traditionen etablerad och spyridons segertåg

Årets Traditionella Självständighetsmaratonlenkki gick planenligt av stapeln i lördags, med start lite före tie och gemensam start tie. Trots oväder på fredagskvällen. I början voro vi tre tappra typer. Folke j, tommy f och jårs truli. Den mitterstnämnda hade för avsikt att vara med bara första varvet, och motstod ståndaktigt alla yllytysförsök till dacapo. Däremot lovade han högtidligen att det blir två varv nästa år och vi skola hålla honom till det!
Vidpass halva första varvet joinade anne a, som sen hängde med till samma position på andra. Vid slussarna, givårtejk, hittade vi plötsligt min absolut minsta broder. Han hängde med ända till rosasholmsrondellen på andra varvet, renderande nytt distansrekord på 25 kilsar. Grattis till det! Trots frånvaro av explicita löften lutar nog prognosen där också betänkligt mot två varv nästa år.
Skovalet velade och tvekade mellan icebug och spyridon (FajvFingärs). Valde sistnämnda mest för att jag inte kunde tänka mig maratondistans i icebug, allra minst som första pass för säsongen. Det visade sig vara bra val. Nog en smula halt på sina ställen, men det vara bara att ta det lilla lugna och inte hade vi nå brått. Planen var som sagt lågpuls i tretti kils och sen enligt form och humör. I början var pulsen oväntat hög. Typ 5-15 slag över det förväntade. Antar att det berodde på de tre dubbelespressoarna som intogs före start för att slippa onödig barlast, alternativt buskstopp. Och som tåjmade. För på andra varvet betedde sig nog pulsen som den skulle. Efter tretti hade det varit svårt att hålla lågpuls oberoende av velocitet, så då passade det bra att "spurta". Höll mycket riktigt lite högre tempo från tretti till lockanberget. Därifrån och hem genom stan var det otvetydigt icebugföre, så då nöjde jag mig med sakta jogg igen.
Fin och njutbar upplevelse, med extrakrydda i form av fler deltagare. Om än bara folke j, förutom jårs truli då, som gjorde hela maradistansen. Polar visade 41,7 när jag skulle svänga in på fridhemska vägen. Med ,3 kvar. Det hade bara blivit 42, så jag tog en omväg via fredsvägen för att säkert få full mara :o)
Summarum 42,5, ska e vaa så ska e vaa!
Rikaväridrinken lät sig väl smaka, efter vederbörlig stretch, USD och bastu. Sen kökstjänst för hela slanten. Lagade marathonrunner's pizza. Som runner's pizza men maffigare och saltare. Goov!
Igår måndag valde jag, efter egna bedömningar och på andras inrådan, icbug för kvällsrundan. På de flesta ställen fick jag löpa på asfalt, så det var inte så lyckat. Inte för att de är sämre på asfalt än is, men det känns lite onödigt. Skoskav och blåsor fick jag. Kanske blev onödigt långt som säsongsdebut. För inte kan ju kära frun ha rätt, som antydde att man kunde ha strumpor?
Idag visste jag att det är spyridonföre. Och desto större var njutningen. Å andra sidan fick jag likväl ta till det gamla goda strumptricket. Ehuru modifierade. På grund av befintliga blåsor och eländen.

Fungerade riktigt bra och så slapp man kråtaset med plåster till höger och vänster. Fick iofs offra ett par strumpor. Som jag ändå inte använder.
Imorgon dags för andra onsdagsintervallpasset. På löpande band. Och på lördag etwas ganz anderes, som jag ser fram emot med viss iver. Steja tjuund så får du veta mer!