Slank istället in på en enkel kebabpizzeria och diggade en drypande pizza och många vespor. Alltså riktiga vespor. De brukar vara lömska den här årstiden. Men jag var kool, till skillnad från de flesta andra matgästerna, och lämnades relativt i relativ matro. Istade inte digga turkubajnajt, utan tog en tidig kväld.
Sov sådäär. Ovan säng, ömsandis, och en smula närkke inför både självaste loppet och anstaltaset ikring.
Lördag. Vaknade före väckelse. Hyfsat utvilad nog, ändå. Gjorde första smörjelsen, Främst nipplor och fötter. Sen traskade jag över till hamburger börs, där frukosten serverades. Knöck i dörren halvåtta och startskottet skulle pama 11.45, så jag vågade häva in en temmärlig frukost. Och två koppar fulkaffe för att få fart på peristaltiken. Har förstått att många försöker stanna magen inför långketas, för att inte bajamajabesök ska kräppa loppet. Undviker fibrer de sista dagarna och tilåmed inmundigar immodium. Jårs trulis taktik är motsatt, få fart på tarmen och få det gjort i god tid innan start. Tåjmar bra, åtminstone om man är skitbegåvad. Som jårs truli ;o)
Checkade ulos och motorpeedade via st1 -full tank för att komma ända tillden närpesiska tomaten på en tank- till veritas stejdium. Lite så och si med skyltning och info. Man böövade fråga sig fram. Oimppande organisation, om sanningen ska fram. Förväntansfull och kamratlig stämning i ömklädelserÿÿmet uppvägde. Trehundra meter, givårtejk, till start&målområdet. Oskyltat.
11.30 började ledd uppvärmning. Jag valde 5minsars slöjogg och ett sista bajamajabesök för skviisa närkkedroppsen ur bladdern. 11.45 nedräkning, men inget *pang* Lindrig besvikelse.
Åff vii vent.
Ketaset känstade bra, trots en tendens till stockad näsandning. Typ nålite svullnade slemhinnor? Första kilsarn riktigt lugnt och sen började jag sakta mak plocka ryggar. Hade med mig 1,5 dl heimlagad chiagel i en skviistub och 2*1,5 dl vatten. Hade bestummit mig för gel var femte kilsar, börjandes baket första femman, för att hålla magen mottaglig. Det var varmt redan från start, men känstade inte obehagligt att keta. Så länge halvisterna var med gick det lätt och var kul att plocka ryggar. Sen blev det ömsant i en hast. Vid > 20 kilsar ketade man förbi 35-skylten från fel håll och över en bro. Väl medveten om att man skulle spendera femton kilsar på andra sidan och ändå ha sju kvar när man återkommer till den påjnten. Första svackan. Fast den blev kort. Endorfin och några färska ryggar och kilsarskyltarna swooschade förbi kivasti. 32 och 33 var ute på en vändpunktsvända och de känstade nålite jobbiga. Men mina medlöpare verkade ha det jobbigare och det gav extraenergi. Osympatisk farbroder. Men så tåjmar det för mig. Tillbaka till 35-påjnten var benen sjuka och det började bli jobbigt på riktiga. Av ren elakhet hade arrangörerna placerat ut den sista handfullen kilsarskyltar på oerhört oändliga avstånd från varandra. Dumma dumma dem! Vid förti fanns sista huoltopisten. Gick några meter för att kunna dricka en vattenkopp. Och skulle till att slutspurta. Tåjmade några hundra meter, sen femföresvimma. Fick gå några meter igen och köra med synnerligen modest slutspurt. Janå, hade inte sparat krafterna i onödan i varje fall.
Hade en rejsplän som jag nog följde. Grundad på fem växlar,som i sin tur baseras på andning/steg. Ettan med spjeldi fast, resten spjelsi ipi. 9 kilsar i ettan, tvåan och trean, respektive. 8 kilsar i fyran och sista sju i femman. Ansträngningsnivå uthärdlig hela tiden. Minska fart om andetagen börjar bli jobbiga att hålla i fas med stegen. De sista par kilsarna per växel känstade det i regel som att nästa växel är välkommen. I början på ny växel nålite jobbigt, som att man betalar en smärre skuld. Sen en skön period där man har tillgång till extra syre och energi. Änd ån änd ån..
Tåjmade riktigt bra sålänge benen var pigga. Och det var de ganska länge. Sände en varm tanke åt kveisets överdådiga pizza och chokomedråostedkåårnkvällsbit. Baket trettifem var det svårare. För då var benen så sjuka att de inte ville keta tess. Sakta eller fort. Då sa jag att nu kör vi enligt planen. Andning och ansträngning får bestämma tempo. Benen må säga vad de vill. Och det blev hyfsat blygsamt förvisso, i det skedet. Huruvida den planen var optimal är svårt att säga. Knappast 100%, men nog föreställer jag mig att prestationen temmärligen rättvist speglar formen för närvarande. Fick med andra ord ut vad som fanns. Tillfredsställande! Kanske hade vunnit nålite på att dricka mer, speciellt på slutet. Men då egna vattnet var slut och jag inte kan dricka ur pappmuggar utan att gå, så jöutades jag inte förrän sista vätskekontrollen. Knappast nå avgörande heller. Men kul var det att dricka baket loppet.
Förutom bristande skyltning och info på plats, var själva loppet ganska kråtigt med en massa blindtarmar. Säkert 4-5 vändpunkter för helmaran. Men gott om funktionärer längs banan. Bra skött vid trafikställen och så. Backigare än förhandsinfon antydde. Helt ok, men kanske inte nödvändigt att delta i just den här maran nå fler gånger på ett tag..
Baket målgång stannade jag trackern och den visade PB med 10 sekunder. Eftersom jag hade knuppit igång den en ½minut före start för att hinda tråma undan telefunken och hade varit i mål en stund innan jag fick den stoppad så kände jag mig säker på PB..
JESSSS!!!
Och knädet tåjmade utmärkt, knappast nå känning alls..
JESSSS!!!
Mycket trött och mycket lycklig farbroder. Istade inte eins fråga efter åfischell sluttid, utan sökte mig tillbaka mot stadion. Benen så armade sjuka att jag knappt kunade gå. Hur i hela friden hade det tåjmat att keta på de här för några minsar sen? Gick vilse på vägen mot stadion, så trehundra meter blev kanske sjuhundra. Vadkramp uppför trappan till narikka. Jobbigt. Men fick i mig nålite återställningsproviant som goodiebäggen innehöll och fick mig duihkad och ombytt och hittade ut till yammun. Känstade nålite pölligt att dra på sig långkalsier i värmen!
Hemfärden. Utkörningen ur staden var det också mycket varmt. Längtade ut på vischan och att få dra på nålite. Det fick jag på motorvägen. Najs. Sen svägde jag av mot eura och tog harjavalta-pori alternativet. Hade i bästa fall tunkit ta tomaten i en sittning. Men baket pori började koncentrationen avta. Och rumpan var öm. Och högerarmen började värkdomna. Och visiret var ojimånskinligt av utsmetade insektlik. Och jag var törstig. Hittade en lämplig Pplats och stannade. Käkade russinpaketet från goodiebäggen och drack andra flaidan sportdryck ur densamma, rengjorde visiret och masserade rumpan. Ställde tankvipun på ressu för att inte bööva stanna nå mer före tamaten. Fortsatte färden som en ny farbor. Vips var jag framme vid tomaten och såg till min glädje och tacksamhet partric l sittande på sin parkerade vespa. Blev så ivrig att jag glömde att betala tankaset när jag pröjsade kaffet och mellanmålet...
(skämstade när jag håkade, men har rett upp det nu och de tröstade mig med att det händer ibland)
...babblade ivrigt om mina upplevelser istället för att låta maten tysta munnen. Patric hade också haft en bra dag på vespan, givårtejk ett vespastick eller två. Inför slutspurten drog jag regnhalaren ovanpå kördressen, för att hålla värmen. Bra drag! Hindade bli både mörkt och kyligt och dimmigt och immigt, innan vi hittade hem. Ljuva hem. Min kära fru hade maten varm och PBdomppu kall. Borta bra men hemma bäst, paa döm säga.
Officiell sluttid och gällande PB 3:42:30
Blygsam förbättring på rekordet, men tie minsar bättre än jakupas mara, najs. Nöjd!
Bra keikka, alltsomallt!
Åålrajtskidenn, steja tjuund för rapporter från återhämtningen!
ps: idag står kaffirostning och yammurengörning på programmet, konstigt nog ingen större lust att keta eller köra..
Grattis till nya PB:et!
SvaraRaderaen nöjd farbroder tackar så mycket!
Radera