Ikväll hamnade jag ut på rundan alldeilis ömsand, då Folke var upptagen på annat håll. Tjångade korvalappustereo kring öronen och Spyridonarna på fötterna...
(verkade lite halkvarning då jag traskade hem från FC så jag vågade inte chansa på gewönliga fajvisarna)
...nog gick det söis också. Spyridonerna börjar dessutom kännas nästan lika sköna som Kommodosportarna, men bara nästan.
Rumpan betedde sig som igår, givårtejk. Ömmade hyfsat i början, för att sen kännas men inte direkt plåga. Och baket känstade det nålite ömt & irriterat. Om jag ska söka tecken på förbättring, så tål att mämnas att vissa partier kunade kännas schyna som vanlig. Takten typ som igår = synnerligen lugn.
Sista biten var inte lika tung och slitsam som igår, vilket tillskrivs bättre fyllda energidepåer.
Ser nog fram emot vilodar i vikåslutet, och att återgå till få länkar och myckenhet vilodagar, men nog har det här projektet redan försett mig med lite mindre oförståelse för såna knäppgökar som ketar varje/nästan varje dag.
Imorgon är nästsista etappen av denna utmaning. Hoppas, men vågar inte tro, på nålite osjukare akterkastell. Och hoppas på återfått sällskap, fö noov e he naaleiss skryypari söis!
Åålrajtski, tred lajtski..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar