självständighetsmaratonlenkki nr.3 5/12 2016

Nu kan vi definitivt tala om tradition. Tredje gången gillt. Alla goda ting är tre. Ei kahta ilman kolmatta. Tre myror är fler än fem elefanter..
*ooops! nu for e*
Föret var egentligen största orosmomentet på förhand. Förstås orken också, i någon mån. Jårs truli har ju nog ketat mycket efter sina 24-h fastor. Under de senaste 2½ åren. Och som längst 30 K, före igår. Och det brukar gå bra, för det mesta, även om man kan kännas lite matt på längre distanser. Eller om man gör misstaget att försöka keta hårt. Så utan att vara säker på det, antog jag ändå att distansen i sig knappast skulle vara mördande. Pulsen och pulsformen, som ju har befunnit sig i fria fallets försämring under hela november. Utan uppenbar orsak. Har nog varit en oroande faktor under tiden som byggt upp mot gårdagens utmaning. Tillika visste jag ju att sista veckan före, skulle vara återhämtningsvecka med kraftigt reducerad mängd och maxdistans på enskilda lenkkiar. Och lördagens lilla cikoriavända gick också i 6:16 tempo, vilket inte är lysande men ändå betydligt bättre än på senaste tid. Så jag drog en sucknadens lätt och utgick från att pulsen inte skulle ställa till med nå nämnvärd störning under själviska maratonet.
Men tji fick jag, så det stod förfärliga till!
Lite bakgrund och rekapitulation.
Före LochNess (25/9) och Kankaanpää (15/10) körde jårs truli polariserat. Med lång- och distanspass i lågpuls och hårda pass i fri puls. Då började lågpulspassen med viss stabilitet hålla sig nära och under 6 min / km. Vilket var en av anledningarna till beslutet att köra 100% lågpuls från kankaanpää och året ut. Som nån sorts grundträning inför nästa år. Tanken på lågpulsträning kändes inte så tögig om man får keta kilsarna på 6 min och under. Sen efter kankaanpää återkom aldrig de lågpulstemporna. Och under hela november har tendensen varit utför. Ehuru interfolierat av mindre urursliga pass. Drastiskt utför. Snittempo är säkert, utan att orka kolla stats, minst en minut sämre per kilsar. Nu, i jämförelse med början av månaden. Då det ingalunda var nå lysande heller. Men du som känner jårs truli, förstår att sen beslutet har tatts. Vi kör lågpuls resten av året. Så kör vi lågpuls resten av året. Om vi så ska gå baklänges i nedförsbackar.
Åter till gårdagens åtagande.
Klockan fyra. 16:00 reikä reikä. Hade jårs truli fastat 24 timmar. Och därmed gick startskottet till årets självständighetsmaratonlenkki.
*PANG*
Sa det inte alls. Utan tyst och stilla tassade jag iväg. Föret hade räddats av en liten snöskur med nära nog hundra%ig precision. Som hade fäst helt ok grepp på isen. Och valet mellan nya FajvFingärs (Trek Ascent Insulated) och Icebug, blev kvallöst. Och fajvisarna tåjmade perfekt. Och var rätt val på 97,3 % av distansen. Och fötterna mådde bra under och efter färden. Så de nya finskorna har nu även presterat på långlenkki. Återstår blöta förhållanden. Ingen brådska dock, det hinns!
Första kilsarn tickade på 6:24 och jag hann tänka det blir godkänd fart, hemma 20:30 tiden. Ett steg senare varnade garmin för hög puls, trots mycket måttlig uppvärmningsfart. Och sen fortsatte den varna var och varannan meter. Rätt enerverande faktiskt. Men det var ju inte dens fel, så jag istade inte kasta den i snödrivan, även som lusten därtill växte sig till påtaglighet under stundom.
Vid lockanbergskorsningen. Eller egenrligen lite före. Mötte två trevliga gentlemän och löpare upp. Gamle gode ketaskompisen folke j och vindsnabbe tommy f. Härligt med sällskap. Och oerhört pinsamt att behöva hålla 6:45 tempo. Janå folke har ju varit med förr när haren har pruppat. Om än aldrig riktigt så ljudligt eller illastinkande. Men 6:30 har inte hört till ovanligheterna. Inte heller jårs trulis ideliga klagande över sin oregerliga puls. Men stackars tommy. Inte var han beredd på eller klädd för ett tempo som mer påminner om inte speciellt rask promenad. Hualigen. Jag lovade att vara i bättre skick nästa år. Alternativt låta pulsen löpa. Men han stod tappert ut. Hela första varvet. Även om han promenerade i vissa uppförsbackar. Stor tack för sällskap!
I början var det ganska ruggigt faktiskt. Men sen vi vände söderut längs omfartsvägen och fick noolan i ryggen så var det varmt och mysigt. Folke j hängde med någon kilsar på andra varvet. Liksom för att hjälpa jårs truli förbi varvningen. Stort tack för det också!
Sen släppte han och jag hade en ganska jobbig period. Kallt i motvädret så jag varken kände av fingrarna eller öronen när jag prackade med att få på spåtifajen. Och farten jag tilläts hålla sjönk ytterligare. Från första varvets 6:45 var det snart nog nere eller uppe i 7:30-8 min / km. Då är det ruskigt svårt att hålla något som påminner om löpning i steget. Och kändes som att det är länge tills man får mat, liksom inte läge att börja se fram emot det ännu. Inget sällskap heller att se fram emot. Förstås disturbed i öronen gjorde gött. Verkligen! Och någon annan nöd på mig gick det inte. Speciellt sen jag väl kom tillbaka till omfartsvägen. Frestelsen att skita blankt i lågpulsidiotin var enorm. Bara liksom keta på och få den här lenkkin överstökad. Men einvisbessin, duvet. Och så kunde jag ju befara att den del av pulsen som inte används till att föra gubbkroppen framåt. Och nå värst vidare stor del av pulsen kan inte ha behövts till det, när man fick glädjas varje gång en kilsar klockade under 7:30. Att resten av pulsen behövs till nåt annat. Som inte jag vet vad det är. Under de långsamma kilsarna hann jag ju fundera på vad det kan vara. Har ju haft teorier hit och dit. Den ena pölligare än den andra. Viloveckan visade sig ju inte ens bromsa accelerationen mot fördärvet. Snarare öka den. En snilleblixt som slog ner i hjärncellen var lågt hemoglobin. Järnbrist. Även om kanske flertalet förståsigpåare skulle påstå hjärnbrist?
Nånstans bland kivilössandsundtrakten dök markus s upp som gubben ur lådan. Kul! Snackade några ord med honom och frågade om han är på långlenkki. Men det visade sig att han nappat på min bana med hjälp av live tracken. Ännu kulare. Sällskap, våj vad glad och tacksam jag blev!
Därefter gick kilsarna med en faslig fart. I subjektiv bemärkelse då, såklart. I ett huj var vi vid lockanberget och jag frågade att han har väl också vidpass två kilsar kvar.
"Jag tänkte nog följa dig ända hem" svarade han då. Armades hammaren vad snällt. Hur tacksam jag än är för det tålmodiga sällskapet på första varvet. Och det är jag. Så värmde och hjälpte lotsningen på den sista milen nog ännu mer. Stort varmt tack!
Hemma med 42,28 på distansmätaren och 5:02 på tiduret. Överdoserad på frisk luft och en smula hög. Och hungrig efter 29 h fasta, varav sista fem i rörelse. Ehuru just och just.
Kära frun hade ställt till med middag och efterrätt. Fint och mysigt och najs. Hemma bäst!
Således nytt distansrekord på fastelenkki. Dock långt ifrån maratonrekord i lågpuls. Det får vi ta en annan gång, när vi fått nån rätsida på den här pulsära överaktiviteten.
På tal om saker som inte tåjmar som de ska. Så har ångröret på bezzeran gett upp. Men min kära fru roadade hem ett nytt från den svärjeska huvudstaden. Så nu börjar det gå att skumma mjölk som folk igen. Dagens morgoncappu fick ingen vacker konst, men som exempel på att det börjar tåjma när man hittar felet och åtgärdar det

På tal om vilket. Imorse sökte jag nålite på järnbrist och lågt hb hos motionärer. Mycket stämde in på mitt fall, om inte allt. Och det ostämda kan bero på att mitt envetna lågpulseri negåschierar vissa aspekter och effekter. Så nu är det den aktuella syndabocken.
(går det på nå smidigt sätt att kolla hb, eller behöver man remiss och lab och elände?)
Tänker mig att en kur järntillskott samtidigt med att min planB för decemberträningen eventuellt kunde fixa felet. Värt ett försök. Mer om planB för decemberträningen får du höra om du stejar tjuund. Och det är nog så intressant, så jag råder dig med synnerlig skärpa att steja tjuund!