får upp någon spiid, hur länge ska jag klara av att hålla den?
Uthålligheten, äs satsch, oroar jag mig inte för. En halvmara kommer jag garanterat igenom om jag lufsar i sakta mak!

Lite ledtrådar, för att underlätta gissaset:
-toholampi halvmaraton resultat, som är gällande personbästa, är 1:40:19
(tidigare rekord från ifjol HHM juni och venetialais aug. befann sig i 1:43:30 - 1:44:00 gaffeln)
-före toholampi utgjordes hårdträningen av intervaller på löpande band, samt hårda snuttar mot slutet av långlenkkiar
-de senaste 2½ månader har totalmängden varit endast 65% jfr. de 2½ månader som föregick toholampi
-onsdagen inför toholampi gjorde jag ett litet genrep, och fåår jåår kånviiniens upprepade jag motsvarande i förrgår. Identisk puls, den här nyare typ 300 meter längre => helt jämförbara. I den mån det var varmare nu, var jag lättare klädd.

som synes har jag t.o.m blivit sämre på det jag har tränat, lågpuls. Vad då med det jag inte tränat, hårdkörning? Fasar!

Egna tankar och känslor inför olika resultat:
-2h känns möjligt. Om avsikten vore optimal prestation och jag öppnar i 5:30-5:40 torde det vara helt utförbart. Men avsikten är att testa hur länge jag kan keta hårt, om tess, och vad hårt innebär i dagens läge
-1:50 förefaller teoretiskt möjligt, men självförtroendet är svagt. Känner mig seg, trög, långsam och dålig.
-1:45 apsoluta max om allt tåjmar
-1:40/PB ge mig tillbaka min fot och puls och ett par månader tid att träna som folk...

Janå, bortsett från de här resultära osäkerheterna. Och den synnerligen svaga länken, vänsterfoten. Så ser jag fram emot att skulla kunna digga en rejäl dos endoknark och mjölksyra!
Åålrajtski denn, ge din gissning och steja tjuund!

testing testing

Imorgon är sista anmälningsdagen för david-40. Ser idag ut som att jag mäler mig an till halvan. Helan nog helt utesluten, är jag rädd. Men ska ge foten en sista chans att kasta in veto. Nämligen ikväll ska jag testa nålite barfota. Tänker det inte som en lenkki, utan bara ut och tassa för att se huruvida det alls låter sig göras. 
Testade ju FajvFingärs för två månader sen, med ursursligt resultat. Och igen för en månad sen, men dåligt resultat. Vore enligt det schemat dags för ny FajvFingärstest idag eller imorgon. Men väljer att testa helt barfota istället

Som sagt.
Ifall det slår sig helt och hållet till pållor, tänker jag inte delta alls i kvevlax.  Annat än som söörvistiim, möjligen, beroende på vädret. Men jag hoppas ju att det ska gå ens några hundra meter, utan att ge nå desto katastrofalare följder.
Ifall inte halvan blir aktuell nu på lördagen, så blir det att börja med nå kortare hårdlenkkiar. Och ifall den blir aktuellt, så får den utgöra startskottet för hårdkörorna.
Ifall det rentav blir aktuellt att försöka köra hela halvan hårt, så tänkte jårs truli ordna ooliidligt spännande tävling här på din apserluta favvo-blog!
(mer om det senare, i så fall)
Du måste således steja ovanligt tjuund nu!

kräppat kåkkelby home-run och ädelost i äänekoski

Förutsättningarna, de yttre, voro fina inför kåkkelby home-run igår. Svalt och nordliga vindar, alltså i ryggen speciellt under andra halvan. Foten hade inte ändrat nämnvärt av tre vilodagar. Antingen hjälper inte vila, eller så behövs massiva doser av den? Svullen och småöm. Saucony på fötterna och korta tajts & Tpajta på kroppen. Lippis på huvudet och rändåmplej i öronen. So far so good. Övervägde camelbak för att få rejält med vätska med. Men valde ett bälte med rum för ½-litersflaidan och telefon. Ifall jag för en gångs skull skulle få för mig att fotografera något...
...vilket jag inte fick. Här började eländet. Bältet var så pölligt skapt att flaidan skumpade och gumpade i en hiskligt irriterande otakt. Fick dra ner den nästan över trochantrarna. Ideligen, med några stegs mellanrum. Och spänna bandet med några hundra meters mellanrum. Frustrerande och irriterande är bara förnamnet :o(
Påföljden var att jag ville få flaidan lättare så fort som möjligt. Med i sin tur påföljderna att jag måstade pissa efter bosund...
(de som ketat med mig, vet att jag avskyr att pausa)
...och hade för lite vatten kvar på slutet.
Andra eländet var att pulsen var lördagshög och känslig. Man kan inte påstå att banan är backig. Men ordentligt böljande, nog. Och varje motlut pressade upp pulsen. Mycket på första milen. Mer på andra milen. Och löjligt ÿbermycket på sista milen. 7+mins kilsar var inte ovanliga under slutmilen.
På två sätt bra, mitt i allt elände:
-det var ju sista långlenkkin på obestämd tid, lika bra att den inte var speciellt njutbar.
-planerar som sagt att trissa upp intensiteten en smula, lika bra att få nålite avsmak av lågpulsandet.
Foten då? Blev som sagt inte bättre av tre vilodagar. Och blev inte sämre av ett långpass i saucony. Inte direkt i alla fall. Kanske kommer i efterskott. Den som lever får se, om den stejar tjuund i alla fall.
Idag var det så dags för första heldagskeikkan med storYammun. Nostalgitrip, på ett par sätt. Första paus i kyyjärvi, där vi vakiostannade på den gamla goda tiden när vi fäälades på träningsläger till jyväskylä. Och pizza i äänekoski diggade min kära fru och jårs truli för ett par år sen. På väg hem från vår första vespasemesterresa.
Idag var det rena Yammukeikkan. Tre Yammusar. Kära fruns virago, patric l:s supertenere och jårs trulis midnightstar

ickeYammusar hade varit hjärtinnerligen välkomna med, nota bene, men ingen anmälde intresse. Knäppt nog. Vi hade en skön dag och fin köra. Stora, goda och billiga pizzor. Jårs truli var enda som klarade hela. Man är rätt matglad mellan långlenkki och fastedag :o)
På hemvägen körde vi med kahden pysähdyksen taktiikka. För att inte behöva köra så länge med mättdästheten i ögonen. Först i karstula och sen efter alajärvi. Hem via kortesjärvi-purmo. Härligt körväder och bra sällskap och Yammun är helt förskräckligt löjligt underbar att köra.
*nästan nå pikulite förälskad*
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du veta hur omställningen i ketasupplägg förlöper. Och inbjuikkor samt skildringar från roadtrippar. Fast janå, jag borde fixa nytt bakdäck innan det blir nå längre keikkor..

nya direktiv och ny ped

Något slag av bakslag, drabbade jårs trulis vänsterfot i tisdags. Eller irritation/reaktion, i alla fall. Merreldag igen. Våttdöhekk? Men det superkonstmärkvärdiga är, att reaktionen kom före merrellarna voro på plats på fötterna. Redan på slutet av promenaden hem från FC. Ömhet och ökad svullnad. Och en känsla av aktivitet/tryck på fotryggen. For nog på en liten merrellare ändå. Och det gick helt ok. Men på onsdag tog jag kontakt med mikael m, som skannade foten med sin ultramojäng. Och igen kunde avkonstatera manifest stressfraktur. I själva verket minskade stressmisstankarna och fokus riktades med mot mellanfotslederna. Alltså högre upp (proximalt om) metatarsalerna...
(MRI skulle ge klarhet i stressreaktion/frakturrisk, men den är schyna dyr)
...svullnaden är uppenbar med både blotta ögat och via ultraljudsutrustningen.
Mikael m föreslog (vila, men det visste han ju att jag inte skulle vara intresserad av) ökad intensitet och minskad mängd, på löpträningen. Och se om det skulle boosta förbättringen. Och minska bakslagen. Och hör på den: bibehålla uthålligheten medelst pedning!?!
(blev så oerhört chockerad att jag måstade byta ped å det omedelbaraste

från DragStar till MidnightStar, ehuru alltjämnt Yammu. mer om den senare)
Förmår mig väl inte vara riktigt så radikal, som hans förslag. Men tänker ändå försöka mig på någonting inspirerat av det. Denna vecka har jag, i och med idag, vilat tre dagar i rad. Och imorgon är planen kokkelby home-run, för att ta farväl av långpass för ett tag.
Nästa vecka tänkte jag försöka mig på nåt intensivare då. How about en halvmara på lördagen?
Den hade jag ju ändå funtsat hårt på. Och om den går bra. Alltså utan att totalkräppa foten. Ska jag köra med små mängder och frekventa, ehuru mycket kortare än halvmaror såklart, hårdisar.
Återkommer såklart med mera halvmarafunderingar och rapport från kåkkelby home-run. Änd staff. Det gäller bara att steja tjuund, som du vet.
Janå, det händer saker i alla fall. Började bli tjatigt med ett steg fram och ett steg bak, givårtejk. Och på tal om händer, så peedbytet då?
Började ju för några år sen med 50vespa, som byttes i 250dito efter 500 kilsar. Efter ett par säsonger och dryga 15tusen kilsar med 250n drabbade 50-årskrisen och behövliggjorde en motorped. Närmare bestämt en glidare. Blev en Yamaha DragStar. 650 för att varsamt lära gammal hund sitta. Alltså jårs truli köra, eller åtminstone nödtorftligt framföra, motorped. Efter en månad och 2500 kilsar på den, vars det redo att byta lillYammun mot en mellanYammu. Blev likaledes DragStar, ehuru elvahundra. När jårs truli började köra den, kändes det som att nu har jag den ped jag vill ha. Kommer inte att byta före hundratusen, åtminstone. Ifall jag nu inte får för mig att återgå till vespa.
MenMen. TrippTrappTrull. Och tredje gången gillt. Mitt i en plötslig hast, håkade jårs truli sig vara i förhållandevis akut behov av en storYammu. Så då repade jag till och bytte bort dragun till en MidnightStar. Som vi kanske har märkt med kafferistaset och ketaset, är jårs truli inte helt oförtjust i "rediculous overkill" Min kära fru tyckte, bajdövej, också att det lät rätt bra

Fånigt flin till halvhysteriskt fniss när man kör. Det lilla jag hittills hunnit testa. Igår bara runt kvarteret i ovädret. Och idag en liten utfärd tillsammans med kära frun.
NU har jag hittat min ped!
Att jag inte tänkte på det direkt! Redikulös åovärkill ska det ju vara!
Å andra sidan hade jag inte kunnat köra, eller ens nödtorftligt framföra, det där mostret för ett år sen. Så att, vackert så.
Imorgon som sagt kåkkelby home-run. Men på söndag tänkte vi tjuppa iväg till äänekoski och käka pizza...
(hör av sig, om man vill haka på)
...blir redan full i fniss bara jag tänker på det. Att ska få köra den där besten igen. Snart. Huhu, hihi :o)
Och kåkkelby h-r känns också lockande. Kan bli ein uthärdlig vikåsluut, detta här.
Steja tjuund så får du veta om det blev najs eller bajs. Siståslutligen,

två steg fram, ett steg bak..

Tålde, av allt att döma, långlenkkin helt bra. Foten kändes åt bättre hållet i början av veckan. Men under- och efter tisdagens merrellfotade brorunda började den ömma. Och svullnade mer. Börjar, nu när foten har blivit något bättre och bakgrundsbruset s.a.s minskar, urskilja ett mönster. Tidigare har jag betraktat saucony och merrell som i stort sett likvärdiga. Men det blir allt klarare att merrell i självaste verket är ett mellanting mellan saucony och FajvFingärs. Vad gäller vänsterfotens belastningstolerans. Slutsatsen leder till åtgärd: minskad merrell-användning. Max 1x/v under rehab. Och då jag märker mig klara merrell utan bakslag, blir det dags att ge Fajvisarna en ny chans.
Denna vecka nöjde jag mig med blygsam mängd. Hoppade över onsdagens tänkta kortpass, till förmån för kort yammutur i sommarvärmen...
(vart försvann den, bajdövej?)
...tillsammans med min kära fru.
Och lördagens pass blev måttligt, istället för långt.
Tog en bejsik jeppis-runt variant, med måttlig radie. Dryga tjutre kilsar. Med bulletkaffi i ådrorna och före frukost. Pulsen var i början ÿliherkkä, men lugnade sen ner sig. Undrar varför. Kanske att bulletkaffi råtvingar igång fettmotorn som ju kräver mer syre? Eller gubbskrället är morgontrögt? Den försvarliga motvinden avskivs från listan av suspekter, eftersom ÿliherkkheten inte återkom mot slutet. Klart vinden har betydelse, men inte såå stor.
Alltnog. Den förhållandevis nöjaktiga pulsnivån under de två senare tredjedelorna vill jag så gärna tolka som att foten håller på att ge mig min normala puls tillbaka. Eftersom den inte behöver så mycket extra längre. Eftersom läkningen och återhämtningen är på slutrakan. Vill så det värker tro att det är så. Fullt beredd på att bli besviken när nästa bakslag kommer.
Janå såpass halvbra är foten

att jag nog merellermindre har beslutat mig för att delta i david-40. För att helan ska bli av, behöver återhämtningen gå så bra den närmaste halvandra veckan att den slår mig med häpnad. Och för att helhjärtad halva ska vågas på, ska åt allra minstone inget nytt bakslag drabba, innan sista anmälningsdag (15/6)! Men bäkapplan är att haka på lillebror, som ska delta i sin första halvmara. Tänkte tåjma som moraliskt stöd och pejsär/ankare, allt efter behövlighet. Tills han anser sig våga trycka pedalen till medaljen. Då lär jårs truli nog vara rökt och krökt. Och vackert så. Lär inte behövas särskilt många halvor, innan han ärver mitt fämilirekord. Sen får han väl taga itu mer maraton?
Idag värker nog yammunerven igen. Men det är såpass kyligt, att det blir inte någon lång runda. Fast fleecepaita under och skinnkostym. Och då menar jag inte nakupelle. Så någon kort snutt ska man väl kunna digga?
I övrigt skulle det vara lämpligt att klippa gräset. Innan det hunnit bli alltför långt. Och det inte är alltför hett. Och man har bra med tid. Och myggsen är som bortblåsta.
Med det önskar jag dig en bra tjuundstejning, tjohej!