två steg fram, ett steg bak..

Tålde, av allt att döma, långlenkkin helt bra. Foten kändes åt bättre hållet i början av veckan. Men under- och efter tisdagens merrellfotade brorunda började den ömma. Och svullnade mer. Börjar, nu när foten har blivit något bättre och bakgrundsbruset s.a.s minskar, urskilja ett mönster. Tidigare har jag betraktat saucony och merrell som i stort sett likvärdiga. Men det blir allt klarare att merrell i självaste verket är ett mellanting mellan saucony och FajvFingärs. Vad gäller vänsterfotens belastningstolerans. Slutsatsen leder till åtgärd: minskad merrell-användning. Max 1x/v under rehab. Och då jag märker mig klara merrell utan bakslag, blir det dags att ge Fajvisarna en ny chans.
Denna vecka nöjde jag mig med blygsam mängd. Hoppade över onsdagens tänkta kortpass, till förmån för kort yammutur i sommarvärmen...
(vart försvann den, bajdövej?)
...tillsammans med min kära fru.
Och lördagens pass blev måttligt, istället för långt.
Tog en bejsik jeppis-runt variant, med måttlig radie. Dryga tjutre kilsar. Med bulletkaffi i ådrorna och före frukost. Pulsen var i början ÿliherkkä, men lugnade sen ner sig. Undrar varför. Kanske att bulletkaffi råtvingar igång fettmotorn som ju kräver mer syre? Eller gubbskrället är morgontrögt? Den försvarliga motvinden avskivs från listan av suspekter, eftersom ÿliherkkheten inte återkom mot slutet. Klart vinden har betydelse, men inte såå stor.
Alltnog. Den förhållandevis nöjaktiga pulsnivån under de två senare tredjedelorna vill jag så gärna tolka som att foten håller på att ge mig min normala puls tillbaka. Eftersom den inte behöver så mycket extra längre. Eftersom läkningen och återhämtningen är på slutrakan. Vill så det värker tro att det är så. Fullt beredd på att bli besviken när nästa bakslag kommer.
Janå såpass halvbra är foten

att jag nog merellermindre har beslutat mig för att delta i david-40. För att helan ska bli av, behöver återhämtningen gå så bra den närmaste halvandra veckan att den slår mig med häpnad. Och för att helhjärtad halva ska vågas på, ska åt allra minstone inget nytt bakslag drabba, innan sista anmälningsdag (15/6)! Men bäkapplan är att haka på lillebror, som ska delta i sin första halvmara. Tänkte tåjma som moraliskt stöd och pejsär/ankare, allt efter behövlighet. Tills han anser sig våga trycka pedalen till medaljen. Då lär jårs truli nog vara rökt och krökt. Och vackert så. Lär inte behövas särskilt många halvor, innan han ärver mitt fämilirekord. Sen får han väl taga itu mer maraton?
Idag värker nog yammunerven igen. Men det är såpass kyligt, att det blir inte någon lång runda. Fast fleecepaita under och skinnkostym. Och då menar jag inte nakupelle. Så någon kort snutt ska man väl kunna digga?
I övrigt skulle det vara lämpligt att klippa gräset. Innan det hunnit bli alltför långt. Och det inte är alltför hett. Och man har bra med tid. Och myggsen är som bortblåsta.
Med det önskar jag dig en bra tjuundstejning, tjohej!