David 40 halvmaraton, kvevlax 18/6 2016

Sov gott och var vederbörligen energifylld, lagom till lördagen. Lagom frukost och två pinfärska espressoar garanterade perfekt peristaltik. Hämtade lillebror timo l och så styrde vi kosan söderut, i hällregnet. Hann digga maratonlöparna på banan innan vi hittade skolan där munderingen skulle bytas och nipplorna vaselinas. Joggade till sportplan och fick nummerlappar samt tidtagningschips. Sen vämde jag upp på futisplan, och blötte ner dojjorna ordentligt. Liksom en gång för alla. Hade alltså saucony, för att ens ha någon chans att foten skulle klara urakkan.
Aningen lugnare regn tills vår starttur, tur!
Fem, fyra, tre, två, ett *pang*
Så tassade vi ivrigt iväg. Min taktik var att försöka hitta samma (höga) ansträngningsnivå som i toholampi. Och hoppas att foten tåjmar nåsånär. Och se hur länge jag orkar..

..samt vilket tempo den ansträngningsnivån skulle visa sig representera idag. Alltså igår.
I den mån jag visste av foten under de första kilsarna, så var det inte i störande grad. Däremot var andningen ansträngd. Det-här-går-för-hårt-jag-kommer-inte-att-orka-känslan under första halvmilen var väntad och avsiktad. Sen andra växeln i, och häppi-länd hittades till början av andra halvmilen. Men mot sluthalvan av första varvet började det kännas som att jag har bränt krutet. Kommer att bli bonk vid tie kilsar. Som på HHM i fjol. Då blir andra varvet jobbigt. Janå det var inte oväntat och planen i så fall var att jogga tills det lossnat, snarare än att kämpa. Sen insåg jag att det var en hel del motbackar under slutet av varvet och det var nog det som kändes knäckande.

Vid varvning dumpade jag den tomma 1½ dl:s flaidan och lippisen. Hade en flaida kvar, som räckte gott och väl till andra varvet. Lippisen hade skonat anletet från det värsta regnet. Som nu hade tunnats ut till ein skönt svalkande dugg. Petade i tredje växeln och allt blev lättare igen.
Hade tänkt växla till sista -slutspurts- växeln med vidpass fjärdedelen kvar. Men med tanke på det backiga slutet, sparade jag den växeln tills 3 kilsar återstod. Tur det, de sista backarna var jobbiga så det räckte ändå.
Slutspurten kom av sig, för det kändes att jag svimmar om jag ökar. Fast både ben och andning kunde ha klarat en smärre kamp. Men huvudsaken att man ketar snyggt

Hade ingen koll på tempo under någon del av loppet. Ens vid varvning. Enda displayen jag hade på klockan visade distans. Den använde jag i början för att veta var jag skulle växla. Tills jag äntligen lyckades klura ut hur kilsarskyltarna tåjmade. De räknade ner, duh!
(konstaterade -apropå det- senare åt brorsan att man inte är nå vidare skärpt när man ketar. då jag hojtade ett *jess* när jag efter viss möda lyckades få på min telefon, antydde han iofs att det inte tycks ändra så himla mycket av att jag slutar keta, hmm..)
Skar mållinjen på 1:41:11. Alltså bara knappa minuten sämre än PB från toholampi. Mycket över förhandsexpektationerna. Fast jag visste vid det laget att jag hade orkat hålla hög ansträngning hela tiden, så jag förstod nog att tiden inte kunde vara helkass.
Timo, som utövade sin debut och hade målet att komma under två timmar. Spurtade i mål cirkulus tie minuter senare

Sort grattis!
Stort grattis också till den blivande 40-åringen

(bilderna, utom den sista som timo knapp, är stulna från kvevlax idrottsvänners sida)

Utvärdering då?
Foten:
Kändes lindrigt av tills 3-4 km kvar. Sen stundtals måttligt. Men aldrig i närheten av slutkilsarna av toholampi, Men märk väl att där ketade jag i FajvFingärs!
Efter loppet ömhet och något mer svullet. Extrasvullnaden gick fort ner, till kvällen. Och idag inte svullnare än vanligt. Men nog måttligt ömt. Ingen värk eller aktivitet under natten.
Summarum är att jag nog vågar inleda hårlenkkiar. Men förstås måttligare än dagens prövning.
Kondis:
Knapp minut sämre än toholampi är mycket bättre än befarat. Men visst är kondisen naggad i kanten. Konkreta bevis på det, förutom de 2-3 extrasekunderna per kilsar:
-svimningstendenserna. Hade mycket stark svimningsvarning vid kanske 13-14. Måstade sakta till jogg några tiotal meter och dricka några rejäla klunkar vatten. Sen kunde jag fortsätta som före. På slutkilsarna var det lindrigare varningar, men istället fanns det där under ytan hela tiden. Hindrade slutspurt, som ben -inklusive pannben- och andning annars hade mäktat med.
Senast jag hade svimningsvarningar var på bastucups15 i fjol. Är temmärligen övertygad om att de försvinner när jag väl får några hårda pass i kroppen.
-pulsen. I toholampi hade jag oerhört höga 166 i snittpuls. Hade inte trott att jag klarar en hel halva med såpass hög puls. Men igår var den ännu högre. Snitt 173! Också ett tecken på aningen sämre kondis.
Benen:
misstänkte att benen kunde bli en svag länk, eftersom de inte härdats med nå hårdköror på så länge. Men de protesterade inte tess. Idag är de limina, men inte ens det mer än måttligt. Alltså det räcker till, men kunde ha varit värre. Förundrade mig över det. Men timo sa att lågpulsträningen tycks ge benen nån sorts seghet, så det är inte de som sätter gränsen. Snarare andningen eller nå annat. Tycks ligga nåt i det. Janå som sagt, nu ska andningen få mer uppmärksamhet framöver.
Motivationen hög. Men vilket nästa lopp blir, beror mycket på foten. Sannolikt väl ändå jakupas halva eller hela?
Steja föralldel tjuund, så får du veta!
Tävlingen då?
Protestera om jag har kollat för slarvigt, men verkar som tommy f var närmast under och cala m närmast ovanför. Därmed är dessa två gentlemän varmt välkomna på varsin goov kaffi till fridhemska kafferiet!
Tidpunkt när det passar er, men märkväl att det finns nyrostat nu den närmaste tiden :o)
ps: skönt var det, med endorfiner och mjölksyra.. mera sådant!