Nu har det gått en vecka igen. Och vi har ketat en vecka igen, ehuru neppärligen oupphörligt? Åtminstone jårs truli har vilar nålite mellan lenkkiarna. I måndags fortsatte Folke J och petiit måj sökandet efter den ultimata 6+17=100 länken. Och vi lyckades nog hitta den; det blev iofs 18 kilsar den dagen, men med en liten extrasnutt som vi kan kapa bort när det beger sig. Skovalet blev adios, för att avlasta fötter och achillesar. PlanA är alltjämt att inleda nästa hunttiutmaning på kommande fredag, assåledes 12.12. Utmaningen består således av att keta 17 kilsar sex dagar i rad, summa summerandes (slajtli över) hundra km. Ska bli kul att erfara hur det känns, nu när rumpan är ställd åter...
(rehabbar fortfarande piriformisen, men den är också sgs OK, och den har inte stört ketaset tess)
...också kul att följa med hur tiderna utvecklar sig. Blir dagliga rapporter här på denna kanal -är i varje fall avsikten- steja tjuund!
I onksdast var jag lämnad till mina owna divajsär. Fortsatte den relativa vilan för fötter och achillesar genom att snöra på mig adios och traskade iväg på en brorunda. Hade planerat att förlänga den nålite -från ursprungliga 12 km- om allt känstade bra. Och det gjorde det, så det blev lugna lätta 17 kils, med mersmak. En bra alternativrunda, om jag hamnar å keta nån av utmaningsdagarna ömsand. Sen tvenne vilodagar med omåttlig frossa, för att ladda upp till gårdagens urakka.
Självständighetsmaratonlenkki
(tradition in mejking?)
Vi fick inte medlurat nå flera själviska, så det var Folke J och jårs truli som sammanstrålade vid lockanberget vidpass halv tolv. FajvFingärs (KS) tryggt på fötterna, flera +ºer. Vi tassade iväg mot staffansnäs på pigga fötter och följde jeppis-runt banan, som i stora drag följer djejkåb-marabanan. Efter cirkulus 15 kilsar började det kännas nålite i vaderna, dock inte fötter eller achillessenor, så jag var temmärligen kool och nöjd med skovalet. Då vi vände in mot furuholmen fick vi en kylande vind i ögorna, där var det aningen tufft faktiskt. Inför vändningen blev det lunch. Jag hade bakat chiabröd och hade med ett par bitar, tuggade i mig den första här. Folke hade också nå gõttgõtigõttgõtt med sig. Vid lockanberget vände vi, ketade in framför själva knallen och tog några steg på spånbanan för att inte bööva tvärvända. Sen känstade det bra att hej nu är vi på väg hem! Tillbaka på omfartsvägen känstade vaderna ganska ömmande och trötta, dock inte så det var nå problem att tassa vidare. Lite längre fram fick vi solen i ögorna, och där hållstade den säkert 10-20 minsar. Vilken ljusterapi! Tempen hade också sjunkt och det började kännas klakat på vissa ställen, men fajvisarna uppförde sig hyfsat. Inga vurpor, och temmärligen avspänd löpning mestadels. Baket vändningen in mot stan, vid staffansnäs, blev det middag. Liknande ranson som lunch...
(förra lördagens 31 kilsars runda torde vara längsta jag avverkat utan medhavd energi)
...gav nya krafter som skulle räcka ända hem. Baket idrottsgården konstaterade vi att fast vi nog var trötta och benen känstade ömma och styva, så lutade båda mer mot "baa nålite kvar nu, najsli!" än "våj huhhu, hur ska jag orka ända hem?" Vid lockanberget tackade vi för fin lenkki och skilstade, för att avsluta med de sista två kilsarna åt varsitt håll. Jag hade bestämt att se till att få full maratondistans, fast jag så skulle keta tie varv runt huset på slutet. Men gps:en hade kråtat och visade 47 km, så jag bestämde enhälligt att det nog räcker till fulla 42,195 också i verkligheten...
(janå fullgod långlenkki i vilket fall som helst)
...gps:en visade också galna 11,1 km/h, just för att den hade fått för sig att vi hade ketat så långt. I verkligheten torde snittfarten ha legat nålite under 10 km/h. Alltså just över 6 min/km. Vi hade inga fartambitioner, men hade gissat på en tid mellan 4.17 och 4.27. Det blev 4.15, som inte är nå lysande maratontid, men nog tillfredsställande för en lenkki med uttalat måttlig ansträngningsº som mål. Baket hemkomst knipsade jag på bastun och tvang ovilliga ben genom en lindrig stretchrutin. Det var väl värt mödan, och benen känstade avsevärt omörbultadgare sen. Bastu dessutom och nedsänkning i favvo-fåtöljen, med en rikaväridrink inom räckhåll, och susen var gjord.
På kväldet var jag i god firmajulfestform, nemas pråbleemas!
Idag kollade jag sulorna på FajvFingärs (KS), som har orkat med typ elvahundra kilsar. Håkade oväntat slitage (förutom utsidor häl som antyder att jag landar med på häl än jag tror?) under vänsterfotens femte metatarsalhuvud.
Potentiellt problem? Ska kolla om jag hittar nåt kõnstigt i foten; stelhet i subtalarleden, så den inte tillåter tillräcklig pronation? Och ser ivrgit fram emot att bli så insatt i nya leksaken att jag kan slo-mo-filma löpsteget, för noggrann analys!
Men nu hög tid att knipsa på Bezzeran, enda kaffi jag fick i mig på hela gårdagen var en espresso vid duenttes..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar