hemlig metod numero tre

Ända sen jag började försöka kravla upp mig ur lågpulsträsket från början av året, har jårs truli haft ett vakiopass med i repertoaren. Det är jeppis-runt utan pulsvarning, inom häppi-länd men ändå rejält ansträngande.
Min tanke var/är att om det går i tempo kring 5:00 så borde jag vara redo att attackera 3:30. Alltså PortEllen. Med besynnerlig kånfidens dessutom. De första gångerna var det fullt sjå att rymmas under 5:50 och då kändes nog PE ouvrirandet väldigt temmärligen avlägset.
Senast det begav sig var folke j med, och då kom vi ner i 5:28. Vilket ju inte var så armades huttigt, ehuru neppärligen imponerande eller skvallrandes om PortEllen-kondis.
Idag hade det blivit dags att göra sista försöket före kyrönjoki. Fullt medveten om att 5-tempo inte skulle kunna komma ifråga. Men också medveten om att toholampi lämnade mindre än en minut från PB. Vilket jårs truli tolkar som att PB säkerligen inte behöver vara ouppnåeligt. Och att en fullskalig attack ner mot PortEllenska tider inte nödvändigtvis kräver 5-tempo på ovanstående lenkki. Även om det skulle krydda attacken med signifikant starkare självförtroende.

Hade drömt om sovmorgon, men gripenbergaren låg i sin gömma och kallade och pockade. Fetabetan i jårs truli kunde inte motstå kallelsen. Så uppstigningen skedde förhållandevis tidigt ändå.
(inom paranjtees kan nämnas att den -gripenbergaren- var något av en besvikelse denna gång, löste sig nästan själv)
Hade nog försökt fiska efter sällskap till dagens lenkki. Men förgäves. Fast inte haittade det nå, då fredagens långlenkki blev så välbesökt. Istället kunde jag starta när som det helst kändes redigt.
Vi hann besöka sandsund först, nog. För att skaffa inspiration till- och öka längtan efter motorpedssäsongen. Som ju nog närmar sig med velocitet. Även om den envetna noolan och vintern klamrar sig fast som en nästan oerhört envis igel. Jårs truli bokade in yammun på fortsättning av den söörvis som avbröts i höstas. Till 3/5. Och så är vi på jakt efter en nålite starkare glidare åt kära frun. Så om du har någon i tusenkubiksklassen -givårtejk- och vill byta mot en virago 535a så giv as ö kåål! Janå i något skede föreföll det vara dags att ikläda sig ketaskläder och ge sig ut på banan. Läs baanan, snarare än banan. Det sågs fram emot med välbehaglig iver, eftersom det visstes att man inte behövde höra på garmins ideliga pulsvarnande och att man var välkommen i häppi-länd.

Valde lockanbergska rampen ut, trots sällskaplig frånvaro. För att ändå få tjutre kilsar. Kändes lagom och behövligt, nu då man är ledig och alltihopa. I början var noolan i naaman. Men väl ombord på omfartsvägen gled den in bakom ryggen. Najs. Då blev det varmt och skönt och vinden buckade på i backarna. Njutning hela omfartsvägen. Sen vände det vid staffansnäs och noolan skulle med all makt tråma in sig i näsan på jårs truli. Rejäl näsa som jag är utrustad med, så rymstade den iofs. Men problemet är att slemhinnorna tenderar att svullna då de drabbas av kylig motvind. Och då blir det tungt att andas. Det har jag pÿÿlat om tidigare och det lär jag pÿÿla om igen. Försökte tänka på det som bra träning för andningsmusklerna. Men jobbigt är det.
Annars och bajdövej, är inte den här sortens pass det ivrigast rekommenderade i branschen. Fnyses ofta åt och kallas junk-miles. För det anses belasta onödigt mycket i förhållande till utdelningen. Jårs truli väljer att ha dem med på repertoaren ändå, för jag behöver något som inte är alltför avlägset maraton-tempo och ändå känns någotsånär njutbart. Och som sagt när jag någon fåfäng förhoppning om att komma upp i marafart på dem. Någon vacker dag. Eller ful? Fast den dagen skulle få en vackerhetens skimmer i jårs trulis uppfattning, icke desto mindre.
Janå okej. Dagens urakka landade pladaisk på 5:17 i snitt. Så det var ju ett skutt framåt, trots allt. Och en bra sak var att jag orkade hålla nålite högre puls än tidigare i år på dessa lenkkiar. 148 i snitt, mot det vakioga 144.

Huruvida det beror på att hjärnan håkat att vi överlever fast vi anstränger oss en smula mer, och därför tillåter mig att belasta hjärtat nålite hårdare utan att överväldiga med ansträngningsupplevelse. Eller om spiidträningen gjort benen starkare, så de klarar av att hålla högre fart på samma ansträngningsº. Vete tussilagon. Bra i alla fulla fall och onyktra kapsejsningar.
Ger ingen väldigt gigantisk kånfidens för nå PortEllen-attack, men peronbästa får nog passa sig jæfvligt noga, om det nu inte är riktigt kräppa förhållanden i ylistaro. Typ snöstorm, eller nå annat idiotiskt.

Janå åålrajtski. Jårs truli håller på med nå bidrag till dagens middag. Närmare bestämt en nötstek som puttrar i grytan. Så jag ansåg att det var lämpligt att sätta sig syssel med nå bloggas under tiden. Snarare än att jag nu skulle ha haft så himlades mycket ärende. Så därav dagens babbel. Men du ska nog ändå steja melodramatiskt tjuund, för i planerna befinner sig ännu två hemliga metoder. Och det vet du mycket lika väl som jårs truli. Att dem vill du neppärligen missa. Såheså. Steja således, utan desto vidare -eller ens snävare- dröjsmål, tjuund som en hungrig havsörn på spaning efter smarriga bichon frisear eller nå!