Bl.a första cafét på listan hann vi checka av. Populus. Där bjöds det på costa-rica för dagen. Bra lagat och kvalitet och så, men ganska tunn och syrlig...
(singlelorigin/estate har visat sig ha svårt att övertyga jårs truli som espresso; de kan vara kul och intressanta som studium/kuriosa, men täcker inte över tillräckligt smakspektrum. hittills åt allra minstone föredratt blends)
...pigg nog, men ingen favvo-potential.
På kvällen blev det rejäl biff på ein steakhouse nära hotellet.
Lördagens största projekt var att hämta ut startnumra och chip. Långa köer och massor med folk. Den kylda alkoholfria erdingern smakade härligt efter den persen. Nordic Training Camp, arrangören genom vilken startplatsen och det utmärkta hotellet hittades, hade två deltagare utöver jårs truli. Då vi hade fått våra startbäggar skiljdes vi och jårs truli återkonnektade med min kära fru.
Mera turismus.
Nästa café checkades av. Pakolat. Mycket bra espresso, resans vinnare. Kom mig inte för att fråga, men gissar på en blend med 2-3 arabicor.
Senare den dan snubblade vi på ett till ställe, ben rahim, som blev trea på jårs trulis lista. Nålite för tunn espresso för den kranttige, men najs inaff.
På kvällen tredje stället gillt -många hungriga maratonlöpare ute kvällen före- för italienstuk pizza.
Och så på söndagen var det dags för nå ketas. Välfyllda energiförråd och stora förväntningar på upplevelse och små på prestation. Nipplor och tår smordes, änd åff vii vent..
Massvis med massor av folkmassor. Himmel och pannkaka.
Frusipickor när de riktiga ketarna presenterades och publiken samt vi nåmindre elita ketarna visade sin uppskattning. Snart nog pamades första vågen iväg.
Tjugo minsar senare var det andra vågens tur. Och den innehöll jårs truli. Och en armades massa andra. Tog väl en fem minuter från start tills jårs truli hittade startlinjen.
Ganz waanzinnig :o) und övervälmande.
Före/efter-loppet selfiar:
Taktiken var att börja extralugnt och gärna avsluta starkt. Ute efter så bra upplevelse som möjligt och väl medveten om att jag inte var tränad för uppgiften. Ändå frestade det att dras med och börja arbeta sig förbi, sicksackandes, som om man så småningom skulle kunna komma fram. Irrationellt men sådan var fiilingen.
Men till all lycka hittade jag tre svenskar, som höll ett tempo som kändes helt perfekt; inte lusigt, men hållbart. Hakade på, med föresatsen att följa dem åtminstone i början.
Riktigt skön och njutbar löpning första halvan. Och med facit på hand var det max vad som vås in it får mii. Vad gäller ren löpnjutning. Alldeles för illa tränad för att ha nå förutsättningar, våtsåoevär, för en njutlig andra halva.
Men en stor kram går till de tre svenska musketörerna, som räddade min dag. Utan deras stadiga besinning, hade bonken varit total och andra halvan helvetisk. Med mycket gång.
Vid nie kilsar såg vi för första gången 4h haren skymta i fjärran, så någon raketfart var det inte frågan om.
Andra halvan var smärta. Smärtande ben; lår och vader. Smärtande mage; andningsmusklerna inte inälvorna. Men tack vare den återhållsamma inledningen, lyckades jag ändå hålla tempo. I stort sett. Skulle tilåmed ha klarat 4h, utan pinkepaus...
(diggade vatten och energi hos nästan alla stationer, i förekommen obrådska)
...här ser du de imppandes jämna 5K-splittarna:
Hela tiden var det smockfullt med folk. Vissa bredare partier hade man mer rum, men det hade nog varit jobbigt och snirkligt att försöka hålla något visst tempo. Från min startgrupp i alla fall. Janå den här gången spelade det ingen roll. Fantastisk och kul och mäktig upplevelse. Många frusipickor gång på gång. Oerhört krejsigt hur många personer som gillar att keta. Och plåga sig.
(det tänkte jag bland de smärtsammaste kilsarna mellan 27-39 att säkert har de flesta lika ont, och ändå kämpar de tappert åpå)
Det är ju värt det på något märkligt sätt. Men himlades häpnadsväckande att så många har håkat det.
Och att en hel storstad är med på noterna. Så känns det åt allra minstone. Tusentals och åter tusentals mänskor som hurrar och hejar och trummar och ropar och hajfajvar och låofajvar. Najs.
När både magen och benen bestod av smärta, så ville hjärnan att vi skulle ge upp. DNFa eller bara gå. Men det hör ju till, även på den bästa av dagar. Det är då som spirit testas. Och stärks, får man förmoda, såvida man inte ger sig. Men många och långa var de. Kilometrarna.
Efter trettifem började jag tycka att nästa kilsarmarkering dröjde. Kan jag ha missat 36an?
(maratonklubbens regel nr1: när du mot slutet av ett lopp börjar tro att du har missat en skylt; oroa dig inte, den dyker nog upp!)
Janå det fanns ju gott om distraktion, både på banan och vid sidan om. Och det gick ju att keta. Det smärtade, men tåjmade. Olikt totalbonk, då det bara inte går att hålla rytmen längre.
Det var också under den här -förhållandevis mörka- perioden, som jag besökte majabajan.
(det var en surrealistisk upplevelse. eftersom man såg den löpande massan genom en gallerförsedd glugg så blev upplevelsen att bajamajaraden rörde sig, nästan överväldigande. svindlande)
När omsider så en skylt äntligen började anas i fjärran, trodde jag inte mina ögon när de försökte tolka den till 38. Kan ju neppärligen stämma? Gissa om fröjden var stor när det visade sig vara 39!
Tydligare smell-the-barn har jårs truli aldrig upplevt. Hjärnan öppnade verkligen kranarna till de riktigt kula kemikalierna. Det kanske inte slutar ta sjukt, men det känns nästan så.
Någon bättre idé än att keta maraton, är svårt att föreställa sig i det skedet.
Och något bättre maraton än berlin, är svårt att föreställa sig i det skedet.
Najs.
Under de sista 2-3 kilsarna kommer det en massa svängar. Och varje gång tror man att man ska få se brandenburger tor efter nästa krök. Men man har fel. Nästan alla gånger i alla fall. Men om man är hög som en husvagn och njuter som en tok, så haittar inte det nå.
Janå till sist dyker den ju upp. Eller först nå erdingerbågar, som menar att "ihr seid helden - you're all heroes". Och de har ju rätt. Men sen kommer brandenburgaren. Och trehundra meter efter den. Målet!
Najs.
Selfie först och stänga garmin sen.
Få medalj och goodiebäg. Och resans andra och sista alkoholfreia erdinger. Nästan lika njutbar som lördagens. Kuitta ut dropbägen och få på sig nå torra varma kläder...
(bra ketasväder, ehuru aningen fuktigt och duggregnigt - höll precis på att bli kall innan jag fick på mig- fötterna sönderskavda trots vaselin)
...och av sig fajvisarna. Fötterna var så blodiga att ingen chans att försöka tråma dem i fajvisarna tillbaka. Barfota som gällde, tillbaka till hotellet. Men först hitta sin kära fru. Inte det lättaste, för det var en del folk i farten.
Men det gick.
Och även om hennes oerhörda hjälte inte marscherade nå oerhört raskt tillbaka till hotellet, så gick det i alla fall inte riktigt så löjligt långsamt som efter LochNess.
Men den oerhört enorma tillställningen lär ihågkommas. Nog.
Och bra kändes det att orka kämpa, trots blygsam sluttid...
(fyra timmar i fyratimmarsform är minst lika kämpigt som 3:35 i 3:35-form)
Knä kändes knappast alls av. Tror nästan att högerknäet kändes mer under själva loppet. Och det är ju sen gammalt mitt rokoga knä. Efteråt nålite tjockt och varmt på utsidan, men ingen ökad vätska i leden/styvhet. Så knä höll tillräckligt bra, för att det ska kännas ivrigt att komma igång med -och sakta trappa upp- höstens och vinterns träning.
Som ska bygga grunden till nästa säsong. Kanske eller kanske inte, den grunden räcker till att attackera PortEllen. Åtminstone är fyra timmar ungefär var aktuell kondis räcker till, givårtejk.
Berlin besöker jag gärna igen. Och berlin maraton ketar jag gärna igen. Men knappast som rekordförsök, med mindre än att jag lyckas siida in mig i nå kvickare startgrupp. Eliud verkade exempelvis inte ha nå nämnvärda besvär med trängsel. Även om världsrekordet lämnade intakt denna gång.
Vi diggade berlin en del igår ännu. Bl.a fick vi no-fire-no-glory checkat av cafélistan. De blev god tvåa i jårs trulis bok.
(alla ceféer som är med i bedömningen torde rosta sina egna kaffer och bedömningsgrunden är från början till slut espresso: doft smak utseende konsistens...)
Inatt körde vi hem från vasa, i tjocksmockig dimma. Mer tur än skicklighet att vi råkade hitta hem.
Idag har jårs truli varit ledig och vilat och smuttat egen oerhört goov kaffi. Najs.
Berlin bra men hemma bäst.
Limina var benen igår. Lår mer än vader. Och limina är de idag, ehuru något lindrigare. Men imorgon är det nog dags att komma igång med någon form av träning. Steja föralldel tjuund!
Så får du följa med. Hur träningen kommer igång och byggs upp. Och hur kaffi avnjuts och vad vi ska få tag på för bönor tills nästa gång det blir dags att rosta. För nu är råkaffiförrådet ekande tomt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar