Idag inleddes alltså andra fasen av 49-50=100, dvs keta hundra kilsar på sex dagar. Första fasen, att keta huntti på en vecka (rättare sagt 7 dagar, eftersom det inte rymstade i en kalendervecka) gick ju hyfsat fast bokstavligen varenda steg tog sjukt...
(efter halkfadäsen i början av november)
...om än till betydande delar såpass lindrigt -eller endorfinbedövat?- att det gick att njuta av ketaset.
17 kilsar per dag förefaller inte så himlades mycket mer än 15. Å andra sidan ter sig 6 dagar i sträck inte så vansinningt mycket omångare än 7 heller. Min förutspåelse är att det kommer att gå helt bra, men återstår att se i vilken mån den slår in. Och jag planerar att rapportera här dagligen, fattas bara..
Planerad ansträngningsº är samma (liksom för övrigt hela vintersäsongens-) som förra utmaningen, vilket vill säga njutbar ansträngdhet med spjäldet fast. Förra gången visade det sig att farten var i stort sett densamma för alla delpass. Dvs dryga 9 km/h. Idag var velociteten något imppandare: närmare 10 km/h. Kan iofs bero på en mångenhet saker, men nog tillskriver jag den ömhetsbevisande akterkastellen stort ansvar för den blygsamma spiiden då vejbäkkvenn, i november!
+º inför start och inga spådomar om sjunkning under noll gjorde att skovalet favoriserade fajvisarna (KS). Vaderna hade vilat i adios och kilsarantalet den hittillsa veckan dessutom synnerligen blygsamt -för att ladda spring i benen inför utmaningen- så det känstade kul att kunna keta i FajvFingärs. Före och väder också bra. Lite vind och förekommande nederbörd -stundom regn och stundom slask och stundom uppehåll- till trots ypperligt vinterketasväder. Sämre väder och före kan nog befaras inom denna 6-dagarsperiod, men vairimehetå; inte är vi ju inne i nå ketasprajmsiisön direkt.
Efter två ynkfjuttiga brorundor må resp ons, som bägge lämnade farbrodern en aning otillfredsställd...
(vilket just var avsikten, för att återhämta och ladda spring i benen)
...såg jag ivrigt fram emot en nålite längre runda idag. Och kul och skönt var det att tassa iväg, inte minst tack vare FajvFingärs. Men konstigt nog så uteblev endorfinkicken idag också. Det känstade lätt och njutbart hela vägen, vilket väl var orsaken till att ingen endorfin böövstade, så inte ska jag pÿÿla nå inte. Ändå erkänner jag en smula snopnad baket hemkomst. Hade ju smått ekspekterat en smärre höghet...
(det brukar inte gå nå mycket över tie kils innan nånsorts svacka kommer, med påföljande endrorfinspark)
...janå sist och slutligen såklart bra om det första njutskedet blivit längre, tids nog hinner endorfinerna både böövas och tillströmma. Så också innan denna utmaning är i hamn!
Min ketaskompis Folke J ska nog vara med också på denna utmaning, men hade annat för sig i dag, så vi inledde på varsitt håll. Imorgon är däremot en gemensam insats inplanerad. Idag, och för eventuella kommande ömsandlenkkiar denna utmaning, valde jag en annan runda än den gemensamma vi har kalibrerat in. Dagens runda är egentligen en förlängning av den rutt vi använde för 7•15, och vi ville nååleess ha variation till den här utmaningen. Plus att den börjar och slutar här på fridis, vilket inte är så superkånviinient för F, som bor åovär deer. Annars ska vi starta varåen från sitt och så har vi gemensam väg från lockanberget, precis som på självständighetsdagens maratonlenkki.
Åålraitski, men sådär, inga besvär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar