Toholammin Talvimaraton 2017
Dagen började bra. Jårs truli sov länge och väl. Det pigga ögonparet i morgonspegeln. In i vilken de normaltvis föga vågar skåda. Nuddade vid idén om att man borde lyckas förhandstänka på också "viktiga" maratonar som bejsik lenkkiar. Inget fel på nålite tävlingsnerv. Let it bii nåon att jag uppskattar tävlingspirr lika mycket som maj felåo hen. Men hos mig brukar den störa nattsömnen, vilket neppärligen är ämnat att höja prestationen.
Rejäl frukost och trenne espressoshottar, vilka var och en föranledde stunder av vederbörlig peristaltik. Som sig brukar och bör. Kläder och tre par skor i bäggen. VFF TrekAscent både med och utan Insulated, samt för säkerhets skull buggisarna. Och iväg..
I bilen nuddade tanken återigen jårs trulis medvetande. Att många förutsättningar finns ju på plats idag:
-vilat väldigt våldsamt den gångna veckan; ynkliga två tiekilsars lågpulspass på sju dagar
-ätit enorma mängder den gångna veckan; på och på grund av minisemppun och att snåltanden lämnade värkande efteråt
-sovit gott; se ovan
-utsikter för lämplig ketastemperatur
"Men" sa sunda förnuftet. Kondis är långt från PortEllen. Det är för kyrönjoki vi tränar nu, preliminärt. Vad vore poängen? Med hård satsning idag. Nepdu, mejk ö plän änd stikk to it!
Behaglig köra i lugn trafik och mestadels perfekt väglag. Började tro och hoppas på att man inte behöver engagera icebugsen. Framme i god tid.
Klivandes in i omklädningsrummet slog det mig. Garmin! Jag har glömt den där hemma. Janå, nog hade det varit kul att kolla pulsen i efterskott, men inte är det nu hela världen och inte halva pruppan heller. Valde bajdövej Insulated TrekAscentarna, mest för att det var en massa sandasgrus på banorna, och de skyddar bättre från invaderande stenar, än de oinsulatade syskonen gör.
Först när startskottet hade brunnit av och vi tassade iväg för dagens urakka, slog det mig att det är inte endast pulsen jag missar, pga av avsaknad klocka. Resultatlistorna från toho brukar visa sluttid. Varken mer eller mindre. Jag får ingen info om mellantider eller kilsartider från de planerat hårda varven.
Surt :o(
Kanske lika bra då, att köra hårt ändå? "Hejhallå där" försökte ännu en gång förnuftets fejdande röst. Statsen hade varit nog så kula och intressanta, men det är träningseffekten vi är ute efter. Yllyttäjäns förfärliga förförliga viskningar växte sig starkare:
-det rör sig egentligen bara om omkastning av varv; 1,2,3,4,5 istället för 1,4,2,5,3
-vi har ju faktiskt ketat långa lenkkiar och lopp i år, ehuru lugna-måttliga ansträngningsnivåer så det är god chans att vi kan absorbera träningseffekten från en rätt hård mara. Och i så fall blir den svårslagen ;o)
-då skulle vi ju få svart på vitt och brett konkret rättvisande blid av aktuell form.
-säkert nåt mer, som jag inte kommer ihåg just nu..
Det här dravlet skulle jag inte köpa en endaste blåröd sekund i nyktert tillstånd. Och jag vet att man inte har nå lysande omdöme när man väl är igång. Därav mejk ö plän änd stikk to it!
Janå vi börjar första varvet i ettan hursomhelst. Sen ser vi vad som händer. Märkte nog ganska snart att det blev ettans växel men övre kant. Tills jag kom ifatt en klunga, som jag hade vett att inte keta om direkt. Utan tog rygg och märkte att hej det här är ju skönt och lätt. Om jag hålls bakom de här så kanske jag hittar tillbaka till den smala vägen aaftäråål. Och det gjorde jag. Och njöt av kyytin. Tills vid vändningen där tåget började tåga vidare mot halvmaratonisternas vändning..
(första varvet är utökat med en blindtarm, där maratonisterna vänder tidigare, eftersom deras första varv är drygt tie kilsar medan halvisarna behöver typ tretton på första varvet, eftersom de bara har ett åttakilsars sen, mot helisarnas fyra)
..trots att alla i klungan var dekorerade med helmaratons helsnygga nummerlappar. Egentligen mer kult än snyggt, förandes tankarna till skidåkare på sjuttitalet. Janå det var nå missförstånd och då ledaren far fel så far alla fel baket den. Tills funktionären fick dem att fatta att de skulle vända. Utom jårs truli som därmed hamnade i täten. Så då ökade nog tempot ett litet hack. Och jag fick bara en ur gänget med mig. Som jag dessutom slarvade bort vid första varvning.
Liksom jag vid det laget nog befarat, så växlade jag till tvåan baket varvning. Första varvet hade nog dessutom gått såpass hårt, att det hade varit tufft att öka. Fick sikta in mig på att försöka hålla tempo och rytm istället. PlänB, äsitvöör.
Janå varven tickade på. Mestadels lonesome running, med enstaka ryggar som tacknämligt dök upp för att bli invevade och omketade. Åtminstone en halvmaratonist hann om mig, innan dömses målgång. Skön sol och medvind på första halvorna. Så pipo och handskar åkte av tidigt. Men kännbar motvind på andra halvorna, så halsskyddet hölls på och jackans dragkedja uppdragen under hela uppdraget. Nya, i stockholm införskaffade, vätskeflaidebältet testades och tåjmade. Tre flaidor som höll typ 7,5 dl tillsammans. Vitargo denna gång. Räckte i det vädret. Kanske blir för lite till kyrönjoki, då våren hunnit få en månad till på nacken?
Inför sista motvindsrakan på 2+ kilsar och slutspurten med övervägande motlut på en knapp kilsar var yllyttäjäns röst bruten. Kanske sakta av och slöjogga sista. Så kanske nettoeffekten ändå blir plus och närande för kyrönjoki och kåkkelby? Du vet att det inte kan ha varit rekordfart ändå, såpass trögt har det känts trots hyfsad ansträngning. Nejnåhördu. Har du sagt A är B så får det så förbli. Den lilla belastningsmildring som en slöjogg på sista trekilsaren skulle innebära vore helt säkert marginell. Medan den uppluckring av pannben som en eftergift inför latasåkken i detta skede skulle innebära, vore helt säkert devasterande!
Söis blev det att kämpa åpå till det bittra slutet. Eller den ljuva mållinjen, rättare sagt. 3:35:01 sa spiikärn. Nästsnabbast av dagens maratonister. Inte illa.
Efter varm saft och kallt vatten, pustade jag ut och duschade. Stretchade bara såpass att undvika kramper. Rejält sliten och hög som en husbil på högkant. Tog mellanmål och fulkffi och valde att invänta prisutdelning istället för att hasta hemåt. Hoppades i smyg på seger i h50 då jag ju hade tyckt mig uppfatta att bara en maratonlöpare hade hunnit i mål före mig. Men det visade sig ju att h50 var tuffaste klassen, med de tre bästa tiderna. Janå vackert så, fick en hel väska full med drycker från spring aqua. Bland andra nå med kollagen och vitamin och koffein, som höllo mig levande och alert under hemfärden. Eller janå, kanske det var framförallt vätskan i dem som tåjmade?
Hmm.. Entäs nu då? Janå om kroppen faktiskt lyckas absorbera belastningsmängden. Och få mera tränings- än nedbrytningseffekt ur den. Så är allt fröjd och frid. Annars var det ju synnerligen korkat. Fast kul var det att vara så skyhög. På endoknark. Har inte varit i närheten sen kankaanpää i höstas. Och nån sorts formbesked ju nog. Inom en minsar från pers. Tredje bästa maratonresultat. Och årsbästa.
Harmsen över missat PB?
Nep, tvärtom. Om jag hade PBat så hade jag rungit kära frun att stuva champagne i kylen. Och det hade varit tårta under tårta. För vi skulle på tejstings med snäkks.
Ena ölen var för sur i min mun. Lite på samma sätt som alltför ljusrostat "finkaffe" är. En fråga om smak, snarare än kvalitet, förvisso. Den andra var helt i min smak. Oerhört och underbart humebeskig. Ehuru kraftig nog att inte inbjuda till nå desto ivrigare påfyllningstakt. Den första whiskyn var ny i min mun. Och en positiv överraskning. Inhemsk dessutom. Doften åt portvinshållet och smaken balanserad och rejäl. Kittlar hela tungan. Den andra var bekant sen tidigare, och tillhör favoriterna. Med sådan start på återhämtningen, tror jag nog att kroppen kan ta hand om den något överdrivna ansträngningen som blev resultatet av sveket.
MenHej. Det är bara att steja tjunnd, så får du se hur det går med det och allt annat av betydele!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar